Arkiv

Archive for 30 september, 2021

Historien om Magnus Larsson (13)

30 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (12)”.

Den 15 februari 2006 beslutade kommunstyrelsen att ställa sig bakom kommunjuristens förslag till yttrande och det skickades in till Länsrätten. (Se Historien om Magnus Larsson (12).)

Gunnar Lidell (M) deltog inte i beslutet, han hade ju röstat mot förköpet i kommunfullmäktige. Bo Carlsson (C) och ytterligare två ledamöter deltog varken i handläggning eller beslut på grund av jäv. Det hindrade ju inte att Bo Carlsson arbetade mot Magnus Larsson i andra sammanhang…

Två ledamöter i Folkviljan reserverade sig. De ville stryka avsnittet om att kommunen ville ingå en överenskommelse med Magnus Larsson. Folkviljan ansåg inte att Larsson skulle få behålla någonting av sina fastigheter överhuvudtaget. Det visade sig att ledamöterna stenhårt och envist höll fast vid att smutskastningen av Larsson var befogad och rättfärdig.

Den 15 mars yttrade sig Magnus Larsson över kommunens yttrande. Han hade självklart hjälp av en jurist, från advokatfirman Kjällgren.

När det gällde de juridiska spetsfundigheterna i kommunens resonemang i yttrandet (se “Historien om Magnus Larsson (12)”) skrev Kjällgren:

“Självklart äger en kommun inom ramen för sin kompetens förvärva mark för kommunala behov. Den aktuella frågan i målet är inte denna, utan huruvida kommunen lagligen, och därmed inom ramen för sin kompetens, ägt utnyttja rätten enligt förköpslagen att tvångsvis överta äganderätten till de berörda fastigheterna. För att bedöma denna fråga är det nödvändigt för domstolen att pröva huruvida fastigheterna som sådana kvalificerar sig för en tillämpning av förköpslagens bestämmelser. Om så inte är fallet, strider kommunens beslut mot lag och skall … upphävas.”

Kjällgren noterade att under en stor del av den kommunala processen spelade Sikhalls magasin en stor roll, medan det i det senare skedet handlade om friluftsintresset. Jag kan väl lägga till att det inte fanns någon motivering alls i kommunfullmäktiges slutliga beslut.

Kjällgren tyckte rent allmänt att Magnus Larsson redan i sitt första yttrande egentligen hade svarat på de saker som kommunen tog upp. Sedan förstod advokatbyrån inte heller rädslan för Magnus Larsson, dels var det ju strandskydd i området, och dels kunde ju kommunen vidta andra åtgärder utan att gå så långt som till att förköpa marken, t ex införa områdesbestämmelser, upprätta detaljplan, inrätta naturreservat etc.

Kjällgren anförde inte direkt några nya argument, alla argument hade redan framförts. Magnus Larsson vidhöll slutligen att det skulle vara muntliga förhandlingar och syn på plats.

Kommunen fick tillfälle att lämna ytterligare ett yttrande. Det är så den fungerar i sådana här rättsprocesser. Det skrevs den 3 april, återigen av kommunjuristen, och antogs av kommunstyrelsen den 12 april. Kommunen upprepade ståndpunkten att den hade lagen på sin sida. Länsrätten skulle därför inte ens pröva överklagandet.

Kommunen upprepade även att kommunalt ägande var den enda garantin på sikt för att allmänhetens intresse skulle tillvaratas:

“Dessa privata intressen kan också komma att förändras över tiden. Det är inte alls säkert att dessa är detsamma i framtiden om t ex tio, tjugo eller kanske trettio år.”

Strandskydd och andra lagar var inte tillräckliga för att avskräcka Magnus Larsson från att privatisera området – om kanske 30 år… Och att inrätta ett naturreservat innebar:

“ett intrång för den enskilde.”

“Intrång”? Så det var tydligen skonsamt för fastighetsägare Magnus Larsson om kommunen exproprierade alla fastigheterna istället för att inrätta ett naturreservat – och göra “intrång”…? Jag kan inte tolka formuleringarna på annat sätt.

Kommunens argumentation imponerade inte nu heller, såvida inte kommunledningens ambition var att kommunalisera all privat egendom i Vänersborgs kommun… För vem vet vad folk skulle hitta på med sina fastigheter om 30 år…

I kommunstyrelsen anmälde Gunnar Lidell (M) återigen att han inte deltog i handläggningen. Och för första gången gjorde James Bucci (V) detsamma. Bucci var nu säker på vem som hade rätt och vem som hade fel… (Se “Historien om Magnus Larsson (10)”.)

Med alla dessa bloggar har jag nu på ett mycket uttömmande sätt redovisat i stort sett alla turer i denna förköpsprocess. Jag har samtidigt redogjort för alla argument som kommunen förde fram för nödvändigheten av att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. På samma sätt har jag presenterat Magnus Larssons argument för sina ståndpunkter – och också hans olika kompromissförslag.

Alla som har läst bloggarna bör vid det här laget kunna bilda sig en uppfattning om vem som hade rätt och vem som hade fel. Jag hoppas att politiker och tjänstepersoner i kommunhuset också gör det…

Vi får inte heller glömma att Magnus Larsson hela tiden befann sig inför det högst reella hotet att kommunen var på väg att ta ifrån honom hans hus och hem samt hans jord och skog. Samtidigt som han fortsatte att utpekas som en mycket suspekt person med dolda avsikter… Vilket det faktiskt antyddes av tjänstepersoner senast den 21 september i år på byggnadsnämndens sammanträde. (Se “DP Sikhall (11): Återremiss!!”.)

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (14)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: