Arkiv

Archive for 5 mars, 2023

Juta (2/2): Rättsfall och lagar

5 mars, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning från bloggen “Juta (1/2): Lagar och rättsfall”.

I kommunikationen mellan byggnadsförvaltningen och Bengt Davidsson har det ofta framförts att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning.

Det här är Bengt Davidssons förslag:

Däremot hade byggnadsförvaltningens gamla tomtplatsavgränsning stöd, enligt förvaltningen själv, i lagar och rättsfall, liksom även den nya avgränsningen. Den nya tomtplatsavgränsningen kom till efter att TTELA och SVT uppmärksammade att felaktiga kartor hade använts i besluten 2018 och oktober 2022. I den nya tomtplatsavgränsningen har Davidsson också “fått vägen” som går strax förbi bostadshuset.

Det här är byggnadsförvaltningens nya förslag:

Det är inte sant att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning…

Jag har läst flera domar från Mark- och Miljööverdomstolen. “Överdomstolen” är den högsta domstolen på “mark- och miljöområdet” och domarna är prejudicerande. De domar som jag har studerat är från 2015-2021.

Alla de rättsfall som jag anför nedan handlar om tomtplatsavgränsning i samband med strandskyddsdispenser. När jag citerar från domarna så nämner jag inom parentes domarnas målnummer. Med dessa beteckningar kan man lätt hitta domarna på nätet.

I mål om strandskyddsdispenser föreligger i stort sett alltid en konflikt mellan två intressen. Det är markägarens intresse av att själv få bestämma över användningen av sin mark – och allmänhetens intresse av att få tillgång till strandområden. Det här har lagen löst genom att det vid strandskyddsdispenser ska bestämmas en gräns för det område som får användas som privat tomt och som således inte ingår i allemansrätten.

En tomtplats är (M 6607-16):

“det område inom vilket markägaren kan hävda en privat zon. Hur tomtplatsen ska bestämmas måste bedömas från fall till fall. En av utgångspunkterna är att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen. Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen. En intresseavvägning måste även göras mellan enskilda och allmänna intressen.”

Det framgår tydligt av flera av domarna att markområden som är ianspråktagna (privatiserade, inte tillgängliga för allmänheten) ska ingå i tomtplatsen (M 9621-19):

“Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Den här domen är också intressant eftersom Mark- och miljöverdomstolen anser att även ett område vid stranden ska ingå i tomtplatsen, trots att det innebär att allmänhetens fria passage försvinner.

Det finns ett annat mål där Mark- och miljööverdomstolen resonerar på samma sätt (M 1154-19):

“Området var därmed inte allemansrättsligt tillgängligt när reglerna om det generella strandskyddet infördes. Tomtplatsen ska därför bestämmas på ett sätt som säkerställer att den markanvändning av gräsytan nära vattnet som pågått sedan före år 1975 och alltjämt pågår inte inskränks.”

Den här domen är också intressant av samma orsak. Mark- och miljöverdomstolen anser nämligen även i detta fall att tomtplatsen ska sträcka sig ända ner till vattnet. Domen innebar att gräsytan vid vattnet, se pil på fotot, också skulle ingå i tomtplatsen. Även här försvann allmänhetens fria passage längs stranden.

Det är alltså inte ens så att “principerna” om att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen alltid gäller eller att allmänheten ska ha fri passage vid stränderna. Vid tomtplatsavgränsning måste myndigheten – byggnadsnämnden, Länsstyrelsen eller Mark- och miljödomstolen – hela tiden utgå från att (M 6607-16):

“Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen.”

Redan med ovanstående exempel torde det vara lätt att inse att den förra mandatperiodens byggnadsnämnd visade både bristande kunskap och flexibilitet. Mark- och miljöverdomstolen lägger stor tyngd, inte bara på ianspråktagandets betydelse, utan också på fastighetsägarnas legitima intressen av användningen av sin mark. Även det tycks ha gått den förra nämndens majoritet förbi…

Det finns andra aspekter av rätten att ha en privat tomtplats…

En typisk privat tomtplats i Nordstan.

I domen i mål M 12640-19 resonerar Mark- och miljööverdomstolen kring begreppet “hemfrid”. Domstolen konstaterar att begreppet inte förekommer i Miljöbalken utan utgår från straffbestämmelsen om hemfridsbrott. Domstolen fortsätter:

“Hemfridsskyddet gäller “där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg”. Med bostad avses inte bara en lokal eller en annan plats där en person bor stadigvarande, under en längre tid. Det straffsanktionerade skydd som bestämmelsen ger avser förutom den egentliga bostaden också gård eller trädgård etc. som hör till bostaden. Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning har lagt sådan energi på att med en “dåres envishet” hävda att Jutatorpet inte har varit inhägnat. Ja, det ifrågasattes till och med ända tills helt nyligen att det överhuvudtaget hade funnits staket. Det har nu bevisats, men vad är det Mark- och miljööverdomstolen skriver i domen:

“Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Det kan vara förståeligt att man inte kan allt eller har läst vartenda rättsfall. Men är det korrekt att i sin myndighetsutövning hävda att man har lagen och rättsfallen på sin sida när det uppenbarligen inte stämmer? (Det är ju bara en enkel googling till kunskap…) Och om svaret är nej, har man då begått tjänstefel?

Ovanstående förhållanden, ingen inhägnad, hade relevans för det mål som Mark- och miljööverdomstolen skulle döma i.

På flygfotot ser vi att även i detta fall kom domstolen fram till att tomtplatsen skulle omfatta hela området ner till sjön. Domstolen motiverade sin bedömning (M 12640-19):

“När det gäller förhållandena på platsen framgår det av det tillgängliga underlaget att strandområdet är lägre beläget än marken kring bostadshuset och att en person som befinner sig vid strandlinjen endast kan se husets tak. Fotografier tagna från bryggan visar dock att bostadshuset syns tydligt för den som närmar sig strandområdet från vattnet.”

Domstolen betraktade hela området från sjön till huset som privat, eftersom man kunde se bostadshuset från bryggan. Hela området från stranden till byggnaden skulle därför ingå i hemfridszonen, i den privata tomtplatsen.

Hemfrid har vad jag förstår av domstolens resonemang att göra med insyn. Kan man se in i huset eller in på den privata tomtplatsen så är den inte privat längre. Och då är det ingen hemfridszon. Men en hemfridszon har varje fastighetsägare rätt till.

Mina funderingar styrks av en annan dom i Mark- och miljöverdomstolen. I mål M 1850-15 motiverar domstolen sitt domslut:

“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”

De stora fönstren i huset genererar alltså i sig en “inte obetydlig hemfridszon”. Och det av den anledningen att allmänheten kan gå längs stranden och titta in i huset – genom de stora fönstren… Möjligheten till insyn gör att bostaden och tomtplatsen inte är privat. Hemfridszonen måste därför omfatta hela området ner till sjön…

Det är naturligtvis lätt att dra paralleller med Juta och se det absurda i det sätt som majoriteten av den tidigare byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen resonerade och hanterade Davidssons strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning. Den gamla byggnadsnämnden visade inte den minsta tendens att fundera i dessa banor. I Vänersborgs kommun finns det tydligen inget som kan kallas hemfrid eller privat tomtplats. I varje fall inte för paret Davidsson. Byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att allmänheten kunde gå på vägen förbi huset och titta rakt in på altanen eller rakt in i huset hos Davidsson. Ja, allemansrätten gällde enligt kommunen till och med på delar av altanen…

Till sist vill jag tillägga att i två av Mark- och miljödomstolens domar (M 9621-19 och M 6607-16) tycks det tas för givet att det ingår parkeringsplatser i den privata tomtplatsen. Jag har inte heller letat efter fler domar kring den så kallade skälighetsprincipen, utan hänvisar till en tidigare blogg. (Se “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Vänersborgs kommun har fått en ny byggnadsnämnd med nya ledamöter och en ny ordförande. Nämnden har sammanträde på tisdag, den 7 mars. Då har den nya konstellationen alla möjligheter att ställa allt tillrätta och att lägga “fallet Juta” till handlingarna. Det är på tiden, efter drygt 5 år, att ge Davidsson den lugn och ro han behöver på ålderns höst – och ge hans fru möjligheten att äntligen kunna anlägga ett trädgårdsland, och kanske ett växthus.

Byggnadsnämnden måste besluta om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson har lämnat. Det skulle också innebära att allmänheten får en fri passage längs Göta älv och att människorna kan ta sig över ravinen mellan Juta och Önafors på Davidssons gångbro.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta
%d bloggare gillar detta: