Hem > Byggnadsnämnden, Juta, Skandal, strandskydd > Juta: Det tar aldrig slut! (2)

Juta: Det tar aldrig slut! (2)

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Juta: Det tar aldrig slut! (1)”.

“Vid besök på platsen idag bekräftas bilden av känslan att man kommer in på tomtplatsen när man går längs vägen.”

Det skriver tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen i beslutsunderlaget till politikerna i byggnadsnämnden. Efter att Bengt Davidsson har stridit för denna självklara uppfattning i 5 år, och som allmänheten alltid har haft, erkänner förvaltningen äntligen att det är på det viset. Davidsson hade rätt. Tjänstepersonerna besökte ju platsen “idag”…

Tyvärr är det bara en omvändelse under galgen. Tjänstepersonerna kunde inte längre förneka att kartan som användes vid tomtplatsavgränsningen var felaktig. Inte nu när TTELA (klicka här) skrev om den missvisande kartan och ordförande Bo Dahlberg (S) medverkade i TV (klicka här). Alla kommuninvånare kunde ju se. Förvaltningen hade med sin tomtplatsavgränsning även omöjliggjort att den kommunala sophanteringen följde alla regler. Med andra ord, den nya tomtplatsavgränsningen som föreslås till nämndens decembermöte nu på tisdag är inte för paret Davidssons skull. Den är i första hand till för att kommunen ska rädda sitt eget anseende.

Tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen vill inte erkänna att den allmänhet som promenerar förbi Juta också känner att man kommer in på tomtplatsen när man går på gräsmattan nedanför huset. Det är därför i stort sett aldrig några människor som gör det. De går istället den väg som 999 av 1000 känner som naturlig. Allmänheten svänger av vid infarten till Juta ner mot älven – och går längs älven förbi fastigheten. Den tusende personen som genar över gräsmattan ner till älven torde sannolikt vara en tjänsteperson från byggnadsförvaltningen eller en politiker i nämnden…

I det första avsnittet i tjänsteskrivelsen, “Bedömning avseende omprövningen” och som enbart handlar om varför vägen ska ingå i tomtplatsen (se också Juta: Det tar aldrig slut! (1)”), så avslutar förvaltningen med att hänvisa till två rättsfall.

Det första rättsfallet, M 4244-19, är från Mark- och miljööverdomstolen år 2020. Det har egentligen inga större likheter med Juta och Davidsson, även om fallet handlar om avvägningen mellan den enskildes intressen och allmänhetens.

Ett par från Lidköping hade uppfört en byggnad som bröt mot den strandskyddsdispens de hade fått. Byggnaden placerades dels på ett annat ställe och dels användes i andra syften (bostad) än vad som föreskrevs i dispensen. Jag ser alltså inte riktigt varför rättsfallet anförs av förvaltningen. Men läser man lite i de motiveringar som domstolen resonerar kring, finner man en del intressanta formuleringar.

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) skrev:

“…vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför (jfr 16 kap. 9 § första stycket 3 miljöbalken, där det föreskrivs att bl.a. dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför).”

Här skulle väl bron komma in som Davidsson på egen bekostnad har satt upp på Juta. Bron är, som de flesta vet, nu borttagen på grund av byggnadsnämndens horribla beslut i oktober, det beslut som nu ska omprövas. Davidsson har, sannolikt utan att känna till MÖD:s dom, resonerat på samma sätt som MÖD. Byggnadsnämnd och -förvaltning har inte beaktat denna lagparagraf (se citatet ovan) överhuvudtaget i sina beslut… Det kan tyckas märkligt också av den orsaken att MÖD i sin dom även skrev:

det måste göras en prövning i det enskilda fallet av proportionaliteten mellan allmänintresset av ett tvångsförfogande och den enskildes egendomsintresse.”

Jag kan inte se att det räcker att skriva följande för att uppfylla Miljöbalkens krav:

“Byggnadsförvaltningen bedömer att fastighetsägarens begränsning i förfogandet av sin egendom som strandskyddet medför inte är så betungande att den inte kan accepteras.”

Rimligtvis bör förvaltningen bemöda sig om att ta reda på paret Davidssons uppfattning och varför de har den. Den borde redovisas för politikerna i byggnadsnämnden. Det är ju de som ska väga fakta mot andra bedömningsgrunder, t ex moraliska och politiska, i sina beslut. Det är inte upp till förvaltningen att bestämma sådant…

Jag undrar om byggnadsförvaltningen har vägt in ekonomiska konsekvenser för Davidsson i sin bedömning. Hur mycket pengar får paret Davidsson förlora på fastigheten för att det inte ska vara “så betungande”? Anser tjänstepersonerna att en förlust vid en försäljning på 100.000 vore acceptabel? En halv miljon? En miljon? Två miljoner?

Den andra domen som byggnadsförvaltningen hänvisar till i sitt tjänsteunderlag är en dom från samma domstol och också från 2020. Jag har ännu svårare att se parallellerna mellan en fastighetsägare i Ludvika som ville få strandskyddsdispens för att uppföra en jaktstuga, men inte fick dispens, och Davidsson.

Domarna ska tydligen belysa att byggnadsförvaltningen har gjort den intresseprövning som ska göras enligt Miljöbalken och som resulterat i att Davidsson ska “få vägen”.

I fyra tidigare bloggar (se “Davidsson: Ianspråktaget?”) har jag redogjort noggrant för Davidssons åsikt om att området har varit ianspråktaget. Jag ska inte upprepa de argumenten igen. En stor del av tjänsteunderlaget ska istället “bevisa” att området inte har varit ianspråktaget, inte har varit privatiserat. Davidssons argument ifrågasätts egentligen inte av förvaltningen. Förvaltningen bara struntar i dem och kör istället sitt eget race. Tjänstepersonerna framhåller bara det som den anser talar för sin ståndpunkt eller, rättare sagt, som de genom sin bedömning och tolkning anser göra det.

Här någonstans ska allmänheten korsa diket om byggnadsförvaltningen får som den vill.

Det första argumentet som framförs är från ett yttrande av Miljö- och hälsoskyddsnämnden (av en tjänsteperson på delegation) från 2018:

“Den aktuella marken har tagits i anspråk och privatiserats efter 2012. Staket, lyktstolpar och fruktträd m.m. har uppförts utan dispens.”

Redan i början på handlingarna från byggnadsförvaltningen får politikerna en felaktig bild. Marken har varit ianspråktagen och privatiserad tidigare. Juta köptes nämligen av en privatperson redan 1999 och staket, till och med taggtråd, sattes upp av Landstinget 1969. Det fanns redan då också skyltar om att Juta var privat område.

Det här vittnar Lave Thorell (se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”) och jordbrukaren som äger grannfastigheten om (se “Davidsson: Ianspråktaget! (3/4)”). De här två vittnesmålen bortser byggnadsförvaltningen i sitt underlag helt ifrån. De sätter större tilltro till suddiga och ytterst svårtolkade flygbilder som togs vid en viss tidpunkt…

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Det tar aldrig slut! (3)”.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: