Stefan Kärvlings blogg

Anm. Den här bloggen är en direkt fortsättning på bloggen “Revisorerna granskar skolans måluppfyllelse (2/3)”. (Som i sin tur var en fortsättning på bloggen ”Revisorerna granskar grundskolan (1/2)”.)

Revisionsrapporten “Granskning av grundskolans måluppfyllelse” från KPMG fortsätter med att visa några resultat från Skolinspektionens skolenkät våren 2021. (Se “Skolenkäten 2021”.) I enkäten tillfrågades eleverna i åk 5 och åk 9 om bland annat anpassning efter elevens behov, utmaningar samt studiero och trygghet. Svaren redovisas nedan. (Siffrorna i kolumnerna visar medelvärdet på svaren i Vänersborg i jämförelse med genomsnittet för alla de elever, över 100.000, som gjort enkäten. De siffrorna återfinns inom parenteserna. Eleverna kunde svara med en siffra mellan 1-10, där 10 innebar att påståendet “stämmer helt och hållet” och 1 att påståendet “inte alls stämmer”.)

Eleverna i årskurs 5 i Vänersborgs kommun upplever skolarbetet något mindre svårt än genomsnittet av alla som svarat. (Vid ett negativt påstående vänds skalan, så att ett högt värde fortfarande är mer positivt än ett lågt.) Omvänt förhållande gäller för årskurs 9. Lite oroväckande är, tycker jag, de låga siffrorna på frågan om studiero, och det gäller både åk 5 och 9. Överlag svarar eleverna i Vänersborg något mer positivt än genomsnittet.

Huruvida det är ett bra resultat eller inte är något som de berörda måste diskutera. För en utomstående är det väl de relativt låga poängen i åk 9 som är iögonfallande.

Den pedagogiska personalens uppfattningar är intressanta. Det är ju faktiskt den som ser och vet vad som verkligen händer “på golvet”. Och svaren kring de påståenden som har med stöd till elever, som det här avsnittet i revisorsrapporten handlar om, är oroväckande låga tycker jag.

Revisorerna skriver:

“Intervjuade lärare upplever inte att alla elever får den stödinsats som de behöver för att uppnå målen med utbildningen. Lärare och resurspedagoger får ofta vikariera för varandra, vilket innebär att den insats som inledningsvis avsatts för stöd på gruppnivå försvinner. Det kan också vara så att en insats av resurspedagog på gruppnivå måste omdirigeras till enskild elev.”

Inte heller vårdnadshavarna är enligt rapporten nöjda med det stöd deras barn får i skolan:

“Femton procent av vårdnadshavarna anger att deras barn får särskilt stöd. Närmare var tredje vårdnadshavare till barn som erhåller särskilt stöd upplever dock att deras barn inte får det stöd som han eller hon behöver.”

Och för att ingen ska kunna undgå hur det verkligen är skriver KPMG-revisorerna:

“I samtal med rektorer, lärare och elevhälsa framgår att elever i behov av särskilt stöd får det, men insatsen är inte alltid tillräcklig. Resurser går dit behoven är som störst. Även den insats som vidtas är kanske inte alltid den mest adekvata. Främst två elevgrupper riskerar att inte få det särskilda stöd som de har rätt till, menar flera respondenter. Det gäller nyanlända och flerspråkiga elever samt elever med autism.”

I mina öron låter detta mycket allvarligt, det låter som om Skollagen inte uppfylls fullt ut. Och då funderar jag återigen på vad revisorerna skrev i avsnittet om fördelningen av resurser (se “Revisorerna granskar grundskolan (1/2)”)

“Merparten av respondenterna upplever överlag att budgeterade medel ger dem förutsättningar att ta sitt ansvar för att utbildningen ska kunna bedrivas enligt lag, men att ansvaret inte kan tas utan utmaningar. Det handlar hela tiden om prioriteringar.”

Jag hade önskat, återigen, att revisorsrapporten hade trängt djupare in i denna frågeställning – räcker de ekonomiska resurserna överhuvudtaget till? Huvudmannen ska ju faktiskt ge rektorerna de förutsättningar som krävs för att kunna leva upp till Skollagens krav.

Det förs slutligen en del andra resonemang i avsnittet, bland annat kring skollokaler och skolornas trångboddhet. På vissa enheter finns det inte några andra utrymmen för undervisning än klassrummen. Det gör det svårt att vara flexibel när det gäller t ex undervisningen för elever i behov av särskilt stöd. Det nämns också att nyanlända elever behöver mer stöd av olika slag. Studiehandledning på modersmål motsvarar t ex inte alltid behoven, enligt intervjuade lärare. Som det står i Skollagen (3 kap § 12):

“En nyanländ elev, som har tagits emot inom skolväsendet i högstadiet i grundskolan, grundsärskolan eller specialskolan och vars kunskaper har bedömts enligt 12 c §, ska få studiehandledning på modersmålet om det inte är uppenbart obehövligt. Studiehandledningen ska syfta till att ge eleven förutsättningar att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.”

Frågan om elever i behov av särskilt stöd får det stöd som de behöver besvaras slutligen av revisorerna – och svaret blir ett nej, även om detta ”nej” är lite “försiktigt”:

“Vi bedömer att elever i behov av särskilt stöd i en del fall inte får det stöd de har behov av. Vi ser en risk för att det särskilda stödet som erbjuds en elev blir beroende av enhetens tillgång till ändamålsenliga lokaler och kompetent personal. Vi bedömer att huvudmannen noggrant bör följa upp och säkerställa att varje enhet har möjlighet att möta elevernas behov på organisations-, grupp- och individnivå.”

Rapporten slutar med en genomgång av det systematiska kvalitetsarbetet. Jag hoppar över det och återger bara ett intressant citat som har bäring på den frågeställning som jag skulle vilja haft ytterligare behandlad i rapporten:

“För att kunskapsresultaten ska öka krävs mer resurser till personal, lokaler och läromedel, framför med emfas intervjuade lärare.”

Hela revisorsrapporten från KPMG avslutas med ett avsnitt om slutsatser och rekommendationer. Revisorerna börjar avsnittet med:

“Mot bakgrund av granskningen bedömer vi att barn- och utbildningsnämndens styrning, för att eleverna i grundskolan ska nå målen för utbildningen, inte är helt tillfredsställande.”

Uttrycket ”inte helt tillfredsställande” tolkar jag som ganska allvarligt när det kommer från en revisor…

Revisorerna fortsätter:

“Vår slutsats bygger vi på att andelen behöriga och legitimerade lärare vid skolenheterna skiljer sig kraftig åt och vi bedömer att det är en risk för likvärdig utbildning och hög måluppfyllelse. Vi bedömer att elever i behov av särskilt stöd i en del fall inte får det stöd de har behov av. Vi ser en risk för att det särskilda stödet som erbjuds en elev blir beroende av enhetens tillgång till ändamålsenliga lokaler och kompetent personal. Vi bedömer att huvudmannen noggrant bör följa upp och säkerställa att varje enhet har möjlighet att möta elevernas behov på organisations-, grupp- och individnivå.
Vi konstaterar att barn- och utbildningsnämnden fördelar resurser efter elevers olika förutsättningar och behov, att nämnden kontinuerligt följer upp fördelningsmodellen, att det finns tillgång till elevhälsans olika insatser och att elevhälsans organisation är sådan att en likvärdig tillgång stöds.”

Och avslutar hela rapporten med att rekommendera barn- och utbildningsnämnden:

• “att vidta åtgärder för likvärdig tillgång till legitimerade och behöriga lärare.”
• “att särskilt följa upp förutsättningar för att elever i behov av särskilt stöd får det särskilda stöd som de behöver. Det kan särskilt gälla nyanlända och flerspråkiga elever samt elever med autismspektrumtillstånd.”
• “att i det systematiska kvalitetsarbetet även följa upp måttet ”uppnått kunskapskraven i alla ämnen”.”

På måndag ska nämnden få rapporten presenterad för sig, men jag hoppas att den kommer att ingå i en kommande dialogdag. Den måste diskuteras grundligt och utmynna i politisk handling. Och, eftersom det är kommunfullmäktige som beslutar om vilka resurser som barn- och utbildningsnämnden och dess förvaltning kan förfoga över, räknar jag också med att denna revisionsrapport presenteras för ledamöterna i kommunens högsta beslutande organ. (Du kan ladda ner KPMG:s revisorsrapport här.)

Anm. Det är svårt att få BUN:s resultatavstämning i verksamhetsberättelsen att gå ihop med revisorernas granskning – se ”BUN (17/1): Stora behov trots överskott”.

Anm. Den här bloggen är en direkt fortsättning på bloggen “Revisorerna granskar skolans måluppfyllelse (1/2)”.

Sedan den 1 juli 2015 måste lärare vara legitimerade för att få undervisa och sätta betyg. Den andra frågeställningen som revisorerna beskriver och analyserar är därför:

“Undervisas eleverna av legitimerade och behöriga lärare?”

I Skollagens 2 kap 13 § står det:

“Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.”

Det måste sägas direkt, om det inte finns sådana legitimerade och behöriga lärare, så får någon annan bedriva undervisning.

I Vänersborg är siffrorna ungefär som i hela landet. På 70,5% av antalet heltidstjänster i Vänersborg har lärarna legitimation och är behöriga i ämnet. Andelen av samtliga tjänstgörande lärare, dvs om man ser till antalet personer (två individer som jobbar halvtid blir en heltidstjänst), är siffran 81,3%.

KPMG nöjer sig dock inte med att presentera dessa siffror, konsulterna redovisar också statistik för varje skolenhet.

Jag har för åskådlighetens skull delat in skolorna i låg-, mellan- och högstadium. Det stämmer dock inte riktigt eftersom några LM-skolor inte delar upp skolan i L och M. Det framgår dock av kolumnen längst till vänster vilka skolor det är och exakt vilka stadier och årskurser som redovisas.

Den första tabellen visar läget på kommunens lågstadieskolor:

Det framgår av tabellen att det är stor skillnad mellan skolenheterna vad gäller andelen heltidstjänster som besätts med legitimerade och behöriga lärare. På Tärnan F-3 är siffran 53,5% och på Granås F-3 89,4%. Allmänt är andelen tämligen hög på de flesta skolorna.

I mellanstadieskolorna ser motsvarande siffror ut så här:

Det är även på mellanstadierna stor skillnad mellan skolorna. På Tärnan är andelen legitimerade och behöriga lärare 49,2%, medan det på Norra skolan är 83,2%. Andelen lärare med lärarlegitimation och behörighet är generellt mindre än på lågstadiet.

Och till sist kommunens högstadieskolor:

Det är naturligtvis från dessa skolor som all statistik om kunskapsresultat kommer. Det är ju avgångsklassernas, dvs åk 9:s, slutbetyg som utgör grund för de flesta jämförelser, analyser och diskussioner osv. Och då ser vi väldigt snabbt i tabellen att andelen lärare utan legitimation och behörighet är hög, väldigt hög. På Vänerparkens skola, som ändå har högst andel behöriga, är 25% obehöriga att undervisa och sätta betyg. På Torpa söder är andelen med legitimation endast 54%, dvs nästan hälften av lärarna är obehöriga. (Torpaskolan har sedan några år tillbaka delats upp i två enheter, norra och södra, med var sin rektor.) Det är alarmerande siffror.

Det är svårt att föreställa sig att kunskapsresultaten har ökat, och kan öka, med dessa förutsättningar. Men den diskussionen förs tyvärr inte i revisorsrapporten, vilket jag tycker är en stor brist. Det kan få till följd att t ex kommunens politiker, och andra, kommer att blunda för hela problematiken kring vikten av legitimerade och behöriga lärare.

I rapporten anges att de intervjuade rektorerna inte riktigt känner igen sig i uppgifterna. De menar att behörighetsnivån är högre än vad statistiken ovan visar. Det kan jag självklart inte uttala mig om tvärsäkert, men jag förutsätter att KPMG har på fötterna och använder officiell statistik.

Revisorerna gör en bra reflektion. De skriver att den skola:

“med lägst andel legitimerade och behöriga är också den skola med högst andel elever med lågutbildade föräldrar. Även vid de högstadieskolor som har en lägre andel legitimerade och behöriga lärare har elevernas föräldrar en lägre utbildningsnivå.”

Det är inte bra. Det borde egentligen vara tvärtom, när det nu saknas legitimerade lärare. Det är emellertid inte helt lätt att rekrytera nya legitimerade lärare, särskilt i t ex praktiska-estetiska ämnen och NO. Det är dels brist på lärare i landet och dels kan konkurrensen mellan kommuner vara stor. Ofta används löner som lockmedel, men det kan skapa en spiral som kan vara svår att hejda. Och dessutom blir det inga bra förutsättningar till samarbete på skolorna om nya lärare har 5-6.000 kr mer i månadslön än de erfarna med många år i yrket bakom sig. Dessutom har det ofta visat sig att arbetsmiljö/arbetsförhållande har värderats högre än lönen. Vänersborg ska kanske satsa på tvålärarsystem? Eller kanske renodla lärarrollen och anställa t ex socialpedagoger för att ta hand om föräldrakontakter, mentorsuppgifter, livet i korridorerna etc? Det skulle nog vara bra sätt att locka till sig nya lärare – och behålla de redan anställda… Jag skulle kunna tillägga att det, sett till landet i helhet, behövs betydligt fler kompetenta och utbildade personer till läraryrket.

Svaret på den fråga revisorerna ställde avslutar avsnittet:

“Vi konstaterar att andelen behöriga och legitimerade lärare vid skolenheterna skiljer sig kraftig åt och bedömer att detta är en risk för likvärdig utbildning och hög måluppfyllelse. I granskningen har framkommit att åtgärder har vidtagits för att elevunderlaget vid kommunens grundskolor ska vara mer likvärdigt. Det bedömer vi kan stärka förutsättningarna för likvärdig rekrytering. Vi bedömer dock att huvudmannen behöver fördjupa frågan ytterligare och vidta åtgärder.”

Vi får se om de styrande partierna kommer att “vidta åtgärder”…

Den tredje frågan som revisorerna behandlar är:

“Får elever i behov av särskilt stöd, det stöd som de behöver?”

Det är en oerhört viktig fråga.

Rapporten slår i inledningen fast (Skollagen 3 kap 2 §) att:

“Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Det här förhållandet glöms ofta bort i diskussionerna, och ibland också i det pedagogiska arbetet på skolorna (egen erfarenhet). Skollagen är tydlig – alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt. Men efter det här citatet, glöms det även bort i den fortsatta revisorsrapporten… Även om det återfinns ett tämligen lösryckt citat i rapportens sista avsnitt:

“Elever som inte når målen är den grupp som prioriteras, men rektorer och lärare bedömer att även elever som snabbare når målen får del av insatser som stödjer deras kunskapsutveckling.”

Det skulle vara intressant om det här förhållandet, mellan de elever som snabbt når målen och de som är i behov av stöd, hade utvecklats och analyserats.

Skollagen är dock inte särskilt tydlig på vad det konkret innebär att utvecklas “så långt som möjligt”. Det är däremot Skollagen när det gäller elever som riskerar att inte nå målen. Eller som det uttrycks i Skollagen (3 kap 5 §):

“[om] det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller”

Då blir Skollagen oerhört detaljerad. Skolan ska ge stöd i form av extra anpassningar, det ska anmälas till rektor, behovet av särskilt stöd ska utredas, samråd ska ske med elevhälsan, sådant stöd ska vid behov ges, ett åtgärdsprogram ska utarbetas, åtgärderna ska följas upp och utvärderas, särskilt stöd ska om det finns särskilda skäl ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp och rektor kan besluta om anpassad studiegång.

Revisorerna konstaterar helt riktigt att:

“Huvudmannen ska ge rektorerna förutsättningar att kunna leva upp till lagens krav.”

Huvudmannen är barn- och utbildningsnämnden, eller egentligen kommunfullmäktige. Och då hamnar vi återigen i frågan, finns det överhuvudtaget tillräckligt med resurser i Vänersborgs budget till skolorna för att alla elever i behov av särskilt stöd ska få det stöd som de behöver?

Det utvecklar jag vidare i del 3 av denna blogg – ”Revisorerna granskar grundskolan (3/3)”.

Det politiska året började lite trevande med att kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) sammanträdde i måndags. Det är dock inte förrän kommande vecka som politiken kör igång på allvar, och först ut är då barn- och utbildningsnämnden (BUN). BUN:s ordförande Bo Carlsson (C) tänker så vitt jag kan bedöma starta utifrån den beprövade vinnartaktiken från långdistanslöpning, starta i hårt tempo och öka successivt…

Nämndens första ärende är nämligen en revisorsrapport från KPMG. Rapporten har titeln “Granskning av grundskolans måluppfyllelse”. Det är en “tung” rapport…

Ärendet, och rapporten, gjorde mig till en första början skeptisk. Ska några revisorer, tänkte jag, sitta på sina kontor och utifrån statistik och dokument granska och bedöma hur rektorer, lärare och övrig skolpersonal utför sitt arbete? Det skulle då bli ungefär lika seriöst som när miljö- och byggnadsförvaltningen gjorde sin skrivbordstillsyn av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs…

De första sidorna läste jag därför ytterst kritiskt, men ju mer jag läste desto mer ändrade jag uppfattning. Inte för att jag tycker att rapporten säger allt om måluppfyllelsen i Vänersborgs skolor, men den riktar definitivt strålkastarna på några av de viktigaste skolfrågorna i Vänersborg. Rapporten är därför värd både en och två bloggar…

KPMG fick uppdraget att undersöka måluppfyllelsen i Vänersborgs grundskolor av de av kommunfullmäktige valda politiska revisorerna:

“Vi har av Vänersborgs kommuns revisorer fått i uppdrag att bedöma om barn- och utbildningsnämndens styrning är tillfredsställande för att eleverna i grundskolan ska nå målen för utbildningen. Revisorerna ser en risk för att brister i resursfördelning och kvalitetsarbete inte ger skolenheterna rätt och likvärdiga förutsättningar att verka för att deras elever utvecklas så långt som möjligt och i förekommande fall får det särskilda stöd som de behöver.”

Revisorerna från KPMG har besvarat följande frågor i sin granskning:

• “Fördelas resurser till skolenheterna med hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov?”
• “Undervisas eleverna av legitimerade och behöriga lärare?”
• “Får elever i behov av särskilt stöd, det stöd som de behöver?”
• “Bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete utifrån kunskapsmålen för utbildningen?”

Det är viktiga frågor som revisorerna ställer sig. Eller rättare sagt, de tänker undersöka ett antal viktiga förutsättningar som till stor del avgör hur, och om, lärare och rektorer i Vänersborg kan fullgöra och uppfylla uppdraget från Sveriges riksdag. Den kanske viktigaste frågan är dock inte med – räcker de ekonomiska resurserna överhuvudtaget till? Får grundskolan de ekonomiska resurser som krävs för att alla elever ska kunna få den (Skollagen 3 kap § 2):

“ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”

…eller det stöd eleverna behöver och har rätt till?

Jag återkommer till frågan. Revisorerna har inte helt glömt eller gömt undan den.

Revisorerna har inte bara granskat statistik, enkäter och dokument, de har också utfört en mängd intervjuer, bland annat med nämndens presidium, förvaltningschefen och ett urval av rektorer och lärare. Det är lite som Skolinspektionen arbetar när den kommer på besök.

Revisorerna från KPMG börjar med en kortare redogörelse av kunskapsresultaten i Vänersborg. Jag har bloggat om skolresultaten förut (se “Skolstatistik 2021: Bra kan bli bättre” och även “Skolranking 2021”) och nöjer mig med att citera rapportens sammanfattning:

“Måluppfyllelsen i Vänersborgs kommun ligger något under genomsnittet i kommungrupp och rike. Även om hänsyn tas till kommunens socioekonomiska struktur är måluppfyllelsen något lägre än beräknat vad gäller samtliga mått.”

Kunskapsresultaten har dock förbättrats sedan förra läsåret. Det är viktigt att slå fast. Rapporten konstaterar att politikerna i presidiet, skolchefen och utvecklingsledaren menar att denna förbättring är ett resultat av att:

“kommunen medvetet har arbetat med att höja måluppfyllelsen och att det har fått resultat.”

Och det kan väl låta bra – om man inte ställer sig frågan, har inte kommunen jobbat med att “höja måluppfyllelsen” tidigare? Självklart har rektorer, lärare och övrig skolpersonal gjort det. Det fattas definitivt något i resonemanget, särskilt om man betänker att frånvaron bland lärare och elever har varit mycket stor under coronapandemin, att det stundtals har varit distansundervisning, att allt fler elever är i behov av särskilt stöd, att antalet anställda i skolan minskade hösten 2020 med 63 personer och, som vi ska se senare, att nästan 1/3 av lärarna i högstadierna är obehöriga.

Kanske beror förbättringen på, som rektorerna menar i rapporten, att de (rektorerna) har fått bättre förutsättningar att leda det pedagogiska arbetet genom att enheterna har gjorts mindre. Rektorerna tror också att avskaffande av profilklasser har gjort sitt eftersom elevunderlaget nu har blivit mer likvärdigt. Det är intressanta förklaringar, jag skulle dock vilja se att dessa utvecklades, t ex hur de förbättrade förutsättningarna har förändrat rektorernas pedagogiska arbete mer konkret.

Sedan fortsätter rapporten med att resultatet av granskningen redovisas, dvs de frågor som revisorerna ställde sig besvaras. Den första frågan löd:

“Fördelas resurser till skolenheterna med hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov?”

Frågan är naturligtvis en konsekvens av Skollagens 2 kap 8 b §:

“Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”

Avsnittet i rapporten börjar med att citera Skolverkets Allmänna råd, “Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram” (SKOLFS 2014:40, sid 19):

”I samband med resursfördelningen är det av vikt att huvudmannen tar hänsyn till behoven på de olika skolorna, bland annat genom att föra en dialog med rektorerna. Att resurser viktas och fördelas utifrån elevernas olika förutsättningar och behov är ett mycket betydelsefullt instrument för att kunna uppnå likvärdighet i utbildningen.”

Resursfördelning är naturligtvis en nyckelfråga. För att gå vidare med den så redovisas först kostnaderna för grundskolan i Vänersborg. Siffrorna är från 2019 eftersom det saknas en del statistik för 2020. Det kan också noteras att Vänersborg jämförs med dels “kommungruppen”, dvs kommuner med likartade förhållanden som Vänersborg, och dels med hela landet.

Revisorerna skriver:

“Kostnaden per elev i grundskolan i Vänersborg ligger något över genomsnittet i kommungrupp och rike. Lokalkostnaderna är förhållandevis låga och undervisningskostnaden lägre än för jämförelseobjekten. Övriga kostnader är högre än genomsnittet i kommungrupp och rike.”

År 2020 ökade den totala kostnaden per elev till 122.236 kr, dvs med nästan 4.500 kr. Det var på grund av ökade kostnader för skollokaler (1.500 kr), lärverktyg (1.052 kr) och elevhälsa (986 kronor). Även i andra kommuner ökade kostnaderna per elev.

Räcker de ekonomiska resurserna till? Så här skriver KPMG:

“Merparten av respondenterna upplever överlag att budgeterade medel ger dem förutsättningar att ta sitt ansvar för att utbildningen ska kunna bedrivas enligt lag, men att ansvaret inte kan tas utan utmaningar. Det handlar hela tiden om prioriteringar.”

Det här citatet tål att läsas igen. Jag blir inte riktigt klok på vad som menas. Vad innebär det att “bedrivas enligt lag”? Eller “inte…utan utmaningar”? Och “det handlar hela tiden om prioriteringar”?

Jag förstår inte varför “respondenterna”, är det alla som blivit intervjuade eller är det rektorerna, inte talar klartext? Räcker resurserna till eller inte?

Tillhör lärarna också respondenterna? Strax efter citatet står det nämligen:

“Ett par lärare upplever dock stora svårigheter att inom ramen för sin arbetstid kunna möta de behov som finns. De menar att det behövs mer personal i skolan.”

Några lärare pratar i varje fall, rätt eller fel, klartext. Och när det gäller att möta nyanlända elevers behov tycks “respondenterna” vara ganska överens:

“Utmaningar är särskilt stora vad gäller att möta nyanlända elevers behov.”

Fast, igen – betyder detta att resurserna räcker till, eller inte?

Rapporten nämner några ord om att det finns flera små skolenheter i kommunen och att de har svårigheter att bedriva verksamheten inom ram. Och så är det nog, men små skolor har andra kvaliteter. Men det är en annan diskussion.

Det beskrivs hur barn- och utbildningsnämnden har beslutat att “vikta och fördela resurserna utifrån elevernas olika förutsättningar och behov”. Revisorerna berättar att 5 procent av nämndens anslag till grundskolan fördelas per enhet utifrån elevernas sammansättning. Och att det år 2021 motsvarar drygt 14,3 milj kr för låg- och mellanstadiet och nästan 8,6 milj kr för högstadiet.

“Den faktor som beaktas är elevernas föräldrars utbildningsnivå. Den enhet vid vilken föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå är som högst görs till referensenhet vid uträkning av socioekonomiskt bidrag. Den enheten erhåller inget strukturbidrag.”

Revisorerna uppger att rektorerna upplever att systemet är rättvist. Och jag tror att det i huvudsak är det, även om det finns fler variabler som man skulle kunna tänka sig att ta med. Jag tror t ex att de nyanlända kan bli missgynnade i fördelningen. Ibland har jag också funderat på den radikala idén att fördela den “sociala resursen” utifrån antal åtgärdsprogram på varje enhet…

Rapporten nämner också i detta avsnitt att 56 procent av föräldrarna till elever i de kommunala skolorna i Vänersborg har eftergymnasial utbildning. Det är 3 procentenheter lägre än snittet i riket.

Elevhälsan beskrivs också. Resurserna till Elevhälsan fördelas ut till respektive enhet efter ”behov och stadie”. Organisationen upplevs av både elevhälsans representanter och rektorerna som ändamålsenlig och välfungerande.

Avsnittet avslutas med en bedömning, ett svar på den ursprungliga frågan, från revisorerna:

“Vi bedömer att barn- och utbildningsnämnden fördelar resurser efter elevers olika förutsättningar och behov. Det strukturella bidraget per enhet medför en betydande skillnad i resurstillskott. Huruvida modellen i tillräckligt hög grad beaktar enheternas olika förutsättningar ska kontinuerligt följas upp, vilket vi konstaterar att nämnden gör.
Vi bedömer att det finns tillgång till elevhälsans olika insatser, och att elevhälsans organisation är sådan att en likvärdig tillgång stöds.
Att alla elever ska uppnå kunskapskraven i alla ämnen är avhängigt fler faktorer än tilldelade resurser.”

Och så kom revisorerna undan den outtalade frågeställningen om de totala resurserna är tillräckliga… Eller är det upp till oss politiker att dra de rätta slutsatserna? Jag har hur som helst svårt att tro att de totala resurserna räcker till när man läser igenom detta avsnitt i revisorernas rapport. Det är väl egentligen bara att titta på statistiken kring kunskapsresultaten… (Se “Skolstatistik 2021: Bra kan bli bättre”.) Det är ju om inte annat många elever som inte får fullständiga betyg eller inte blir behöriga till gymnasiet.

Och så har vi problematiken kring de nyanlända eleverna och eleverna i behov av särskilt stöd… De behandlas dock mer senare i rapporten. Och det skriver jag om i del 2 av denna blogg – se ”Revisorerna granskar grundskolan (2/3)”. (Det kom också en del 3 – ”Revisorerna granskar grundskolan (3/3)”)