Arkiv

Archive for 5 oktober, 2021

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: