Stefan Kärvlings blogg

Det närmar sig ett avgörande för Juta.

Tisdagen den 7 mars samlas byggnadsnämndens ledamöter och ersättare i kommunhuset på Sundsgatan för att behandla ärendet Juta. Förhoppningsvis sätter nämnden punkt för ärendet, även om det inte kan bli någon riktig punkt förrän också Länsstyrelsen har sagt sitt.

Länsstyrelsen är som bekant statens förlängda arm och ska kontrollera att kommunen fattar korrekta beslut kring strandskyddsärenden. Den kan både “fälla och fria”. Om Länsstyrelsen visar sin sämsta sida tvingas Davidsson överklaga Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen. Då skulle det vara till stor hjälp om Bengt Davidsson hade byggnadsnämnden på sin sida. Självklart hoppas Davidsson att få slippa överklaganden, men jag anar att han redan nu förbereder sig mentalt på en fortsättning. Det kan i värsta fall dröja ytterligare något år innan han kan njuta av sin pension.

Davidsson har i drygt 5 år haft en kommunikation, eller vad man nu ska kalla det, med kommunens byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning. De har frenetiskt och ihärdigt försvarat sina bedömningar och beslut från 2018. De har fortsatt argumentera att den strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som faktiskt går över Davidssons altan är riktig och korrekt. Det har jag redogjort för i en mängd bloggar.

Det är först sedan fallet Juta uppmärksammades i medierna, t ex SVT (se “SVT har besökt David på Juta”) och TTELA (se ”Kommunen drog tomtgränsen över Bengts altan”), som politiker och tjänstepersoner på kommunen har börjat ifrågasätta sina beslut…

Byggnadsnämnden har fram tills nu använt framför allt två argument. Det första argumentet har gått ut på att Jutafastigheten inte har varit ianspråktagen och privatiserad. Eller “hävdad” som det ibland uttrycks.

I Miljöbalken (7 kap 18 c §) står det nämligen att strandskyddsdispens kan lämnas om ett område:

“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Eftersom Jutatomten, enligt byggnadsnämnden, inte har varit ianspråktagen tillåter inte lagen någon annan tomtplatsavgränsning än den byggnadsnämnden bestämt. Det är i och för sig ändå en alldeles för rigid och ensidig tolkning som på ett felaktigt sätt bortser från att Davidsson som fastighetsägare faktiskt har rättmätiga intressen på sin egen fastighet. (Se ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)”.)

I Miljöbalken 7 kap 25 § står det:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Den enskilde fastighetsägaren har alltså enligt lagen legitima intressen, och de intressena måste kommunen ta hänsyn till. Det här verkar emellertid inte ha bekymrat byggnadsnämnden i Vänersborg… Det är också anmärkningsvärt att miljö- och hälsoskyddsnämnden inte resonerade kring denna paragraf i sitt yttrande i ärendet. (Se “Davidsson på Juta kämpar vidare (2/3)”.) Lagparagrafen nämndes inte med ett ord.

Naturvårdsverket nämner ofta att en “kompromiss” mellan fastighetsägarens och allmänhetens intresse alltid innebär att det ska finnas en fri passage för allmänheten längs strandkanten och att den ska vara minst några tiotal meter bred. (Se skriften “Strandskydd”.) Det anser Bengt Davidsson gäller också på Juta.

Davidsson har arbetat hårt för att visa att Juta har varit ianspråktaget, privatiserat, åtminstone sedan Landstinget tog över fastigheten 1969. Det har visat sig i åtminstone en dom i Mark- och miljööverdomstolen (M 9621-19) att vittnesutsagor har accepterats som bevis. Vilket är självklart, utom kanske just i Vänersborg. Lave Thorells skriftliga vittnesmål (se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”) accepterades ju inte av byggnadsnämnden. (Se “Mörka moln över Juta”.) Vittnesmålet övertrumfades av en suddig flygbild från 1975… (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Bengt Davidsson har sedan fått kontakt med inte mindre än fem ytterligare vittnen som kan intyga att Juta vid olika tider har varit ianspråktaget. Jag har skrivit om några av dem. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (3)” och “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Det har under de senaste veckorna framgått i dialoger mellan Davidsson och förvaltningen att den äntligen tycks ha insett att Jutatomten, dvs gräsmattan från bostadshuset ner mot vattnet, har varit ianspråktagen. Vi får se om byggnadsförvaltningen står fast vid denna förändrade ståndpunkt när den presenterar ärendet för byggnadsnämnden på tisdag.

Det andra argumentet som har kommunicerats med Bengt Davidsson handlar om att det inte finns några rättsfall som talar för Davidssons sak. Förvaltningen har tydligen letat, men inte hittat några. Däremot fann de domstolsutslag som talade mot Davidsson. Det är ytterst tvivelaktiga fall som förvaltningen har anfört och som faktiskt inte alls har några paralleller med Juta. Det är anmärkningsvärt att byggnadsnämnden och dess förvaltning i sin argumentation har valt att relatera till dessa domar. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (2)”.)

Det finns andra rättsfall som har betydligt större likheter med Davidsson och Jutafallet och där utgångarna istället talar till Bengt Davidssons fördel. Dessa rättsfall är också mycket lätta att hitta. Varför inte byggnadsförvaltningen har hittat dem är för mig en gåta, såvida inte fallen helt enkelt hoppades över därför att de inte passade in i förvaltningens argumentation och redan fastslagna slutsats…

Fortsättning följer i bloggen ”Juta (2/2): Rättsfall och lagar”.