Arkiv
NÄRF och ansvarsfrihet (3/3)
Det här är tredje och sista delen av mina motiveringar och min argumentation om varför inte NÄRF:s presidium, dvs Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S, Trollhättan), ska beviljas ansvarsfrihet för år 2015. (De första två bloggarna är ”NÄRF och ansvarsfrihet (1/3)” och ”NÄRF och ansvarsfrihet (2/3)”.)
Sedan jag skrev mina förra bloggar har Bo Carlsson (C) fått möjlighet att uttala sig i TTELA (idag den 14 juni) om minialliansens (M+L+KD) yrkande att inte bevilja NÄRF:s presidium ansvarsfrihet.
Bo Carlsson sa:
”Man använder det här vapnet i fel läge. Jag ser det som en ren obstruktion, det har blivet ett politiskt slagträ.”
Och det säger Bo Carlsson av alla. Samme Bo Carlsson som röstade för att inte ge en vänsterpartist ansvarsfrihet för arenabygget en gång i tiden trots att ledamoten hade röstat nej till arenan både i fullmäktige och i barn- och ungdomsnämnden… Och trots att personen inte satt i en sådan position att hen hade det minsta inflytande över bygget.
På det förra fullmäktigesammanträdet diskuterades ansvarsfrihet för Kunskapsförbundets presidium. Då argumenterade och röstade bland annat undertecknad för att de skulle få det. Trots att jag då skulle kunna ha ”obstruerat” och använt ”vapnet” som ett ”politiskt slagträ”. För att använda Bo Carlssons ord.
När det gäller NÄRF är förhållandet ett helt annat…
I sin årsredovisning beskriver NÄRF sin egen verksamhet med både ord och siffror. Det är svårt för en utomstående att tränga in i materialet. Det mesta som står där förefaller ok, dock inte allt, men det kanske är det som inte står där som är viktigast…
2015 var ett mycket turbulent år på NÄRF. Det är ingen tvekan om det. Den bland personalen så impopuläre förbundschefen avskedades efter många och uppslitande turer. Å andra sidan är det väl i sådana här tider som den politiska ledningen i form av presidiets två ordförande måste bekänna färg och göra skäl för sina arvoden. Ordförande Bo Carlsson (C) och vice ordförande Monica Hanson (S) gjorde inte det. De ledde och styrde inte räddningstjänstförbundet som man kunde begära. Kanske faller skulden mest på Bo Carlsson, Monica Hanson tycks mest ha agerat passiv åskådare…
Den tidigare, nu avskedade, förbundschefen genomförde en serie åtgärder under de år han var förbundschef. Personalen ”på golvet” var inte nöjd. Personalen upplevde att många av åtgärderna var riktade mot dem – att syftet var att ”sätta dem på plats”. Varför förstod de inte, men de såg ju vad de såg. Alla förändringar var försämringar. Det gällde till exempel arrangemangen kring de traditionella julfesterna, det gällde bland annat träningen (som brandmännen har rätt till under arbetstid) och det gällde byten av arbetspass. (Se ”NÄRF och personalen (1)”). Klimatet på arbetsplatserna, främst i Vänersborg, försämrades successivt under förbundschefens och presidiets ledning.
Förbundschefen stötte på motstånd hos personalen som protesterade på olika sätt. Personalen upplevde inte heller att arbetsgivaren skötte dialogen med fackföreningar och personal som det stadgades om i samverkansavtalet. Kommunal (ett av facken) pratade till och med om att säga upp samverkansavtalet. Arbetsplatsundersökningar visade på ett stort missnöje och sjukfrånvaron ökade. (Läs mer här: ”NÄRF och personalen (2)”.)
Presidiet stod bakom förbundschefens åtgärder. I ett radioinslag i P4 Väst refererade reportern Bo Carlsson, som hade sagt att det inte hade varit fel på de åtgärder som förbundschefen hade genomfört. Detta skriver också förbundschefen mycket tydligt i sitt ”avskedsbrev” till NÄRF:
”Uppdragen (åtgärderna mot personalen; min anm) förankrades politiskt och presidiets stöd har hela tiden varit starkt. Presidiet har till mig klart uttryckt att ‘dessa åtgärder borde varit genomförda för länge sedan’. … Presidiet var dock helt överens med mig under hela resan att situationen var ohållbar och måste förändras.”
Det kanske är så att direktionen ska stå bakom sin förbundschef i vått och torrt, men med alla dessa varningssignaler och klockor som ringde från golvet anser jag att presidiet borde ha vidtagit någon typ av åtgärd. Förbundschefens agerande var alltför provocerande och stämningen på arbetsplatserna blev allt sämre.
Det här visste hela direktionen om, det är ingen tvekan om det. Och naturligtvis var presidiet mycket väl informerat om motsättningarna. Det hade de varit under en lång tid. Redan i maj 2013 gjordes en omfattande enkätundersökning på NÄRF som klart och tydligt, ”svart på vitt”, visade på motsättningar, missnöje och konflikter på arbetsplatserna.
Och motsättningarna, missnöjet och konflikterna eskalerade. Och sjukskrivningarna…
I årsredovisningen redovisas sjukfrånvaron ganska kryptiskt, men ändå är redovisningen ganska uppseendeväckande. Sjukfrånvaron i procent av total bruttoarbetstid (som det heter i årsredovisningen) var 8,48% år 2015. Året innan var siffran 6,39%. En avsevärd ökning.
Det är för övrigt lite märkligt att det inte finns några kommentarer till eller analyser av dessa siffror i årsredovisningen. Om man dessutom betänker att 2011 var sjukskrivningsdagarna per anställd 15 dagar, medan motsvarande siffra var 22 dagar per person 2015 (fast det här står inte i årsredovisningen), så borde detta föranleda ordentliga analyser och åtgärder. Med NÄRF:s ledning låtsades inte om något. Det här har enligt protokollen inte heller diskuterats på direktionens sammanträden, inte någon gång.
I årsredovisningen, när NÄRF i lugn och ro ser tillbaka på det gångna året, står det bara positiva saker… Under rubriken ”Arbetsmiljöarbete” står det t ex:
”Ett systematiskt arbetsmiljöarbete leder till en bra arbetsmiljö som gynnar alla.”
Och om personalpolitiken står det:
”… policys bland annat personal-, alkohol-, drog- och arbetsmiljöpolicy, samt policy för kamratstöd. Dessa handlingar är levande dokument som ska följas och vara väl kända i organisationen. Förbundet har även en jämställdhetspolicy med handlingsplan, samt en policy mot kränkande särbehandling som godkänts av Jämo.”
Det låter ju kanon. Det finns policys för det mesta, fantastiskt. Men bör inte NÄRF analysera om alla policys omsätts i praktiken? Och eftersom det har varit så uppenbart att de inte har följts, borde inte detta ha följts upp? Och borde inte ledningen ha tagit tag i 
detta?
Inte heller revisorerna tar upp sjukskrivningstalen eller turbulensen i revisionsberättelsen.
NÄRF:s presidium hade gett förbundschefen fria händer. Han fick stöd av Bo Carlsson och Monica Hanson i allt han gjorde. Tills en dag då presidiet helt plötsligt vände ryggen åt förbundschefen.
Förbundschefen själv beskrev det på följande sätt:
”Läget spetsades till vid ett möte den 31 augusti då ”alliansen” mellan presidiet och de fackliga företrädarna blev uppenbar och presidiet inte längre orkade stå emot utan vek sig för det fackliga trycket. Så här långt hade jag officiellt haft fullt stöd från politiken men på 1,5 tim förändrades bilden och det som pågått i det fördolda under en längre tid, utan min vetskap, blev uppenbart. Presidiet hade nu ett större förtroende för två av fackens sex representanter, än för sin egen högra hand, den hand som man både anställt, matat, stöttat och givit sitt förtroende.”
NÄRF:s ordförande Bo Carlsson gick ut i media och tvådde sina händer. Bo Carlsson sa till P4 Väst:
”Om det inte finns någon dialog mellan högste chefen och personalen, fungerar inte verksamheten.”
Till TTELA (12 jan) sa Bo Carlsson:
”Det går inte att ha en chef som inte samarbetar med personalen.”
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att NÄRF:s presidium svek personalen de första 3-3,5 åren genom att till hundra procent stå bakom sin förbundschef. När turbulensen till slut nådde sådana höjder att detta inte längre var möjligt, så vände presidiet helt på klacken – och istället svek sin förbundschef.
Som jag skrev tidigare, det var en turbulent tid och det var inte lätt att få ordning i NÄRF. Men presidiets handlande präglades av en stor inkompetens och ledde snarare till att motsättningarna förstorades och blev ännu allvarligare – än tvärtom.
Det skulle leda alltför långt att i det här sammanhanget också ta upp alla turer kring den mörkläggning som stundtals har rått på NÄRF. Det har varit svårt att få ut handlingar, handlingar har inte diarieförts, beskeden har varit motsägande, om t ex förbundschefens pensionsvillkor, och ibland har man fått känslan av att de besked som har getts från Bo Carlsson inte har varit med sanningen överensstämmande.
Nä, Bo Carlsson, det handlar inte om obstruktion och politiska slagträn. Det här är ett förbund som har misskötts. Och för det så måste de som leder NÄRF ta sitt ansvar och avgå.
Det vore en handling av obstruktion och politiskt slagträ om Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S) istället beviljades ansvarsfrihet.
.
Anm. Bloggar om ansvarsfriheten och NÄRF:
- ”NÄRF och ansvarsfrihet (1/3)”, 12 juni.
- ”NÄRF och ansvarsfrihet (2/3)”, 13 juni
NÄRF och ansvarsfrihet (2/3)
Nästa onsdag, den 22 juni, ska kommunfullmäktige behandla frågan om ansvarsfrihet för NÄRF:s (Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund) direktion, dvs de politiker från Vänersborg, Trollhättan, Färgelanda och Lilla Edet som bestämmer över förbundet.
Minialliansen i Vänersborg, dvs moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna, yrkar på att presidiet, dvs Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S, Trollhättan), inte ska beviljas ansvarsfrihet.
Det tycker inte jag heller att de ska få. De har misskött ledningen och styrningen av förbundet.
I min förra blogg skrev jag om hur NÄRF har struntat i den kritik som de har fått av revisorerna (se ”NÄRF och ansvarsfrihet (1/3)”). Det gäller kritiken från både de förtroendevalda, politiska revisorerna och de professionella i PWC. NÄRF vägrar att rätta sig efter revisorerna. Och därför styrs och leds inte heller NÄRF på det sätt som det borde.
I denna blogg tänker jag ta upp den ekonomiska sidan, och även här har Bo Carlsson och Monica Hanson misskött sina ledande och styrande roller som ordförande respektive vice ordförande i förbundet.
NÄRF gick med ett underskott på 4,793 miljoner kronor år 2015.
En stor del av underskottet härrör från en post som kallas ”Jämförelsestörande post”. Posten står för de pengar som har betalats ut till den förre förbundschefen. Han fick ju som bekant två ”fallskärmsår” efter avskedet, 
dvs full lön och full pension i ytterligare två år efter avslutad anställning.
Den utlösta fallskärmen för förbundschefen kostade NÄRF 3.618.000 kr… Resten av underskottet, 1.175.000 kr, kommer från själva verksamheten.
Den ”gamle” förbundschefen, som nu har avskedats, ska alltså få behålla och åtnjuta sin väl tilltagna lön på 70.750 kr i månaden och dessutom samma pensionsförmåner i ytterligare två år. Det enligt det anställningsavtal som Bo Carlsson undertecknade för några år sedan.
Det är dock ett litet problem med ”matematiken” som inte förklaras i handlingarna. Och med handlingar tänker jag denna gång på den årsrapport om NÄRF, som NÄRF självt har författat – och som också har godkänts av NÄRF:s direktion. (Årsrapporten ingår i det underlag som skickas ut till alla fullmäktigeledamöter.)
Förbundschefens lön, 70.750 kr i månaden, i 2 år, blir en summa av 1.698.000 kr. Pensionsinbetalningarna uppgår under 2 år till en summa av 1.404.240 kr. Den tidigare förbundschefen ska alltså få totalt 3.102.240 kr.
Men i resultaträkningen, och verksamhetsberättelsen, uppgår summan till 3.618.000 kr, dvs ytterligare 515.760 kr. Vad beror denna skillnad på? Vart tar de 515.760 kronorna vägen? Eller är det så att fallskärmen av någon anledning är ännu högre…?
Det är naturligtvis svårt för en politiker, som dessutom är ”utomstående” (som jag), att tränga in ordentligt i de siffror som redovisas i NÄRF:s årsredovisning. Men när det på sidan 7 står följande, så blir man lite lätt tveksam typ:
”Underskottet avseende intäktssidan är hänförlig till den sk ”SAAB intäkten”, vilken förbundet haft kvar i budgetredovisningen även efter att avtalet med SAAB Automobile upphörde.”
En post som hänförde sig till SAAB har alltså hängt med NÄRF i nästan 10 år efter att SAAB har lagts ner. Nästan 10 år!
Hur kan man lita på att alla de andra posterna och siffrorna i årsredovisningen är korrekta?
Den här felaktiga SAAB-posten pekade revisorerna på i sin granskning av delårsrapporten. Då skrev också revisorerna att de hade påpekat denna felaktiga post under tidigare år… Utan att det hade blivit ändrat naturligtvis… För – vem på NÄRF bryr sig om revisorer?
Det är följaktligen ett ytterligare tecken på att ledningen i NÄRF går sin egen väg och struntar i revisorernas kritik.
Även om det inte står så i årsredovisningen, så torde resten av budgetunderskottet i praktiken bero på att ett nytt femte skiftlag infördes 2015. Det var en idé från den förre förbundschefen, och det tyckte tydligen också NÄRF:s presidium var en bra tanke. Även om många ”på golvet” undrade vad ett nytt skiftlag skulle tillföra…
I samband med att det femte skiftlaget infördes skedde 9 nyanställningar. Du läste rätt, 9 nyanställningar. Men det tycks, skulle man kunna säga, som om dessa nyanställningar har ”gömts undan”. Det budgeterades nämligen för dessa tjänster från början. Men varifrån dessa budgeterade pengar togs, vilka andra poster som genom neddragningar möjliggjorde denna budgetering, framgår inte av årsrapporten.
Så hur dessa pengar har flyttats inom NÄRF vet jag inte – men 9 nyanställningar kan inte ens NÄRF finansiera inom sin tilldelade ekonomiska ram. Det har både den förre förbundschefen och den nuvarande ekonomichefen varit tydliga med. Men i årsrapporten från NÄRF framgår ingenting av detta.
Och jag kan inte låta bli att undra, varför det är så tyst? Varför nämns inget i årsredovisningen kring den ekonomiska betydelsen, och konsekvensen, av införandet av ett femte skiftlag? Och varför finns det ingen redogörelse eller analys om det var en bra förändring – var det femte skiftlaget värt pengarna? Vad har blivit bättre?
Ett annat fel som en utomstående läsare kan konstatera är att det på sidan 35 i NÄRF:s årsrapport står att budgeten för långfristiga skulder är 10 miljoner kronor. Några sidor senare, i not 12 på sidan 37, står det att de långfristiga skulderna uppgår till 2,9 milj kr… Vilket är rätt? (Dessutom står det SE-banken, men NÄRF lär enligt uppgift ha Nordea…)
Jag säger som Vänsterpartiet i sin reservation i kommunstyrelsen:
”Jag läser underlaget och känner mig obekväm.”
Hur ska man kunna lita på det som står i resten av årsredovisningen, när sådana här uppenbara fel finns med?
När det gäller underskottet så sa revisorerna redan i sitt yttrande över delårsrapporten:
”Vi understryker att det är direktionens ansvar att fatta beslut och vidta åtgärder för att anpassa verksamheten till de resurser som tilldelats och därmed uppnå en ekonomi i balans.”
De åtgärder som har vidtagits har inte varit tillräckligt kraftfulla och de har satts in alldeles för sent. Det framgår av protokollen från direktionens möten. Det verkar inte som att direktionen egentligen har tagit det prognosticerade underskottet på allvar.
Men det kan bero på, som den förre förbundschefen sa till TTELA:
”Vi har jobbat utifrån en underfinansiering med politikernas godkännande.”
Och så är det nog. Och då kommer ju saken i ett annat läge. Eller rättare sagt, det understryker ytterligare vikten av att inte bevilja presidiet ansvarsfrihet.
Presidiet hade liksom resten av direktionen hela tiden vetskap om det prognosticerade underskottet. Utom Bo Carlsson då. I TTELA sa nämligen Bo Carlsson i början på året att han inte hade varit medveten om den ekonomiska situationen:
”Vi har inte fått tillräckligt bra redovisningar.”
Fast det var inte sant. Och det vet var och en i direktionen och det vet var och en som har läst protokollen från direktionens sammanträden – att det visste Bo Carlsson…
Återigen tycks presidiet alltså ha struntat i revisorernas anmärkningar. Och i den tilldelade budgetramen…
Det här är inget politiskt spel, det här är allvar. Inte ska Bo Carlsson och Monica Hanson beviljas ansvarsfrihet…?
.
Anm. Bloggar om ansvarsfriheten och NÄRF:
- ”NÄRF och ansvarsfrihet (1/3)”, 12 juni.
NÄRF och ansvarsfrihet (1/3)
I onsdags var frågan om ansvarsfrihet för Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund (NÄRF) uppe till behandling i kommunstyrelsen. Minialliansens partier, dvs moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna, yrkade på att presidiet, dvs Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S, Trollhättan), inte skulle beviljas ansvarsfrihet. De övriga politikerna i direktionen skulle dock få ansvarsfrihet.
Motiveringen till yrkandet var:
”Vi konstaterar att NÄRF för verksamhetsåret 2015 redovisar ett förhållandevis stort negativt resultat. I verksamhetsberättelsen saknas beskrivningar av de händelser som lett till eskalerande kostnader. De under 2015 uppenbart ökande problemen med ekonomi och ledning verkar heller inte ha uppmärksammats förrän under hösten 2015. Med detta som grund riktar vi kritik mot ledning och styrning av NÄRF under 2015.
Vi noterar dessutom att revisorerna framför kritik mot direktionen, baserat på att NÄRF ännu ej antagit ett handlingsprogram 2015-2018 i enlighet med lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.”
Det är en ”tung” och mycket allvarlig markering att yrka på att någon inte ska beviljas ansvarsfrihet. Det kanske är det ”värsta” en politiker kan råka ut för faktiskt.
Nu beslutade emellertid inte kommunstyrelsen enligt minialliansens förslag. En majoritet föreslog istället kommunfullmäktige att bevilja Bo Carlsson och Monica Hanson och hela direktionen ansvarsfrihet. Det är nämligen fullmäktige som avgör frågan den 22 juni.
Vänsterpartiet röstade med majoriteten. Vänsterpartiet lämnade emellertid en reservation som inleddes med orden:
”Jag läser underlaget och känner mig obekväm.”
Reservationen avslutas med:
”Anmärkningar, funderingar och kritik gentemot det ”som händer med NÄRF” har det funnits mycket av under det gångna året. NÄRF har varit ett samtalsämne. … I årsrapporten förbryllas jag över formuleringar i avsnittet om arbetet med arbetsmiljön. Det som kommer till uttryck där tycks föga stämma överens med hur verkligheten har beskrivits utanför sammanträdesrummet. I den föreliggande årsrapporten vet jag inte var jag och hur jag ska ställa mina frågor för att komma bort från tanken att rapporten döljer faktiska fel i ledning och styrning av förbundets ekonomi. Som förtroendevald känns det inte bra att behöva biträda detta beslutsförslag fast jag tror att något inte står rätt till.”
I kommunfullmäktige tänker jag argumentera för minialliansens yrkande att inte bevilja presidiet ansvarsfrihet. I det följande tänker jag motivera varför.
Revisorerna har granskat NÄRF:s verksamhet år 2015 vid ett par tillfällen och stundtals har en mycket allvarlig kritik förts fram. En del av den här kritiken har emellertid ”försvunnit” i den revisionsberättelse, ”Revisionsberättelse för år 2015”, som revisorerna har utarbetat och som kommunstyrelsen hade som underlag i onsdags. Det är också denna berättelse som fullmäktiges ledamöter kommer att få på sina bord.
Denna revisionsberättelse är förvånansvärt kort, endast 14 rader. Revisorerna skriver:
”Årsredovisningen är i allt väsentligt rättvisande. Den är upprättad enligt kommunal redovisningslag, god redovisningssed.”
De 14 raderna avslutas med:
”Vi tillstyrker att årsredovisningen godkänns. Vi har inte funnit skäl för anmärkning. Vi tillstyrker att förbundsdirektionen beviljas ansvarsfrihet.”
Med andra ord, det är som vanligt:
“The same procedure as every year.”
Alla ska beviljas ansvarsfrihet…
Det finns trots slutsatserna några kritiska anmärkningar i revisorernas korta utlåtande, och det är också dessa minialliansen hänvisar till i sitt yrkande:
”Vi anser dock att uppföljning och utvärdering av beslutade mål och övriga analyser i årsredovisningen bör förbättras till kommande år.”
Revisorerna skriver också:
”Vi riktar kritik mot förbundsdirektionen som ännu inte har beslutat om ett handlingsprogram 2015-2018 i enlighet med kraven i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.”
Om ledamöterna i fullmäktigeförsamlingarna i NÄRF:s ägarkommuner, dvs Vänersborg, Trollhättan, Färgelanda och Mellerud, läser endast denna text, dessa 14 rader, så ser det kanske ut som om NÄRF:s direktion (bestående av sex ordinarie ledamöter och lika många ersättare – se NÄRF:s hemsida) i allmänhet och presidiet i synnerhet (ordförande Bo Carlsson (C) från Vänersborg och vice ordförande Monica Hanson (S) från Trollhättan) trots de två anmärkningarna i stort sett har gjort ett bra jobb.
Det tyckte inte minialliansen på kommunstyrelsen, och det tycker inte jag.
För att få veta mer om bakgrunden till de förtroendevalda revisorernas rapport så måste man också läsa rapporten från de professionella revisorerna på PWC, ”Granskning av årsredovisning 2015”. Det är framför allt utifrån denna som de politiska revisorerna har dragit sina slutsatser. (PWC anlitas av revisorerna och gör så att säga en professionell granskning och analys, dvs en revision, som sedan revisorerna har som grund när de själva formulerar sina yttranden.) Det är ganska anmärkningsvärt att PWC:s rapport inte fanns med i underlaget till kommunstyrelsen i onsdags.
PWC skriver angående målen, som de förtroendevalda revisorerna riktade viss kritik mot (se ovan):
”Men vår sammanfattande bedömning är att förvaltningsberättelsens uppföljning och utvärdering av målen och övriga analyser inte är tillräckliga och måste förbättras till kommande år. Rapporteringen (är) inte förenlig med direktionens beslutade verksamhetsmål.”
Det är en betydligt starkare kritik än den som återfinns revisionsberättelsen.
Senare i PWC:s rapport så står det något som fångar mitt intresse:
”Men samtliga brister och synpunkter som vi framfört föregående år kvarstår för 2015.”
Då blir man, i varje fall jag, nyfiken på vad det var för brister och synpunkter som framfördes föregående år. Och döm av min förvåning när jag såg att det i förra årets rapport stod:
”Men samtliga brister och synpunkter som vi framfört föregående år kvarstår för 2014.”
Visst är det märkligt, dels att PWC är tvunget att upprepa kritiken, dels att NÄRF inte gör något åt den. Sedan måste jag säga att det är förvånande, minst sagt, att PWC tvingar den nyfikne att på egen hand leta sig bakåt i arkiven…
Jag gjorde det, jag gick ett par år tillbaka i tiden. Det var viktigt att hitta PWC:s konkreta kritik. Och det gjorde jag. Det fanns en hel del allvarlig kritik…
Men, den tänker jag dock inte upprepa igen. (Vill du veta mer, se här!) Det väsentligaste i det här sammanhanget är att NÄRF under flera år helt enkelt har struntat i PWC:s kritik… Den kritik som revisorerna riktade till NÄRF redan i rapporten för 2013 har alltså fortfarande inte åtgärdats… NÄRF struntar i den, och varför inte revisorerna reagerar på detta i föreliggande rapport är för mig en gåta.
Särskilt med tanke på att revisorerna ju faktiskt reagerade i sitt utlåtande över delårsrapporten förra året. Då skrev revisorerna:
”Delårsrapporten innehåller en redovisning av förbundets mål utifrån verksamhetsplanen och handlingsprogrammet. Graden av måluppfyllelsen varierar och 
flera mål följs inte upp. Det saknas både mätning, bedömning och rapportering av flera mål.”
Och drar slutsatsen:
”Med hänsyn till bristande rapportering av måluppfyllelsen anser vi att delårsrapporten inte fullt ut uppfyller syftet att ge direktionen och medlemmarna möjlighet att använda den som ett underlag för styrning, ledning och kontroll av verksamheten.”
Det är en mycket allvarlig kritik. Och slutsatsen ligger nära till hands – ledningen på NÄRF tycks mest skriva mål för att de måste, inte för att de ska betyda något, inte för att de ska följas…
Och än mindre för att de ska användas i styrningen och ledningen av förbundet…
Revisorerna kritiserade också att NÄRF inte har beslutat om ett handlingsprogram (se ovan).
Det är alltså, som revisorerna skriver, och minialliansen, lag på att ett handlingsprogram ska finnas… (Se Lag (2003:778) om skydd mot olyckor.):
”En kommun skall ha ett handlingsprogram för förebyggande verksamhet. … I ett kommunalförbund skall handlingsprogrammet antas av den beslutande församlingen.”
Och så finns det inget handlingsprogram på NÄRF…
Och ändå tillstyrker revisorerna att förbundsdirektionen och dess ledning ska beviljas ansvarsfrihet… När direktionen inte följer lagen…
Vid ett tillfälle förra året (9 juni) behandlades handlingsprogrammet i direktionen. Då stod det i protokollet att frågan skulle diskuteras i ett ägarsamråd. Och det kanske man gjorde. Men det togs aldrig upp igen i NÄRF:s direktion…
Återigen, NÄRF bryr sig inte om revisorernas påpekanden och kritik.
Det finns en tredje punkt som de professionella revisorerna i PWC tar upp i sin granskning, men som de politiska, förtroendevalda revisorerna av någon underlig anledning blundar för i sin revisionsberättelse.
Det gäller den interna kontrollen.
I ”Granskning av årsredovisning 2015” skriver PWC:
”Vi hänvisar till de synpunkter som revisorerna framförde i särskild rapport daterad 2015-05-13 avseende intern kontroll 2014.”
I rapporten från året innan, för 2014, skrev PWC:
”Förbundet har ännu inte genomfört och rapporterat en sammanfattande uppföljning av intern kontroll enligt kontrollplan för 2014.”
Det här med brister i den interna kontrollen är alltså återigen något som PWC har anmärkt på tidigare. Och återigen en hänvisning till ett annat år och ett annat dokument…
I rapporten från den 13 maj 2015 så räknade PWC upp en hel rad förslag till ”förbättringar” (se här).
Men eftersom PWC hänvisar till denna särskilda rapport från maj 2015 i sin granskningsrapport av årsredovisningen i april 2016 så måste det självklart betyda att NÄRF inte har följt förslagen till förbättringar… Alltså, återigen ser sig PWC nödgat att upprepa sin kritik.
Det är för övrigt intressant att se hur kritiken angående den interna kontrollen togs upp i direktionen av ordförande Carlsson och Hanson. Det visar i mångt och mycket inställningen både till revisorer och till sina roller som ansvariga för ledningen och styrningen av förbundet.
Den 24 augusti skrev Bo Carlsson i ett yttrande (som behandlades på ett möte med direktionen) att den interna kontrollen skulle:
”ses över och förändras i skälig omfattning.”
Man kan väl för övrigt undra över varför Carlsson skriver ”skälig omfattning”.
Sedan tas frågan om internkontrollen inte upp förrän 3,5 månader senare, den 11 december. Och nu finns det egentligen inget att ta upp…
Ur protokollet från direktionens möte:
”Kontrollen har inte påvisat några större brister eller avvikelser.”
Hokus, pokus! Presidiet i NÄRF hade trollat bort kritiken från PWC!
Och ändå, trots detta, tar PWC återigen upp internkontrollen i sin granskning av årsredovisningen för 2015, granskningen som ligger till grund för de politiska revisorerna… Som dock väljer att bortse från den…
Den kritik och de förslag till förbättringar som revisorerna har framfört tar i bästa fall lång tid för NÄRF och direktionen att rätta sig efter. I normalfallet tycks det emellertid som att det överhuvudtaget inte sker. Det gäller både den kritik och de anmärkningar som de förtroendevalda, politiska revisorerna för fram, men också, och framför allt, kritiken från de professionella revisorerna i PWC.
Om man ska göra en kort sammanfattning av hur NÄRF:s båda ordförande behandlar kritiken från revisorerna, så kan man inte komma till någon annan slutsats än att Carlsson och Hanson högaktningsfullt struntar i vad revisorerna säger.
Och det som förvånar ännu mer, det är att detta i stort sett sker opåtalat från revisorerna och PWC.
Det tycks mig ganska solklart att varken Bo Carlsson (C) eller Monica Hanson (S) bör beviljas ansvarsfrihet. Men om nu dessa motiveringar inte skulle räcka, så återkommer jag snart med fler argument i en kommande blogg, eller två…
Nämndsledamöters ansvar
Det förs diskussioner om vad det innebär att vara ledamot i en nämnd eller styrelse. Diskussioner som kanske kan te sig svåra att förstå för en utomstående, men som är av största vikt för ledamöterna själva. Det handlar om vilken som är ledamöternas uppgift och, framför allt, vilket som är deras ansvar.
Och det kan vara värdefullt att veta också för en bredare allmänhet. Det handlar om den svenska demokratin, det svenska styrelseskicket.
Strax före jul fick jag några riktlinjer i min hand från Västra Götalandsregionen. Även i regionen förs denna diskussion. Skriften heter ”Angående reservation mot beslut i nämnd och styrelse” och har tagits fram av revisorskollegiet på regionen. I inledningen skriver revisorskollegiet om bakgrunden och anledningen till skriften:
”I samband med 2013 års revision och ansvarsprövning av styrelsen för NU-sjukvården aktualiserades frågor kring hur förtroendevaldas reservation mot styrelsens beslut påverkade deras kollektiva ansvar för styrelsens arbete och beslut.”
Mitt intresse för dessa frågor handlar inte bara om att jag är ledamot i en nämnd, Barn- och Ungdomsnämnden i Vänersborg, utan att jag har en del konkreta, egna erfarenheter i frågan. Det här problemkomplexet aktualiserades för min del redan på våren 2010…
Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag, och min partikollega Eva Lindgren, inte beviljades ansvarsfrihet den 19 maj 2010. Vänersborgs kommunfullmäktige förklarade oss då precis lika ansvariga som S Anders Larsson (S) och de andra två i projektstyrelsen, Andreas Vänerlöv (KD) och Marianne Karlsson (C), till den ekonomiska skandalen kring bygget av Arena Vänersborg. Även resten av den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden förklarades ansvariga.
Det var dock en stor skillnad mellan de andra i nämnden och mig. Det var att jag röstade ”nej” både i Barn- och Ungdomsnämnden och Kommunfullmäktige till hela arenaprojektet. Jag reserverade mig också skriftligt. Det gjorde ingen annan. (Eva Lindgren var ersättare och hade ingen rösträtt.)
Därför har regionens skrift ett extra stort intresse…
Regionens sammanställning av fakta från Kommunallagen och analyser och resonemang utifrån denna är bra, och nödvändig. Det är på det viset en bra ”handbok”.
Det är Kommunallagen som ligger till grund för hur en kommun styrs. I den står det följande om nämndernas uppgifter (3 kap, 13-14§§):
”Nämnderna beslutar i frågor som rör förvaltningen och i frågor som de enligt lag eller annan författning skall handha.
Nämnderna beslutar också i frågor som fullmäktige har delegerat till dem.
Nämnderna bereder fullmäktiges ärenden och ansvarar för att fullmäktiges beslut verkställs.”
Det är faktiskt allt som står, vad jag kan se, om en nämnds uppgifter.
När det gäller vem som har ansvar för de beslut som en nämnd fattar, så utgår regionens skrift från Kommunallagens 6 kap 7§:
”Nämnderna skall var och en inom sitt område se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten.
De skall också se till att den interna kontrollen är tillräcklig samt att verksamheten bedrivs på ett i övrigt tillfredsställande sätt.”
Utifrån detta drar regionens revisorer slutsatsen att ansvaret är kollektivt. Det betyder att alla ledamöter tillsammans är ansvariga för de beslut som fattas. I skriften står det:
”De förtroendevalda i nämnder och styrelser har ett gemensamt ansvar för verksamheten oavsett om de tillhör den styrande majoriteten eller oppositionen.”
Och visst, så länge alla ledamöter i en nämnd enhälligt röstar för, dvs ”ja”, till ett förslag, så är det oproblematiskt och inget att diskutera.
Problemet med ansvaret uppstår ju när inte alla gör det… När inte alla röstar ”ja” alltså…
Ledamöter i en nämnd har för det första möjlighet att avstå från att fatta beslut. De kan, som det populärt kallas, ”lägga ner” sina röster. Kommunallagen 4 kap 20§:
”En ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har rätt att avstå från att delta i en omröstning eller i ett beslut.”
Enligt skriften från regionen är ändå denne person ansvarig för det beslut som nämnden fattar:
”Att inte delta i beslut fråntar däremot inte en ledamot revisionsansvaret.”
Jag kan inte se var detta står i Kommunallagen. Revisorerna som har skrivit regionens skrift hänvisar inte heller till någon paragraf i Kommunallagen. Därför är jag inte heller säker på att det är som regionen skriver…
Ett specialfall av att inte rösta är att vara ersättare. Ersättare har ju ingen rösträtt.
Regionens skrift tar överhuvudtaget inte upp ersättarnas ansvar. Det kanske beror på att revisorerna anser att det är solklart att ersättarna inte har något ansvar för en nämnds beslut. Det är väl också vad det sunda förnuftet säger. Kommunfullmäktige i Vänersborg ansåg dock, ifråga om ansvaret för arenaskandalen, att även ersättarna i Barn- och Ungdomsnämnden var ansvariga… Fast de inte hade rösträtt…
Och så till den allra intressantaste frågan. Vad händer om en nämndsledamot röstar ”nej”? Är denne person också ansvarig för nämndens beslut?
Vänersborgs fullmäktige svarade ju ”ja” på denna fråga, vad säger regionens revisorer?
I regionens skrift slås först fast att det finns ett individuellt ansvar. Revisorerna skriver också att en nämndsledamot kan rösta ”nej” och reservera sig mot majoritetens beslut. Vilket torde vara självklart.
Kommunallagen 4 kap 22§:
”En förtroendevald som har deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslutet.
Reservationen skall anmälas innan sammanträdet avslutas.”
Det är värt att notera att det inte står att man behöver rösta ”nej” för att få reservera sig. Men det är ointressant för det vi diskuterar här, nämligen ansvarsfrågan.
För det finns ett individuellt ansvar. Kommunallagen säger (5 kap 25 a §):
”Om revisorerna … riktat anmärkning mot en nämnd eller en fullmäktigeberedning eller mot enskilda förtroendevalda i sådana organ…”
Alltså:
”…enskilda förtroendevalda…”
Regionens revisorer tycks inte riktigt veta på vilket ben de ska stå i frågan, dvs om de som röstar ”nej” också är ansvariga för ett beslut. De diskuterar, närmast spånar fritt, runt själva kärnfrågan, t ex om hur reservationer bör se ut om man röstar ”nej”. Fast vad jag förstår så står det ingenstans i Kommunallagen att ett ”nej” i en omröstning måste följas av en reservation. Står det i protokollet att en ledamot röstar ”nej” så torde det räcka. Och om en ledamot skriver en reservation, så finns det, vad jag kan se, inte heller något i Kommunallagen som stadgar vad det ska stå i denna reservation.
Nä, regionens revisorer lämnar inget svar på frågan om en ledamot som röstar ”nej” är ansvarig för nämndens beslut. Revisorerna skriver bara:
”Det är de förtroendevalda revisorerna själva som avgör om reservationer mot beslut i nämnder och styrelser ska tas in i deras bedömning av enskilda ledamöters utövande av sitt revisionsansvar.”
Och att detta ska ske:
”endast i undantagsfall.”
Det lär väl betyda – hellre fälla än fria… Vilket för övrigt är mot alla rättsprinciper.
Regionens skrift lämnar alltså över ansvaret på de revisorer som i efterhand ska bedöma om en person som röstar ”nej” ska få ansvarsfrihet eller inte. Vad som gäller i förväg ger de inga besked om. Som nämndsledamot lämnar regionens revisorer dig i sticket. Du får inga riktlinjer, ingen hjälp, ingen klarhet. Ändå skriver revisorerna, närmast provocerande:
”Det är grundläggande för den politiska processen att de som har att förvalta ett uppdrag från medborgarna … är väl införstådda med vilket ansvar de har tagit på sig.”
Jaha… Och vilket ansvar har de tagit på sig? Var det inte det som skriften skulle utreda?
Fast det kanske är så att det är Kommunallagen som lämnar alla nämndsledamöter, revisorer och andra i sticket…
Jag tror att regeringen hade goda intentioner i samband med att den nya Kommunallagen stiftades. I Proposition 1990/91:117, om en ny kommunallag, skriver regeringen under punkt 4.9.4 som skäl för sitt förslag om det individuella revisionsansvaret (min fetstil):
”Individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda bör införas
Revisionsansvar bärs i dag kollektivt av varje nämnd. Detta har ibland fått otillfredsställande följder. Sålunda har det hänt att styrelser och andra nämnder har vägrats ansvarsfrihet, trots att de felaktigheter som har påtalats har begåtts av enskilda förtroendevalda utan att styrelsen eller nämnden känt till de åtgärder som vidtagits. Det är inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar i dylika fall, även om dessa är sällsynta. Det finns därför ett behov av att komplettera det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna med ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.
Eftersom de förtroendevalda har utsetts av fullmäktige, torde del inte finnas några principiella hinder mot att ålägga dem ett sådant individuellt revisionsansvar. Regeringen föreslår därför all det i den nya lagen införs regler om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.”
Det verkar i varje fall som om tanken var god… ”…inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar…” Men det verkade som om det bara ”bidde en tumme”…
Ytterligare en omständighet som komplicerar det hela är de ”förtroendevalda revisorerna”. Det vill säga de revisorer som i efterhand ska avgöra om en enskild nämndsledamot som röstar ”nej” ska hållas ansvarig för de övriga ledamöternas beslut. Dessa revisorer är förtroendevalda av kommunfullmäktige (eller regionfullmäktige). De är alltså politiskt utsedda!
Revisorerna som inte ville ge mig ansvarsfrihet för arenaskandalen, trots att jag röstade ”nej”, var alltså inte några experter i den meningen att de hade detta som yrke eller var särskilt utbildade. Nä, de var partipolitiskt aktiva i de partier som styrde Vänersborg, samtidigt som de var valda till revisorer av samma partikamrater…
Det här är ett förhållande som en verklig expert på området har kritiserat, Inga-Britt Ahlenius. (Tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare för FN:s internrevision.)
Ahlenius skrev i DN i somras:
”I själva verket är systemet med folkvalda revisorer snarast att ses som ett institutionaliserat jävsförhållande. Självklart befinner sig de politiskt valda revisorerna i ett slags jävsförhållande till sina politiska vänner – inte så konstigt och manifesteras med stor tydlighet i den praktiska verkligheten.”
När Eva Lindgren och jag inte fick ansvarsfrihet av Vänersborgs kommunfullmäktige, efter förslag från de förtroendevalda revisorerna, så överklagade jag beslutet till Förvaltningsrätten. Där satt det väl experter på att tolka lagen? Dessa skulle väl kunna ge ett definitivt besked?
Det blev ett antiklimax. Förvaltningsrätten ville inte ta i frågan. De skrev i domen:
”Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakerna.”
Vilket torde vara tämligen både fegt och absurt. Förvaltningsrätten ville alltså överhuvudtaget inte behandla frågan! Hos juristerna fanns det inte någon vägledning att få.
Eller hade Förvaltningsrätten i Göteborg fel? Regeringsrätten (som det hette då) hade ett mål 1999 (Målnummer 3701-98) som handlade om ett beslut av kommunfullmäktige i Borgholms kommun att vägra en förtroendevald ansvarsfrihet. Omständigheterna var olika de här i Vänersborg, men det intressanta var att Regeringsrätten i Borgholmsmålet faktiskt tittade på och värderade vad som egentligen hände för att komma fram till sitt avgörande. Det var alltså det som Förvaltningsrätten i Göteborg inte gjorde.
Jag hänvisade till detta och överklagade Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten. Inte heller Kammarrätten ville ta i frågan.
Så det är så här läget är just nu. Ingen vet vad som gäller. Det är helt enkelt upp till respektive kommuns förtroendevalda revisorer att avgöra frågan, helt på egen hand. Det finns inga tydliga lagparagrafer, inga domar, inga riktlinjer som talar om vad som gäller. Vilket naturligtvis lämnar dörren öppen för godtycke och politiskt spel.
Och ett spel var det i Vänersborg då det begav sig…
Trots att dåtidens ordförande i kommunstyrelsen, och nuvarande ledamot i kommunfullmäktige, Lars Göran Ljunggren (S), sa till tidningen Vänersborg Just Nu (25 nov 2010):
”Jag bär hundhuvudet för framför allt arenan, jag tar på mig det, jag borde ha sett till att vi haft en helt annan uppföljning. Sitter man som kommunstyrelsens ordförande har man det yttersta ansvaret och tillsynsplikten över nämnder och styrelser, som den verkställande makten får man ta på sig ett sådant ansvar.”
I en intervju med Västnytt sa samme Lars-Göran Ljunggren:
”Som kommunstyrelseordförande har man alltid det yttersta ansvaret … och det tar jag på mig.”
Fast det var bara ord. Lars-Göran Ljunggren tog inte på sig något ansvar. Ljunggren röstade i fullmäktige för att jag och Eva Lindgren var ansvariga… Och hans socialdemokratiska partivänner såg tillsammans med de andra betongledamöterna till att Ljunggren själv fick ansvarsfrihet…
Det handlade inte om juridik, det handlade om politik. Marie Dahlin (S) i Västnytt den 20 maj 2010:
”Det är ett politiskt spel.”
Till och med Förvaltningsrätten tyckte att det bara handlade om politik och inte juridik.
”Kommunfullmäktiges beslut innebär då enbart en politisk markering mot nämnden.”
Slutsatsen i fråga om nämndsledamöters ansvar, oavsett om de röstar ”ja”, ”nej” eller avstår, är höljd i dunkel. Ingen vet. Det är helt enkelt de förtroendevalda, politiskt utsedda, revisorerna som får avgöra ansvaret i efterhand. Och om de tar politiska snarare än juridiska hänsyn är det ingen som bryr sig.
Jag har svårt att acceptera det här. Det hör liksom inte ihop med en demokrati. Men så tycks det ändå vara. Som enskild nämndsledamot spelar det ingen roll hur du agerar i nämnden, en politisk majoritet i fullmäktige kan ändå förklara dig ansvarig. Och det finns ingen instans dit du kan vända dig för att överklaga…
För det är ingen lek att förklaras ansvarig… Kommunallagen kap 5 25b§:
”Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige besluta att skadeståndstalan skall väckas.”
Det betyder att fullmäktige i Vänersborg, dvs majoriteten av betongpartier, kunde ha beslutat att jag skulle bli skadeståndsskyldig för arenafiaskot! Mina politiska fiender hade alltså kunnat ruinera mig bara för att de inte gillar mig och mitt parti…
Det hela är ganska sjukt. Jag undrar om man egentligen vågar engagera sig politiskt på sådana villkor?
Fast, det finns ett sätt. Det enda sättet enligt de förtroendevalda revisorerna på ”arena-tiden” – att AVGÅ.
Med andra ord menade revisorerna och Vänersborgs kommunfullmäktige på fullaste allvar att tycker du inte som majoriteten, så ska du avgå… Då kan du inte bli ansvarig.
Fast fan vet. Avgår du, så avgår du ju efter beslutet. Då satt du ju i nämnden när beslutet fattades. Och då är du väl enligt logiken – ansvarig…?
Det är konstigt att inte riksdagen helt enkelt ändrar i Kommunallagen, så att ett ”nej” i en omröstning faktiskt betyder ”nej”…
.
PS. Jag bloggade inte på den tiden som diskussionerna kring ansvaret för arenaskandalen utspelade sig. I samband med överklagande etc så hade jag dock börjat. Vill du så kan du läsa mera, betydligt mera, på dessa blogginlägg: ”Moment 22”, ”Överklagan av Förvaltningsrättens dom”, ”Så är det. Sa Kammarrätten.” och ”Högsta Förvaltningsdomstolen fegar!”.
Högsta Förvaltningsdomstolen fegar!
För drygt 3 månader sedan skrev jag så här: ”I dag damp det ner ett brev på posten. I den gamla vanliga, hederliga brevlådan. Det är inte så vanligt. Det var ett brev från Kammarrätten i Göteborg.” Idag handlade det inte om Kammarrätten. Idag var det ett brev från Högsta Förvaltningsdomstolen. Det har aldrig hänt förut. Det var inget roligt brev.
Högsta Förvaltningsdomstolen. Sug på den. Höööögsta Föööörvaltningsdomstolen. Det är fint det. Förr hette den Regeringsrätten. Det finns bara en sådan och den ligger i Stockholm.
Jag läser på Högsta förvaltningsdomstolens hemsida:
”Högsta förvaltningsdomstolens huvuduppgift är att skapa prejudikat – vägledande avgöranden.”
Kanske borde texten kompletteras, typ med ”i de fall som vi känner för och som inte är så känsliga och komplicerade”…
Som den minnesgode kanske kommer ihåg, så blev inte jag, och min partikollega Eva, beviljade ansvarsfrihet den 19 maj förra året. Vänersborgs kommunfullmäktige förklarade oss precis lika ansvariga som S Anders Larsson och de andra två i projektstyrelsen (Andreas Vänerlöv och Marianne Karlsson) till den ekonomiska skandalen kring bygget av Arena Vänersborg. Även resten av den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden förklarades ansvariga. Skillnaden mellan de andra i nämnden och jag, var att jag röstade NEJ både i nämnden och kommunfullmäktige till hela arenaprojektet. Jag reserverade mig också skriftligt. Det gjorde ingen annan. (Eva var ersättare och hade ingen rösträtt.)
Jag överklagade kommunfullmäktiges beslut, att inte bevilja mig ansvarsfrihet, till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten tog inte ställning i sakfrågan. De konstaterade bara att kommunfullmäktige hade rätt att fatta ett beslut i frågan. Om sedan fullmäktiges beslut var korrekt eller inte, var inte rättens sak att pröva. Menade Förvaltningsrätten.
I Förvaltningsrättens dom står det:
“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”
Jag överklagade till Kammarrätten. Kammarrätten beviljade inte prövningstillstånd. Det betyder att de inte ens tog upp fallet till prövning.
Jag överklagade till Högsta Förvaltningsdomstolen. Idag kom beskedet:
”Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd. Kammarrättens avgörande står därmed fast.”
Det betyder att inte heller Högsta Förvaltningsdomstolen tar upp fallet till prövning.
I den demokrati som Sverige sägs vara, måste jag konstatera, att det tydligen inte finns någon som kan ta upp innehållet i min överklagan, dvs sakskälen till att jag anser att fullmäktige gjorde fel som inte beviljade mig ansvarsfrihet. Det finns alltså ingen instans i Sverige som kan pröva sakargumenten. Enligt Kammarrätten. Enligt Högsta Förvaltningsdomstolen.
Det är så fegt så det är inte sant! Och odemokratiskt.
Det betyder alltså att
1. Kommunfullmäktige får besluta hur som helst, vad om helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst. Allt är lagligt.
2. En förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.
När det gäller punkt 1 så är det motsägelsefullt. När det gäller ett annat fall av ej beviljad ansvarsfrihet, det sk Borgholmsfallet (Avgörandedatum 1999-03-3. Målnummer 3701-98.), var det precis detta som den dåvarande Regeringsrätten gjorde. Regeringsrätten bedömde de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad. Varför inte nu?
Den andra punkten diskuterades mycket på 80-talet. Då hade nämligen varje nämnd ett kollektivt revisionsansvar. Därför ändrades lagen! I Proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag skriver regeringen under punkt 4.9.4 som skäl för sitt förslag om det individuella revisionsansvaret:
”Individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda bör införas.
Revisionsansvar bärs i dag kollektivt av varje nämnd. Detta har ibland fått otillfredsställande följder. Sålunda har det hänt att styrelser och andra nämnder har vägrats ansvarsfrihet, trots att de felaktigheter som har påtalats har begåtts av enskilda förtroendevalda utan att styrelsen eller nämnden känt till de åtgärder som vidtagits. Det är inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar i dylika fall, även om dessa är sällsynta. Det finns därför ett behov av att komplettera det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna med ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.
Eftersom de förtroendevalda har utsetts av fullmäktige, torde del inte finnas några principiella hinder mot att ålägga dem ett sådant individuellt revisionsansvar. Regeringen föreslår därför all det i den nya lagen införs regler om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.”
Förvaltningsrätten, stödda av Kammarrätten och nu Högsta förvaltningsdomstolen, sätter riksdagens intentioner med kommunallagen ur spel. Det är häpnadsväckande tycker jag.
Det vi ser och får nu, som en konsekvens av domstolarnas tolkning, är ju ett – kollektivt revisionsansvar!! Eller hur? Det spelar ju ingen roll om du röstar ja, NEJ (som jag gjorde) eller inte inte har rösträtt (eftersom du inte är ordinarie, som Eva) – du har ändå ansvar. Av det enkla skälet att DU ÄR LEDAMOT I NÄMNDEN! Alltså har ALLA I NÄMNDEN ANSVAR, dvs domstolarna har återinfört det kollektiva revisionsansvaret!
Det känns så fegt. Varför kan inte någon domstol pröva sakargumenten?
Jag vill ta upp en aspekt till.
Förvaltningsrätten skriver i sin dom (2010-12-03 ):
”Kommunfullmäktiges beslut innebär då enbart en politisk markering mot nämnden.”
Svenskt rättsväsende anser alltså att det är ok att göra politik av revision och därpå följande ansvarsfrihet. Det ska alltså vara ok att en politisk majoritet inte beviljar ansvarsfrihet till en i oppositionen, av det enkla skälet att de har majoritet i en omröstning. Det är ju absurt!
Jag anser att frågan om ansvarsfrihet snarare är en juridisk fråga. Att inte få ansvarsfrihet av sina politiska motståndare går utöver den politiska spelplan som är uppritad. Det är ingen lek att ”anklagas” för att ha medverkat till ett skandalbygge som blivit en ekonomisk katastrof. Det kan inte få sluta med ett beslut i kommunfullmäktige där den som råkar ut för den synnerliga ”smutsiga” politiska markeringen inte skulle kunna överklaga i någon rättsinstans.
Det politiska spelet blir inte mindre absurt av att det är just ett – politiskt spel. Och öppet erkänns som ett sådant… Som Marie Dahlin, nu välbetalt kommunalråd i Vänersborg, gjorde i en intervju med Västnytt 20 maj 2010. (Klicka här om du vill se och höra.)
Varför fegar Högsta Förvaltningsdomstolen?
Kommunen stämmer WSP. Igen.
Kommunen stämmer WSP. Igen. Nu är kommunens skadeståndskrav på WSP uppe i sammanlagt 13 milj kr. Det handlar om ungefär 4% av arenans kostnader…
Kommunen har också ingett en stämningsansökan mot arenans huvudsponsor, eller vad man nu ska kalla det, Länsförsäkringar. Kommunen vill få försäkringsersättning för takrasskadan.
En sak i taget dock. Jag har läst kommunens nya tilläggsstämning av WSP. Kommunen företräds som bekant av Advokatfirman Lindahl. Lindahl skriver i avsnittet ”GRUNDER I SAMMANFATTNING”:
”WSP har i samband med uppdragets genomförande försummat att tillse att ett krav
avseende förseningsskadestånd har framställts inom rätt tid, dvs. före
preskriptionstidens utgång den 2009-09-25, gentemot entreprenören STÅLAB.
Kommunens anspråk på sådant skadestånd gentemot STÅLAB är därigenom förfallet. Genom nämnda underlåtenhet har WSP förfarit vårdslöst eller försumligt i förhållande till Kommunen i samband med uppdragets genomförande och har därigenom orsakat Kommunen skada. Skadan uppgår till 8.335.471 kronor och WSP är i enlighet med parternas avtal skyldigt att ersätta Kommunen med detta belopp.
WSP har vidare försummat att rättidigt och rätteligen framställa skadeståndskrav gentemot GIAB. Kommunens anspråk på sådant skadestånd gentemot GIAB är därigenom förfallet. Genom nämnda bristfällighet har WSP förfarit vårdslöst eller försumligt i förhållande till Kommunen i samband med uppdragets genomförande och har därigenom orsakat Kommunen skada. Skadan uppgår till 2.752.324 kronor och WSP är i enlighet med parternas avtal skyldigt att ersätta Kommunen med detta belopp.”
That’s it! Detta är vad det handlar om.
Advokatfirman skräder för övrigt inte orden när den redogör för WSP och och dess projektledare. Kommunen anser att WSP:s agerande är
”en så kvalificerad avvikelse från normala aktsamhetskrav att det utgör grov vårdslöshet.”
Det skrivs också att ”WSP’s projektledare inte har varit mogen uppgiften” och att det ledde till att ”projektledningen fullständigt brutit samman”. Projektledaren har ”förfarit vårdslöst och försumligt”.
Det är hårda ord. Men hårda ord är en sak. Om kommunens bevisning gentemot WSP kommer att räcka är en annan sak. Det tycks inte självklart.
För övrigt går Ann-Christine Ahlberg från Advokatfirman Lindahl så långt i sin kritik av WSP att jag undrar var kommunen egentligen hamnar. Läs detta:
”Kommunen har nämligen inte haft någon insyn i arenaprojektet bortsett från den information som har erhållits från WSP. Det är först sedan resultaten av genomförda granskningar har mottagits av Kommunen som de synnerligen allvarliga bristerna i WSP’s hantering av uppdraget har blivit kända för Kommunen…”
Lägger inte Advokatfirman Lindahl hela skulden för arena-skandalen på WSP? Och då menar jag hela skulden. Läs det en gång till.
Varför tycker jag att detta är så intressant? Den minnesgode erinrar sig vad som hände för 1 år sedan…
Förra året skrev Vänersborgs revisorer i Revisionsberättelsen för år 2009, i avsnittet som handlade om Barn- och Ungdomsnämndens uppdrag att uppföra arenan:
”Vår granskning visar att barn- och ungdomsnämnden brustit avseende planering, ledning, styrning, uppföljning och kontroll.”
Revisorernas slutsats ledde till att, inte bara Projektstyrelsen med S Anders Larsson i spetsen, utan också hela nämnden, inte beviljades ansvarsfrihet. Ja, revisorerna ansåg inte ens att de som hade röstat nej till arenan skulle få ansvarsfrihet. I sitt politiska spel (som vissa uttryckte det) beslutade fullmäktige sedan enligt revisorernas förslag. Är det läge att ompröva beslutet? Läs gärna ovanstående en gång till. Jag tycker att det är viktiga rader.
Det är en sak till som gör mig lite konfunderad. Jag skrev så här i en tidigare blogg:
”BUN:s ordförande Lena (M) förklarade inför beslutet att det finns chanser att advokatfirmans arbete ska leda till att kommunen får tillbaka pengar, STORA pengar, flera miljoner, i skadestånd från WSP. Det handlar om så många miljoner att det känns brottsligt att eventuellt missa en sån chans.”
Lena pratade inte om 13 miljoner kr… Ordförande Lena pratade ”STORA pengar”…
Har inte bara Vänsterpartiet, utan hela Barn- och Ungdomsnämnden, blivit lurade? Ja, inte bara nämnden förresten, kommunstyrelsen, invånarna i Vänersborg. Det är nog dags att lägga papperen på bordet Lena. Hur många miljoner kronor kan ”investeringen” i Advokatfirman Lindahl ge tillbaka?
För vi måste komma ihåg, att de pengar som kommunen eventuellt (i bästa fall) kan få i skadestånd måste ställas mot en eventuell förlust i tvisten. Om kommunen misslyckas i sin bevisning gentemot WSP, måste kommunen, antar jag, betala åtminstone motpartens rättegångskostnader. Och det rör sig säkerligen om flera miljoner… Det är ett vågspel som det nya styret bedriver.
Eller blir det fler stämningar? Finns det planer på att få ut ytterligare skadestånd?
I tilläggsstämningen står det, inom parantes(!) faktiskt:
”Härutöver pågår viss ytterligare utredning mot WSP inom ramen för den allmänna reklamation tillföljd av brister i projektledningsuppdraget som gjordes den 22 januari 2010 till WSP.”
Kan det gömma sig ytterligare ett krav på skadestånd, på ”STORA pengar”, i en sådan här sats, dessutom inom parantes? Jag tror inte det.
Jag upprepar. Det är nog dags att lägga papperen på bordet.
Inga åtal för arenabygget
Idag kunde vi läsa i TTELA (till TTELA:s artikel) att det inte blir någon överprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut att lägga ner förundersökningen kring misstänkt trolöshet mot huvudman, i samband med bygget av Arena Vänersborg.
Anledningen till att chefsåklagare Sune Johansson lade ner förundersökningen var brist på bevis.
Brist på bevis!
Hallå eller! S Anders Larsson har inte ens blivit förhörd!!
Vänsterpartiets James Bucci begärde omprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut att lägga ner förundersökningen – och lade fram nya bevis. Rune Lanestrand begärde överprövning, därför att han menade att det inte fanns några tvivel om att det förelåg uppsåt.
Men nu beslutade alltså vice överåklagare Ewa Nyhult att det blir någon överprövning av chefsåklagare Sune Johanssons beslut.
Inget fel i samband med bygget av Arena Vänersborg har således begåtts…
Fast… Det är inte det som vice överåklagare Ewa Nyhults beslut innebär. Nej då. Anledningen är att James Bucci och Rune Lanestrand inte innefattas:
”i den krets som får begära överprövning.”
Sådant får bara begäras av misstänkta, tilltalade, målsägande och berörda tillsynsmyndigheter.
”Därmed är ärendet avgjort.”
Säger kriminalinspektör Erold Coleman i TTELA.
Jag har egentligen redan skrivit om vad jag tycker om chefsåklagare Sune Johanssons och kriminalinspektör Erold Colemans nedlagda förundersökning. (”Skandalen kring arenan fortsätter!” och ”VÄCK ÅTAL SUNE!”.) Men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur en vanlig svensk medborgare ska bära sig åt om fel, eller åtminstone misstänkt fel, har begåtts. James Bucci och Rune Lanestrand klagade därför att de båda vill att en objektiv rättegång ska hållas, där sanningen om vad som hänt i samband med arenabygget ska komma fram – där sakfrågan behandlas.
De nekas detta på grund av – formella skäl.
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till mitt eget ”fall”. Jag överklagade ju Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut att inte ge mig ansvarsfrihet för arenabygget, eftersom jag hela tiden röstade nej. (Varje gång jag tänker på detta, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Marie Dahlin konstaterade ju t ex i TV att fullmäktiges beslut var ”ett politiskt spel”.)
När jag överklagade till Förvaltningsrätten så fick jag svaret att kommunfullmäktige har rätten att fatta beslut om ansvarsfrihet. (Och Kammarrätten höll med.)
Med andra ord, Förvaltningsrätten tittade bara på det formella. Sakfrågan prövade rätten inte. Om fullmäktiges beslut var rätt eller inte – det ville rätten inte ta i.
Alltså, i båda fallen kan vanliga medborgare och invånare i Vänersborgs kommun inte få beslut sakligt prövade i domstol. Det stupar på formella skäl.
Varför får jag känslan att maktens herrar håller varandra under armarna? Varför far mina tankar iväg till ökända bananrepubliker?
Nästa: Högsta förvaltningsdomstolen!
Min kamp mot rättsväsendets orimliga tolkning av Kommunallagen gick idag in i sin absolut sista och avgörande fas. Jag har skrivit klart min överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Jag överklagar Kammarrättens dom att inte meddela prövningstillstånd av min överklagan av Förvaltningsrättens dom, som i mitt tycke var en ”icke-dom” med absurda konsekvenser.
Hängde ni med? Ingen fara, det gör knappt jag heller. Vill ni läsa mer om bakgrunden har jag bloggat om det tidigare. (Klicka här om du vill läsa om bakgrunden.) Det handlar alltså om att jag och min partikamrat Eva inte fick ansvarsfrihet för bygget av Arena Vänersborg – samma arena som jag idag var på studiebesök i…
Jag återger i det följande min överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen. De bilagor jag bifogar min överklagan publicerar jag inte här. (Det är väldigt många sidor…) De finns att läsa i tidigare blogginlägg och även på Vänsterpartiets hemsida. Om ni vill ha dem så är det bara att mejla, så skickar jag dem.
Överklagan av Kammarrättens dom i Mål nr 6652-10
Undertecknad Stefan Kärvling, <<adress mm>>, överklagar härmed Kammarrättens i Göteborg dom att inte meddela prövningstillstånd i Mål nr 6652-10 meddelad 2011-03-04.
Motivering
Jag Stefan Kärvling överklagade/begärde prövning i Förvaltningsrätten av lagligheten i Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut den 19 maj 2010 i ärende 46, ”Fråga om ansvarsfrihet för 2009 års förvaltning avseende barn- och ungdomsnämnden” (Dnr 2010/226), i de delar som berörde Stefan Kärvling och Eva Lindgren. Jag ville få prövat om ”beslutet stred mot lag och annan författning” enligt Kommunallagen, kap 10, §8, punkt 4.
Förvaltningsrätten tog inte ställning i sakfrågan. De konstaterade bara att kommunfullmäktige hade rätt att fatta ett beslut i frågan. Om sedan fullmäktiges beslut var korrekt eller inte var inte rättens sak att pröva. Enligt Förvaltningsrätten.
I Förvaltningsrättens dom står det:
“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”
Mitt överklagande avvisades därför.
Jag begärde prövningstillstånd hos Kammarrätten av denna dom.
Kammarrätten ansåg att det inte fanns skäl att meddela prövningstillstånd.
Kammarrättens beslut innebär att det inte längre räcker för en enskild nämndsledamot och politiker i Sverige att rösta nej, och reservera sig, till ett beslut – för att slippa ansvar för andras beslut, måste nämndsledamöter och politiker i Sverige nu avgå.
Kammarrättens beslut innebär också att en politisk majoritet kan besluta hur som helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst när det gäller frågan om ansvarsfrihet. Allt är lagligt.
Jag anser att det finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens) därför att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatdispens) när det gäller Kommunallagens kap 10, §8, punkt 4.
Kammarrätten har grovt förbisett och gjort ett grovt misstag när den inte har insett de konsekvenser Förvaltningsrättens tolkning av Kommunallagen får för det politiska livet i Sverige.
Det kan inte vara så att det svenska domstolsväsendet endast uttalar sig om att en fullmäktigeförsamling enligt lag får bevilja ansvarsfrihet eller inte, det är ju totalt självklart, utan också uttalar sig om innebörden av lagstiftningen. I min värld är det precis detta som domstolsväsendet är satt att hantera. När det gäller ett annat fall av ej beviljad ansvarsfrihet, det sk Borgholmsfallet, var det precis detta som den dåvarande Regeringsrätten gjorde. Regeringsrätten bedömde de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad.
Det är också Vänersborgs kommuns uppfattning. I sitt yttrande till Förvaltningsrätten diskuterade kommunen just innebörden av lagen, dvs de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad. Kommunen ansåg det så självklart att den inte drog sig för ”tänja på sanningen” för att beskriva vad som föregått fullmäktigebeslutet, allt i syfte att försöka bevisa att kommunfullmäktiges beslut var riktigt.
Är det risk att arenan rasar?
Jag var lite sur igår. När jag skrev bloggen. Jag kan garantera er, man blir inte gladare av att studera handlingar i Barn- och Ungdomsnämndens diarium.
Idag hittade vi en uppdragsbekräftelse från COWI AB. COWI AB har fått ett uppdrag av Barn- och Ungdomsförvaltningen. Förvaltningschef Javette har skrivit på.
COWI AB har fått följande uppdrag:
”Kostnadskalkyl för ombyggnad av väggar så de klarar verklig rörelse i yttertakskonstruktion. Kalkylen utförs utan föregående projektering vilket ökar osäkerheten i kalkylen.”
Fråga mig inte vad det innebär. Det bara låter hemskt. Förra vintern visade det sig att taket inte höll. Denna vintern visar det sig, vad då – att inte heller väggarna håller?
Är det risk att arenan rasar?
Det låter hemskt på ett annat sätt också. Det låter hemskt – dyrt. COWI beräknar att det kostar 25.000 kr – bara att ta fram kalkylen. Timarvodet för de två personerna som ska göra kalkylen är 850 resp 750 kr i timmen. (Tänk att jag trodde att förvaltningen tyckte sådana timpriser var alldeles för hutlöst dyrt… Eller beror det på vem som gör ett jobb…?)
Bygga om arenans väggar – vad kan sånt kosta? Hur mycket pratar vi om?
Vad har vi egentligen fått för 300 miljoner? Har alla pengarna verkligen gått till själva bygget…? Inte fasen kan man väl bygga en bandyhall för 300 miljoner och sen håller varken tak eller väggar?
Jag har inga svar. Däremot har jag lärt mig att jag som ledamot i nämnden är ansvarig för arenabygget. Även om jag röstar nej. Därför tänker jag på nästa nämndsammanträde fråga vad det här handlar om och vad det kan kosta.
Det lär väl i och för sig inte hjälpa. Det gjorde Vänsterpartiet redan på hösten 2007. Då fick vi lögner till svar. Det spelade ingen roll. Jag var ändå ansvarig. (Om du inte vet vad jag skriver om så kan du läsa gårdagens blogg här.)
Denna gång har jag dock större hopp. Jag tror nämligen inte att ordförande Lena (M) accepterar några lögner till svar. Inte ens till en vänsterpartist.
Det lär väl i och för sig inte hjälpa – det heller. Får jag sanningen som svar är jag väl antagligen ännu mer ansvarig för arenabygget…
Jag är nog sur idag också.
Så är det. Sa Kammarrätten.
I dag damp det ner ett brev på posten. I den gamla vanliga, hederliga brevlådan. Det är inte så vanligt. Det var ett brev från Kammarrätten i Göteborg. Det är inte heller så vanligt. Det har bara hänt en gång förut. Det var inget roligt brev.
Som den minnesgode kanske kommer ihåg så blev inte jag, och min partikollega Eva, beviljade ansvarsfrihet förra året. Vänersborgs kommunfullmäktige förklarade oss precis lika ansvariga som S Anders Larsson och de andra två i projektstyrelsen (Andreas Vänerlöv och Marianne Karlsson) till den ekonomiska skandalen kring arenabygget. Även resten av den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden förklarades ansvariga. Skillnaden mellan de andra i nämnden och mig var att jag röstade NEJ både i nämnden och kommunfullmäktige till hela arenaprojektet. Jag reserverade mig också skriftligt. Det gjorde ingen annan.
Första gången bygget kom på tal var i Barn- och Ungdomsnämnden den 25 maj 2007. Då skrev jag i min reservation:
”I den bästa av världar kan alla få efter behov. Och visst, det är en vision att sträva mot och att arbeta för. Men att tro att Vänersborg är där nu och kan satsa 140 miljoner på en inomhushall för bandy, det är en stor missuppfattning. Projektet har redan nu blivit 50 miljoner dyrare än beräknat och siffrorna är fortfarande preliminära. Pengarna behövs bättre inom vård, skola och omsorg.
Jag yrkar på att hela projektet begravs.”
Det hjälpte inte. Det hjälpte inte att jag röstade nej. Jag var ändå ansvarig för hela fördyringen. Jag och S Anders. Jag var lika ansvarig som S Anders… ”Det är ett politiskt spel” sa Marie Dahlin. Jag tyckte att det var för viktigt för att vara ett politiskt spel.
Jag överklagade kommunfullmäktiges beslut att inte bevilja mig ansvarsfrihet till Förvaltningsrätten. (Kärvling vill frias från ansvar) Förvaltningsrätten tog inte ställning i sakfrågan. De konstaterade bara att kommunfullmäktige hade rätt att fatta ett beslut i frågan. Om sedan fullmäktiges beslut var korrekt eller inte var inte rättens sak att pröva. (Moment 22) Menade Förvaltningsrätten.
Konsekvensen av domen blir att en förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.
Det tyckte jag var helt absurt. Det tycker jag fortfarande.
Jag begärde prövningstillstånd i Kammarrätten. (Det är klart att jag ska överklaga! och Överklagan av Förvaltningsrättens dom.) Man måste nämligen ansöka om prövningstillstånd innan man kan gå vidare och få domen prövad.
Idag kom svaret. På posten.
Kammarrättslagmannen Leif Nyström på Kammarrätten anser inte att det i ”mitt fall”:
- ”är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatdispens) att överklagandet prövas
- förekommer anledning till ändring av förvaltningsrättens avgörande (ändringsdispens)
- finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).”
Med andra ord. Kammarrätten har kommit fram till att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd.
Förutom att jag har lärt mig en del nya juridiska termer, så har jag också lärt mig att det inte finns någon som kan ta upp innehållet i min överklagan, dvs sakskälen till att jag anser att fullmäktige gjorde fel som inte beviljade mig ansvarsfrihet. Det finns alltså ingen instans i Sverige som kan pröva sakargumenten. Enligt Kammarrätten.
Slutsats 1. Kommunfullmäktige får besluta hur som helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst. Allt är lagligt.
Slutsats 2. En förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.
Det anser Sveriges rättsväsende i form av Förvaltningsrätten och Kammarrätten i Göteborg.
Är du som förtroendevald politiker mot ett beslut som majoriteten fattar – så måste du avgå. Är inte detta av ”vikt för ledning av rättstillämpningen”?
Usch. Kammarrättens utslag stör mitt rättsmedvetande. Och detta precis nu när jag sitter och rättar proven i ”Lag och rätt” som mina 8:or hade i fredags… Usch. I höstas läste de förresten om demokrati… (Tur att avsnitten är ”teoretiska”…)
En fruktansvärd tanke har slagit mig. Tänk om jag en natt år 2009 hade sprängt arenan. Då hade jag åkt i fängelse – men jag hade (antagligen) fått ansvarsfrihet av fullmäktige.
Är det så här det fungerar i Sverige?
Usch.
Till sist en liten ”anekdot” över hur det verkligen var på den tiden arenan byggdes.
Eftersom vi inte fick någon information om arenabygget så ställde Vänsterpartiet några frågor till S Anders Larsson i fullmäktige (19 dec 2007). En fråga löd:
”Är det sant att arenabygget inte stannar vid 140 miljoner?”
S Anders svarade kort och gott – NEJ.
När vi i Vänsterpartiet försökte få reda på information så ljög de ansvariga för oss.
”Det är ok att ljuga och mörka.” Sa chefsåklagare Sune Johansson och lade ner förundersökningen mot S Anders.
”Det är ok att de ansvariga ljuger och mörkar för dig Kärvling – du är ändå ansvarig för arenaskandalen.” Sa kommunfullmäktige.
”Så är det.” Sa Förvaltningsrätten.
”Så är det.” Sa Kammarrätten.
Är det någon idé att överklaga till Högsta Förvaltningsdomstolen?
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer