Hem > Byggnadsnämnden, Juta, strandskydd > Davidsson: Ianspråktaget! (3/4)

Davidsson: Ianspråktaget! (3/4)

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.

Vad gör man om man vill veta något? Vad gör de tävlande i Postkodmiljonären? Man ringer upp någon som vet.

Bengt Davidsson ringde upp jordbrukaren som äger fastigheten söder om Juta, och remsan/passagen vid älvkanten samt “laxhuset” och bryggan. Var det någon som visste om det odlades på Juta var det naturligtvis jordbrukaren själv.

Jordbrukaren berättade att hans far någon gång på 1960-talet tog över arrendet på fastigheten söder om Juta. Men, jordbrukarens far odlade aldrig något på sin mark. Däremot ”sådde han bete” som han sedan slog till sina hästar. Och sedan fortsätter han…

“Min far använde aldrig marken på Juta. Vi odlade aldrig något på Juta.”

Va???

Men var det inte det som flygfotografiet från 1975 skulle bevisa…? Vänersborgs byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd, och Länsstyrelsen, påstod ju att Juta var uppodlat då…

Hmm…

Landstinget avyttrade Juta år 1999. (Jag har möjligtvis skrivit 2000 i någon blogg tidigare) Då hamnade Juta-fastigheten hos en privat ägare. Jordbrukaren själv, inte hans far, köpte samtidigt fastigheten söder om Juta, den fastighet som tidigare arrenderades. (Och remsan vid älvkanten på Juta.) Det är samme jordbrukare som äger fastigheten än idag. Jordbrukaren är bestämd och helt säker. Han eller hans far har aldrig använt området på Juta.

Med andra ord. Det har aldrig odlats något på Juta sedan, åtminstone, 1969! Området på Juta har aldrig använts till jordbruk! Området har varit ianspråktaget av ägarna till Jutafastigheten!

Jag skriver inte ut namnet på jordbrukaren, men Bengt Davidsson gör det i sitt svar till byggnadsförvaltningen på “kommunikationen”. Förvaltningen får då också telefonnumret. Imorgon måndag…

Jordbrukaren berättar också att stängsel med taggtråd sattes upp kring Jutafastigheten 1969 när Landstinget tog över Restad från staten. Det var för att patienter vistades på Juta. Vid infarten till Juta satte Landstinget upp en skylt som hänvisade vandrare till vandringsleden nere vid älvkanten. Även där avgränsades Juta av stängsel. Den som senare köpte Jutatorpet hade, i varje fall periodvis, sina ponnyhästar i denna inhägnade del av Juta, där patienterna tidigare bedrev en viss odling som ett led i sysselsättningen och behandlingen.

Här skulle jag egentligen kunna avsluta bloggarna om paret Davidsson och Juta. Jordbrukaren bevisar med sitt vittnesmål att Juta aldrig har varit “inte-ianspråktaget”. Ett vittnesmål från jordbrukaren själv torde lätt överbevisa ett suddigt flygfoto…

Men jag vill vara fullständig…

Personen som köpte Juta av Landstinget år 1999 betraktade helt naturligt fastigheten som ianspråktagen, privat. Cafét, som hade funnits på Juta (se fotografiet nedan från 1990-talet), hade i och för sig varit stängt några år, men staketen längs fastighetsgränsen, som han så att säga “ärvde” vid förvärvet, fick vara kvar. Även skyltarna som upplyste allmänheten om att det var privat område fick vara kvar, liksom det inhägnade området mot älven. På fotografiet syns det också att ”privatiserande” buskar har planterats vid vägen.

År 2011 bytte Juta ägare ytterligare en gång. Även denne ägare betraktade fastigheten som privat, som ianspråktagen. Skyltarna om privat område fick vara kvar men de byttes ut mot nya. Dock sattes ingen ny skylt upp som hänvisade allmänheten till stigen vid älvkanten. Den skylten tog den nye ägaren bara bort. Taggtrådsstaketet som var gammalt byttes ut mot ett nytt med en något annorlunda sträckning än tidigare. (Jag skrev en del om detta i “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Den gamla rasthagen togs bort. Och sedan utfördes fler ”privatiserande” åtgärder…

Det finns några mail från allmänheten i kommunens diarium från denna tid. I ett mail från den 12 januari 2015 står det:

“Som gräset nu är klippt ända ner till stranden och med en fast installerad soffa + ett bord ger det intryck av privattomt hela vägen.”

Mailet ger intrycket att Jutatomten är ianspråktagen, men nu “hela vägen”, dvs ända ner till älven. Antagligen var den “privata gränsen” tidigare satt på Jutas fastighetsgräns några tiotal meter upp från stranden mot huset. Det var där rasthagen för ponnyhästarna hade börjat.

I ett annat mail i kommunens diarium från november 2015 står det:

“Tomtägare har stängt av gångstig genom att ha satt upp ett staket med skyltar om privat område och från andra sidan har man kunnat gå på en liten spång över ett litet dike. där har man grävt ett ca 2m brett och djupt dike som är omöjligt att passera.”

Antagligen hade fastighetsägaren också satt upp skyltar med privat område även på Önaforssidan. Denne “allmänhet” skickade med ett fotografi:

Fastighetsägaren hade byggt ut staketet ända ner till älven. Jag förmodar att fastighetsägaren gjorde på det här sättet därför att hen helt enkelt uppfattade hela området som ianspråktaget. Det fanns sannolikt inga onda avsikter. Hur som helst stängdes den fria passagen vid älvkanten. 

Fortfarande i februari 2018 så fanns både skyltarna och staketet kvar. Det framgår av ytterligare ett mail från “allmänheten” till kommunen:

“Som det är just nu har ägaren till Juta-torpet omöjliggjort att man kan passera längst med älven. Det går ej heller att komma ner till bryggan som ligger nedanför huset som ägs av Vänersborgs kommun? Det sitter flera väldigt otrevliga skyltar uppsatta i området som har gjort att många nu undviker detta fina naturområde för vandring, cykling och friluftsliv.”

Byggnadsförvaltningen reagerade till slut på mailen från allmänheten. Det blev en inspektion, som jag dock inte har fått några dokument från. Men enligt säkra källor fick den dåvarande ägaren “order” om att öppna staketet vid fastighetsgränsen nere vid älven så att allmänheten kunde passera förbi Jutafastigheten. Det verkställdes också ganska omgående.

Skylten “Privat område” tog inspektören däremot tag i på egen hand, och omedelbart. Hen flyttade den och satte den några tiotal meter in på området. Där men först där började den ianspråktagna, dvs privata delen, av tomten. Det framgår av bilden. Skylten placerades där rasthagen för ponnyhästarna tidigare hade börjat.

Det syns mycket tydligt vad byggnadsinspektören betraktade som ianspråktaget område. Det var en tämligen stor del av området, egentligen hela gräsmattan… Skylten ”Privat område” visar tydligt för allmänheten att från och med här är det privat. Skylten ”utestänger allmänheten”. Det var bara vandringsleden som var till för allmänheten. Och den ägdes ju, som vi vet, av jordbrukaren söder om Jutafastigheten.

Det fanns ingen strandskyddsdispens eller formellt beslutad tomtplatsavgränsning vid den här tiden, av någon anledning. Men det privata området ifrågasattes inte, Det respekterades vad jag förstår av alla. Även av byggnadsförvaltningen… 

Paret Davidsson köpte fastigheten i juni 2017. Samma tjänsteperson på byggnadsförvaltningen, som hade placerat skylten om privat område nere vid allmänhetens passage, skulle då föreslå en ny tomtplatsavgränsning på Davidssons fastighet…

Fortsättning följer i bloggen ”Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: