Stefan Kärvlings blogg

Anm. Fortsättning på inlägget “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall”.

Magnus Larsson ansökte om strandskyddsdispens för att bygga till garaget som ligger på “Politikerhyllan”, dvs kullen där hans bostadshus är beläget. Han ville få ett nytt och större garage med en nockhöjd på ca 6,4 meter och en byggnadsarea på ca 202,5 kvm. I denna del av ansökan ville Larsson dessutom att hans hemfridszon utökades. 

Byggnadsförvaltningen rekommenderade byggnadsnämnden att avslå ansökan om strandskyddsdispens. Den avgörande orsaken för förvaltningen var att garaget skulle utöka hemfridszonen och minska den allemansrättsligt tillgängliga marken. Nästan hela motiveringen handlade om detta. Garaget skulle bli betydligt större, få en annan karaktär, hemfridszonen skulle därför utökas och den fria passagen påverkas. Dessutom saknades särskilda skäl för en strandskyddsdispens.

Byggnadsnämnden gjorde en helt annan bedömning. Nämnden fattade följande beslut:

“Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för tillbyggnad av garage med villkor att fasad mot söder inte får förses med fönster. Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats, se bilaga.”

Byggnadsnämnden menade, tvärtemot förvaltningen, att området redan var ianspråktaget, garaget låg inom tomtplatsen, den fria passagen kunde bevaras och trädridån kunde skyddas genom villkor.

Och man undrar, hur kan politiker i byggnadsnämnden och tjänstepersoner i byggnadsförvaltningen komma till så totalt motsatta ståndpunkter? Två instanser i samma kommun studerar exakt samma underlag, samma fastighet och samma lagparagrafer, men landar i totalt motsatta slutsatser.

Det ger mig vatten på en gammal kvarn. Jag har i ett flertal blogginlägg genom åren ondgjort mig över byggnadsförvaltningens, Länsstyrelsens och även Mark- och miljödomstolens beslut. Jag har hävdat att Miljöbalken och PBL (=Plan och bygglagen) ofta handlar om bedömningar och tolkningar och att det innebär att det finns stora utrymmen för personliga tyckanden och värderingar. Och personliga värderingar och tyckanden påverkas som vi vet av ideologisk och politisk uppfattning, känslor, personkännedom, egna upplevelser, förutfattade meningar, osv. Det har en tendens att göra de juridiska besluten till lite av ett lotteri och framför allt, det riskerar att alla inte blir lika inför lagen. Det är ett allvarligt problem. Jag tror att bland annat Magnus Larsson, Anders Solvarm, Bengt Davidsson på Juta och Thorenius i Vargön håller med.

Av ovanstående skäl tänkte jag ägna resten av detta inlägg för att se vad skillnaderna i synsätt består av mer noggrant mellan politikerna i byggnadsnämnden och tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen. Det är ju dessutom en förhållandevis enkel fråga – strandskyddsdispens för en utbyggnad av ett garage.

Det centrala i bedömningen tycks alltså vara att byggnadsförvaltningen utgår från att den planerade förändringen av garagets storlek och karaktär leder till en utökad hemfridszon och därmed ett hinder mot dispens. Byggnadsnämnden utgår i stället från att byggnaden uppförs inom redan ianspråktagen tomtplats och att strandskyddets syften kan upprätthållas genom villkor.

Förvaltningen utgår från beslutet om tomtplats från 2011. Då avgränsades tomtplatsen på ett visst sätt och då blir slutsatsen att ju större garage desto större hemfridszon och mindre allemansrätt. Här tycker jag att förvaltningens resonemang brister. Man konstaterar att hemfridszonen utökas, men utvecklar inte varför den skulle göra det på just denna plats. Då förstår jag nämndens resonemang bättre. Nämnden tycks istället mena att tomtplatsen redan finns och garaget ligger inom den, alltså förändras inte strandskyddets syfte.

Förvaltningen skriver, vilket jag reagerar på, att garagebyggnaden blir:

”…så stor att den dominerar över bostadshuset och därmed inte längre uppfattas som en komplementbyggnad…”

Detta är ett argument som snarare hör hemma i en bygglovsprövning enligt plan- och bygglagen än i en strandskyddsprövning enligt miljöbalken. För byggnadsnämnden verkar storleken inte spela någon roll.

Det andra jag reagerar på lite särskilt är att förvaltningen skrev:

“behovet av garage för ett enbostadshus [får] redan anses vara tillgodosett genom befintlig byggnad.”

Det är en ganska subjektiv, personlig bedömning. Politikerna i nämnden hade en helt annan utgångspunkt. Fastigheten är redan ianspråktagen och åtgärden sker inom den etablerade tomtplatsen. Nämnden utgår alltså från det särskilda skälet i 7 kap. 18 c § miljöbalken – att området redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.

Förvaltningens syn på allmänhetens fria passage är intressant. Den är nästan lite filosofisk. Om hemfridszonen ökar minskar den fria passagen. Sambandet tycks vara automatiskt. Och så kommer byggnadsförvaltningens slutsats:

“Vid en intresseavvägning mellan det enskilda intresset av att utöka garageytan och det allmänna intresset av att säkerställa den fria passagen till stranden bedöms det allmänna intresset väga tyngre.”

Som sagt, det handlar ofta om ”bedömningar”, och bedömningar har alltid ett mått av subjektivitet. Men stämmer det verkligen att ett större garage på Sikhall 1:6 (Magnus Larssons fastighet) medför att hemfridszonen utökas och att denna zon tar i anspråk mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig? Förvaltningen analyserar inte terrängen, höjdskillnaderna, vegetationen eller hur människor faktiskt rör sig på platsen. Slutsatsen presenteras som självklar, men motiveringen till varför hemfridszonen skulle förändras redovisas inte. Och byggnadsnämnden verkar inte heller ha accepterat sambandet. Jag tror inte heller att det finns någon regel i Miljöbalken som säger att ett större garage automatiskt skulle medföra en större hemfridszon.

Byggnadsnämnden skriver:

“Den planerade tillbyggnaden bedöms rymmas inom tomtplatsavgränsningen. Söder om tomtplatsen finns ett naturområde med en träridå som fungerar som fri passage samt utgör skydd och spridningskorridor för arter i området. … Åtgärden bedöms därmed inte strida mot strandskyddets syften.”

Nämnden håller med om att det finns ett naturområde med en träridå i söder som fungerar som spridningskorridor, men de gör en helt annan riskbedömning. De menar att träridån utanför tomtplatsen inte kommer att påverkas. Istället för att avslå ansökan väljer nämnden att lösa problemet med ett villkor: garaget får inte ha några fönster mot söder. Genom att ta bort fönstren anser nämnden att den fria passagen kan ”fortsatt säkerställas” (allmänheten blir inte uttittad), och därmed strider inte åtgärden mot strandskyddets syften. 

Det hör egentligen också till saken att den mark som förvaltningen beskriver som allemansrättsligt tillgänglig har ett mycket begränsat värde för friluftslivet. (Se “Förvaltningen: Nej till dispens på Sikhall”.) Och då kommer proportionalitetsprincipen in, dvs som Mark- och miljööverdomstolen skrev i en prejudicerande dom (F 11186-17):

“[en prövning av] om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde”

Det finns dessutom ett särskilt skäl för att bevilja strandskyddsdispens anser byggnadsnämnden och hänvisar till Miljöbalken:

“området [har] redan tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Förvaltningen håller alltså inte med nämnden. Den anser att tillbyggnaden planeras i den absoluta utkanten av tomtplatsen. Bedömningen är då att garagets storlek i praktiken kommer att utvidga hemfridszonen till mark som i dag är allemansrättsligt tillgänglig.

I detta ärende får jag återigen intrycket, som jag har fått flera gånger tidigare, att byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun, och myndigheter som Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen (MMD), också i Vänersborg, utgår från gränser på kartor och storlekar och avstånd på ritningar – istället för att göra konkreta bedömningar av terräng, bebyggelse, siktlinjer och hur området faktiskt uppfattas. I domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) betonas gång på gång att t ex en hemfridszon ska bedömas konkret i det enskilda fallet. Jag tycker att politikerna i byggnadsnämnden visar prov på en syn som rimmar tämligen bra med MÖD:s domar.

Det kan till sist tilläggas att byggnadsnämnden även beslutade att:

“Som tomtplatsavgränsning gäller tidigare beslutad tomtplats”

Det är intressant är att byggnadsnämnden uttryckligen slår fast att den tidigare tomtplatsavgränsningen ska gälla även fortsättningsvis. Det talar emot förvaltningens uppfattning att garaget i sig skulle utvidga hemfridszonen.

I mitt förra inlägg fanns det formella beslutet över den tomtplatsavgränsning som gäller. Skissen/kartan är inte helt lätt att tolka. Jag har ställt frågan till byggnadsförvaltningen om var exakt tomtplatsavgränsningen går.

Jag väntar fortfarande på svar.

Länsstyrelsen har beslutat att överpröva strandskyddsdispensen för garaget. Hittills är överprövningen klar gällande en av dispenserna, just denna om tillbyggnad av garage. 

Den 7 maj meddelade Länsstyrelsen sitt beslut. Det ska jag skriva om i nästa inlägg.