Stefan Kärvlings blogg

Idag är det arbetarrörelsens stora internationella högtidsdag – 1 maj. Första Maj har firats över hela världen sedan slutet av 1800-talet. Från början var det till minne av offren i Haymarketmassakern i Chicago i USA 1886.

I Vänersborg firades Första Maj i vederbörlig traditionell ordning av omkring 60 demonstrerande socialdemokrater. De var 62 personer vid avmarschen och 56 vid återkomsten till Plantaget. Det betydde ungefär 10 personer färre än i fjol. Då räknar jag dock inte med musikkåren som i år bestod av 18 personer. Socialdemokraterna har alltså fortfarande inte hämtat sig från den nedgång i antal demonstranter som man kunde se 2016, då demonstrationsdeltagarna nästan halverades jämfört med året innan. Frågan är väl om socialdemokraterna någonsin kommer över 100 personer igen. I så fall måste nog den förda socialdemokratiska politiken både i Vänersborg och i landet förändras…

Den socialdemokratiska politiken är inte densamma som under Olof Palmes dagar. Då demonstrerade socialdemokraterna alltid för internationell solidaritet. Partiet tog avstånd från USA:s imperialistiska inblandning i tredje världen, som i t ex Vietnam. Nu när samma amerikanska intressen ligger bakom den pågående militärkuppen, eller försök till, i Venezuela så ställer sig socialdemokratin istället bakom de amerikanska intressena. Och jag tror inte heller att socialdemokraterna på den ”gamla goda tiden” skulle sälja vapen till världens kanske mest kvinno- och utvecklingsfientliga och reaktionära land, Saudiarabien – inte när vapnen används för att bomba Jemen tillbaka till stenåldern. Med ett enormt mänskligt lidande, särskilt bland kvinnor och barn, som följd. Och jag tror inte heller att partiet skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta FN:s konvention om kärnvapenförbud.

Det fanns inte heller några protester i Vänersborg, vad jag såg eller hörde, mot den inskränkning av strejkrätten som socialdemokraterna är i full färd med att genomföra. Den strejkrätt som har varit grunden för arbetarrörelsens, och inte minst socialdemokraternas egen, kamp för ett Sverige med demokratiska fri- och rättigheter, gratis utbildning för alla och social välfärd osv.

I Vänersborg då? Det finns väl inte någon som kan påstå att Vänersborg har närmat sig de socialistiska idealen trots alla år av socialdemokratiskt styre, om nu socialdemokraterna har haft den ambitionen. Och varför skulle socialdemokraterna arbeta för det i Vänersborg när den inte gör det i Sverige? Inte heller kan väl socialdemokraterna få till stånd en rättvisare och mer jämlik kommun tillsammans med Bo Carlsson och centerpartiet?

I demonstrationståget syntes som vanligt många av de socialdemokratiska profilerna i Vänersborg. Benny Augustsson, Elisabeth Bohlin, Reidar Eriksson, Madelaine Karlsson, Dan Nyberg, Amanda Blomster Roos, Jonathan Svensson, Christin Slättmyr, Nils-Erik Söderqvist och flera andra toppnamn marscherade under de röda fanorna. Och det var inte det lättaste. Demonstrationen avverkade nämligen en tämligen lång sträcka runt gatorna i centrum. Under de ca 35 minuter som demonstrationen pågick svettades även några av de yngre demonstranterna ymnigt…

Som vanligt var jag ganska nyfiken på vad socialdemokraterna i Vänersborg skulle demonstrera för, men det var dels tunt med plakat och banderoller i tåget och dels var det inga som handlade specifikt om Vänersborg. Den banderoll som dominerade tåget hade parollen ”Heja välfärden!”. Jag kan inte påstå att jag vet vad det konkret betyder, men jag har svårt att tro att det handlar om neddragningar av utbildning och social service. Som är på gång i Vänersborg…

Det kändes som om socialdemokraterna egentligen inte demonstrerade för någonting i år heller. Det demonstreras typ enbart av traditionella skäl. Och det är väl i och för sig ett skäl gott nog. Men borde det ändå inte ha funnits med någon liten banderoll om vad socialdemokraterna vill i Vänersborg…?

Inte heller Benny Augustsson, kommunstyrelsens ordförande, kom med några konkreta förslag på hur kommunen ska ta sig an alla utmaningar. Det finns ju en del sådana, inte minst ekonomiska. Jag hörde nog bara ett konkret ”löfte” – svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Och det ska kommunen ta hänsyn till vid upphandlingar. Inte helt fel för övrigt, men det är väl mer en fråga för politikerna i Stockholm eller i Bryssel.

Annars var Augustssons tal engagerande och medryckande och han avbröts upprepade gånger av åhörarnas applåder. Men det var som sagt ett tal i mycket allmänna ordalag. Augustsson talade om ett hållbart samhälle, om att pensionärerna måste få det bättre, att den sociala inkluderingen ska öka, att landsbygden utvecklas, att sjuktalen minskas, att det är ”livsviktigt” (Augustsson använde faktiskt detta uttryck) att eleverna klarar grundskolan, att politiker och tjänstemän måste jobba ihop och nämnderna över gränserna samt vikten av att planera inför framtiden.

Augustsson försökte visa att Vänersborg var ”på rätt väg” genom att berätta om de positiva saker som händer. Det handlade mest om att det byggs i kommunen. Det byggs bostäder, inklusive hyresrätter, förskolor, t ex vid Belfragegatan, Silvertärnan renoveras, Öxnereds skola ska byggas ut och allt fler detaljplaner utarbetas etc. Och visst, detta är alldeles utmärkt. Men räcker det?

Lena Micko var ”huvudtalare” på mötet. Hon är 2:e vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting – och naturligtvis socialdemokrat. Tyvärr hörde jag inte så mycket av vad hon sa. Precis då blev nämligen undertecknad vänsterpartist tillsammans med Anders Gunn och Lennart Dikelius intervjuade av TTELA… Så vem vet, kanske kommer delar av intervjun att publiceras. Och kanske med bild…

PS. Och visst, intervjun publicerades med foto och allt – se ”Det spelar roll att rösta i EU-valet”.