Arkiv
Blir det någon ny förskola?
Den 17 mars 2014 beslutade den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden att begära av Samhällsbyggnadsnämnden att upphandla en ny förskola i kvarteret Hönan (som ligger bredvid det mer kända kvarteret Tuppen).
Efter BUN:s beslut så har frågan baxats hit och dit, fram och tillbaka, mellan samhällsbyggnadsnämnden, fastighetsutskottet, kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och BUN. (Se t ex ”Den nya förskolan i kv Hönan”.) Och tiden har bara gått… Och ingen tycks ens ha börjat fundera på att verkställa beslutet att bygga en förskola…
Den 11 maj i år så upprepade därför barn- och utbildningsnämnden (BUN) sitt beslut. Nämnden stod, inte helt oväntat, fast vid beslutet att en ny förskola ska byggas i kvarteret Hönan:
”[BUN] beslutar att påtala för Samhällsbyggnadsnämnden att processen med ny förskola på kvarteret Hönan fortgår och att Barn- och utbildningsnämnden inväntar återkoppling i ärendet.”
Den 4 juli hade Fastighetsutskottet uppe frågan till behandling. Utskottet beslutade att:
”avvakta med fortsatt process kring ny förskola inom kv. Hönan till dess att kommunstyrelsens arbetsutskott återkommer med vägledning i ärendet och om finansiering.”
Ärendet var inte uppe på samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 18 juni, trots att BUN ville ha återkoppling i ärendet just från samhällsbyggnadsnämnden. Och inte fastighetsutskottet!
Frågan om förskolan på Hönan behandlades, för övrigt, inte heller på sammanträdet med kommunstyrelsens arbetsutskott den 10 juni.
Så hela den politiska processen står fortfarande och stampar – och den nya förskolan blir alltmer försenad…
Så här kan det gå till i maktens korridorer i Vänersborg när någon ”lite högre upp” i hierarkin vill förhala och arbeta mot ett beslut som hen ogillar, men inte vill stå för offentligt…
För övrigt beslutade Samhällsbyggnadsnämnden den 18 juni att föreslå kommunfullmäktige att förvärva, dvs köpa, tomten där Östra skolan tidigare stod (=Kalkonen 1). Köpeskillingen har beslutats till 7,0 milj kr. Avsikten är, det framgår av protokollet, att bygga bostäder på tomten. Vilket behövs. Men det betyder också att den nya förskolan inte kan ligga på denna tomt, vilket denne någon i maktens korridorer tidigare förespråkade…
På samma sammanträde beslutade samhällsbyggnadsnämnden förresten också att föreslå kommunfullmäktige att förvärva tomten där Södra skolan tidigare stod (=Svalan 1) för 5,5 milj kr. Också här hoppas man att det ska byggas bostäder.
Det återstår att se om någon vill bygga bostäder i Vänersborg – och en förskola.
Gardesannas toaletter
Gardesanna har hamnat i fokus igen. Men denna gång beror det inte på stavningen på vägskylten. Fastän det fortfarande står Gaddesanda, trots att det i folkmun heter Gardesanna. Och Gardis.
Men det får jag återkomma till.
Att Gardesanna har hamnat i fokus igen handlar inte heller om VA-frågan. Även om Länsstyrelsen har hört av sig till kommunen ännu en gång med ett ”ganska ilsket” föreläggande… (Jag har tidigare skrivit mycket utförligt om VA-situationen – se ”Gardesanna – också en del? (1/2)” och ”Gardesanna – också en del? (2/2)”.)
Men även detta får jag återkomma till.
Nej, det handlar naturligtvis om toaletternas (bajamajornas) och sopkärlens placering på badplatsen. Kommunen har ju flyttat dom. Och nu står toaletterna vid vändplatsen. Med följd att det blir längre att gå för badgästerna.
Gunilla Norman, en av markägarna vid Gardis och också en av kioskägarna, säger till TTELA den 23 juni (se här):
”Det finns väl inga föräldrar som låter sina barn gå ända dit bort, först genom skogen och sedan ut på vägen. Många kommer inte ens hinna dit utan kommer att göra sina behov i skogen eller i vattnet i stället.”
Det här håller de ansvariga på kommunen inte med om. Fastighetschef Gunnar Björklund kommenterar avståndet i TTELA:
”Det beror ju på var på badstranden du ligger. Vissa får längre att gå och vissa får kortare. Man behöver heller inte korsa en väg för att komma dit.”
Det är inte alltid så lätt att handskas med fakta och med sanningen. Och vad som är sanning beror ju väldigt ofta på vilket perspektiv som anläggs. Som i det här fallet. Båda har på sätt och vis både rätt och fel.
Men faktum är att stranden vid kiosken liksom är ”huvudstranden”, den strand där de flesta badgästerna lägger sig. (En del vet inte ens om att det finns en strand till.) Och ligger man där, vid kiosken, då blir det definitivt längre till bajamajorna än tidigare…
Å andra sidan, lägger du dig allra längst bort på stranden, eller på den andra stranden ännu längre bort, då blir det närmare…
Förvaltningschefen på samhällsbyggnads, Sophia Vikström, uttrycker det tydligare i ett mail:
”Det är tyvärr en längre bit att gå då man badar i närheten av kiosken.”
Väger man argumenten, de olika perspektiven, mot varandra, så tror jag att det kan konstateras att de flesta badgäster faktiskt får längre till toaletterna än innan flytten… Kanske 200 till 300 meter längre. Och det kan vara väldigt, väldigt långt för ett barn i trängande behov… Eller för personer med funktionsnedsättningar. Och för alla andra också förresten…
Det här med vägen då? Och skogen?
Jag förstår nog inte riktigt Gunnar Björklund i det här fallet. ”Vändplatsslingan” måste väl ändå betraktas som en väg? Bilar kör ju där, och då är det åtminstone i min värld – en väg.
Dessutom parkeras det många bilar i området.
Och denna väg måste badgästerna definitivt korsa för att kommat till toaletterna. Å andra sidan behöver de inte nödvändigtvis gå genom skogen, inte om de går på vägen hela sträckan… Fast då kan det å andra sidan bli väldigt långt att gå…
En liten, men ack så betydelsefull, detalj i sammanhanget är en liten skylt.
Vid toaletternas gamla placering, alldeles vid kiosken, har kommunen satt upp en skylt med texten:
”Toaletter finns vid parkeringsplatsen.”
Vilken parkeringsplats? Det står inte på skylten.
Kommer man som ”ny” till Gardesanna så är det första man 
ser en stor parkeringsplats – med en (nyuppställd) bajamaja. Naturligtvis är det denna parkeringsplats de nya besökarna kommer att tänka på. Hur ska de kunna veta att det finns en parkeringsplats till, längre bort, närmare stranden?
Och då kan det definitivt bli en lång väg att gå om behoven gör sig påminda… En väldigt lång väg…
Men, varför har kommunerna flyttat toaletterna?
Jag blir inte riktigt klar över detta. Inte särskilt klok heller.
Det tycks som att det är väldigt viktigt ur kommunal synpunkt att bajamajorna står på kommunal mark och inte på privat. I TTELA säger till exempel fastighetsingenjör Maria Wagerland:
”Nu står också toaletterna och sopkärlen på mark som kommunen äger och inte på privat mark.”
Jag förstår inte detta resonemang riktigt. På andra ställen har kommunen både bajamajor och andra ”inrättningar” på privat mark. Jag skrev till förvaltningschef Sophia Vikström och frågade. Hon svarade:
”Kommunen behöver inte köpa mark för att placera toaletter odyl på en fastighet men avtal/överenskommelse bör finnas mellan fastighetsägare och kommun.”
Det är alltså inte avgörande om marken som bajamajorna står på är privat eller kommunal. Då föll det argumentet. Men det bör alltså finnas ett avtal eller en överenskommelse. Vilket jag kan förstå. Som det för övrigt har funnits i alla år – när barn- och ungdomsnämnden hade ansvar för Gardesanna och de andra badplatserna…
Gunilla Norman, mark- och kioskägare, säger till TTELA:
”Vi har aldrig pratat om att detta är vår mark och vi har upplåtit marken till badgästerna i alla år. Kommunen har haft toaletterna stående här, de har städat här varje morgon och tömt soptunnorna som stått här. Nu slutar de med detta helt plötsligt och säger att de inte får ha toaletter och soptunnor här längre eftersom det är privat mark, men det har tydligen gått bra alla andra år.”
Så är det, så har det varit. Det har gått bra. Även om avtal och överenskommelser kanske inte alltid har varit skriftliga. Vilket de naturligtvis borde ha varit.
Då kanske man undrar om kommunen har försökt komma överens om ett avtal med markägaren. TTELA skriver:
”Enligt Björklund har ett arrende av den privata marken diskuterats, men man har inte kunnat komma i mål.”
Varför arrende förresten, varför inte ett avtal eller en överenskommelse? Arrende låter lite överdrivet.
I samhällsbyggnadsnämndens diarium finns ett mail skrivet av förvaltningschef Vikström:
”Vi har inte kunnat komma överens med fastighetsägare angående toaletternas placering och valt att placera dem på kommunal mark.”
Jag skrev till förvaltningschefen och bad henne att utveckla detta. Vikström svarade:
”Vi fick besked av fastighetsägarna under våren att de inte ville ha kommunala toaletter odyl på sin fastighet.”
Förvaltningschefen menar uppenbarligen att kommunen inte bara har velat arrendera marken utan också försökt få till stånd ett avtal med markägaren. Det här gjorde mig lite fundersam eftersom markägare Gunilla Norman inte alls ger denna bild i TTELA (se citatet ovan). Jag ringde Gunilla Norman.
Gunilla Norman berättade att hon kontaktades av Maria Wagerland på samhällsbyggnadsförvaltningen redan i februari. Kommunen ville arrendera marken. Det ville dock inte Norman. Och i denna mening har kommunen rätt i TTELA. Däremot framförde Gunilla Norman till de kommunala tjänstemännen att kommunen kunde få köpa en del av hennes mark.
Det blev inget kommunalt köp av mark.
I protokollet för fastighetsutskottets sammanträde den 4 juni står det:
”Diskussionen med fastighetsägaren är avslutad, då parterna har helt skilda uppfattningar om fastighetens värde.”
Här gjorde jag en intressant ”upptäckt” i diariet – en brevväxling den 6 juli mellan Gunilla Norman och kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin (S). Den handlade till stor del om skräp- och sopsituationen, men i ett av Normans mail står det:
”Jag erbjöd kommunen att köpa marken men ni ville bara betala 10:- m2. Skulle du sälja för det priset?”
Det här kommenterade aldrig Marie Dahlin. Möjligtvis gjorde hon det i ett svar som löd:
”Nej, och jag vet ju inte utan sitter emellan. Jag kan ju inte säga bu eller bä.”
Men det var flera frågor, så jag vet inte säkert vilken fråga Dahlin svarade detta på.
10 kronor kvadratmetern är ett hutlöst lågt pris. Jag skrev och frågade förvaltningschef Vikström och frågade om kommunen verkligen hade lämnat ett sådant bud.
Vikström svarade kort och gott:
”nej”
Vid samtal med Gunilla Norman håller hon dock fast vid att kommunen bara ville betala 10 kronor kvadraten – kommunen erbjöd sig att köpa 4.000 kvadratmeter mark för 40.000 kr.
Jag har bett förvaltningschef Vikström att skicka mig dokumentation kring denna diskussion/förhandling. Jag hittar nämligen ingen sådan i diariet. I skrivande stund så har jag inte fått något svar. (Om jag får vid senare tillfälle, så återkommer jag i frågan.)
Hur som helst, det blev ingen affär.
Men köp eller arrende, det var ju bara en överenskommelse/avtal som behövdes. Och det har inte blivit av. Kommunen tog tydligen inte någon mer kontakt med Norman angående överenskommelse/avtal när parterna inte kom överens om arrende/köp. I varje fall inte enligt Gunilla Norman. Och det finns inget som tyder på motsatsen.
Min uppfattning är att det verkar som om kommunen helt enkelt inte har velat ha ett avtal med markägarna om att ha kvar bajamajorna vid kiosken. Av någon anledning som jag inte känner till. Och det gör mig synnerligen förundrad, för att uttrycka det någorlunda diplomatiskt. För vi måste komma ihåg – det har stått bajamajor och toaletter på Normans mark i många många år. Varför skulle Norman ha ändrat sig helt plötsligt?
Gunilla Norman har dessutom, enligt egen utsago, även försökt att få kontakt med samhällsbyggnadsnämndens ordförande, socialdemokraten Benny Augustsson, för att diskutera frågan. Men Benny Augustsson har inte hört av sig…
Sopkärlen då?
Ja, de står numera en bit från kiosken. En alltför lång bit anser vissa badgäster. Eller också har de helt enkelt inte sett kärlen… Som istället för att använda dessa kärl låter skräpet ligga kvar på stranden eller slänger det i skogen. Och det kan man naturligtvis tycka vad man vill om, och det gör jag också, men nu är det ju som det är.
Kommunen har fått en del kritik över tillsynen och städningen av stranden. Det är möjligt att det fanns ”inkörningsproblem”, jag vet inte, men nu är nog denna del ordnad. Tror jag. Kommunen städar regelbundet.
Med ett undantag då.
Förvaltningschef Sophia Wikström:
”Vi städar inte kioskens altan eller 5 meter runt kiosken utan anser detta åligger kioskägare.”
Jag undrade hur noggranna de kommunala tjänstemännen var med denna gräns… Låter de ett glasspapper ligga kvar som ligger 4,90 meter från kiosken?
Naturligtvis skrev jag till förvaltningschef Vikström och frågade, och fick svaret:
”Självklart ligger det inte kvar skräp 4.90 m. Jag tycker att vi har gjort en rimlig bedömning att inte städa runt kiosken på ett avstånd av 5 m. jag hoppas att då kioskägarna plockar skräp när de ser det 5.10 m från kiosken. Det är svårt och löjligt att hålla knivskarpa gränser.”
Nu har det ju varit en dålig sommar så det har kanske inte varit speciellt många badgäster på Gardesanna och därmed inte heller så mycket skräp.
När jag pratar med Gunilla Norman så, jag kan inte hjälpa det, så får jag en känsla av deja-vu. Jag tänker på det som har hänt Magnus Larsson i Sikhall, jag tänker på Andersson på Nordkroken… Den enskilda lilla människan mot den stora kommunen. Jag kan ha fel, jag hoppas det. Men ändå, varför kan kommunen inte ordna upp till synes enkla frågor med enskilda kommuninvånare – till gagn för alla kommuninvånare?
Gardesanna är ju faktiskt en av Sveriges absolut finaste badplatser. Ska den inte få fortsätta att vara det? För det kan väl inte vara så, att det finns det en tanke hos kommunen att vilja påverka vilken badstrand som borde vara nummer ett för vänersborgarna…
Äldreombudsman
De sista veckorna/månaderna har jag varit lite involverad, kan man väl säga, med äldre släktingars boende. Det har handlat om en flytt från det gamla invanda boendet, som sedan decennier tillbaka har varit ”hemma”, och allt vad det innebär, till ett äldreboende.
Det har inte bara gett mig en del ”extra arbete” utan också en hel del att fundera över…
Det är tydligen andra som också funderar på detta med äldrevård. Eller som Eva Castberger (FP i Trollhättan) kallade de äldre i TTELA i torsdags – ”gruppen årsrika”. Castberger skrev en debattartikel om missnöjet med äldreomsorgen i Trollhättan och krävde en oberoende och opartisk tjänsteman. Denne skulle ta emot klagomål från missnöjda äldre.
I Vänersborgs fullmäktige behandlades i våras en motion från Morgan Larsson och välfärdspartiet om att inrätta en äldreombudsman. Lite uppseendeväckande var för övrigt att folkpartiet i Vänersborg röstade nej till detta krav, trots att det stod i det kommunala valmanifestet att folkpartiet ville:
”Införa en äldreombudsman”
Morgan Larsson motiverade förslaget om att införa en äldreombudsman med att äldre och anhöriga skulle kunna vända sig dit för att bland annat framföra kritik och klagomål. Ungefär som Castberger i sin debattartikel.
Med den erfarenhet som jag har fått utifrån mina kontakter med äldrevården i Vänersborg kan jag inte på något sätt se att de äldre skulle ha någon ”motståndare” i kommunen, att en ombudsman skulle behöva ta tillvara de äldres intresse mot någon. (Hur det är i Trollhättan vet jag inte.)
Min erfarenhet är att äldrevården i stort sett fungerar alldeles utmärkt. Naturligtvis finns det alltid en förbättringspotential. Men personalen, inklusive alla chefer, är otroligt hjälpsamma, lyssnande, service-minded och dessutom mycket trevliga.
Välfärdspartiet skriver emellertid också i sin motion:
”vända sig att få råd och stöd … kunna hänvisa och förmedla kontakter…”
Och då börjar motionen att tangera mina ”nya” tankar…
Det är oerhört mycket som krävs vid en flytt. Förutom själva ”ansökningsproceduren”, som föregår alltihop, så är det en oerhört massa praktiska saker som de äldre måste ta itu med.
Vid en flytt ska de inte bara ha med sig nödvändiga saker som kläder (sommar och vinter), skor, sängkläder, TV, radio och jag vet inte allt till det nya boendet. Allt ska väljas ut, kläder tvättas, namnas och – transporteras. Sedan ska den gamla bostaden städas och allt som finns där måste ”inventeras” och sorteras. Det är en grannlaga uppgift. Gamla uttjänta saker kanske måste köras till återvinningen, allt som inte ska tas med till äldreboendet kanske måste säljas eller kanske ges till Erikshjälpen eller Röda Korset. Eller ska en auktionist anlitas…?
Och barnen? Vad ska de ha? Och vem ska ha vad?
Och sedan ska bostaden säljas… Kontakt med mäklare ska tas… Och vem ska klippa gräset under tiden…? Och tömma brevlådan…? Och betala räkningarna som kommer till den gamla adressen…? Och all reklam som snabbt fyller brevlådan och visar att huset är tomt, vem ska tömma den ett par gånger i veckan?
Och sedan ska TV-licensen sägas upp, liksom bredbandet. Tidningsprenumerationerna ska adressändras, folkbokföringen måste uppdateras…
Det finns hundratals små detaljer som man i förstone inte tänker på som måste åtgärdas. Det dyker upp saker hela tiden. Tro mig.
Sedan var det detta med det ”administrativa”…
Det ska fyllas i blanketter, blanketter som ofta är mer eller mindre obegripliga. Bilagor ska tas fram och bifogas. Det kan vara deklarationshandlingar, tillgångar, fonder, avtal osv.
För att ta ett exempel. Undertecknad hade (har) så att säga en del kontakter med Pensionsmyndigheten i Stockholm. För att det skulle bli rätt och riktigt så tog jag hjälp av det lokala kontoret i Vänersborg. Efter 30 minuters köande (kontoret är bara öppet en dag i veckan under sommaren), så visade sig personalen mycket hjälpsam med att fylla i blanketter, kopiera och skicka in bilagor. Det kändes bra. Ett tag… Efter två veckor kom ett brev från Stockholm. Handlingarna skulle kompletteras med ytterligare uppgifter och bilagor…
Allt det här ska de äldre ta itu med samtidigt som det sker en oerhörd omställning i deras liv, en omställning som oftast upplevs ganska jobbig. Och de äldre är just – äldre. Kanske 80+. Man kanske har svårt att gå – att cykla eller köra bil är inte att tänka på. Händerna är kanske lite skakiga så att man har svårt att skriva. Eller att hitta rätt knappar på telefonen. Minnet kanske sviktar.
Man har blivit gammal…
Den ekonomiska sidan av en flytt, och ett liv, för en pensionär är ett kapitel för sig…
Välfärdspartiets motion om en äldreombudsman avslogs av fullmäktige. Jag själv var så att säga inte heller odelat positiv… Jag har ändrat mig. Inte så att jag köper Morgan Larssons motivering, men en äldreombudsman behövs. Definitivt.
Jag kan inte se hur de äldre ska, och kan, klara allt som krävs vid en flytt till ett äldreboende. Alla äldre har inte anhöriga, eller anhöriga som bor i samma kommun. Eller anhöriga som kan…
Jag undrar till och med om det inte sitter äldre i Vänersborg, just nu, isolerade, utan anhöriga, och inte vet hur de ska handskas med vardagen och hur de ska kunna förändra sin situation. Och flytta till exempelvis ett äldreboende.
En äldreombudsman i Vänersborg är helt nödvändig!
Och ska jag vara ärlig, jag hade verkligen, rent personligt, önskat att det hade funnits en äldreombudsman i Vänersborg.
Jag hade ringt direkt!
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer