Stefan Kärvlings blogg

För drygt 3 månader sedan skrev jag så här: ”I dag damp det ner ett brev på posten. I den gamla vanliga, hederliga brevlådan. Det är inte så vanligt. Det var ett brev från Kammarrätten i Göteborg.” Idag handlade det inte om Kammarrätten. Idag var det ett brev från Högsta Förvaltningsdomstolen. Det har aldrig hänt förut. Det var inget roligt brev.

Högsta Förvaltningsdomstolen. Sug på den. Höööögsta Föööörvaltningsdomstolen. Det är fint det. Förr hette den Regeringsrätten. Det finns bara en sådan och den ligger i Stockholm.

Jag läser på Högsta förvaltningsdomstolens hemsida:

”Högsta förvaltningsdomstolens huvuduppgift är att skapa prejudikat – vägledande avgöranden.”

Kanske borde texten kompletteras, typ med ”i de fall som vi känner för och som inte är så känsliga och komplicerade”…

Som den minnesgode kanske kommer ihåg, så blev inte jag, och min partikollega Eva, beviljade ansvarsfrihet den 19 maj förra året. Vänersborgs kommunfullmäktige förklarade oss precis lika ansvariga som S Anders Larsson och de andra två i projektstyrelsen (Andreas Vänerlöv och Marianne Karlsson) till den ekonomiska skandalen kring bygget av Arena Vänersborg. Även resten av den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden förklarades ansvariga. Skillnaden mellan de andra i nämnden och jag, var att jag röstade NEJ både i nämnden och kommunfullmäktige till hela arenaprojektet. Jag reserverade mig också skriftligt. Det gjorde ingen annan. (Eva var ersättare och hade ingen rösträtt.)

Jag överklagade kommunfullmäktiges beslut, att inte bevilja mig ansvarsfrihet, till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten tog inte ställning i sakfrågan. De konstaterade bara att kommunfullmäktige hade rätt att fatta ett beslut i frågan. Om sedan fullmäktiges beslut var korrekt eller inte, var inte rättens sak att pröva. Menade Förvaltningsrätten.

I Förvaltningsrättens dom står det:

“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”

Jag överklagade till Kammarrätten. Kammarrätten beviljade inte prövningstillstånd. Det betyder att de inte ens tog upp fallet till prövning.

Jag överklagade till Högsta Förvaltningsdomstolen. Idag kom beskedet:

”Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd. Kammarrättens avgörande står därmed fast.”

Det betyder att inte heller Högsta Förvaltningsdomstolen tar upp fallet till prövning.

I den demokrati som Sverige sägs vara, måste jag konstatera, att det tydligen inte finns någon som kan ta upp innehållet i min överklagan, dvs sakskälen till att jag anser att fullmäktige gjorde fel som inte beviljade mig ansvarsfrihet. Det finns alltså ingen instans i Sverige som kan pröva sakargumenten. Enligt Kammarrätten. Enligt Högsta Förvaltningsdomstolen.

Det är så fegt så det är inte sant! Och odemokratiskt.

Det betyder alltså att

1. Kommunfullmäktige får besluta hur som helst, vad om helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst. Allt är lagligt.

2. En förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.

När det gäller punkt 1 så är det motsägelsefullt. När det gäller ett annat fall av ej beviljad ansvarsfrihet, det sk Borgholmsfallet (Avgörandedatum 1999-03-3. Målnummer 3701-98.), var det precis detta som den dåvarande Regeringsrätten gjorde. Regeringsrätten bedömde de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad. Varför inte nu?

Den andra punkten diskuterades mycket på 80-talet. Då hade nämligen varje nämnd ett kollektivt revisionsansvar. Därför ändrades lagen! I Proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag skriver regeringen under punkt 4.9.4 som skäl för sitt förslag om det individuella revisionsansvaret:

”Individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda bör införas.
Revisionsansvar bärs i dag kollektivt av varje nämnd. Detta har ibland fått otillfredsställande följder. Sålunda har det hänt att styrelser och andra nämnder har vägrats ansvarsfrihet, trots att de felaktigheter som har påtalats har begåtts av enskilda förtroendevalda utan att styrelsen eller nämnden känt till de åtgärder som vidtagits. Det är inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar i dylika fall, även om dessa är sällsynta. Det finns därför ett behov av att komplettera det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna med ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.
Eftersom de förtroendevalda har utsetts av fullmäktige, torde del inte finnas några principiella hinder mot att ålägga dem ett sådant individuellt revisionsansvar. Regeringen föreslår därför all det i den nya lagen införs regler om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.”

Förvaltningsrätten, stödda av Kammarrätten och nu Högsta förvaltningsdomstolen, sätter riksdagens intentioner med kommunallagen ur spel. Det är häpnadsväckande tycker jag.

Det vi ser och får nu, som en konsekvens av domstolarnas tolkning, är ju ett – kollektivt revisionsansvar!! Eller hur? Det spelar ju ingen roll om du röstar ja, NEJ (som jag gjorde) eller inte inte har rösträtt (eftersom du inte är ordinarie, som Eva) – du har ändå ansvar. Av det enkla skälet att DU ÄR LEDAMOT I NÄMNDEN! Alltså har ALLA I NÄMNDEN ANSVAR, dvs domstolarna har återinfört det kollektiva revisionsansvaret!

Det känns så fegt. Varför kan inte någon domstol pröva sakargumenten?

Jag vill ta upp en aspekt till.

Förvaltningsrätten skriver i sin dom (2010-12-03 ):

”Kommunfullmäktiges beslut innebär då enbart en politisk markering mot nämnden.”

Svenskt rättsväsende anser alltså att det är ok att göra politik av revision och därpå följande ansvarsfrihet. Det ska alltså vara ok att en politisk majoritet inte beviljar ansvarsfrihet till en i oppositionen, av det enkla skälet att de har majoritet i en omröstning. Det är ju absurt!

Jag anser att frågan om ansvarsfrihet snarare är en juridisk fråga. Att inte få ansvarsfrihet av sina politiska motståndare går utöver den politiska spelplan som är uppritad. Det är ingen lek att ”anklagas” för att ha medverkat till ett skandalbygge som blivit en ekonomisk katastrof. Det kan inte få sluta med ett beslut i kommunfullmäktige där den som råkar ut för den synnerliga ”smutsiga” politiska markeringen inte skulle kunna överklaga i någon rättsinstans.

Det politiska spelet blir inte mindre absurt av att det är just ett – politiskt spel. Och öppet erkänns som ett sådant… Som Marie Dahlin, nu välbetalt kommunalråd i Vänersborg, gjorde i en intervju med Västnytt 20 maj 2010. (Klicka här om du vill se och höra.)

Varför fegar Högsta Förvaltningsdomstolen?