Stefan Kärvlings blogg

Anm. Bloggen är en fortsättning på “Sikhalls framtid avgörs (1)”.

Byggnadsnämnden beslutade 2015 att det skulle upprättas en detaljplan för Sikhall. Den är fortfarande inte färdig… En förutsättning för att planen ska kunna bli klar och beslutas är att Vänersborgs kommun och fastighetsägarna i Sikhall, framför allt Magnus Larsson, får till stånd fastighetsrättsliga lösningar.

Innan förvaltningen, i underlaget inför torsdagens beslut i samhällsbyggnadsnämnden, redogör för de olika förslagen ges som en slags inledning en bakgrund.

Tjänstepersonerna skriver att Magnus Larsson:

“önskar äganderätten till den del av Sikhall 1:4 som tillföll kommunen enligt förlikningsavtalet som tecknades 2007.”

Och det är i sak riktigt. Men “tillföll”… Tjänstepersonerna visar sin brist på historisk förankring. Kommunen tvingade till sig marken, den “tillföll” inte… (Se Larssons kommentar på den förra bloggen.)

Förvaltningen fortsätter:

“Anledningen till att [Magnus Larsson] önskar äganderätten till detta område är att kunna förverkliga sin vision om ett levande Sikhall med en aktiv småbåtshamn. [Magnus Larsson] är av uppfattningen att kommunen inte har kunnat förvalta fastigheten och den kontinuerliga skötseln av densamma sedan förvärvet.”

Kommunen medger att Larssons avsikter är ärliga, han har en vision om “ett levande Sikhall”… Den sista meningen, om Larssons åsikter om kommunens förvaltning och skötsel av fastigheten, delas sannolikt av en stor majoritet av kommuninvånarna i södra Dalsland… Det är egentligen bara att besöka Sikhall och se hur lite som har utvecklats på kommunens förköpta mark sedan 2007.

Förvaltningen börjar sedan med det väsentliga för samhällsbyggnadsnämndens beslut imorgon torsdag. Den redogör för de olika alternativen och den börjar med delområdet “Hamnen”.

Magnus Larsson har en vision om att bygga en småbåtshamn med tillhörande verksamheter och logistik i Sikhall. För att göra detta möjligt vill Magnus Larsson ha tillbaka större delen av den mark som kommunen förköpte/exproprierade 2007. Det kan vara bra att från början känna till att de fastighetsrättsliga lösningarna inte handlar om att ge bort något. Det handlar om köp och sälj och eventuella byten av markområden.

Det vill inte tjänstepersonerna i samhällsbyggnadsförvaltningen, de har en annan uppfattning. De vill behålla det mesta av kommunens mark. Jag vet inte riktigt varför de har denna bestämda uppfattning. Tolkar tjänstepersonerna förköpsdokumenten från 2007 på detta sätt, fortfarande efter 15 år? Eller finns det politiker i “kulisserna” som “instruerar” tjänstepersonerna? Hur som helst så kan Larsson dock få en bit mark i den norra delen av kommunens fastighet innefattande ett vattenområde – se karta nedan. “Exploatör 1” är Magnus Larsson.

Tjänstepersonerna anser alltså att kommunen ska behålla större delen av fastigheten. Därigenom säkerställer kommunen, menar tjänstepersonerna:

“allmänhetens tillträde till vattenområdet genom befintlig pir, iläggningsramp, parkering osv.”

Kommunen menar att Magnus Larsson kan förlägga en pir/vågbrytare för anläggandet av en småbåtshamn norr om Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. Jag tror att Larsson kan tänka sig en småbåtshamn här, men då som ett komplement till en större hamnanläggning vid stenpiren. Det är ganska grunt norr om 1:22, på sina håll bara ca en halvmeter, och det är inte denna vision som Larsson har och vill realisera för Sikhall.

En småbåtshamn norr om Sikhall 1:22 skulle innebära skriver förvaltningen vidare:

“Samtidigt som värdena vid förköpet med allmänhetens tillträde till området med möjlighet till bad, fiske osv från piren säkerställs och att det finns möjlighet för allmänheten att sjösätta båtar i Sikhall utan att vara knutna till en hamnanläggning, exempelvis för dagsturer.”

Kommunens tjänstepersoner tror alltså fortfarande att det finns risk för att Magnus Larsson på något sätt ska privatisera området och utestänga allmänheten. Trots strandskydd, allemansrätt och den framtida detaljplanens bestämmelser. Det är inte trovärdigt. Ändå skriver förvaltningen i underlaget att:

“Dagens strandskyddslagstiftning begränsar dock en privatisering utan erforderliga tillstånd.”

Förvaltningen visar ett misstroende mot Magnus Larsson som är helt utan grund. Larsson torde genom åren ha bevisat att han inte har några sådana avsikter. Tvärtom har Larsson, och det kan nog samtliga invånare i Sikhall intyga, alltid haft allmänhetens bästa för ögonen i sina förehavanden i Sikhall. Han har aldrig stängt av något område för allmänheten, han har istället öppnat områden. Det torde vara det här misstroendet mot Magnus Larsson som har stått i vägen för en uppgörelse med Larsson genom åren… Det tycks också ha gått tjänstepersonerna förbi att området vid Sikhalls hamn alltid har varit privatägt (före 2007) – och alltid öppet för allmänheten. (Med undantag av ett område som ägs av en välkänd förening.)

Och förvaltningens misstro återkommer fler gånger i underlaget…

Magnus Larsson å sin sida, alternativ 2 i underlaget till politikerna, vill ha ett helhetsgrepp över Sikhalls hamnområde. Han vill få äganderätt till en större del av kommunens mark, dock med undantag av parkeringen, vägen fram till parkeringen och iläggningsrampen. Orsaken är, enligt Larsson, att hamnutbyggnaden innebär en ombyggnation av befintlig stenpir.

Stenpiren ska förlängas med en vågbrytare med justerbara palissader. Larsson menar att palissader är den enda möjliga lösningen för att inte förändra miljön eller strömbildningen i viken innanför. Sedan vill Larsson, trots strandskydd och allemansrätt, att kommunen ska få någon form av skriftlig upplåtelse för allmänhetens tillträde till vattenområdet, piren och kopplingen iläggningsrampen till allmänt vatten.

Stenpiren står alltså i centrum för oenigheten. Magnus Larsson, eller snarare hans fastighet, har servitut på stenpiren. Servitutet innebär att ägaren av Sikhall 1:6, dvs “politikerhyllan”, har rätt att använda den. Kommunen kan alltså inte göra vad den vill med stenpiren, trots att kommunen äger den. (Så fungerar servitut.)

Kommunen har tidigare föreslagit att det bildas en gemensamhetsanläggning kring ägandet av piren och omkringliggande mark- och vattenområden. Förvaltningen tänkte sig då, och gör nog fortfarande, att gemensamhetsanläggningen ska förvaltas av en samfällighetsförening som ska bildas för ändamålet.

“Denna lösning skulle innebära ett delat ansvar både sett kring förvaltande, ägande och investeringar. Andelstal skulle fastslås utifrån från respektive parts nytta.”

Tjänstepersonerna visar återigen en total oförståelse för kommuninvånares villkor. Vem vill satsa miljoner på något som man inte äger? Och vilken bank vill låna ut pengar till en person, eller ett företag, som vill investera i en anläggning på mark eller i vatten som den inte äger? Och ska kommunen begära att Magnus Larsson lägger ner arbetstid i en stenpir och bryggor som inte är hans? Allt detta skulle han emellertid kunna göra om han ägde stenpiren… Och så skulle kommunen kunna få t ex servitut.

En gemensamhetsanläggning tillsammans med kommunen torde vara tämligen meningslöst för Magnus Larsson. Kommunen har knappast någon nytta av stenpiren (se citatet ovan) och framför allt har kommunen inga pengar till investeringar. Man kan väl lugnt säga att kommunen har andra prioriteringar för sina investeringar än en stenpir i Sikhall…

Samhällsbyggnadsförvaltningens förordade alternativ är helt orealistiskt och sätter stopp för alla möjligheter till utveckling av Sikhall. Det hjälper inte att förvaltningen vill “skrämma” politikerna med att en ny fastighetsindelning kan:

“medföra en begränsning för segelsällskapets möjlighet att ansluta till allmänt vattenområde.”

Precis som om Magnus Larsson skulle stoppa segelbåtarna från att komma in till eller ut från Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22… Hur kan tjänstepersonerna ens komma på en sådan tanke? Det är i det närmaste en förolämpning… Larsson har för övrigt föreslagit att Segelsällskapets rättighet att nå allmänt vatten kan slås fast genom ett servitut.

Avsnittet om Magnus Larssons alternativ i delområdet “Hamnen” avslutas med att förvaltningen bedömer servitut (sk avtalsservitut) och nyttjanderättsavtal, fastän nyttjanderättsavtal överhuvudtaget inte har nämnts tidigare i underlaget, som:

“osäkra upplåtelser i jämförelse med äganderätt i syfte att säkerställa allmänhetens tillträde till mark- och vattenområden.”

Samhällsbyggnadsförvaltningen litar som sagt uppenbarligen inte på Magnus Larsson och hans avsikter. Jag förstår inte varför. Eller gör jag det? Samtidigt skriver tjänstepersonerna att ett avtalsservitut:

“måste skrivas in i fastighetsregistret för att bli gällande mot nästkommande fastighetsägare.”

Ja, precis. Det är ju så Magnus Larsson menar! På det sättet säkerställs att en eventuellt ny ägare till “Politikerhyllan” ser att det finns ett servitut. Servitutet är nämligen knutet till fastigheten, inte ägaren. Och det gäller tills vidare och har inget slutdatum. Och för fullständighetens skull – det gäller tills vidare såvida inte parterna skriver in något slutdatum i avtalet eller gemensamt kommer överens om ett upphörande i ett senare skede. Vilket inte är aktuellt. (Läs om servitut på Lantmäteriets hemsida.)

Samhällsbyggnadsförvaltningen är tydligen inte säker på att politikerna kommer att göra som den rekommenderar. Därför finns det med en gardering. Om Magnus Larsson ska överta äganderätten till en stor del av sin gamla fastighet, som kommunen nu äger, bör det vid överlåtandet av ägandet följa med en kravställning:

“via exploateringsavtal eller köpeavtal för att säkerställa genomförandet av [Magnus Larssons] vision samt dess utbyggnad.”

Detta har Magnus Larsson inget emot. Det jag kan tänka mig och som kan bli väldigt fel är däremot, om kommunen skulle villkora en avyttring med att åtgärder ska ske inom en viss tidsperiod. Vilket den tydligen tänker sig. Förvaltningen skriver nämligen:

“Marken bör alltså inte avyttras utan krav om byggnation inom viss tid.”

Det visar återigen att tjänstepersonerna inte har riktigt grepp om verkligheten för en kommuninvånare. Det kommer att kosta åtskilliga miljoner för Larsson att förverkliga de planer och visioner som han har för Sikhalls hamn (och Sikhalls magasin). Larsson kommer sannolikt att behöva förverkliga sina planer och visioner successivt – i mån av pengar. Han har lika lite som kommunen en sedelpress i källaren… Det är därför naturligtvis svårt för Larsson att utställa löften om att hela visionen ska vara genomförd om t ex 3 år.

Och sen kan jag inte låta bli att undra. Skulle det bli bättre, skulle det ske en utveckling överhuvudtaget, om kommunen fortsätter som fastighetsägare? Har kommunen gjort något i Sikhall hittills? Dessutom har kommunen som sagt inga tiotals miljoner att investera i Sikhalls småbåtshamn…

Det är så enkelt som att det finns inga alternativ. Ska Sikhall utvecklas så måste det vara Magnus Larsson som gör det. Och då är det alternativ 2 som gäller för politikerna imorgon.

OBS! Läs om beslutet i samhällsbyggnadsnämnden – se ”Sikhall: SHB beslutar att inte besluta”. Presentationen av samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till fastighetsrättsliga lösningar kan du fortsätta att läsa här – ”Sikhalls framtid avgörs (3)”.