Hem > Byggnadsnämnden, Juta, strandskydd > Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)

Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Davidsson: Ny tomtplatsavgränsning”.

Den 17 november fick paret Davidsson ett brev från Vänersborgs byggnadsförvaltning. Det var en så kallad “Kommunicering inför beslut”.

Förvaltningen skrev:

“Förvaltningen bedömer att det finns skäl att ompröva beslutet om strandskyddsdispens som gavs 2018-04-17 då kartunderlaget är otydligt och missvisande.”


Byggnadsnämnden ska alltså ta upp ärendet Juta en tredje gång. Denna gång är det tänkt att Davidsson också ska “få vägen”. (Se bild till vänster.) Det betyder att nämnden ska flytta tomtplatsavgränsningen så att vägen vid Davidssons hus ska ingå i tomtplatsen. Det innebär att vägen “privatiseras”, allmänheten ska inte få gå där i fortsättningen. Men där blir det stopp. Davidssons önskemål att få en del av gräsmattan inom tomtplatsen ska inte tillgodoses, utom för gräset i backen direkt nedanför altanen. Byggnadsförvaltningen anser inte att Davidsson ska få ens en kvadratcentimeter av gräsmattan efter vägen. Skälet är skriver förvaltningen:

“Området nedanför vägen ner mot Göta älv bedöms inte varit ianspråktagen såsom tomt innan 1975 och kontinuerligt därefter och det finns därför inte skäl för dispens på denna del av fastigheten (miljöbalken 7 kap 18 c§ punkt 1).”

Paret Davidsson får fortsätta att odla krasse i krukor i köket…

I lagparagrafen som förvaltningen hänvisar till står det:

Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Lagparagrafen handlar alltså “bara” om området har varit ianspråktaget eller inte. Men det är viktigt, hade marken varit ianspråktagen så hade tomtplatsavgränsningen flyttats direkt enligt Davidssons önskemål. Men paragrafen ger naturligtvis ingen vägledning om just Davidssons mark har varit ianspråktagen eller inte.

Man kan av formuleringen i kommunikationen direkt konstatera att förvaltningen gör en bedömning. Tjänstepersonerna är inte säkra, de “bedömer”, dvs de “tror”. Jag uppfattar även ordet “kontinuerligt” i det här sammanhanget som vagt, som en gardering. Jag tolkar användningen av begreppet som att tjänstepersonerna öppnar för att området vid några tillfällen faktiskt har varit ianspråktaget.

Förvaltningen visar alltså med formuleringen sin osäkerhet om området har varit ianspråktaget eller inte. Men sin vana trogen, tolkar byggnadsförvaltningen som den brukar för en kommuninvånare – bättre fälla än fria…

Osäkerheten visade sig också när förvaltningschefen, innan byggnadsnämnden sammanträdde den 25 oktober, begärde upplysningar av Lave Thorell, en boende i området sedan 1970. Thorell hade kunskaper om den fastighet som Davidsson hade förvärvat. (Se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”, där jag publicerar hela svaret från Thorell.) Jag citerar det mest centrala avsnittet i Thorells skrivelse:

“Torpet har sannolikt en gång i tiden varit en fast bostad för en torpare eller, från 1905, en anställd vid Restad Hospital och Asyl. Under många år före och efter 1975 användes dock Jutatorpet som ”utflyktscafé” för intagna på Restad sjukhus / Östra klinikerna, som anstalten kom att namnändras till. På slänten framför torpet stod därför sommartid trädgårdsmöbler och som jag minns hade patienterna också en del av marken intill uppodlad. För mig var det helt klart att Jutatorpet togs i anspråk ett markområde i slänten ned mot älven för i detta fall sjukhuset behov av att bereda sina patienter sysselsättning och rekreation. Att jag som allmänhet, med eller utan cykel, skulle uppfatta den sista biten av grusvägen fram till och förbi huset som ”utanför byggnadens hemfridszon alternativt tomtplats” och därmed ”allemansrättsligt tillgänglig”, är mig helt främmande och torde delas av alla som har minne från den tiden.”

1975 är det årtal då strandskyddsbestämmelserna började gälla. Det kan noteras att Lave Thorell inte gör någon “bedömning”. Thorell är säker på sin sak – “under många år före och efter 1975” var fastigheten ianspråktagen, dvs den var inte tillgänglig för allmänheten. “…en del av marken intill uppodlad” är också en viktig iakttagelse. Den återkommer jag till senare.

Det är ett viktigt vittnesmål från Lave Thorell. Det borde, kan man tycka, vara upp till byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen att på något sätt bevisa att Thorell har fel. 

Jag har letat i dokumenten efter bevis på byggnadsförvaltningens påstående om att området inte har varit ianspråktaget. På ett ställe hittade jag ett mail från bygglovshandläggaren daterat den 8 september 2017. I mailet står det att det pågick en utredning om marken hade varit ianspråktagen. Till sist hittade jag också utredningen. Den är daterad 9 april 2018 och ingick i det underlag som byggnadsnämnden fick till sammanträdet den 17 april 2018. Det kan noteras att utredningen om tomtplatsavgränsningen tog ungefär 6 månader(!) innan den blev klar. Byggnadsförvaltningen betraktade området på Juta som inte ianspråktaget och föreslog att tomtplatsavgränsningen skulle gå alldeles vid huset, och över altanen… (Fast det visste inte byggnadsnämnden eftersom kartan var felritad.)

Byggnadsnämnden beslutade enligt förvaltningens förslag. Paret Davidsson överklagade beslutet till Länsstyrelsen i stort sett dagen efter. I Länsstyrelsen, som gick på samma linje som byggnadsnämnden, finns tjänsteunderlaget, dvs bland annat utredningen, med i materialet från byggnadsnämnden.

Det kan väl nämnas att det här tjänsteunderlaget, om att området inte varit ianspråktaget, inte finns med i de underlag som byggnadsnämnden har fått till sina senaste möten, t ex sammanträdet i oktober. Det kan jag tycka är lite underligt. Särskilt om byggnadsförvaltningen fortfarande är säkra på sin sak, dvs att området inte har varit ianspråktaget.

Jag citerar de avsnitt från den utredning/motivering som byggnadsförvaltningen gjorde och som bifogades till Länsstyrelsen. Utredningen konstaterade:

“Vid fastställande av tomtplatsen får endast den del av fastigheten som lovligt har tagits i anspråk ingå. Då det saknas strandskyddsdispens sedan tidigare får man gå tillbaka till hur det såg ut på platsen 1975, då strandskyddslagstiftningen infördes.”

Och redan här finns det anledning att stanna upp. Karl af Geijerstam skrev i ledaren i TTELA den 17  november (se “Dags för kommunen att göra en omprövning”):

“I den juridiska processen har kommunen och länsstyrelsen i en absurd nit och noggrannhet utrett hur stor del av fastigheten som varit ängs- och betesmark och var staket var uppsatta under 1950-talet. Då nuvarande strandskyddsregler infördes var fastigheten tjänstebostad åt anställda vid Restads sjukhus. Hur dåvarande markägaren Älvsborgs landsting och de som bodde i huset då använde marken bestämmer alltså hur bedömningen av strandskyddet ska ske idag. Det är inte rimligt.”

Men det kanske är så att lagen kräver “en absurd nit och noggrannhet”… Men visst är det lätt att hålla med Geijerstam, ska man verkligen titta på hur det såg ut nästan 50 år tillbaka i tiden?

Tjänsteutlåtandet från byggnadsförvaltningen fortsatte:

“Även om torpet under en period inte använts för boende har byggnaden haft karaktären av att vara ett boende och därmed genererat en hemfridszon med en viss avhållande effekt på allmänheten.”

Även här slås jag återigen av osäkerheten i beskrivningen. Hur lång är “en period” och vad betyder en “viss avhållande effekt”? Annars låter det nästan som om marken har varit ianspråktagen…

En kort tillbakablick om Jutatorpet är på sin plats.

1905 invigdes Vänersborgs hospital och asyl. Juta var en del av Restad och ingick i området. Sinnessjukhuset, som det kallades på den tiden, hade 1.000 patientplatser och var ett av de större sinnessjukhusen i landet. Fastigheten Juta, som den ser ut idag, avstyckades 1970. Ägare till marken var vid tillfället staten. År 1989 tog landstinget över verksamheten. (Rättelse 27/11. I avstyckningshandlingarna upprättade 1969 tog Landstinget över verksamheten redan då. Landstinget tog också över fastigheterna vid Restad från staten.)

Lave Thorell berättar i sin skrivelse att Juta fungerade som ett ”utflyktscafé” för intagna under 1970-talet. Det var patienter som besökte caféet och det var patienter som gick omkring i området. Det bekräftas också i ett avtal från den 21 februari 1969 när staten sålde Restad till Landstinget. Det står:

“På det mindre området, som är beläget cirka 1,5 kilometer från sjukhuset, finns ett torp – det s.k. Jutatorpet – som används som utflyktsmål för sjukhusets patienter.”

Det vet väl alla vi som har bott och växt upp i Vänersborg att man fick visa respekt för de “intagna”, både på Restad och Källshagen. Man undvek, så att säga, helst “närkontakt”. Det fanns också staket som avgränsade Juta-fastigheten. Staketen, med taggtråd, sattes upp 1969 i samband med avstyckningen. Det fanns också skyltar om att det var privat område. Jag skulle nog vilja påstå att området inte bara hade “en viss avhållande effekt på allmänheten”, det kunde lätt (underdrift) betraktas som “privatiserat” på den tiden, i synnerhet under somrarna. Precis som Thorell skrev. Det fanns dock en passage längst ner vid älvkanten, där allmänheten kunde passera. (Marken vid älvkanten tillhörde dock inte Jutafastigheten, utan en jordbrukare som arrenderade marken och fastigheten söder om Juta. Det började arrendatorn göra någon gång under 1960-talet när staten fortfarande ägde fastigheten.)

En del av tomten, den del som ligger mellan den tomtplatsavgränsning som Davidsson föreslår och älven, odlades upp som ett led i sysselsättningen och behandlingen av patienterna. Det var de som skötte arbetet.

Fotografiet nedan visar att del av området var inhägnat. Det var här, som Lave Thorell skriver, patienterna odlade som en del i behandlingen. Resten av området var en “privatiserande” gräsmatta. Det betyder på juridiskt språk att marken var ianspråktagen… Det fanns på den tiden också en väg längre ner på området. Det kan även nämnas att älven har tagit ganska mycket av marken sedan fotot togs.

Det fanns även skyltar vid infarten till Juta som visade att obehöriga inte skulle vistas på området. Det här fotografiet (nedan till vänster) är dock av senare datum. Det är taget efter 2014. Då togs nämligen den gamla skylten bort och i stället sattes denna skylt upp. En gammal skylt som hänvisade allmänheten till “stigen” nere vid älven togs också bort, men ingen skylt med den informationen ersatte den gamla. Dessutom revs det gamla taggtrådsstaketet mellan Juta och jordbrukarens fastighet, som hade funnits sedan patienter vistades på området. I stället sattes ett nytt staket upp.

I perioder hyrde Landstinget också ut Jutatorpet till en privatperson. Det var bland annat i slutet av 1900-talet. Denne person bedrev caféverksamhet på området (gräsmattan) nära huset och höll några ponnyhästar innanför inhägnaden. Det var ingen kommersiell verksamhet utan ett fritidsintresse.

Mycket tyder på att Jutafastigheten har varit ianspråktagen, i varje fall under längre perioder.

Fortsättning följer i bloggen ”Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: