Stefan Kärvlings blogg

Det är flera personer som har ställt frågan om hur man överklagar ett beslut i kommunfullmäktige om att inrätta verksamhetsområden. Hur gör en enskild fastighetsägare/invånare om hen inte vill bli tvångsansluten till det kommunala VA-nätet?

Jag är varken jurist eller expert på området, men jag vill ändå ge några tips och synpunkter på vilka möjligheter det kan finnas. Men kom ihåg, om du tänker överklaga ett kommunalt besök – hör för säkerhets skull först med en person som kan det här med lagar och paragrafer.

Kommuninvånare kan rent allmänt överklaga och laglighetspröva kommunala beslut i tre instanser – Förvaltningsrätten, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. Och självklart finns det säkerligen också tillfällen där en polisanmälan kan vara på sin plats. Fast det kanske inte gäller verksamhetsområden…

Förvaltningsrätten avgör bland annat tvister mellan enskilda personer och myndigheter. Det går alltså att överklaga ett fullmäktigebeslut till rätten. Då laglighetsprövar Förvaltningsrätten beslutet. Det betyder att rätten prövar om ett formellt fel har begåtts i handläggningen av ärendet. Men som kommuninvånare kan man också hävda att beslutet strider mot lag, i det här fallet Lagen om allmänna vattentjänster (LAV).

I LAV 6 § finns det tre rekvisiter som kommunen ska ta hänsyn till – miljöskydd, hälsoskydd och samlad bebyggelse/större sammanhang. En fastighetsägare kan hävda att ett eller flera av dessa rekvisiter inte uppfylls. Det kanske också är möjligt att angripa det faktum att kommunen inte går ned på varje enskild fastighet för att visa på hur rekvisiter uppfylls. Vissa kommuner försvarar ett beslut om att inrätta verksamhetsområden med att nya bostäder ska byggas inom området. På Vänersnäs är det däremot svårt för Vänersborgs kommun att påstå något sådant. Det finns nämligen inga underlag som visar att det planeras nya bostadsområden.

Förvaltningsrättens dom kan överklagas till Kammarrätten och sedan till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Vissa beslut som kommunen fattar enligt plan- och bygglagen (PBL) kan överklagas till Länsstyrelsen. 

“Länsstyrelsen prövar överklagade beslut från kommuner, kyrkan och Trafikverket. Det kan handla om bland annat bygglov, parkeringstillstånd, enskilda avlopp, buller, gravrätt och trafikskyltning.”

Det finns en del information om Länsstyrelsens roll på Svenskt Vattens hemsida. (Se “Verksamhetsområde”.) Det står t ex:

“Fastighetsägare som vill att fastigheten införlivas i kommunalt verksamhetsområde och är oense med kommunen om behovet, kan vända sig till länsstyrelsen för att få den att förelägga kommunen att ta in denna i verksamhetsområdet.”

Det är oklart om motsatsen gäller. Det kanske blev “kortslutning” när lagen stiftades… Längre ner på sidan står det dock om inskränkningar i ett verksamhetsområde, dvs LAV 9 §:

“Ett verksamhetsområde får inskränkas enligt 9 § vattentjänstlagen så att det inte omfattar en bebyggelse som uppenbarligen saknar behov av allmänna vattentjänster.”

Det förefaller som om vägen via Länsstyrelsen inte är en helt lätt väg att gå i sammanhanget. Men huruvida det är möjligt eller inte kan jag inte svara på.

Den som inte är nöjd med Länsstyrelsens beslut kan överklaga till Mark- och Miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen handlägger mål och ärenden inom områdena miljö, fastighet, plan och bygg samt vatten och avlopp. Solvarm har fått rätt i två överklaganden till domstolen, ett alldeles nyligen. (Se ”Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!”.) Det är ett bra alternativ att vända sig till domstolen när det gäller verksamhetsområden och enskilda avlopp. Mark- och miljödomstolen är nämligen första instans i mål som gäller Lag om allmänna vattentjänster (LAV), eller motsvarande äldre lagstiftning. Jag ser framför mig att en sådan sak som “skrivbordstillsynen” av enskilda avloppsanläggningar skulle kunna överklagas.

Mark- och miljödomstolens domar och beslut kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen.

För alla i Vänersborgs kommun som hotas av att ingå i ett verksamhetsområde mot sin vilja och med följande tvångsanslutning verkar Förvaltningsrätten och Mark- och miljödomstolen vara de instanser som man ska vända sig till. Men det är nog ändå så att det i första hand är Förvaltningsrätten och en laglighetsprövning av kommunfullmäktiges  beslut som gäller vid införandet av verksamhetsområden. 

Om och när fullmäktiges beslut vinner laga kraft och de enskilda fastighetsägarna ska koppla upp sig på kommunens VA-nät, då är det nog dags att bland in Mark- och miljödomstolen. Det är då det är dags för fastighetsägare, tror jag, att visa att de har likvärdiga eller bättre lösningar än kommunen. Och har man då t ex en växthuslösning för sitt avlopp à la Solvarm (Anders Solvarm har sådana lösningar för ”vanliga hus”), så har nog Mark- och Miljödomstolen svårt att inte godkänna och tillåta detta. Domstolen har ju redan i en dom den 2 september 2019 konstaterat att Solvarms naturhus i Sikhall (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”):

“har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”

Men det är inte helt lätt hitta rätt i djungeln av myndigheter och rättsinstanser. För att få mer kött på benen så skrev jag till en jurist på SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). Svaret styrker teorin ovan om hur den enskilde fastighetsägaren bör gå tillväga vid ett överklagande. Jag fick följande svar:

“Känner inte till hur fullmäktiges beslut har formulerats, men tågordningen är normalt den att fullmäktige beslutar om att inrätta eller utvidga verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen för visst område eller vissa fastigheter. Av beslut om verksamhetsområdet ska det framgå vilka fastigheter som omfattas (7 § lagen om allmänna vattentjänster). Några särskilda förfaranderegler för beslut om verksamhetsområdet finns inte, inte heller några särskilda bestämmelser om överklagande. Beslut om verksamhetsområde kan därför överklagas enligt reglerna om laglighetsprövning i kommunallagen. Även i övrigt gäller ”vanliga” kommunalrättsliga regler kring beslutet; någon skyldighet för kommunen att t.ex. delge beslutet med fastighetsägarna inom verksamhetsområdet finns således inte. 

Ett beslut om verksamhetsområdet medför inga omedelbara rättsverkningar. Det medför dock en principiell skyldighet för den kommunala va-huvudmannen att bygga ut den allmänna va-anläggningen till berörda fastigheter så att de kan anslutas. Och det medför också en principiell skyldighet för fastighetsägarna – sedan väl förbindelsepunkter för respektive fastighet upprättats och fastighetsägarna informerats om förbindelsepunkternas läge – att betala avgifter (anläggningsavgifter och brukningsavgifter för VA). Det är inte förrän va-huvudmannen ordnat den allmänna anläggningen och kan erbjuda anslutning (genom information om förbindelsepunktens läge), som avgiftsskyldigheten inträder (12 och 25 §§ lagen om allmänna vattentjänster). Och när det gäller förbindelsepunkt finns lagkrav på att va-huvudmannen ska samråda med och därefter informera fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge inom den tid som är skälig med hänsyn till fastighetsägarens intresse av att kunna planera för sin användning av fastigheten.

Fastighetsägare inom verksamhetsområdet har möjlighet att få sin individuella avgiftsskyldighet prövad i mark- och miljödomstol. Avgiftsskyldighet förutsätter att fastigheten, förutom att den ska vara belägen inom verksamhetsområdet, behöver en vattentjänst med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön och att detta behov inte kan tillgodoses bättre på annat sätt (24 § lagen om allmänna vattentjänster). I praxis finns t.ex. exempel på att fastighetsägare inte ansetts avgiftsskyldiga för vattenförsörjningen om de haft tillgång till en egen borrad brunn med bra tillgång till vatten av god kvalitet (dvs. utan anmärkningar).”

Det kan bli dyrt att överklaga ett kommunalt beslut, i varje fall om man t ex behöver juridisk rådgivning. Å andra sidan kostar en VA-anslutning ca 200.000 kr och sedan ska ledningar dras in i huset från anslutningspunkten mm – och det får fastighetsägaren själv stå för. Och sedan får man årligen betala ca 7.000 kr i driftskostnader, kostnader som enligt Svenskt Vatten förväntas fördubblas inom en 10-årsperiod…

Till sist.

Jag vill avsluta med att påpeka vikten av att fastighetsägare själva tar reda på vad som gäller. Jag försöker i denna blogg ge tips och hjälp på vägen, men jag är ingen jurist. Så faktiskt, ta det som står här med en stor nypa salt. Det är till syvende og sidst lagar och paragrafer som gäller, inte vad en kommunalpolitiker från Vänsterpartiet tror. När lottoraden förkunnas i TV i vissa andra länder så läggs det inte helt sällan till typ:

“utan att vi kan göras ansvariga om det blev fel”.

Det gäller denna blogg också.