Hem > Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall > Historien om Magnus Larsson (18)

Historien om Magnus Larsson (18)

14 oktober, 2021 Lämna en kommentar Go to comments

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

Advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren var ovanligt rak och närmast upprörd när han för Magnus Larssons räkning yttrade sig (den 4 december 2006) på kommunens inlaga till Länsrätten. Kommunens inlaga var “anmärkningsvärd” ansåg advokaten. Kommunens intresse av att “sätta dit” Magnus Larsson, dvs expropriera hans mark, var större än att det skulle bli bra för allmänheten. Och det var onekligen en riktig iakttagelse. Tyvärr verkar detta förhållande fortfarande till stor del ha sin giltighet…

Lundmark yttrade sig också över kommunens åsikt att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut:

“Överlämnandet av de aktuella markområden var givetvis inte ett känt förhållande vid överklagandet av kommunens beslut. Gåvorna åberopas heller inte såsom sådan omständighet som avses i 10 kap 10 & kommunallagen. Den händelseutveckling som skett under målets handläggning har emellertid förstärkt den grund som åberopats av Magnus Larsson, nämligen att det aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Sug på den meningen, det är en nyckelmening i hela det här skandalösa affären:

“det [har] aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Advokat Lundmark hade varit bortrest under hela november 2006. Under tiden hade Magnus Larsson författat en egen inlaga till Länsrätten, men väntat med att skicka in den tills Lundmark hade återvänt. Larsson fick nämligen anstånd med att komma in med ett yttrande.

Lundmark skrev i sitt yttrande till Länsrätten:

“Eftersom Larssons egen skrivelse på ett bra sätt ger en bild av bakgrunden till strandskyddsdispensen och markfrågorna, därtill med personlig prägel, fogas skrivelsen till denna inlaga.”

Jag håller med Lundmark och tänkte därför redogöra för Magnus Larssons egenhändigt skrivna yttrande till Länsrätten.

Angående strandskyddsdispensen skrev Magnus Larsson att Vänersborgs kommun hade rekommenderat honom att söka dispens:

“Vem som helst som vore köpare till den här fastigheten hade varit tvungen att söka strandskyddsdispens för att allmänheten och det rörliga friluftslivet ska fungera.”

Magnus berättade att strandskyddsdispensen delvis omfattade byggnader:

“Jag har t ex rivit mitt eget garage för att göra plats åt en gång & cykelbana, den är redan färdig.”

Vidare omfattade strandskyddsdispensen, skrev Larsson:

“sjösättningsramp, avbärare, båtplatser, bryggor, muddring och allmänna toaletter så att även kvinnor, små barn och handikappade kan vistas i området.”

Larsson berättade om hur han anlagt en mindre parkeringsplats och att den stora parkeringen hade röjts, städats, dränerats och grusats. Han hade också gjort i ordning och bekostat en kombinerad väg och vandringsled.

Larsson nämnde även att samhällsbyggnadsnämnden hade återremitterat ett yttrande till Länsstyrelsen angående strandskyddsdispensen:

“om det är samma påverkade samhällsbyggnadsnämnd som lade ett enhälligt beslut om att förköpa min sommarstuga 1:23 då får nog jag vara glad om jag får tälta i området efter att de har yttrat sig!”

Magnus Larsson kommenterade också gåvobreven och bakgrunden till dem. Och det var ganska viktig information, speciellt när det gällde gåvobrevet till Vänersborgs kommun. Larsson skrev:

“[Gåvobrevet] innefattar exakt det som tagit VBG kommun åtta månader att själva rita in på en karta.”

Vi känner igen den tidsåtgång som alltför ofta tycks vara ett signum för de tekniska nämnderna i Vänersborgs kommun… Magnus Larsson fortsatte:

“Parkeringsplatser, stenpiren, sjösättningsramp och plus en del vattennära mark. Kommunen får naturligtvis gärna ta över de delar av strandskyddsdispensen som rör kommunens tilltänkta mark, för att det ska bli så bra som möjligt i Sikhall. Om kommunen behöver en hundradel av min fastighet för det rörliga friluftslivet och jag skänker bort den hundradelen då behöver väl inte kommunen förstöra en hel gård för en jord & skogsbrukare som behöver gården i sin näring.”

Här har vi naturligtvis motivet för Magnus Larssons villighet att sluta en överenskommelse. Han levde under det ständiga hotet att kommunen skulle expropriera alltihop, alla hans fastigheter i Sikhall. Det var en slags utpressning från kommunen. Om kommunen hade någon moral? Tja…

Larsson förstod inte riktigt kommunens agerande:

“Marken har bytt ägare från en privat ägare till en annan, vad är problemet? Jag har aldrig nekat kommunen att köpa den mark de vill ha!”

På tal om kommunal effektivitet, Larsson fortsatte:

“Det har nu gått ca ett år, ändå har inte kommunen kunnat precisera en enda siffra på vad de vill betala för marken. Jag har lämnat förslag på att anlita oberoende värderingsmän! Omgående fick jag svar att på den iden trodde inte kommunen på och på det sättet ville inte kommunen göra upp affären.
Där emellan har jag lämnat massor med olika förslag t ex att kommunen kan få råda över marken gratis och jag sköter den. Jag har lagt förslag om att bilda en parkeringsförening där jag upplåter marken gratis och själv tar 25 % av kostnaderna att sköta parkeringen. Jag har lämnat olika gräns och prisförslag men jag har talat för döva öron. Kommunen har visat totalt ointresse av att lösa problemet.”

Och återigen betonade Magnus Larsson för Länsrätten vilken ohållbar och frustrerande situation kommunen hade försatt honom i:

“Därför lämnar jag nu dessa gåvobrev för jag vill behålla resterande av min gård, mitt hus och hem som jag köpt på ett ärligt sätt till högstbjudande.”

Det är svårt att egentligen beskriva vad Vänersborgs kommun utsatte Magnus Larsson för. Det verkade vara någon slags psykologisk krigföring, och utmattningstaktik. Som faktiskt verkar fortsätta än idag.

Men Larsson avslutade inlagan till Länsrätten:

“Ni har ju säkert förstått att det är något som inte stämmer i detta förköpsärende : t ex att samhällsbyggnadsnämndens ordförande med dottern XX (Magnus nämner förnamnet; min anm) står som spekulanter på mäklarlistan.”

Och ställde den enkla, men avgörande frågan – en fråga som många i Vänersborgs kommun, politiker som tjänstepersoner, borde ha ställt sig under hela den här makabra förköpsprocessen:

“Om vi vänder på förköpsärendet, finns det någon som tror att detta vore ett ärende för förköp med dem som köpare?”

Skulle kommunfullmäktige ha beslutat att förköpa fastigheterna om Bo Carlsson hade vunnit budgivningen och blivit ägare till fastigheterna i Sikhall?

Alla som tror det kan räcka upp en hand…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall
  1. Strandskydd
    14 oktober, 2021 kl. 19:04
    Svara

    Spännande läsning om hur kommunen hanterat frågan om strandskydd och strandskyddsdispens.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: