Hem > Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall > Historien om Magnus Larsson (14)

Historien om Magnus Larsson (14)

3 oktober, 2021 Lämna en kommentar Go to comments

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (13)”.

Magnus Larsson fortsatte att ta kontakt med kommunen trots att han hade överklagat kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmält kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Som svar på Magnus Larssons försök till dialog och kompromisser skrev Lars-Göran Ljunggren (S) den 30 maj 2006:

“Det grundläggande beslut som kommunen fattat i kommunfullmäktige är att kommunen skall utöva sin lagenliga förköpsrätt. Beslutet är överklagat av Dig och det pågår två rättsliga prövningar. Min uppfattning är att de rättsliga processerna bör ha sin gång innan kommunen hanterar frågan vidare. Det innebär att kommunen inte fattar något nytt beslut förrän processerna slutligen avgjorts.”

Det var så att säga “locket på”, men Ljunggren avslutade faktiskt brevet till Larsson på ett annorlunda och mer ”hoppingivande” sätt:

“…har jag bett berörda tjänstemän att ta kontakt med Dig för att redan nu diskutera dessa frågor. För att visa min goda vilja har jag också – trots vad jag skrivit ovan – gett tjänstemännen i uppdrag att se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse mellan kommunen och Dig.”

Först tar jag din egendom typ, sa Ljunggren, och sedan visar jag min goda vilja och tar kontakt med dig… 

Och så skedde faktiskt. Fastighetsenheten ordnade ett möte med Magnus Larsson en månad senare, den 27 juni 2006. Men det var nästan så att man fick uppfattningen att tjänstepersonerna inte ville träffa Magnus men “vi var typ tvungna för att Ljunggren sa det…”. De skrev:

“Vi träffades 2006-06-27 i kommunhuset med anledning av kommunstyrelsens ordförande, Lars-Göran Ljunggrens skrivelse till dig 2006-05-30 där han givit oss i uppdrag undersöka om det kan…”

Och tjänstepersonernas förmodade farhågor infriades. De blev tydligen mycket besvikna på Magnus Larsson. Jag antar att det var ömsesidigt…

Det finns inga minnesanteckningar eller protokoll från mötet mellan Fastighetsenheten och Magnus Larsson den 27 juni. Däremot redovisade tjänstepersonerna sin syn på mötet och de förhandlingar som tilldrog sig i ett brev till Larsson en vecka senare, den 3 juli. (Citatet ovan är ifrån det brevet.)

Det stod inte beskrivet i brevet hur kommunens förslag såg ut som lades fram till Larsson. Det stod bara att det presenterades för honom och att två kartor med markeringar överlämnades. När det gällde infarten till parkeringen vid badet tycktes det dock som om kommunen ansåg att de skulle kunna komma överens med Magnus Larsson. Men när det gällde den andra “oenigheten” skrev tjänstepersonerna:

“På området på Sikhall 1:4 och 1:6 uppfattade vi att du inte accepterade vårt föreslag.”

Å andra sidan accepterade tjänstepersonerna inte Magnus Larssons lösningar heller. De innebar två alternativ, enligt tjänstepersonerna:

“1. Skänka magasinsbyggnaden med mark till Stiftelsen Sikhalls Magasin och att ingå i någon typ förening för parkering och toaletter där din del skulle vara 25 %. Resten av kostnaderna fördelas mellan kommunen, stiftelsen och Segelsällskapet.
2. Avstå en del av markerad yta men inte den del där smedjan står [den stod på kullen vid 90-graderskurvan på väg till magasinet och politikerhyllan; min anm] med tillhörande vik och den södra viken för att kunna anlägga pirer som skydd för båtar och bryggor för förtöjning. Du angav inget pris för kommunalt ägande av denna mark men det skulle bli ett mycket högt pris för kommunen. Något arrende av området var inte aktuellt för dig, möjligen ett mindre område vid piren och nedfartsrampen.”

Och tydligen var detta två totalt oacceptabla lösningsförslag för kommunen. Ja, så oacceptabla att vidare dialog var meningslös:

“Vår uppfattning är att dina krav på en lösning med uppdelning av mark och pris på denna är enligt vår uppfattning långt ifrån vad som skulle kunna godkännas av kommunfullmäktige. Vi finner därför inte meningsfullt att fortsätta med några förhandlingar.”

Det är svårt att förstå den totalt avoga inställningen hos tjänstepersonerna. De verkade inte förstå att de faktiskt satt där som representanter för en “makt” som hade beslutat att expropriera Larssons mark – mark som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Man får uppfattningen att de bara krävde att Larsson skulle acceptera deras villkor rakt av. Som “makten” ofta kräver… De verkade vara totalt okänsliga för Magnus Larssons belägenhet. De var bara språkrör för kommunen, och ytterst för, ja… Vem…? Bo Carlsson? Carlsson var ju som ordförande i samhällsbyggnadsnämnden deras “politiske chef”.

Jag undrar även hur priset kunde vara ett argument mot fortsatta förhandlingar när tjänstepersonerna i samma skrivelse uppgav att Magnus inte hade lämnat något prisförslag.

Det är svårt att inte instinktivt ta parti för “den lille mannen” i sammanhanget – mot den “stora”, oformliga, kommunala byråkratin. Och jag reagerar också ganska starkt på att tjänstepersonerna gjorde sig till talespersoner för kommunfullmäktige. De gick, som jag ser det, vida över sin kompetens. Besluten är politikernas och ingen annans. Tjänstepersonerna hade inte heller, enligt dem själva, fått några förhandlingsdirektiv. De skrev i början av brevet att de bara fick i uppdrag av Ljunggren att:

“se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse”

Vilket de alltså inte tyckte.

Jag undrar vad syftet med mötet egentligen var från Ljunggrens och kommunens sida…

Bläcket hade inte hunnit torka på Fastighetsenhetens brev innan Magnus Larsson kom med ett nytt förslag till uppgörelse. Faktum var att Larssons nya förslag lämnades innan tjänstepersonerna hade författat och skickat ovanstående brev. Det var naturligtvis så att Larsson hade märkt att kommunen inte ville acceptera den kompromiss och de lösningar som han hade föreslagit. Magnus tänkte då igenom situationen och backade ytterligare. Man måste komma ihåg att Magnus Larsson kämpade med ”näbbar och klor” för att få behålla så mycket som möjligt av sina fastigheter. Kommunen hade ju beslutat att ta alltihop ifrån honom.

Magnus Larsson lämnade ytterligare ett förslag den 29 juni 2006, två dagar efter mötet men fyra dagar före tjänstepersonernas brev (den 3 juli). Det var ett mycket långtgående förslag. Och är det möjligtvis någon som fortfarande, mot alla odds, tror att Magnus Larsson spelade bakom ryggen på kommunen, så är det definitivt läge att omvärdera den uppfattningen. Magnus Larsson skrev nämligen:

“Jag är villig att skriva ett gåvobrev till stiftelsen Sikhalls magasin eller kommunen att jag skänker bort magasinet. Gåvobrevet träder i kraft när jag får min lagfart. Angående Sörbo 1:4 går jag med på att stycka av nästan all mark på sjösidan av vägen. Den parkering kommunen vill bygga på landsidan av vägen (alltså på mitt produktiva spannmålsfält) går jag också med på att stycka av om det skulle behövas.”

Magnus Larsson hade tröttnat på kommunen, hans tålamod höll på att ta slut. Han ville ta sin fastighet i anspråk och börja bruka jorden och sköta skogen, han ville röja upp och bygga sig en bostad på marken. Han kunde inte hålla på med dessa eviga bråk med kommunen. Magnus Larsson var villig att skänka bort delar av sin mark till kommunen för att uppnå detta. Det var de delar som kommunen behövde för att förverkliga de planer som hela tiden hade framförts. Men Larsson hade ännu mer att erbjuda kommunen.

Larsson fortsatte:

“Angående parkeringsplatsen vid Sikhalls magasin (sikhall 1:4-1:6) är mitt förslag följande, jag upplåter halvön gratis åt allmänheten, kommunen. Jag har alltså köpt & betalt den och tar inte betalt för den. Inte nog med det utan jag tar också 25% av kostnaderna att sköta parkeringen. Om vi bildar en väg & parkeringsförening så kan ingen stänga av nånting och allmänheten känna sig välkommen. … Om jag bygger nya toaletter, sätter upp lampor och ljus och åtar mig att sköta den här anläggningen för exempelvis 20.000 indexreglerade kronor om året minus mina 25 %. För så här lite pengar får vi en avgiftsfri stor uppgrusad parkering, gräsmattorna klippta, bra avgiftsfria sjösättningsramper, allmänna toaletter och lampor & ljus.
Jag vädjar till kommunstyrelsen att komma ut och träffa och diskutera med mig på plats.”

Var det någon tvekan att Magnus Larssons förvärv av fastigheterna inte handlade om pengar utan om att utveckla Sikhall och göra området attraktivt? (Som trogna läsare vet så hindrar kommunen honom fortfarande att utveckla Sikhall – se min bloggserie “DP Sikhall”.) Som jag ser det var Magnus Larssons erbjudande oerhört förmånligt för kommunen. För nästan inga pengar alls så skulle kommunen dels få som de ville och dels få en utveckling i Sikhall.

Fast det tyckte inte Fastighetsenheten. Det visade sig nämligen att tjänstepersonerna hade läst Magnus Larssons nya förslag innan de skrev sitt brev.

De skrev:

“Vi har tagit del av din skrivelse till kommunstyrelsen, daterad 2006-06-29. Innehållet i den skrivelsen ändrar inte vår uppfattning i frågan.”

Jag tror ärligt talat inte att kommunen ville komma överens med Magnus Larsson.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: