Hem > Allmänt Vänersborg, Juridik, Magnus Larsson, Sikhall > Historien om Magnus Larsson (8)

Historien om Magnus Larsson (8)

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7).

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

  1. Pontus
    14 september, 2021 kl. 21:42

    Nu börjar det bli riktigt intressant med paragrafer §§§ och advokater och grejer. Nu får man poppa popcorn och korka upp mer och mer för varje avsnitt i serien. Är värre än Game Of Thrones. Detta var före min tid som byråkrati. Mycket lärorikt, (för såna som vill följa lagen… ) du får snart ta inträde på bloggen.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: