Stefan Kärvlings blogg

Lagen om allmänna vattentjänster (LAV), också kallad vattentjänstlagen, ska ändras. I april väntas regeringen lägga fram propositionen i riksdagen, och innan riksdagen går på sommarsemester så är det tänkt att den nya lagen ska ha beslutats. Beslutet ska enligt planerna fattas den 21 juni. Den 1 januari 2023 ska sedan lagförslagen träda i kraft, men några nya bestämmelser med krav på att varje kommun ska ha en vattentjänstplan föreslås dock tillämpas första gången efter den 31 december 2023.

Det återstår att se om tidsschemat håller.

Innan propositionen läggs på riksdagens bord nästa månad, förhoppningsvis, så ska Lagrådet titta på de föreslagna lagändringarna. Lagrådet har i uppgift att granska hur lagförslag förhåller sig till andra lagar, rättsordning och rättssäkerhet. Rådet ska alltså se till att den nya lagen eller lagändringarna inte strider mot något annat.

Den 24 februari överlämnade regeringen remissen “Vägar till hållbara vattentjänster” till Lagrådet. Granskningen har alltså redan börjat. Lagrådsremissen är offentlig, och om du är intresserad kan du ladda ner lagrådsremissen här. Det är alltså denna remiss som med all sannolikhet kommer att bli regeringens proposition till riksdagen.

De förändringar i lagen som regeringen föreslår, och som riksdagen förmodligen kommer att anta, är ganska små faktiskt. Många, kanske framför allt fastighetsägare med enskilda avlopp, är troligtvis besvikna över att lagändringarna inte går längre. Och det kan jag förstå. Det är kanske inte helt osannolikt att t ex M, KD, SD, C och L lägger fram ändringsförslag på regeringens kommande proposition. Det skulle i så fall vara förslag som på ett tydligt sätt tar avstånd från tvångsanslutning för de fastighetsägare som har enskilda avloppsanläggningar – som:

”kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Som det heter i VA-sammanhang.

Lagrådsremissen innehåller emellertid text där syftet framgår med ändringarna och vilken avsikt regeringen har. Och då kan fastighetsägare med enskilda VA-anläggningar möjligtvis bli något mer optimistiska. Fast, det är ju också det här med utrymmen för tolkningar av lagar… I detta fall är det kommunen som kommer att stå för tolkningarna. Det gör ju att en konservativ och byråkratisk kommun med enögda och stelbenta politiker och tjänstepersoner kan bortse från riksdagens syfte och tolka paragrafen i enlighet med egna intressen… Som Vänersborgs kommun.

Innan jag tar upp ändringarna i 6 § kan jag konstatera att lagrådsremissen hela tiden konsekvent skriver att paragrafen handlar om “större sammanhang”, t ex (s 38; min fetstil):

“Kommunen har en skyldighet att ordna vattentjänster om det behövs för skyddet av människors hälsa och miljö och om bebyggelsen ingår i ett större sammanhang”

Begreppet “större sammanhang” upprepas ideligen i texten. Det kan enligt min mening bara tolkas som att detta rekvisit (villkor) är oundgängligt nödvändigt när verksamhetsområden inrättas.

Regeringen definierar naturligtvis också begreppet (s 38; fortfarande min fetstil):

“I praxis, det vill säga hur domstolar har tolkat lagen, är det fråga om ett större sammanhang vid en ansamling av 20 till 30 hus eller i vissa fall något färre. Tolkningen har också varit att det alltid finns ett behov av att skydda människors hälsa och miljön och att kommunen ska ansvara för vattentjänsterna genom allmänna anläggningar så snart bebyggelsen utgör ett större sammanhang.”

Eftersom begreppet feltolkas och missbrukas i Vänersborgs kommun så vill jag också passa på att återge ytterligare ett citat från lagrådsremissen (s 14):

“Om det finns en fastighet som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhanget får verksamhetsområdet inskränkas, om fastighetens behov av vattenförsörjning och avlopp kan ordnas på ett sätt som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Så även om en fastighet ingår i det större sammanhanget kan verksamhetsområdet inskränkas. Detta enligt LAV alltså (9 §), knappast i Vänersborgs kommun. (Se “Solvarm och SHB (1/2): En tillbakablick” och ”Solvarm och SHB (1/2): Buccis motion”.) Men det kan kanske ändå bli ett argument som kan användas både i kommande kommunfullmäktige och i en eventuell överklagan av beslutet…

Regeringen vill ändra den berömda och nästan ökända 6 § i LAV. Paragrafen har för närvarande följande lydelse:

“Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, skall kommunen
  1. bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas, och
  2. se till att behovet snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän va-anläggning.”

Den kommande propositionen föreslår följande tillägg på punkt 2:

“Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det finns ytterligare förslag på tillägg till 6 §, men de väntar jag med till ett senare tillfälle. Ovanstående tillägg är det som alla “pratar om”.

Regeringen menar att förslaget till lagändring ska innebära att (Lagrådsremissen s 1):

“kommunens bedömning av behovet av en allmän vattentjänst ska bli mer flexibel. Vid behovsbedömningen ska kommunen ta särskild hänsyn till förutsättningarna för att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Regeringen ger långa och noggranna förklaringar och motiveringar till tillägget i 6 §. Den anser att paragrafen med den tidigare formuleringen nu blir tydligare när det framgår att (s 18):

“kommunen under vissa förutsättningar inte är skyldig att tillhandahålla allmänna vattentjänster, trots att fastigheten eller bebyggelsen ingår i ett större sammanhang.”

Hur tydligt detta blev kan väl diskuteras. Lagrådsremissen fortsätter (s 18):

“Det föreslagna tillägget i bestämmelsen syftar inte till att inskränka det allmännas ansvar för vattentjänster, utan till att tydliggöra vikten av en behovsbedömning utifrån tekniska, miljömässiga och samhällsekonomiska aspekter.”

En behovsbedömning torde betyda att kommunerna ska undersöka de verkliga behoven utifrån ett flertal aspekter innan beslut fattas om att t ex tvångsansluta fastigheter till kommunens VA. Det kommer sannolikt inte att duga med de skrivbordstillsyner som Vänersborgs kommun tillämpar. Tillägget till 6 § ska kunna göra behovsbedömningen flexiblare tror regeringen. Men samtidigt finns det därigenom också, som jag ser det, ett alltför stort utrymme för tämligen fria tolkningar i en kommun. Och det känns nog tveksamt om lagförändringen skulle påverka de styrande politikerna och tjänstepersonerna i t ex Vänersborgs kommun. För det är nämligen kommunen som är tänkt att göra behovsbedömningen.

Bedömningen av vilka krav som kan ställas i det enskilda fallet, skriver regeringen (s 11):

“avgörs genom tillämpning av reglerna i framförallt miljöbalken.”

Och i miljöbalkens 9 kap 7 § står det:

“Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer.”

Det är en ganska allmän beskrivning måste man väl säga, men regeringen utvecklar vilken skyddsnivå en enskild anläggning ska uppfylla. Ett begrepp som då ofta används är “motsvarande”. Det menas att en enskild VA-anläggning ska uppnå motsvarande skydd för människors hälsa och miljön som det allmänna VA-nätet. I lagrådsremissen står det (s 19):

“En användning av uttrycket motsvarande innebär att de krav som ställs på alternativa lösningar i praktiken måste uppfylla mycket högt ställda krav på rening. Utredningen anger att i bedömningen av vad som är ett motsvarande skydd ska påverkan på mark och vatten vara likvärdig men att de faktiska utsläppen, till exempel mätt som utsläpp av en viss mängd smittämnen eller övergödande ämnen, inte behöver vara lika.”

Regeringen beskriver skillnaderna mellan allmänna och enskilda anläggningar:

“Allmänna anläggningar ska som huvudregel samla och hantera stora mängder avloppsvatten med utflöde i en punkt och kraven på rening är därför högt ställda.”

Det kan inte ställas samma krav på enskilda anläggningar. För att nå en önskvärd vattenkvalitet kan det finnas:

“situationer där det är tillräckligt med den rening som kan uppnås med enskilda anläggningar.”

Återigen ganska “luddigt”, men begreppet ”motsvarande” används inte i lagen. Det kan bara tolkas som att kraven inte kan ställas lika högt på enskilda som på allmänna anläggningar. Det räcker att de enskilda anläggningarna, som det står i LAV 6 §:

“kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

I den kommande propositionen sammanfattar regeringen detta avsnitt (s 19):

“Regeringen anser att det i bestämmelsen bör anges att en enskild anläggning ska ge ett godtagbart skydd för människors hälsa och miljön och inte ett motsvarande skydd. Vilken skyddsnivå som kan godtas är en bedömning som måste göras utifrån de lokala förhållandena.”

Jag skulle vilja tillägga att kommunens VA-system med avloppsreningsverk är en miljömässig återvändsgränd. I avloppsvattnet finns det många ämnen som borde återvinnas, framför allt kväve och fosfor. Det här gör inte Vänersborgs VA-system särskilt effektivt, långt därifrån. Reningsverk är bra på att avskilja, men inte cirkulera, inte återvinna. Och avskiljning är ingen framtidslösning. Vi förflyttar ju egentligen bara ämnen från ett ställe till ett annat. (Se “VA och utsläppen 2020”.)

Ändringen, tillägget, i 6 § i Vattentjänstlagen ska alltså leda till att lagen i sin helhet ska kunna tolkas mer flexibelt. Flexibiliteten innebär självklart ett ökat utrymme för fastighetsägare att stå utanför verksamhetsområden och därmed slippa tvångsanslutningar. Det är ingen tvekan om att detta är lagens syfte. Regeringen själv sammanfattar lagrådsremissens huvudsakliga innehåll (s 1):

“Vid behovsbedömningen ska kommunen ta särskild hänsyn till förutsättningarna för att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Om lagändringen räcker till för att uppnå syftet är tveksamt i en kommun som Vänersborg.

Lagrådsremissen innehåller också ytterligare tillägg till Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) och även en mindre ändring i Miljöbalken. Det handlar om att kommunerna i framtiden ska ha aktuella vattentjänstplaner, att de ska kunna kontrollera avloppsanläggningar och att kommunerna ska ta hänsyn till de synpunkter som kommer in under samråd och granskning. Det sistnämnda är kanske särskilt intressant, men det får utvecklas i en senare blogg.