Hem > Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Magnus Larsson, Sikhall > Historien om Magnus Larsson (7)

Historien om Magnus Larsson (7)

12 september, 2021 Lämna en kommentar Go to comments

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.

Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:

“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”

Denna karta bifogades:

Sedan utvecklade Larsson förslaget:

“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”

Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.

Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.

Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:

“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”

Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.

Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…

Blomgren yrkade på:

  1. “Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”
  2. “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
  3. “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
  4. “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”

Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:

“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”

Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.

Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.

Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.

De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).

Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…

Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.

Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på… 

En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…

Gunnar Lidell skrev:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”

Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…

Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…

Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.

Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga kommunfullmäktiges beslut.

Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Magnus Larsson, Sikhall
  1. Anders Johansson
    12 september, 2021 kl. 18:36
    Svara

    Kommunen har nog glömt den mark som dom redan äger i Sikhall för den är så misskött att det är svårt att förstå.
    Men dom kanske anser att allmänheten inte bor i Sikhall.
    Men hade kommunen förköpt fastigheterna hade dom nog snabbt kommit på att dom inte behöver dom och sålt dom till en viss person,
    Då hade det nog blivit motorväg ut till Sikhall och massa andra kommunala medel.
    Naturligtvis för att tillgodose allmänhetens intressen.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: