Arkiv
Skriet från hustaket
I morse vaknade jag vid 4-5-tiden. Det var något som störde. Jag hade en svag, obestämd känsla av ångest. Det var något som inte stämde. Var det sommartiden som spelade kroppen ett spratt? Kan det ha varit en dröm? Hade någon tittat in genom fönstret? Eller hade någon tagit sig in i källaren? Nä, larmet hade inte gått.
Solen var på väg upp men det var fortfarande svårt att se ut. Gryningsljusets strålar var fortfarande för svaga. Då. Som en blixt från en klar himmel. Ett hemskt oljud. Ett skri. Var det larmet? Hade någon ändå trots allt tagit sig in i källaren?
Det var ett skri från hustaket! Ett ensamt vansinnesvrål.
Nej! Det är inte sant. Redan…?
Vrålet följdes av fler. Invasionen var i full gång. Det var en kollektiv attack. Fiskmåsarna intog hustaken. Årets ockupation hade börjat.
Fiskmåsarna är här!
Måsarnas angrepp sattes in precis på samma datum som förra året. Skillnaden i år är att det är minusgrader och faktiskt lite snö på taken. Kanske innebär det att de 
äckliga varelserna fryser ihjäl? Knappast. Det är en förhoppning som just bara är en förhoppning. Men om de lägger ägg så kanske äggen fryser…? Enligt uppgifter på nätet (se “Fiskmås”) läggs inte äggen förrän i början på maj. Hoppet grusades. Ångesten tilltog.
Men vad har fiskmåsarna här i Nordstan att göra redan idag? Ska det ta så lång tid att bygga bo eller är det helt enkelt så att fiskmåsparen vill vara i god tid så att de får de bästa platserna på taken? Med utsikt och anfallsavstånd till mitt hus och min trädgård? Och till mig.
Fiskmåsparet stirrar på mig från hustaket – outgrundligt, misstänkt. Luriga blickar. Vad tänker de på? Planerar de hur de ska synkronisera sina tarmuttömningsattacker på fönster och trädgårdsmöbler under säsongen. Eller på mig? Kanske tänker de bara, stackars sate. Han ska inte få någon lugn och rofylld sömn förrän i juli… Jag vet. Jag har bott i Nordstan i 35 år.
Fiskmåsar har ingen respekt för personlig integritet.
Det är en klen tröst att studier visar att fiskmåsarna numera minskar i antal i Sverige. Det tycks emellertid inte gälla i Nordstan i Vänersborg. Det borde vara som i Turkmenistan. Där har staten tagit hand om problemet – fiskmåsarna är utrotade.
I Vänersborg bryr sig inte kommunen. Kommunen har andra problem att tänka på. De flesta fastighetsägare tar inte heller sitt ansvar, de tycks inte bo i sina egna fastigheter.
Och under tiden får invånarna i Nordstan räkna dagarna tills den nya generationen fiskmåsar är flygfärdiga och kan ge sig av till kobbarna och skären i Vänern – deras naturliga habitat.
102 dagar…
Solvarm, pris och uppmärksammat naturhus
Den 15-16 mars gick den årliga konferensen “Vatten Avlopp Kretslopp” av stapeln. Den arrangerades som vanligt av VA-guiden. Konferensen var välbesökt, omkring 300-400 deltagare närvarade under två dagar. I vimlet syntes bland annat tjänstepersoner från miljö- och byggnadsförvaltningen i Vänersborg.
VA-guiden är en medlemstjänst som arbetar med (se här):
“VA-planering, dagvatten och små avlopp, både inom kommun, myndighet eller privat verksamhet.”
Det innebär att alla som är intresserade av och vill veta mer om VA-frågor eller arbetar med dem på något sätt gärna deltar i de årliga konferenserna. Deltagarna möter de främsta och mest kunniga personerna på området och de har tillfälle att lyssna och ställa frågor på flera olika seminarier eller fördjupa sina kunskaper på olika föreläsningar.
Konferensen hölls i år i Helsingborg, vilket inte var någon slump. Helsingborg är på många sätt en föregångare inom t ex nya kreativa lösningar på området kretslopp och återvinning. Staden bygger en ny stadsdel, Oceanhamnen, med fokus på miljö och hållbarhet. Där utvecklar och bygger Helsingborg ett unikt källsorterande avloppssystem, bland annat återvinns näringsämnen och läkemedelsreningen energieffektiviseras. (Se “Helsingborg: Tre rör ut”.)
VA-guiden delar årligen ut ett Avlopp och Kretsloppspris till någon som på ett:
“betydelsefullt sätt främjat utveckling och nytänkande eller påskyndat införandet av miljö- och kretsloppsanpassade avloppssystem”
I år delades priset av Väddö Golfklubb och Anders Solvarm.
TTELA har skrivit om Solvarm och priset (se TTELA “Kommunen ville stoppa Anders Solvarms avlopp – nu får det pris”), men i veckan som gick delades det ut på konferensen. Och Anders Solvarm var naturligtvis där i egen hög person för att ta emot det.
Juryns motivering till att Anders Solvarm fick det hedervärda priset var (texten om Väddö golfklubb har jag utelämnat):
“Avlopp och Kretsloppspriset delas i år ut till två pristagare, Väddö Golfklubb och Anders Solvarm, som båda resurseffektivt och säkert återvinner vattnet och näringen i avloppsvatten i den nära miljön.
Anders Solvarm har utvecklat ett kretsloppsystem som utnyttjar avloppet för egenproduktion av mat i naturhusets attraktiva boendemiljö. Vattnet, växtnäringen, värmeenergin och det organiska materialet i avloppet och matavfallet bidrar alla till att skapa frodig växtlighet i växthuset som rymmer såväl bostadshus som avloppssystem. Hög grad av självförsörjning och avsaknad av ledningssystem gör Solvarms system väl rustat för såväl torka som översvämning. Att systemet nästan helt saknar miljöstörande vattenutsläpp gör det extra intressant på känsliga platser långt från kommunal service.
Årets Avlopp och Kretsloppspristagare, Anders Solvarm och Väddö Golfklubb, har båda anläggningar som kan fungera som demonstrationsexempel och härigenom bidra till spridning av kunskap om, och ökad acceptans för, avlopp i kretslopp.”
Det är stora men välförtjänta ord om Anders Solvarm och hans egenutvecklade cirkulära VA-system. Det måste vara en fantastisk känsla för Anders Solvarm att få ta emot ett sådant pris med en sådan motivering inför några av de mest kunniga och skickligaste professorerna, vetenskapsmännen, forskarna, ingenjörerna, experterna, rådgivarna,
innovatörerna mfl som finns på området. Och inte minst de nitiska tjänstepersonerna från Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning…
Anders Solvarm sätter onekligen Vänersborgs kommun på kartan. Men egentligen är väl Vänersborg mer känd i VA-kretsar av en helt annan orsak. Det har jag skildrat i en mängd bloggar under åren (se här, man får bläddra länge för att se alla bloggar om Solvarm och hans kamp mot Vänersborgs kommun…). TTELA skrev nyligen också om Solvarm och kommunen – med den talande rubriken “Kommunen ville stoppa Anders Solvarms avlopp – nu får det pris”.
Niklas Johansson på TTELA skrev:
“Vänersborgs kommun ville förbjuda Anders Solvarm att använda avloppssystemet som han själv hade konstruerat och gick, bland annat, till domstol för att få sin vilja igenom. Efter flera års tvister fick familjen Solvarm rätt när mark- och miljödomstolen gjorde bedömningen att deras system var lika bra, och i vissa delar bättre, än kommunens.”
Tjänstepersonerna från Vänersborg som var ansvariga för kommunens bedömning fanns alltså bland publiken i Helsingborg. Jag undrar vad de ansåg om juryns motivering eller att Anders Solvarm överhuvudtaget fick priset? Var de kvar bland åskådarna när Solvarm tog emot det prestigefyllda priset? Klappade de händerna?
Det finns andra som uppmärksammar och uppskattar Solvarms arbete. Han och naturhuset har medverkat i en mängd svenska och internationella TV-produktioner genom åren. Nu senast uppmärksammades Solvarm av Airbnb.
Airbnb är (se Wikipedia):
“en onlinemarknadsplats för uthyrning och bokning av privat boende. Företagsidén har sin utgångspunkt i delningsekonomins principer, där privatpersoner står som både leverantör och kund.”
Anders Solvarm kontaktades av Airbnb och anslöt sig. Det handlar om det nybyggda naturhuset som också finns i Sikhall, inte långt från Solvarms egna bostadshus. (Se TTELA “Andra generationens naturhus klart för inflyttning”.)
Solvarm har haft hyresgäster från flera länder, t ex Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike, men också USA, Kanada och Dubai. För inte så länge sedan fick han reda på att hans naturhus var bland de 10 mest populära på Airbnb. Huset i Sikhall hade fått 1,5 miljoner klick. På Airbnb:s hemsida står det (se här):
“Take a look at Airbnb’s 14 most wish-listed new homes, including the 3 most wow-worthy, from a glass cabin in Sweden to a sky-high Canadian treehouse”
Anders Solvarm har definitivt satt Vänersborg på kartan och det på ett mycket positivt och förtjänstfullt sätt. Det har han gjort trots att ett antal politiker och tjänstepersoner i kommunen har gjort sitt bästa för att motarbeta och stoppa honom. Det har i och för sig lett till att kommunen syns ännu tydligare på kartan – fast kanske inte på ett riktigt lika positivt sätt…
Solvarm ska nu sätta igång med att bygga klart det hus, ”Skyhouse”, som ligger på hans fastighet i Sikhall och som han avbröt i samband med rättegången och hans fars bortgång. Det ska bli spännande att se om tjänstepersonerna från Miljö- och byggnadsnämnden tog intryck av konferensen i Helsingborg och framför allt lärde sig något. Om de gjorde det så kanske ärenden med Solvarm kommer att gå enkelt och snabbt framöver.
För en gångs skull.
Kommunens föroreningar
Nä, rubriken “kommunens föroreningar” är inte avsedd att vara ironisk eller syfta på t ex politiska motståndare. Det handlat om riktiga föroreningar.
När jag letade fakta inför bloggen “Miljö i Vargön” stötte jag på dokumentet “Handlingsplan 
– Förorenade områden”. Handlingsplanen visade sig vara alldeles färsk. Den beslutades av Miljö- och hälsoskyddsnämnden så sent som den 7 december förra året (2022). (Du kan ladda ner handlingsplanen här.)
I Handlingsplanen står det:
“Ett förorenat område är en plats som är så förorenad att den kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
Handlingsplanen beskriver vilka förorenade områden som finns inom kommunen och hur dessa ska hanteras. Planen ska vara ett verktyg för att uppnå miljömålet “Giftfri miljö”. Det gör den genom att:
“… tydliggöra vilka prioriteringar som ska göras, mål för arbetet med förorenade områden, beskriva ansvarsområden samt anger strategi och resursbehov som behövs för att arbetet ska kunna genomföras.”
Den kanske mest intressanta delen av handlingsplanen hittar vi i avsnittet “Lägesbeskrivning”. Här använder sig planen av den inventering och identifiering av förorenade områden som Länsstyrelsen i Västra Götaland har gjort. (Se “EBH-kartan”.) Varje förorenat område är tilldelat en riskklass. Riskklasserna går från 1 till 4, där riskklass 1 är störst risk.
Det finns i kommunen totalt 191 stycken potentiellt eller konstaterat förorenade objekt registrerade. Av dessa är 67 inventerade och riskklassade. De övriga är:
“”branschklassade” (BK) vilket innebär att det inte finns lika mycket information om objekten och att risken bedömts översiktligt utifrån bransch.”
Det finns alltså 124 objekt kvar att undersöka och riskklassa…
Kartan över misstänkt eller konstaterat förorenade områden i Vänersborgs kommun 2022 ser ut så här:
I Vänersborgs kommun finns det 4 objekt som ligger i riskklass 1. Riskklass 1 innebär att det föreligger en mycket stor risk för människors hälsa och miljön. 
Två av objekten är själva fabriksområdet för Vargön Alloys och dessutom Alloys deponi på Mjölkberget. De är båda Länsstyrelsens ansvar. Det har jag skrivit om tidigare. (Se “Slagghögarna på Vargön Alloys (3/3)”.)
De andra två objekten är kommunens ansvar, Sågverket i Flicksäter och Tändsticksfabriken/Teli. I Flicksäter är den primära föroreningen dioxin och på Tändsticksfabriken/Teli halogenerade lösningsmedel. Det framgår av den medföljande bilagan till Handlingsplanen.
Det finns 28 objekt i riskklass 2. Det betyder att det är stor risk för människors hälsa och miljön. Två av dem ansvarar Länsstyrelsen för, varav en är Häljestorps avfallsanläggning.
Det är lite intressant att studera var i kommunen det finns föroreningar. I t ex hamnen i Sikhall finns två områden utsatta, dels själva parkeringen, där säkra källor påstår att det finns slagg från Vargön Alloys, och dels i vattnet utanför Segelsällskapets brygga. I bilagan står det att den primära föroreningen är Tributyltenn (TBT). Enligt Wikipedia är TBT:
“en organisk förening, som ursprungligen togs fram för bekämpning av parasitsjukdomen snäckfeber (bilharzia). … Redan i små doser är giftverkan stor. … Sveriges geologiska undersökning (SGU) har funnit mångdubbelt högre halter i vatten till följd av användningen av TBT i skeppsbottenfärger. … Giftverkan består i störningar på kroppens immunförsvar och hormonsystem.”
Det nämns dock inget i handlingsplanen om att det med all sannolikhet finns kreosot i kommunens bryggpålar i Sikhalls hamn…
Det finns många ställen som är märkta med riskklass 2, dvs stor risk, bland annat flera småbåtshamnar. Förutom Sikhall är också hamnarna på t ex Sanden, i Vänerparken, Länsan, Gardesanna och Grönvik samt självklart även Vänersborgs hamn i riskklass 2. Det är (kan vara?) 
förorenat med TBT på alla dessa platser. Det är dock mycket märkligt att hamnen i Vargön inte finns med, varken själva vattnet/älvbotten eller landområdet. Fast det står “E” lite här och där i handlingsplanen. Det betyder “ej riskklassade”.
Det finns ingen markering för föroreningar i hamnkanalen vid Residenset, trots att den kommunala ordningsstadgan förbjuder bad i kanalen. Det ska bland annat vara av den orsaken att det är risk för bräddningar i vattnet. Inte heller barnbadet på Skräcklan är med, trots att badförbud råder även där. Men då är det kanadagässens fel.
Det finns några 2:or i centrala stan, även i Nordstan. Det är bland annat på platser där det förut har förekommit verksamhet med kemisk tvätt. Den primära föroreningen är då klorerade lösningsmedel. Vid det gamla Dissousgas 
AB vid Vänerparken är den primära föroreningen krom. Området är klassat som 2, precis som Torpa 1:2. På Torpa finns det tydligen ferrokalk. Det är nog troligt att det finns krom och ferrokalk på ganska många ställen i kommunen med tanke på att avfall från Ferrolegeringar i Trollhättan och slagg från Vargön Alloys användes som utfyllnadsmaterial på många ställen. (Se “Miljö i Vargön”.) De flesta av dessa ställen är, än så länge, okända tror jag.
Riskklass 3 innebär måttlig risk, här finns det 29 objekt. I riskklass 4, som innebär liten risk, finns 6 objekt. Objekt i riskklass 3 och 4 prioriteras inte av kommunen utan hanteras endast då dessa områden riskerar att påverkas som vid t ex exploatering.
I kommunen finns alltså 124 objekt som inte är riskklassade. De har endast branschklassats enligt Naturvårdsverkets branschklasslista.
Handlingsplanen beskriver alltså vilka förorenade områden som finns och misstänks finnas inom kommunen. 
(Jag skulle dock inte tro att alla förorenade områden i Vänersborgs kommun är upptäckta.) Vidare beskrivs hur dessa föroreningar ska hanteras. Miljö- och hälsoskyddsnämnden prioriterar de förorenade områden som ska exploateras t ex i samband med detaljplanearbete. Sedan tittar nämnden på de förorenade områden utifrån de med störst risker. Det kostar dock pengar och ibland, ganska ofta skulle jag tro, hittar nämnden ingen ansvarig som kan stå för kostnaderna. I vissa fall kan de nuvarande fastighetsägarna få betala avgifter, men oftast blir det kommunen som till slut får stå för notan. Och då har Miljö och hälsa inte möjlighet att göra något åt de förorenade områdena… Det finns inga ekonomiska resurser.
Planen ska vara ett verktyg för att uppnå miljömålet “Giftfri miljö”. Sådana här mål finns det för övrigt nationellt, regionalt och lokalt. Miljö- och hälsoskyddsnämndens mål och förväntade resultat är:
- ”År 2025 är minst 25 procent av områdena med mycket stor risk (riskklass 1) för människors hälsa eller miljön åtgärdade.”
- ”År 2025 är minst 15 procent av områdena med stor risk (riskklass 2) för människors hälsa eller miljön åtgärdade.”
- ”År 2025 ska 100 % av alla objekt i branschklass 1 vara riskklassade.”
Det är egentligen tämligen modesta mål. Det första målet innebär t ex att kommunen de kommande tre åren ska åtgärda ett enda ärende i riskklass 1. Mål 2 betyder att 4 objekt i riskklass 2 ska vara åtgärdade senast år 2025. Nämnden har också som mål att öka kunskapen om de så kallade E-objekten, dvs de objekt som inte är riskklassade utan som bara är branschklassade.
Det är mycket bra att “Handlingsplan – Förorenade områden” har tagits fram. Men det är nu det viktiga arbetet börjar på allvar. Eller borde göra. Miljö- och hälsoskyddsnämnden borde ha betydligt större resurser för detta viktiga arbete. Det råder ingen tvekan om det.
Anm. Det går att ladda ner handlingsplanen här.
Miljö i Vargön
“Slaggen från Vargön Alloys AB bildas vid tillverkning av ferrokrom. Slaggen innehåller krom och en del nickel. Metallerna är hårt bundna till slaggen och bara små mängder kan lakas ur.”
Så står det på Vänersborgs kommuns hemsida. 
Här kan man också anmäla till kommunen om Vargöslagg ska användas för anläggningsändamål. Det finns en färdig anmälningsblankett att fylla i…
Och visst har Vargön Alloys sannolikt bättre reningsteknik och lägre klimatpåverkan än sina närmaste konkurrenter i Europa. Men det betyder självklart inte att processen eller slaggen på något sätt skulle vara “rena”. Alloys självt uppger också att det arbetar för att minimera företagets miljöpåverkan.
Det har blivit en hel del skrivet i denna blogg om föroreningar och slagghögar i Vargön. Det är dock inte helt lätt att få reda på mer fakta. Vänersborgs kommun hänvisar till Länsstyrelsen och Länsstyrelsen svarar inte på mina mail. Det sistnämnda är olagligt, och hade jag haft tid och ork skulle jag naturligtvis vända mig till Förvaltningsrätten.
Bloggarna har engagerat en del personer i kommunen. Jag har fått både mail, meddelanden och samtal om att det finns Vargöslagg lite överallt innanför kommungränserna, lite oväntat också i dalslandsdelen. Det 
finns utfyllnadsmaterial på vägar t ex vid södra stranden av Stora Hästefjorden, på parkeringen vid Sikhalls magasin och under en massa busskurer längs E45:an. För att bara nämna några ställen.
Några invånare påstår också att det finns mätningar på slagg, som används som utfyllnad, som visar på att det finns krom i det vatten som läcker från slaggen. Det får dock, så att säga, betraktas som obevisat tills motsatsen bevisas. Men det är klart, tänker jag, att det naturligtvis kan läcka krom, om slagg från Alloys har använts som utfyllnad. Det är ju orsaken till Mark- och miljödomstolens dom den 31 mars 2015, där domstolen bland annat skrev (se “Slagghögarna på Vargön Alloys”):
“Utförda analyser visar att ferrokromslaggen innehåller en förhållandevis hög halt totalkrom, något som också är naturligt med hänsyn till den produktion som genererar slaggen. Laktester har också visat ett visst kromläckage från slaggen. Särskilt det sistnämnda är ägnat att inge vissa farhågor. Spridning av tungmetaller, och inte minst krom, är typiskt sett förknippat med stora miljörisker och bör i möjligaste mån undvikas.”
Det finns också invånare i kommunen som säger att det även på senare år har förts ut slagg på bakvägar från Alloys och att det har fuskats vid mätningar. Det har jag dock svårt att tro, och om något sådant har hänt är jag övertygad om att det har skett helt bakom ägarnas eller ledningens rygg. I varje fall tills motsatsen bevisas.
Det är självklart svårt att avgöra vad som är sant eller inte kring “Vargöslaggen”. Däremot kan det konstateras att det pratas lite överallt och att det finns en oro. Och egentligen inte bara det. Människor undrar även över själva processen. Hur mycket av “det farliga” hålls egentligen så inneslutet inom 
fabriksportarna som man skulle önska? Det händer tydligen ibland att det läcker ut ur tak och skorstenar på Alloys och självklart så även när smältdegeln står på marken utanför eller är fullt synlig genom vidöppna portar. Jag träffade en mycket trovärdig vargöbo strax före jul som sa att det inte sällan kom svart rök ur skorstenarna. Och det var definitivt inte vattenånga sa personen. Hen försökte hålla sig så mycket inomhus som möjligt när vinden låg på från Alloys. Dessutom finns det flera i Vargön som vittnar om att det översta lagret i jorden är alldeles svart av föroreningar från Alloys, och en kallade till och med jorden för “cancerjord”.
Det kanske är som en gammal vänsterpartist sa för länge sedan:
“Så länge det ryker finns det jobb.”
Och så är det kanske idag också. Dessutom är vi många som är beroende av Vargön Alloys för fjärrvärmen.
Det kan vara bra att veta att före 1986 har också en del slagg från företaget Ferrolegeringar i Trollhättan använts till utfyllnad i områden kring Trollhättan och Vänersborg. Enligt uppgift var det sådan här slagg som hade använts som utfyllnad där Arena Vänersborg senare byggdes. Och som kostade några miljoner för kommunen att sanera… Slaggen från Ferrolegeringar har tydligen också kallats Vargöslagg, åtminstone av en del. Eller också har det skett missuppfattningar. Folk har trott att det var slagg från Vargön när det var slagg från Trollhättan.
Ferrolegeringar var en industri som var en stor miljöbov, särskilt farlig var tydligen ferrokalken. En expert på slagg informerade mig om att Alloys slagg inte går att jämföra med slaggen från Ferrolegeringar. Slaggen från Ferro vittrade och läckte ut föroreningar. På platser där den har använts som utfyllnad, och där den finns kvar i marken, anses marken fortfarande vara förorenad.
På sätt och vis är det inget konstigt med att slagg från Vargön Alloys och Ferrolegeringar i Trollhättan har använts som utfyllnad vid t ex vägbyggen och andra byggen. Det var rutin och en “win-win-situation” för alla inblandade. Man kände länge inte till att det fanns faror med slaggen.
Men nu vet man det… Och handlar därefter…?
Det skulle göras en studie och undersökning från AFA Försäkring som skulle kasta ytterligare ljus på eventuell miljöpåverkan och påverkan på arbetsmiljön för de anställda på Alloys. (Det nämnde jag i bloggen “Slagghögarna på Vargön Alloys (3/3)”.) Så var det inte. Det visade sig att Vargön Alloys inte skulle ingå i studien. En av de som arbetar med projektet svarade mig när jag undrade om orsaken:
“När vi rekryterade företag använde vi våra externa kontakter och kunskap inom avdelningen var det kunde förekomma exponering för krom VI. Vargön Alloys har inte diskuterats i det sammanhanget och blev därför aldrig kontaktade om att vara med i studien.”
Jag uttryckte naturligtvis min stora förvåning, men vad hjälpte det. Det verkar också som om studien kan vara avslutad vid det här laget.
På Miljö- och hälsoskyddsnämndens sista sammanträde för i år (7 december), och denna mandatperiod, antog nämnden en handlingsplan för förorenade områden. Handlingsplanen beskriver vilka förorenade områden som finns inom kommunen och hur dessa ska hanteras. Den ska vara ett verktyg för att uppnå miljömålet “Giftfri miljö”. Det är självklart en mycket bra målsättning.
I Vänersborgs kommun finns det 4 objekt som ligger i riskklass 1. Riskklass 1 innebär att det föreligger en mycket stor risk för människors hälsa och miljön. Två av objekten är dels själva fabriken Vargön Alloys och dels Vargön Alloys deponi Mjölkberget (se “Slagghögarna på Vargön Alloys (3/3)”).
Det enda som står i handlingsplanen om dessa objekt är att de är Länsstyrelsens ansvar… Och Länsstyrelsen svarar inte på mail…
Det tycks finnas en oro i kommunen kring de nuvarande och tidigare industrierna i Vargön. Och inte bara i Vänersborg förresten – Trollhättan planerar ju att ta sitt dricksvatten direkt från Vänern om några år. Det vattnet är renare och mindre förorenat än det vatten som har runnit förbi Holmängens avloppsreningsverk och Vargön. Anser i varje fall Trollhättans stad.
Vad Vänersborgs kommun anser är jag inte riktigt säker på. Det hänvisas till Länsstyrelsen, samtidigt som några kommuninvånare säger att kommunen förminskar eller förnekar problemen med föroreningarna. Och i kommunens nya handlingsplan betraktas Vargön Alloys och slagghögarna utgöra en mycket stor risk för människors hälsa och miljön. Men fortfarande kan man alltså anmäla hos kommunen om Vargöslagg ska användas för anläggningsändamål… Trots riskklass 1 och domen från Mark- och miljödomstolen…
Det finns anledning att återkomma.
Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)”.
Skanska fick uppdraget att bygga “sjösättningsramp, toalett mm” i Sikhalls småbåtshamn. Företaget utförde arbetet, och det blev bra.
I stort sett…
I Skanskas uppdrag ingick även att iordningställa den befintliga stenpiren. Och här kan det ha blivit lite fel. Det finns dock inga dokument kring detta utan uppgifterna kommer från Magnus Larsson. Och han borde veta. Dessutom är uppgifterna lätta att kontrollera, åtminstone för tjänstepersonerna i kommunen.
I Segelsällskapets skrivelse från den 22 april 2008 hade klubben önskat att kommunen förlängde stenpiren väsentligt och på detta sätt skapade:
“förutsättningar för ett antal fasta båtplatser för uthyrning.”
Skanska rev trädäcket som avslutade piren. Sedan renoverades stenpiren genom att en ny “betongkaka” göts. På “betongkakan” placerades ett nytt trädäck. Problemet var att Skanska, enligt Magnus Larsson, pålade ner stolpar innehållande kreosot runt omkring stenpirens yttre del. Dessutom anpassade Skanska längderna på stolparna genom att kapa av dem med motorsåg i vattnet. Det flöt träflisor med kreosot på vattenytan…
I Länsstyrelsens strandskyddsdispens (6 november 2008) var ett av villkoren:.
- “Kemikalieinspektionens föreskrifter gällande impregnerat trä för byggande i vatten ska följas.
När jag idag läser på Kemikalieinspektionens hemsida står det följande (se “Träskydd med kreosot”):
“Kreosot är klassificerat som cancerframkallande och innehåller flera ämnen som har hälsofarliga egenskaper.”
Det är sannolikt, om Magnus Larsson har rätt, att Skanska inte följde Kemikalieinspektionens föreskrifter och det tycks inte heller som om kommunen har gjort något åt stolparna. Det är samma stolpar som finns i vattnet än idag… Det vore lätt för Miljö och Hälsa att kontrollera om stolparna är impregnerade med kreosot. Och om de fortfarande läcker ut gift i vattnet…
Men inte nog med det. Skanska göt också in en infästning, en kedja i “betongkakan”. (Ändarna på kedjan sticker ut ur betongen än idag, om någon på kommunen vill kontrollera Magnus Larssons uppgifter. Den röda pilen på bilden visar ”betongkakan”.) Där tänkte kommunen fästa den flytbrygga som Vänersborgs Segelsällskap önskade.
Redan den 22 april 2008 hade Segelsällskapet önskat att kommunen satte ut vågdämpande pontoner i anslutning till stenpiren. Den 13 november kom Vänersborgs Segelsällskap med nya önskemål eller kanske snarare kompletteringar. VSS ansökte hos Länsstyrelsen om att få muddra:
“i anslutning till befintlig brygga på fastigheten Sikhall 1:22 för att återställa vattendjupet vid tilläggningsplatserna.”
Det var inte mycket att orda om. Men Segelsällskapet ansökte också om:
“Tillstånd att lägga ut en vinklad pontonbrygga på kommunens vattenområde i förlängningen av befintlig stenpir. Bryggans dimensioner och placering framgår av bifogad ritning.”
Och det är inte utan att man blir ganska konfunderad. Och det är snällt sagt… Hur kan Vänersborgs Segelsällskap ansöka om tillstånd för en pontonbrygga på kommunens fastighet, på kommunens vattenområde? Är det inte kommunen som ska göra det? Segelsällskapet hade ju ingen som helst rådighet över vattenområdet.
Det kanske är något jag inte förstår, men det torde hur som helst vara klart att, går det att göra som Segelsällskapet gjorde, så har klubben åtminstone pratat med någon på kommunen, politiker eller tjänsteperson. Det kan man vara säker på, eftersom Skanska faktiskt göt in en kedja i stenpiren på kommunens fastighet – till Segelsällskapets kommande flytbrygga…
I Segelsällskapets skrivelse till Länsstyrelsen skickade klubben med ett prospekt från Nordiska Flytbryggor AB. Det verkade vara bestämt att Nordiska Flytbryggor AB skulle få uppgiften att sälja den tänkta flytbryggan.
I prospektet skrev Nordiska Flytbryggor AB den 6 oktober 2008:
“Livet i den inre hamnen kommer garanterat att bli helt annorlunda.”
“I den inre hamnen”? Det är viken “längre in”, dvs norr om stenpiren och VSS klubbhus, mot badstranden. Med andra ord, Magnus Larssons fastighet, och vatten. Där skulle livet “bli helt annorlunda”…
Den minnesgode kommer kanske ihåg att VSS i en skrivelse till kommunen den 22 april skrev om igenslamningen på Magnus Larssons vatten om det anlades en flytbrygga vid stenpiren. Och nu varningen från Nordiska Flytbryggor AB…
Det struntade Länsstyrelsen i… Och det hade ju också Segelsällskapet gjort i och med att klubben lämnade in sin ansökan…
Länsstyrelsen beviljade den 2 december 2008 strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. Det gjorde Länsstyrelsen utan några som helst betänkligheter.
“Länsstyrelsen bedömer att bryggan är förenlig med kraven på en från allmän synpunkt lämplig hushållning med mark- och vattenresurserna. Arbeten i vatten kräver normalt tillstånd enligt miljöbalkens bestämmelser om vattenverksamhet. Länsstyrelsen bedömer … att tillstånd hos miljö domstolen inte behöver sökas samt att de planerade åtgärderna kan genomföras utan nämnvärda skador på vattenmiljön.”
Länsstyrelsen menade också att livsvillkoren för djur- och växtlivet inte skulle påverkas av bryggan. Det togs en del prover och gjordes en utredning angående muddringen. Men hur en flytbrygga på upp mot 60 meter skulle påverka djur- och växtlivet ”längre in i viken”, på Magnus Larssons vatten – det brydde sig Länsstyrelsen inte om att utreda…
Det här var Länsstyrelsens motivering. En stor del av beslutet handlade alltså om muddringen, och det var det som sagt inte mycket att säga om.
Vänersborg Segelsällskap fick alltså strandskyddsdispens utan att ha någon rådighet över vattenområdet. Området fanns ju på kommunens fastighet.
Det var inte heller någon som kontaktade Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. 10.000 kvadratmeter av hans fastighet och vatten norr om den eventuella flytbryggan (“längre in i viken”) skulle påverkas negativt – och Länsstyrelsen brydde sig inte. Ingen på Länsstyrelsen pratade ens med eller informerade Larsson.
Dessutom krävdes det enligt uppgift en vattendom om en åtgärd av detta slag (flytbryggan) påverkade 3.500 kvadratmeter. I Sikhall behövdes enligt Länsstyrelsen ingen vattendom… (Trots att det var fråga om en betydligt större vattenyta som påverkades.)
Och inte kunde kommunen förköpa/expropriera mark och vatten av Magnus Larsson som kommunen sedan delade ut till Segelsällskapet. Det torde inte ha 
varit varken helt lagligt eller särskilt moraliskt. Dessutom hyrde Magnus Larsson ut båtplatser i småbåtshamnen i Sikhall. Om kommunen nu tänkte göra detsamma är frågan om inte det skulle vara olagligt också. Det finns lagar och regler kring kommunal näringsverksamhet, som konkurrerar med privata näringsidkare…
Men det skandalösa beslutet från Länsstyrelsen var ännu värre. Länsstyrelsens beslut hade följande lydelse:
“Länsstyrelsen ger dispens från strandskyddsbestämmelserna för … ny brygga på fastigheten Sikhall 1:22.”
Sikhall 1:22!! Sikhall 1:22??
Sikhall 1:22 var Segelsällskapets fastighet. Men flytbryggan skulle läggas ut på kommunens fastighet, på Sikhall 1:4! Länsstyrelsen hade totalt blandat ihop fastigheterna. Länsstyrelsen hade tydligen ingen koll på någonting. Pinsamt.
Skandalen var alltså ännu större än man kunde ana. Men fortfarande visste Magnus Larsson ingenting. Han berättar:
“En dag kom Nordiska Flytbryggor till småbåtshamnen i Sikhall med en tung kedja i släpkärran. Kedjan vägde flera hundra kilo. Jag råkade vara där, så jag hjälpte till. Jag frågade vad kedjan skulle användas till. Jag fick svaret att kedjan skulle vara till infästningen av Segelsällskapets nya flytbrygga…”
På Magnus Larsson exproprierade mark…
Magnus Larsson berättar att efter mötet med släpkärran från Nordiska Flytbryggor ringde han varenda person han kunde komma på, på både kommunen och på Länsstyrelsen. Han pratade till och med med landshövdingen. Larsson tänkte definitivt stämma både kommun och Länsstyrelse. Så här fick det inte gå till.
Magnus Larsson behövde inte stämma någon. Det fanns tydligen folk någonstans, som efter Larssons alla telefonsamtal, insåg att Länsstyrelsens beslut var både skandalöst och olagligt. Så det blev aldrig någon flytbrygga, och det finns inte heller några handlingar som förklarar varför “projektet” lades ner. Det enda som finns kvar är en kedja ingjuten i betongen…
Kommunens del i den här affären var skandalös. Bristen på handlingar får mig att tro att det mesta i denna affär sköttes av kommunens tjänstepersoner, eventuellt i samarbete med vissa initierade politiker – i tysthet, mellan skål och vägg, utan protokoll och utan formella beslut.
Kommunen var alltså beredd att gynna en kommuninvånare, Vänersborgs Segelsällskap, på en annan kommuninvånares bekostnad, Magnus Larsson. Det hade, liksom andra aspekter i skandalen, varit olagligt. Vad jag vet så har ingen någonsin t ex bett Larsson om ursäkt. (Istället fortsatte och fortsätter förföljelsen av Larsson.)
Och Länsstyrelsen? Vad vet jag? Kanske kan en förklaring vara att ledande personer i Segelsällskapet arbetade på Länsstyrelsen…
Skandalen var ett faktum. Och fortfarande bråkar alltså kommunen med Magnus Larsson och sätter käppar i hjulen på allt som han vill företa sig…
Nu måste jag ta några djupa andetag…
Fortsättning följer i bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)”.
==
Bloggar i denna serie:
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (1)” – 21 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (2)” – 22 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (3)” – 23 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (4)” – 25 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)” – 26 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)” – 28 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)” – 31 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (8)” – 1 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (9)” – 3 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (10)” – 4 sept 2022
Näverdraget – avgörandet närmar sig
Det var ett tag sedan som jag skrev något om bergtäkten i Näverdraget. Ni vet bergtäkten mellan Blåsut och Sivikan som är på väg att bli en deponi för inert avfall. (Se ordförklaring nedan.) Men det betyder inte att inget händer i och kring Näverdraget.
I min förra blogg skrev jag om att Vänersborgs kommun hade fått ett mail från en av grannarna till bergtäkten/deponin. (Se “Näverdraget – en kommunal skandal?”.) Grannen skrev:
“Det har nu gått fem år och tre månader sedan Mark- och miljödomstolens dom (Mål nr: M691-16 2016-09-21) slutligen fastslog kraven på åtgärder som behöver vidtas för att transporter till och från Vänersborgskrossen skall klara gällande bullervärden vid vår bostad (fastighet XXX x:xx).”
5 år och 3 månader är en lång tid, även för Vänersborgs kommun… Det handlade ju dessutom om att verkställa en dom från Mark- och miljödomstolen:
“Buller från transporter på väg 2060 till och från täktverksamheten får vid uteplats i anslutning till byggnadens mest bullerdämpade sida på fastigheterna inte någon gång under dygnet överskrida högre maximal ljudnivå än 70 dB(A) och inte överskrida ekvivalent ljudnivå 55 dB(A), mätt under den tidsrymd som utlastning och uttransporter får ske.”
Bullret och oväsendet från de tunga transporterna, som påverkade och störde de boende i fastigheterna, skulle mätas och åtgärdas. På något sätt… Det var innebörden i Mark- och miljödomstolens dom.
Det hade alltså inte kommunen gjort. Men nu har det kommit ett svar från Miljö- och hälsoskyddsnämnden, den 6 april, på ovanstående klagan. Eller rättare sagt, det var ett förslag till beslut som skickades ut till den klagande. Den klagande fick tillfälle att yttra sig kring förslaget, vilket också skedde den 21 april.
Förvaltningen ville:
“avsluta klagomålsärendet om buller och damning från Swerock AB:s verksamhet…”
Orsaken till denna bedömning från förvaltningen var:
“att det inte har kunnat visas att villkoren i täkttillstånd 2016-01-20 och villkorsändring 2016-09-21 överskrids. Därmed föreligger det inte olägenhet för människors hälsa och miljön enligt Miljöbalkens definition.”
Det här beslutade också Miljö- och hälsoskyddsnämnden den 18 maj. (Beslutet är så nytt så att protokollet inte är klart än.)
Vad jag förstår så har inte kommunen själv utfört några mätningar, utan de har utförts av “konsultföretag” som Swerock har anlitat. Det har under årens lopp företagits flera bullermätningar av åtminstone två olika “konsulter”. Bullernivåerna har minskat för varje mätning trots att trafiken har ökat. Det har också varit oklart under vilken tid vissa av beräkningarna är gjorda (9h, dvs arbetsdagen då in- och utlastning får ske, eller 24h, bullret utslaget på hela dygnet, medelljudnivån). Det gäller den sista utredningen som utfördes 2021.
Det är naturligtvis svårt eller helt omöjligt att för en utomstående att bedöma tillförlitligheten i mätningarna, eller uppskattningarna, men miljö och hälsa skriver:
“Nämnden ser ingen anledning att ifrågasätta beräkningsunderlag och resultat i Efterklangs bullerutredning 2021”.
Grannarna till deponin ifrågasätter emellertid. De frågar lite försiktigt:
“Vilka av uppgifterna i den senaste bullerutredningen … är det som har övertygat nämnden?”
Själv kan jag tycka att det i en, så att säga, tvist mellan två parter är lite märkligt att det är den ena partens bedömningar och mätningar som gäller. Men så här går det tydligen till, de stora företagen sköter själva kontrollen av sin egen verksamhet.
Och de boende får leva med bullret.
Den här mailväxlingen och det här beslutet handlade alltså om en överklagan från 2016. Men grannarna till deponin har också protesterat och överklagat Miljödelegationens på Länsstyrelsen beslut från den 29 juni 2021. Det var beslutet om att tillåta NCC att istället använda den tidigare täkten till deponi för inert avfall med upp till 100.000 ton avfall per år. (Se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”.) Det lämnades in flera överklaganden. (Se ”Deponin i Näverdraget överklagas”, 1 – 2 – 3.)
Det har skickats inlagor fram och tillbaka mellan företag och grannar. Jag ska inte gå igenom inlagorna. Jag kan dock inte låta bli att nämna ett uppenbart sakfel i en av NCC:s inlagor till domstolen. Företaget skrev att domstolen skulle bortse från ett överklagande eftersom dessa personer inte var “sakägare”. Orsaken att NCC hävdade detta var att:
“samtliga av dessa fastigheter är belägna uppströms…”
Vilket alltså inte stämmer… De berörda fastighetsägarna påpekade naturligtvis detta till domstolen:
“Vi bedömer det som mycket allvarligt att NCC inte vet åt vilket håll bäcken rinner när de ska anlägga en så stor potentiellt miljöfarlig deponi.”
Det kan väl bara konstateras att Mark- och miljödomstolen måste ha tagit intryck av de boendes överklaganden. De har nämligen kallats till rättegång i början av nästa vecka. Vad jag förstår så kommer även bullerfrågan att beröras.
Det finns anledning att återkomma till Näverdraget. Det blir sannolikt en mycket spännande förhandling i Vänersborgs tingsrätts lokaler.
Anm. Med inert avfall menas avfall som inte förändras kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt. Det löses inte upp, brinner inte och bryts inte ned biologiskt. Föroreningsinnehållet i avfallet och lakvattnet får endast vara obetydligt.
==
Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:
- “NCC:s deponi i Näverdraget (1): Planen” – 29 juni 2021
- “NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!” – 30 juni 2021
- “NCC:s deponi i Näverdraget (2): Avfallet” – 1 juli 2021
- “NCC:s deponi i Näverdraget (3): Vattnet” – 3 juli 2021
- “NCC:s deponi i Näverdraget (4): NCC svarar” – 4 juli 2021
- “NCC:s deponi i Näverdraget (5): Framtiden” – 6 juli 2021
- ”Deponin i Näverdraget överklagas” – 30 juli 2021
- ”Deponin i Näverdraget överklagas (2)” – 5 augusti 2021
- ”Deponin i Näverdraget överklagas (3)” – 19 augusti 2021
- ”Näverdraget – en kommunal skandal?” – 9 februari 2022
- ”Näverdraget – avgörandet närmar sig” – 24 maj 2022
Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!
Anm. Läs gärna min förra blogg om Solvarm innan du fortsätter att läsa denna – se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.
Miljö- och byggnadsförvaltningen med miljö- och hälsoskyddschefen i spetsen skrev den 20 november 2020 till Solvarm:
“Till följd av att en avloppsanläggning inrättats och är i drift utan tillstånd, är avsikten att ett beslut miljösanktionsavgift ska upprättas.”
Det tidsbegränsade tillståndet för “Ecocycle system Two” hade löpt ut den 30 juni 2020 och Solvarm hade missat att ansöka om ett förlängt tillstånd. Det skrev jag om i en blogg den 5 april förra året. (Se “Solvarm 3: Misstaget kommunen väntat på”.)
Det var en miss från Solvarm, helt klart. Men familjen försökte förklara situationen för kommunen. Det hade varit sjukdom (covid-19) i familjen mm… Men Solvarm tog också lagen 
och juridiken till hjälp. Det är ju precis det som invånare i Vänersborg tvingas göra mot en kommun med diffusa och misstänkt illasinnade syften. Och som bortser från fakta, som t ex lagar.
Solvarms utgångspunkt var frågeställningen om vilken miljönytta som miljö- och byggnadsförvaltningen ville uppnå med att driva ärendet om en miljösanktionsavgift.
Solvarm citerade Miljöbalken, och han började naturligtvis med 1 kap 1 §:
“Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”
Lagen syftar alltså till “att främja en hållbar utveckling”. Det är överordnat allt annat. Redan här ser vi att miljö- och byggnadsförvaltningens prioriteringar inte stämde med Miljöbalkens… I paragrafen räknas det sedan upp några tillämpningar av lagen. Jag noterar särskilt:
“återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, 
råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.”
Och är det något som Solvarm brinner och jobbar för så är det kretsloppstänket. Till skillnad från Vänersborgs kommuns VA-lösningar…
Solvarm menade också att han saknade uppsåt och inte hade utövat oaktsamhet som orsakat någon miljöfara – Miljöbalken 29 kap § 1:
“För miljöbrott döms till böter eller fängelse i högst två år den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. orsakar att det i mark, vatten eller luft släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra
a) en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse,
eller
b) någon annan betydande olägenhet i miljön”
Solvarm hade inte släppt ut några ämnen i “mark, vatten eller luft”. Familjen hade bara missat att förlänga sitt tillstånd för VA-systemet. Det var för övrigt inte heller något nytt system, det var det “gamla” som hade varit i bruk i 2 år (med tillstånd). Och detta VA-system (System Two) var i sin tur en utveckling av det system som Solvarm redan hade ett permanent tillstånd för (System One). Det handlar om seriekopplade reningssteg i växtbäddar. (Vill du veta mer om Solvarms VA-system kan du fördjupa dig här: “System One” och “System Two”.)
Det sägs ofta på Miljö- och byggnadsförvaltningen att det är svårt att hinna med alla arbetsuppgifter. Byggnadsnämndens ordförande har nämnt det flera gånger i kommunfullmäktige. Men det är klart, ska tjänstepersonerna lägga ner en massa tid på att inspektera, kontrollera och “bötfälla” Sveriges modernaste och bästa cirkulära avloppssystem så förstår jag att det kan vara svårt att hinna med mer än en “skrivbordstillsyn” av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs…
Solvarm hänvisade slutligen till kap 30 § 2 i Miljöbalken som beskriver att sanktionsavgift inte behöver tas ut om det finns skäl. Och Solvarm menade att han hade visat att en miljösanktionsavgift var oskälig.
Det hjälpte inte. Miljö- och byggnadsförvaltningen stod fast vid sin “avsikt” och tänkte gå vidare, tidsgränsen hade ju överskridits. Allt annat, som t ex Miljöbalken, var ovidkommande. Och därför skulle Solvarm betala en sanktionsavgift.
Miljö- och hälsoskyddschefen fattade den 10 december 2020 följande beslut på delegation:
“Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutar att Anders Solvarm med personnummer xx och Rosemary Solvarm med personnummer yy ska betala en miljösanktionsavgift på totalt 5.000 kronor för att ha inrättat en avloppsanordning utan tillstånd trots att ett sådant tillstånd krävs.”
Det kan hända att jag i tidigare bloggar har hävdat att det var politikerna i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden som fattade beslutet. Det var i så fall fel. Det var ett tjänstemannabeslut. Även om det i det formella beslutet står “Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut”. Det är faktiskt inte ens säkert att politikerna i nämnden blev informerade. Däremot är det så att nämnder rutinmässigt godkänner delegeringsbeslut i efterhand. Och på så vis kan man faktiskt hävda att politikerna i nämnden åtminstone har ett visst ansvar.
Familjen Solvarm överklagade beslutet. Det var naturligtvis inte för pengarnas skull, för de 5.000 kr som familjen skulle vara tvungen att betala. Solvarm ville självklart inte ha en svartmålande dom om miljöbrott på sig. Hur skulle det se ut? Det skulle ju Solvarm få leva med resten av 
sitt liv. Då skulle Anders Solvarm betraktas som ”han som inte följer lagar och regler”, ”han som är dömd till miljösanktion” och “en sån kan vi inte ha att göra med” osv. Hade jag varit Solvarm hade jag nog haft svårt att frigöra mig från tanken att detta möjligtvis var miljö- och hälsoskyddschefens avsikt…
Rättsväsendet tar ganska ofta gott om tid på sig innan ett avgörande kommer. Men det är möjligt att det finns rättsfall från fler envisa och enkelriktade kommuner än Vänersborg, även om det är svårt att tro.
Men…
I förra veckan kom domen från Mark- och Miljödomstolen, den 21 februari…
Och det var ett glädjande besked, igen:
“Mark- och miljödomstolen upphäver Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut av den 10 december 2020 (ärende nr 2020.1206-5) om miljösanktionsavgift.”
Mark- och Miljödomstolen upphävde miljösanktionsavgiften. Domen motiverades så här:
“Av handlingarna i målet framgår att Ecocycle System Two har varit i bruk och haft ett tillfälligt tillstånd sedan år 2018. Det framgår vidare att det tillfälliga tillståndet löpte ut den 30 juni 2020 och att Ecocycle System Two fortsatt var i drift efter detta datum. Nämnden har inte gjort gällande att någon förändring i avloppsanläggningen har skett sedan det tillfälliga tillståndet gavs år 2018. Med att ”inrätta en avloppsanordning” kan enligt mark- och miljödomstolens mening inte avses en situation då en redan anlagd och tillståndsgiven avloppsanordning fortsätter att användas efter tillståndstidens utgång. Vidare kan i sammanhanget nämnas att ändringar av en befintlig avloppsanläggning enligt praxis jämställts med en nyanläggning (d.v.s. inrättande) endast när ändringarna avsett de viktigaste 
funktionerna av en avloppsanläggning (se Mark- och miljööverdomstolens avgörande den 12 mars 2010 i mål nr M 5369-09). Detta är det heller inte fråga om här och bestämmelsen i 3 kap. 1 § FMSA omfattar således inte nu aktuell situation. Nämnden bedöms därmed inte ha haft fog för att påföra makarna Solvarm en miljösanktionsavgift med hänvisning till 3 kap. 1 § FMSA. Överklagandet ska därför bifallas och nämndens beslut om miljösanktion upphävas.
Läs gärna motiveringen en gång till. Miljö- och Hälsoskyddsnämnden samt Miljö- och Byggnadsförvaltningen hade fel i allt! Det är bara att konstatera. Vänersborgs kommun har återigen fått bakläxa, smäll på fingrarna, av en domstol där experter på den svenska lagstiftningen sitter och dömer.
Det måste vara pinsamt för de inblandade i kommunen… Det ser onekligen ut som om det begås fel efter fel. Som enskilda kommuninvånare drabbas av. Borde inte de ansvariga i Miljö- och byggnadsförvaltningen tänka efter en extra gång? Agerar verkligen förvaltningen som en egen objektiv och ”fristående” tillsynsmyndighet? Eller finns det en annan agenda?
Och återigen funderar jag. Vilka bevekelsegrunder har ledande tjänstepersoner och styrande politiker i Vänersborgs kommun när de agerar mot enskilda vänersborgare? Varför agerar kommunen så här mot familjen Solvarm? Och Magnus Larsson? Och blåbärsodlaren vid Hästefjorden? Och Bengt Davidsson på Juta? Och Ingvar på Österäng? Och Mats på Ekudden? Och fastighetsägarna på Vänersnäs? Och, snart, fastighetsägarna på Båberg?
Varför?
Varför söker inte ledande tjänstepersoner och styrande politiker upp de verkliga problemen i Vänersborg? Varför ska de ge sig på kommuninvånare som har rätt, som har lagen på sin sida? Har kommunen en agenda där resultat, t ex kommunalt VA på Vänersnäs, går före opartisk myndighetsutövande?
Vad bor vi i för kommun?
Kommunens kamp mot Solvarm
Efter ett mycket deprimerande sammanträde med kommunstyrelsen så skrev jag två bloggar som var lite av det mer uppgivna och pessimistiska slaget. (Se “Tragiskt beslut av KS (1/2)” och “Tragiskt beslut av KS (2/2)”.) Mina funderingar 
kretsade kring varför tjänstepersoner och styrande politiker i betongpartierna inte helt sällan struntar i vänersborgarnas rättigheter och intressen genom att bortse från fakta. Det kan vara så att kommunen tolkar lagar på sitt eget sätt, struntar i domar, utnyttjar föreskrifter på ett felaktigt vis, tolkar paragrafer in absurdum, bortser från den allmänna moralen osv. Kommunens styrande tycks ibland inte sky några medel för att få sin vilja fram.
Det är många kommuninvånare som ställer sig frågan vilka bevekelsegrunder Vänersborgs styrande politiker och ledande tjänstepersoner egentligen har. Jag har stött på frågan åtskilliga gånger, nu för tiden är det faktiskt nästan dagligen. Jag hittar inget svar på frågan, men vem vet – det kanske finns logiska, förståeliga och övertygande förklaringar. Jag ser dom dock inte, men jag skulle väldigt gärna veta vilka de är. Hur tänker de styrande i kommunen, vad vill de uppnå, och varför…?
Flera kommuninvånare ser ibland ingen annan utväg än att vända sig till rättsväsendet för att få rätt mot kommunen. Men det är ofta betydligt svårare än det låter. Det kräver både kunskap och tid. Och inte helt sällan behövs hjälp av jurister och experter och då kostar det också pengar. Medan motparten, dvs kommunen, i stort sett kan lägga obegränsat med tid och pengar för att driva ärenden. Kommunen har flera heltidsanställda jurister och vid behov köps ytterligare juridisk expertis in.
Snart kommer invånare och fastighetsägare på Vänersnäs att stå inför den situationen att de måste ta juridiken och rättsväsendet till hjälp för att få rätt. Eller betala ca 200.000 kr för att ansluta sig till kommunens avloppsledningar. Och i fortsättningen årligen betala 7.000 kr i driftskostnader, kostnader som enligt branschorganisationen Svenskt Vatten förväntas fördubblas inom en 10-årsperiod.
Två av dem som har vänt sig till rättsväsendet för att få rätt mot kommunen bor i Sikhall. Magnus Larssons historia har jag beskrivit utförligt fram till och med 2007. (Se “Historien om Magnus Larsson”.) Det är några år kvar att beskriva av hans kamp mot kommunen… Några stenkast från “Politikerhyllan”, där Magnus Larsson bor, har familjen Solvarm byggt sitt naturhus. Ja, faktum är att Anders Solvarm också bygger ett nytt hus i samma område, ett naturhus som är utlagt till försäljning.
Familjen Solvarm är, som läsare av denna blogg vet, en föregångare på miljöområdet. Anders Solvarm skapar och utvecklar cirkulära VA-lösningar för framtiden. Hans bedrifter har fått stort genomslag både nationellt och internationellt. Han har figurerat i svensk media, t ex Svt och TV4 (se t ex “Naturhus i Vadstena och Sikhall”), men också internationellt, t ex på Netflix och Apple-TV.
I programmet “Grand Designs” sa programledare Mark Isitt följande om Solvarms VA-lösning, i huset som programmet handlade om:
“Det är ett hus som förvaltar jordens resurser. Ett stycke framtidsarkitektur. … Det här är precis vad världen behöver.”
I Vänersborgs kommunhus tycks dock de styrande politikerna och tjänstepersonerna med stort inflytande betrakta Solvarm som en bråkmakare och farlig avvikare. Han verkar utgöra ett hot som riskerar att rubba den kommunala hierarkiska balansen.
Dessa ledande personer i kommunen vill inte erkänna Anders Solvarms insatser på miljöområdet. Kommunen har istället velat tvinga in Solvarms naturhus i det kommunala VA-nätet. Familjen Solvarm vände sig till slut till Mark- och Miljödomstolen och överklagade kommunens beslut om tvångsanslutning. Solvarm fick rätt. Den 2 september 2019 meddelade Mark- och Miljödomstolen (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”) att:
“Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”
Rättsväsendets dom innebar att Solvarm inte behövde ansluta sig till kommunens VA-nät. Och det beslutet accepterades faktiskt av samhällsbyggnadsförvaltningen i Vänersborg. I underlaget till beslutet om verksamhetsområden, och tvångsanslutning, på Vänersnäs skriver förvaltningen:
“För att inte behöva ansluta till kommunalt spillvatten behöver fastighetsägaren bevisa att fastighetens anläggning är likvärdig eller bättre än den allmänna anläggningen. Det finns en enda fastighet i Sverige som har bevisat detta i mark- och miljödomstolen, fastigheten belägen i verksamhetsområdet i Sikhall, Vänersborgs kommun.”
Huruvida fastigheter måste vara likvärdiga eller bättre är nog förvaltningens egen tolkning, men domen respekterades i Solvarms fall. Men däremot tyckte inte 
tjänstepersonerna i miljö- och byggnadsförvaltningen att Mark- och Miljödomstolen och alla nationella experter visste vad de talade om… Den lade en uppsjö av villkor, förelägganden och kontroller på Solvarms VA-system. Trots domen! (Se “Solvarm 9: Förvaltningens nya krav”.) Den “konflikten” löstes emellertid när oppositionen, med Vänsterpartiet i spetsen, enade sig i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden mot de styrande partierna(!) och tjänstepersonerna i förvaltningen(!) och gav familjen tillstånd för den cirkulära avloppslösningen i sitt naturhus. (Se “Solvarm vann!”.)
Anders Solvarm började bygga ett nytt hus i Sikhall som han tänkte sälja. Han planerade att installera sitt cirkulära VA-system i huset. Det hade ju äntligen fått tillstånd i Solvarms eget hus. Det borde då vara ett rent rutinärende att få nästa tillstånd – tänkte Solvarm… Det var det inte.
Den 22 juni 2021 fick Solvarm ett mail från en av tjänstemännen på Miljö- och byggnadsförvaltningen. Det var samme tjänsteman som hela tiden hade motsatt sig allt som Solvarm gjorde. Han hade under de senaste tre åren gett avslag varje gång Solvarm hade sökt tillstånd. Handläggaren ifråga hade också uppfattningen att kommunens VA-system var överlägset Solvarms… Märkligt nog hade tjänstemannen under hela processen stöd av miljöchefen. Och inofficiellt också ivrigt påhejad av andra tjänstemän på förvaltningen… (Ibland skickas fel mail av misstag till fel mottagare…)
Mailet från tjänstemannen gjorde inte Anders Solvarm särskilt glad. Miljö- och byggnadsförvaltningen ställde detaljerade men irrelevanta frågor, ställde krav, krävde kompletteringar, “utbildade” Solvarm etc. Det var fullt av tvivel och medvetna(?) missuppfattningar – allt hade misstolkats så negativt det bara kunde. Och allt kanske för att Anders Solvarm hade gjort några mindre förbättringar på det “gamla” systemet.
Det var riktigt illa. Handläggaren på miljö- och byggnadsförvaltningen skrev, med stöd av av miljöchefen:
”Vi har granskat avloppshandlingarna i denna ansökan, men även tittat på reningsresultaten för System Two utförda av Eurofins mellan åren 2018-2020. Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor. Det skulle i så fall innebära att en kompletterande fosforrening (fosfor filter) även kan komma att krävas vid normal skyddsnivå, om den bedömningen skulle göras.”
Det kan tyckas vara lite komplicerat och kanske svårt att förstå, men läs just denna mening en gång till:
“Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”
Det här var ett totalt uppseendeväckande påstående. Det innebär att Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning inte accepterar Mark- och miljödomstolens dom.
Anders Solvarm orkade inte mer. Han, och företaget Naturvillan som Anders Solvarm har startat tillsammans med arkitekt och byggnadsingenjör Niklas Dahlström (se “Naturvillan”), accepterade motvilligt alla 26 villkor. Det betydde att ärendet aldrig gick upp till nämnden.
Lärare som jag är, fast pensionerad, tror jag att repetition är kunskapens moder. Allt det som jag har återgett om Solvarm i denna blogg har jag skrivit om tidigare. Men jag ville återigen visa den exempellösa förföljelse som en av kommunens stora innovatörer har blivit utsatt för av Vänersborgs kommun de senaste åren. Och dessutom ge historien bakom 
och en förklaring till vad James Bucci (V) menade när han i sina reservationer i samhällsbyggnadsnämnden och kommunstyrelsen skrev (se “KS: Vänsterpartiets VA-reservation”):
“…då vi i vår kommun har ett lysande exempel på en bättre lösning för miljön än kommunens egen lösning. Fastighetsägaren med den lösningen har motarbetats av våra kommunala förvaltningar med hjälp av 
”demokratiskt” fattade beslut till den grad att det behövdes ett utslag från mark- och miljödomstolen för att sätta stopp för de byråkratiska trakasserierna.”
I veckan som gick kom ytterligare en dom från Mark- och Miljödomstolen angående Solvarm – och Vänersborgs kommun. Den domen handlar nästa blogg om – se ”Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!”…
Näverdraget – en kommunal skandal?
Det har varit tyst om deponin i Näverdraget ett tag. Ni vet, den gamla bergtäkten ungefär mittemellan Blåsut och Sivikens skola, som i sin tur ligger några stenkast från Stora Hästefjorden. (För övrigt har jag alltid sagt ”Sivikan”…)
NCC ville lägga ner bergtäkten efter ungefär 20 år av verksamhet och istället använda täkten till deponi. Det godkände också Miljödelegationen på Länsstyrelsen den 29 juni förra året (2021), trots grannarnas och andra personers protester. 
(Se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”.) NCC Industry AB fick tillstånd att anlägga och driva en deponi för inert avfall med upp till 100.000 ton avfall per år. Beslutet överklagades av flera personer till Mark- och Miljödomstolen. (Se ”Deponin i Näverdraget överklagas”, 1 – 2 – 3.) Det har fortfarande inte kommit någon dom från domstolen.
Anledningen till att jag tar upp Näverdraget är ett mail som inkom till kommunen den 30 januari. Det var från en av grannarna till bergtäkten/deponin. Grannen skrev:
“Det har nu gått fem år och tre månader sedan Mark- och miljödomstolens dom (Mål nr: M691-16 2016-09-21) slutligen fastslog kraven på åtgärder som behöver vidtas för att transporter till och från Vänersborgskrossen skall klara gällande bullervärden vid vår bostad (fastighet XXX x:xx).”
5 år och 3 månader…?
8 personer som bodde bredvid bergtäkten och längs transportvägen, väg 2060, till och från täkten hade överklagat ett beslut av Länsstyrelsen från den 20 januari 2016. Länsstyrelsens beslut innebar att den gav tillstånd för en utökad verksamhet i bergtäkten. Det skulle bland annat betyda en ökning av antalet transporter på vägen, och ökat buller vid fastigheterna. Mark- och miljödomstolen avslog grannarnas överklagan, utom på en punkt. Domstolen ändrade lydelsen på ett av villkoren för Länsstyrelsens beslut:
“Buller från transporter på väg 2060 till och från täktverksamheten får vid uteplats i anslutning till byggnadens mest bullerdämpade sida på fastigheterna (här nämns tre fastigheter; min anm) inte någon gång under dygnet överskrida högre maximal ljudnivå än 70 dB(A) och inte överskrida ekvivalent ljudnivå 55 dB(A), mätt under den tidsrymd som utlastning och uttransporter får ske.”
Det handlade alltså om att bullret och oväsendet från de tunga transporterna, som påverkade och störde de boende i fastigheterna, skulle åtgärdas. På något sätt… Det var innebörden i Mark- och miljödomstolens dom. Bullret från lastbilarna på vägen översteg nämligen enligt beräkningarna ljudnivåerna varje dag som verksamheten pågick. Och det var kommunens uppgift att tillse att villkoret uppfylldes…
Grannen fortsatte i sitt mail till miljö- och byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun:
“Vi kräver en förklaring till den extremt långa handläggningstiden och att kraven i Mark- och miljödomstolens dom, omgående förverkligas.”
Det är uppenbarligen så att kommunen inte har verkställt intentionerna i domstolens dom – efter över 5 år… Det är tämligen anmärkningsvärt… Jag kan inte förstå hur Vänersborgs kommun kan bortse från ett domslut, låtsas som om det inte finns. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skrev själv till Länsstyrelsen den 8 juni 2015 när den lämnade ett remissvar på ovanstående ansökan om tillstånd för utökad verksamhet:
“Sammanfattningsvis anser nämnden att transporterna till och från verksamheten ger upphov till störningar som innebär en olägenhet för människors hälsa. En utökad verksamhet bedöms ytterligare förvärra situationen för de närboende längs med väg 2060 mellan täkten och europaväg 45. 
Omvänd bevisbörda gäller vid prövning av ny eller ändrad verksamhet. Bolaget måste alltså kunna visa att transporterna inte kommer ge upphov till sådana störningar som, i lagens mening, är oacceptabla för människors hälsa. Nämnden anser inte att bolaget har kunnat visa att de förväntade störningarna kommer att begränsas på ett sätt att riktvärdet för industri- och annat verksamhetsbuller kan klaras vid samtliga närliggande bostäder.”
Som sagt, det är helt oförståeligt att kommunen inte har agerat. Jag undrar om det i sig innebär ett lagbrott, jag vet inte… Men inte kan man väl strunta i domslut?
Domen är gammal och återspeglar förhållandena 2016. Nu ska ju bergtäkten omvandlas till deponi. Det är dock samma tunga fordon som ska köra fram och tillbaka i fortsättningen också. (Såvida inte Mark- och miljödomstolen går på de överklagandes linje och avvisar tillståndet för deponin. Vilket tyvärr inte är särskilt troligt.) Det är möjligt att det blir färre transporter än tidigare, men tillståndet ger NCC Industry AB möjligt att deponera inert avfall med upp till 100.000 ton per år. 100.000 ton per år blir en ansenlig mängd transporter – och mycket buller…
Miljö- och byggnadsnämnden (Ska vara miljö- och byggnadsförvaltningen. Rättelse 12/2.) i Vänersborgs kommun svarade i förra veckan att den hade mottagit ”grannens” mail från den 30 januari. Nämnden har dock fortfarande inte svarat på varför den inte har agerat.
Naturhus i Vadstena och Sikhall
Det går många husprogram på de olika TV-kanalerna nu för tiden. Det lappas och det lagas. Det renoveras och det byggs, i många delar av världen. Det ena projektet är mer imponerande än det andra.
Förra måndagen var det dags igen. Denna gång handlade det om ett par utanför Vadstena som byggde ett naturhus. Det var ett program som hette Grand Designs och gick på TV4. (Man kan se programmet här.) Jag 
hade blivit nyfiken på programmet eftersom jag hade råkat få se en reklamsnutt några dagar tidigare. Det var bilder på ett hus som var mycket likt två hus som jag hade sett på betydligt närmare håll – i Sikhall.
Programledare för Grand Designs är Mark Isitt. På Wikipedia presenteras han på följande sätt:
“Isitt … är en svensk-brittisk arkitekturkritiker, författare och journalist som bland annat är verksam på Göteborgs-Posten. Han är programledare … Han tilldelades Sveriges Arkitekters kritikerpris 2018.”
Det var Johan och Roja som skulle bygga ett naturhus. Det skulle bli deras drömmars hus – ett hus byggt i ett växthus. (Du kan läsa en lång och fyllig artikel här: “Naturhus i Vadstena – Grand designs”.) Och efter många vedermödor, med en pengakassa som sinade och oerhört mycket eget arbete, lyckades paret till slut att färdigställa sitt naturhus.
Isitt var lyrisk till naturhuset, och inte minst till naturhusets VA-lösning… Han använde stora ord när han beskrev det, t ex uttrycken “världsförbättrande” och “framtidsarkitektur”.
“…ett system av tankar som renar husets avloppsvatten. Den renade vätskan pumpas ut härifrån vidare ut till växtbäddarna där den ger växterna all näring och bevattning de behöver. Den vätska som återstår efter att avloppsvattnet har runnit
igenom jordlagren är så pass rent att det kan pumpas ut i en närliggande damm. … Det är ett hus som förvaltar jordens resurser. Ett stycke framtidsarkitektur.”
Sa Isitt och förklarade lite noggrannare:
“När de spolar i toaletten, tvättar sina kläder, när dom diskar i köket, sköljs allt detta ner genom ett rör till deras källare till tre tankar. … Det är här vattnet renas. Och det sker helt på naturligt väg. Det är inga kemiska tillsatser överhuvudtaget. Vattnet är rent nog att pumpa upp till växtbäddarna.”
Programledaren sa också:
“Det här är precis vad världen behöver.”
Isitt avslutade programmet med att konstatera:
“Detta är ett ekologiskt experimenthus som visar vägen in i framtiden.”
Det vara stora ord, och det kan vara värt att se programmet för att själv lyssna till de fina orden om avloppslösningen och naturhuset. (Se länken ovan.)
I programmet besökte Isitt också ett naturhus utanför Gränna, Uppgrenna naturhus. (Du kan läsa om naturhuset här.)
Mina trogna, och kanske också mindre trogna, bloggläsare har säkerligen gissat vem som har varit inblandad i naturhusen i Vadstena och Gränna… Och det är en helt korrekt gissning – Anders Solvarm från Sikhall. Hans naturhus var både en inspiration för Roja och Johan, och han byggde deras kretsloppssystem.
Solvarm, eller hans företag Ecorelief, nämndes inte i programmet, men på Instagram framgick det – se bild till höger.
Och ännu tydligare stod det i Expressen. Roja berättade (se Expressen “Roja och Johan byggde hus i ett växthus: ”Vår lilla oas””):
“Vi hade börjat tänka på om vi skulle köpa hus, och så såg vi ett program med Anders Solvarm och hans naturhus. Vi fick hälsa på honom för att känna av det.”
Anders Solvarm har väl inte direkt fått samma förståelse i Vänersborg för sitt naturhus och sin kretsloppslösning för avloppsvattnet som han fick av TV4… Nä, tjänstepersonerna i Vänersborgs miljöförvaltning och på Kretslopp & Vatten kan inte beskyllas för att se att Solvarm:
“visar vägen in i framtiden.”
Som Isitt konstaterade.
Kommunens tjänstepersoner ansåg, och anser fortfarande, att kommunens VA-nät är mycket bättre än Solvarms. De har under alla år velat tvinga in Solvarms naturhus i det kommunala VA-nätet. Det var som bekant Mark- och Miljödomstolen som i en dom den 2 september 2019 slog fast att Solvarms VA-system var överlägset kommunens (se “Solvarm 2: En historisk och teknisk bakgrund”):
“Vid en samlad bedömning finner domstolen mot bakgrund av vad som anförts att makarna Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”
Kommunens miljötjänstemän vägrade att acceptera domen. De ville inte godkänna Solvarms VA-system. Det var först när oppositionens politiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, med Göran Stenman (V) i spetsen, talade klartext som VA-systemet godkändes. Det var den 19 maj tidigare i år. De styrande politikerna i socialdemokraterna och centerpartiet var emot beslutet. (Se “Solvarm vann!”.)
På kommunfullmäktige i april hade Miljö- och Hälsoskyddsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) sagt:
“Vi följer den lagstiftning vi har och den ska vi fortsätta följa.”
Jag undrar hur Jonasson nu skulle förklara att nämnden fattade ett beslut som hon var emot – var det ledamot Stenman (V) och oppositionen eller ordförande Jonasson (S) som följde lagen?
Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut gällde VA-systemet i familjens bostadshus i Sikhall. Men Anders Solvarm bygger ytterligare ett naturhus i Sikhall, ett hus som ska säljas. Detta hus har samma cirkulära VA-system som det andra.
Solvarm lämnade in en ansökan till Miljö och Hälsa om att få använda samma godkända system även i det naturhus som höll på att byggas. Och det borde ju ha varit ett rent rutinärende kan man tycka, eftersom systemet hade blivit godkänt av både Miljö- och Hälsoskyddsnämnden och Mark- och Miljödomstolen.
Men vi är i Vänersborg och i Vänersborg vet tjänstepersonerna på miljöförvaltningen bäst. Den 22 juni fick Solvarm ett mail från en av 
tjänstemännen på Miljö- och byggnadsförvaltningen. Det var samme tjänsteman som hela tiden hade motsatt sig allt som Solvarm gjorde. Handläggaren ifråga hade också uppfattningen att kommunens VA-system var överlägset Solvarms… Märkligt nog hade tjänstemannen under hela processen, som skulle följa, stöd av sin chef.
Handläggaren på miljö- och byggnadsförvaltningen skrev, med stöd av av miljöchef David Tengberg:
”Vi har granskat avloppshandlingarna i denna ansökan, men även tittat på reningsresultaten för System Two utförda av Eurofins mellan åren 2018-2020. Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”
Det kan tyckas vara lite komplicerat och kanske svårt att förstå, men läs just denna mening en gång till:
“Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”
Det här är ett uppseendeväckande påstående.
“Enligt våran bedömning…”
Det är precis det här som ett antal mycket välrenommerade experter har uttalat sig om. Det var det här Mark- och miljödomstolen hade dömt om och det var det här som miljö- och byggnadsnämnden hade beslutat om. Och TV4 hade så höga tankar om. Men enligt “våran bedömning” på miljöförvaltningen hade alla andra fel.
Familjen Solvarm orkade inte mer. Familjen accepterade alla 26 villkor, plus 5 “konkretiseringar” under ett av villkoren, som förvaltningen ställde upp den 9 juli 2021 för att Solvarm skulle få tillstånd att:
“installera avloppsanläggningen System Two +, till vilket WC och BDT ansluts från bostadshus på fastigheten Gestads-XXX x:xxx. Utgående vatten från System Two + ska ledas till en resorptionsbädd och därefter vidare till omgivande mark.”
Eftersom Anders Solvarm inte ville ägna en massa tid, igen, till att strida med miljöförvaltningen så accepterade han motvilligt villkoren. Det innebar att ärendet aldrig gick upp till nämnden. Det var lite synd för det hade varit intressant att veta hur ordförande Ann-Marie Jonasson (S) hade fått beslutet att gå ihop med att miljö och hälsa:
“följer den lagstiftning vi har”
Jag tror precis som Isitt på TV4 att det som Anders Solvarm arbetar med att utveckla, ett cirkulärt VA-system, är “vägen in i framtiden” och “precis vad världen behöver”. Med ett undantag naturligtvis, Vänersborgs kommun. I Vänersborg behöver vi inga nya cirkulära VA-lösningar. I Vänersborg har vi ett kommunalt VA-system som är överlägset allt
annat. I varje fall enligt kommunen självt…
Konstigt att inte världens vetenskapspersoner kommer till Vänersborg för att lära sig och världens TV-team för att dokumentera Vänersborgs geniala linjära avloppssystem…
Tillägg 6 dec kl 19.20:
Jag sitter och läser underlaget till samhällsbyggnadsnämndens sammanträde på torsdag. Det gäller ärendena om verksamhetsområden på Vänersnäs. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver att det finns en enda fastighet i Sverige, som i Mark- och miljödomstolen har bevisat att den enskilda VA-anläggningen är bättre än den kommunala. Och det är:
”fastigheten belägen i verksamhetsområdet i Sikhall, Vänersborgs kommun”.
Med andra ord, Solvarms bostadshus.
Det är trevligt att i varje fall några tjänstepersoner i kommunen respekterar och accepterar domen i Mark- och miljödomstolen.
Tillägg 7 dec kl 12.30:
Miljöförvaltningarna i Vadstena och Gränna har sett positivt på avloppssystemen – och godkänt dem. Uppgrenna naturhus har till och med fått Jönköpings kommuns miljöpris.
Stefan Kärvling
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer