Stefan Kärvlings blogg

Det politiska året närmar sig sitt slut. Kommunstyrelsen hade idag (onsdag) sitt sista sammanträde för 2015, kommunfullmäktige har haft sitt liksom också barn- och utbildningsnämnden.

Som vänsterpartist kan jag notera en tydlig och tråkig utveckling under året. De två stora betongblocken, triumviratet bestående av socialdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet och minialliansen bestående av moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna (tidigare folkpartiet), hittar varandra i allt fler frågor.

Det kanske i och för sig inte är någon större nyhet, men det var en tid, som av en händelse strax innan valet, när det såg ut som om socialdemokraterna tog en liten “vänstersväng”. Den svängen slutade dock mycket tvärt när Marie Dahlin valdes till kommunstyrelsens ordförande och kom i besittning av makten i Vänersborg.

Och ju längre tiden har gått under året så har de två stora blocken allt oftare gjort upp bakom skål och vägg. ”Partitopparna” har ju tid att träffas t ex i kommunhuset för att prata sig samman, de har ju både heltidstjänster och många arvoderade uppdrag.

Det betyder att när frågorna kommer upp i nämnder, kommunstyrelsen och framför allt i kommunfullmäktige, så debatterar de stora blocken inte längre med varandra. Och när framför allt Vänsterpartiet vill diskutera, få reda på fakta och bevekelsegrunder, då sitter de två blockens representanter tysta. På sin höjd kan de begära ordet och kritisera Vänsterpartiet för att de kritiserar och inte fogar sig i de genomtänkta och fantastiska förslagen (OBS Ironi!) som de två blocken har enats kring.

Det är tragiskt. Inte framför allt för Vänsterpartiet, utan för demokratin och vänersborgarna. Den öppna och offentliga debatten där åsikter bryts mot varandra lyser alltmer med sin frånvaro.

Det här är en tendens som blir allt tydligare.

För att ta några exempel.

När byggnationen i skogen vid Kindblomsvägen debatterades i kommunfullmäktige så sa minialliansens ledamöter inte ett ord. Och Marie Dahlin (S) framförde inga som helst argument i sak från talarstolen. Hon bara kritiserade vänsterpartister för deras kritik. För att inte tala om miljöpartiet. Miljöpartisterna konstaterade i början av debatten att de överhuvudtaget inte skulle delta i diskussionerna… Och det gjorde de inte heller…

I socialnämnden lade Vänsterpartiet häromsistens ett förslag på en samordnare i alla frågor som angick de nyanlända, något som bland annat har efterlysts av Rädda Barnen och Röda Korset. Det kom inte en fråga, inte en invändning, inte ett inlägg från de andra ledamöterna, trots vänsterpartisternas vädjan om de andra partiernas synpunkter. Sedan röstade samtliga partier mot Vänsterpartiets förslag…

I barn- och utbildningsnämnden tog betongpartierna emellertid det hela ännu ett steg längre. Där fick Vänsterpartiet inte ens väcka ett ärende (kring Nattugglan). Betongpartierna röstade helt enkelt för att Vänsterpartiet överhuvudtaget inte fick ta upp frågan.

Och tidigare i höst skrev den centerpartistiske ordföranden i TTELA att:

”Vänsterpartiet som har en tendens i en del sammanhang att ’vara för, för att vara emot’…”

Alltså behöver man enligt centerpartisten Mats Andersson (C) inte diskutera med Vänsterpartiet. Man behöver inte ens diskutera överhuvudtaget. Som Vänsterpartiet skrev på sin hemsida:

“Svara inte på frågor, lämna inga förklaringar, lita på att utfallet av eventuella voteringar ger klara besked. Se, vilka majoriteter, så många som röstar för samma förslag, så många kan inte ha fel, eller hur?”

Det känns nog skönt för alla ledamöter i betongpartierna att de är så många och att majoriteten alltid har rätt… (OBS. Ironi igen…)

Och det här med att Vänsterpartiet alltid säger nej är intressant. Det kan jag också få höra från ”folk på stan”. Jag vill kommentera detta kort.

Det förhåller sig så att i en omröstning i en av de politiska församlingarna så ställs alltid två förslag mot varandra. Då ska ledamöterna rösta ”ja” eller ”nej”. Ett av förslagen är huvudförslag och det andra är således motförslaget. Det är (nästan) alltid triumviratets (dvs S, C och MP) förslag som är huvudförslag. Röstar ledamöterna ”ja”, så är det för detta förslag. Det innebär att om Vänsterpartiet har ett eget förslag, så innebär ett “nej” en röst på detta förslag. “Nej:et” är alltså ett “ja” till ett annat förslag.

Och det vet ledamöterna i de styrande partierna. Och Mats Andersson. Det är bara det att det låter bättre i propagandan att inte låtsas om som att Vänsterpartiet alltid har egna förslag. Såvitt vi inte stödjer något av de stora blockens förslag. Och det har faktiskt hänt någon gång… (Och det har till och med hänt att något av betongblocken har stött Vänsterpartiets förslag…)

Genom att utmåla Vänsterpartiet som ett “nej-sägar-parti” så slipper betongpolitikerna att argumentera för sina egna förslag och också att argumentera mot Vänsterpartiets förslag.

Enkelt och bekvämt, men missvisande.

Men det kan man väl kosta på sig när man sitter vid maktens grytor. I kärlek och krig – och politik – är allt tillåtet…

Så tyvärr. Denna mandatperiod börjar alltmer likna den förra perioden då socialdemokrater och centerpartister, med minialliansens tysta medgivande, styrde Vänersborg. Då var det sällan några debatter i de politiska organen och istället såg vi undermåliga beslutsunderlag och dåliga beslut.

Visst, det förekommer ibland undantag. Men dessa bekräftar snarast regeln. När de två blocken någon enstaka gång debatterar med varandra är det i ”småfrågor” som egentligen saknar större betydelse. Dessa debatter blir lite som att visa, för syns skull, att det faktiskt fortfarande finns två block – och inte ett.

Så från ett vänsterpartistiskt perspektiv:

Betongen är tillbaka.

Och det är nästan 3 år kvar till nästa val…