Stefan Kärvlings blogg

I morse vaknade jag vid 4-5-tiden. Det var något som störde. Jag hade en svag, obestämd känsla av ångest. Det var något som inte stämde. Var det sommartiden som spelade kroppen ett spratt? Kan det ha varit en dröm? Hade någon tittat in genom fönstret? Eller hade någon tagit sig in i källaren? Nä, larmet hade inte gått.

Solen var på väg upp men det var fortfarande svårt att se ut. Gryningsljusets strålar var fortfarande för svaga. Då. Som en blixt från en klar himmel. Ett hemskt oljud. Ett skri. Var det larmet? Hade någon ändå trots allt tagit sig in i källaren?

Det var ett skri från hustaket! Ett ensamt vansinnesvrål.

Nej! Det är inte sant. Redan…?

Vrålet följdes av fler. Invasionen var i full gång. Det var en kollektiv attack. Fiskmåsarna intog hustaken. Årets ockupation hade börjat.

Fiskmåsarna är här!

Måsarnas angrepp sattes in precis på samma datum som förra året. Skillnaden i år är att det är minusgrader och faktiskt lite snö på taken. Kanske innebär det att de äckliga varelserna fryser ihjäl? Knappast. Det är en förhoppning som just bara är en förhoppning. Men om de lägger ägg så kanske äggen fryser…? Enligt uppgifter på nätet (se “Fiskmås”) läggs inte äggen förrän i början på maj. Hoppet grusades. Ångesten tilltog.

Men vad har fiskmåsarna här i Nordstan att göra redan idag? Ska det ta så lång tid att bygga bo eller är det helt enkelt så att fiskmåsparen vill vara i god tid så att de får de bästa platserna på taken? Med utsikt och anfallsavstånd till mitt hus och min trädgård? Och till mig.

Fiskmåsparet stirrar på mig från hustaket – outgrundligt, misstänkt. Luriga blickar. Vad tänker de på? Planerar de hur de ska synkronisera sina tarmuttömningsattacker på fönster och trädgårdsmöbler under säsongen. Eller på mig? Kanske tänker de bara, stackars sate. Han ska inte få någon lugn och rofylld sömn förrän i juli… Jag vet. Jag har bott i Nordstan i 35 år.

Fiskmåsar har ingen respekt för personlig integritet.

Det är en klen tröst att studier visar att fiskmåsarna numera minskar i antal i Sverige. Det tycks emellertid inte gälla i Nordstan i Vänersborg. Det borde vara som i Turkmenistan. Där har staten tagit hand om problemet – fiskmåsarna är utrotade.

I Vänersborg bryr sig inte kommunen. Kommunen har andra problem att tänka på. De flesta fastighetsägare tar inte heller sitt ansvar, de tycks inte bo i sina egna fastigheter.

Och under tiden får invånarna i Nordstan räkna dagarna tills den nya generationen fiskmåsar är flygfärdiga och kan ge sig av till kobbarna och skären i Vänern – deras naturliga habitat.

102 dagar…