Stefan Kärvlings blogg

Anm. Läs gärna min förra blogg om Solvarm innan du fortsätter att läsa denna – se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.

Miljö- och byggnadsförvaltningen med miljö- och hälsoskyddschefen i spetsen skrev den 20 november 2020 till Solvarm:

“Till följd av att en avloppsanläggning inrättats och är i drift utan tillstånd, är avsikten att ett beslut miljösanktionsavgift ska upprättas.”

Det tidsbegränsade tillståndet för “Ecocycle system Two” hade löpt ut den 30 juni 2020 och Solvarm hade missat att ansöka om ett förlängt tillstånd. Det skrev jag om i en blogg den 5 april förra året. (Se “Solvarm 3: Misstaget kommunen väntat på”.)

Det var en miss från Solvarm, helt klart. Men familjen försökte förklara situationen för kommunen. Det hade varit sjukdom (covid-19) i familjen mm… Men Solvarm tog också lagen och juridiken till hjälp. Det är ju precis det som invånare i Vänersborg tvingas göra mot en kommun med diffusa och misstänkt illasinnade syften. Och som bortser från fakta, som t ex lagar.

Solvarms utgångspunkt var frågeställningen om vilken miljönytta som miljö- och byggnadsförvaltningen ville uppnå med att driva ärendet om en miljösanktionsavgift.

Solvarm citerade Miljöbalken, och han började naturligtvis med 1 kap 1 §:

“Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”

Lagen syftar alltså till “att främja en hållbar utveckling”. Det är överordnat allt annat. Redan här ser vi att miljö- och byggnadsförvaltningens prioriteringar inte stämde med Miljöbalkens… I paragrafen räknas det sedan upp några tillämpningar av lagen. Jag noterar särskilt:

“återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.”

Och är det något som Solvarm brinner och jobbar för så är det kretsloppstänket. Till skillnad från Vänersborgs kommuns VA-lösningar…

Solvarm menade också att han saknade uppsåt och inte hade utövat oaktsamhet som orsakat någon miljöfara – Miljöbalken 29 kap § 1:

“För miljöbrott döms till böter eller fängelse i högst två år den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. orsakar att det i mark, vatten eller luft släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra
a) en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse,
eller
b) någon annan betydande olägenhet i miljön”

Solvarm hade inte släppt ut några ämnen i “mark, vatten eller luft”. Familjen hade bara missat att förlänga sitt tillstånd för VA-systemet. Det var för övrigt inte heller något nytt system, det var det “gamla” som hade varit i bruk i 2 år (med tillstånd). Och detta VA-system (System Two) var i sin tur en utveckling av det system som Solvarm redan hade ett permanent tillstånd för (System One). Det handlar om seriekopplade reningssteg i växtbäddar. (Vill du veta mer om Solvarms VA-system kan du fördjupa dig här: “System One” och “System Two”.)

Det sägs ofta på Miljö- och byggnadsförvaltningen att det är svårt att hinna med alla arbetsuppgifter. Byggnadsnämndens ordförande har nämnt det flera gånger i kommunfullmäktige. Men det är klart, ska tjänstepersonerna lägga ner en massa tid på att inspektera, kontrollera och “bötfälla” Sveriges modernaste och bästa cirkulära avloppssystem så förstår jag att det kan vara svårt att hinna med mer än en “skrivbordstillsyn” av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs…

Solvarm hänvisade slutligen till kap 30 § 2 i Miljöbalken som beskriver att sanktionsavgift inte behöver tas ut om det finns skäl. Och Solvarm menade att han hade visat att en miljösanktionsavgift var oskälig.

Det hjälpte inte. Miljö- och byggnadsförvaltningen stod fast vid sin “avsikt” och tänkte gå vidare, tidsgränsen hade ju överskridits. Allt annat, som t ex Miljöbalken, var ovidkommande. Och därför skulle Solvarm betala en sanktionsavgift.

Miljö- och hälsoskyddschefen fattade den 10 december 2020 följande beslut på delegation:

“Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutar att Anders Solvarm med personnummer xx och Rosemary Solvarm med personnummer yy ska betala en miljösanktionsavgift på totalt 5.000 kronor för att ha inrättat en avloppsanordning utan tillstånd trots att ett sådant tillstånd krävs.”

Det kan hända att jag i tidigare bloggar har hävdat att det var politikerna i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden som fattade beslutet. Det var i så fall fel. Det var ett tjänstemannabeslut. Även om det i det formella beslutet står “Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut”. Det är faktiskt inte ens säkert att politikerna i nämnden blev informerade. Däremot är det så att nämnder rutinmässigt godkänner delegeringsbeslut i efterhand. Och på så vis kan man faktiskt hävda att politikerna i nämnden åtminstone har ett visst ansvar.

Familjen Solvarm överklagade beslutet. Det var naturligtvis inte för pengarnas skull, för de 5.000 kr som familjen skulle vara tvungen att betala. Solvarm ville självklart inte ha en svartmålande dom om miljöbrott på sig. Hur skulle det se ut? Det skulle ju Solvarm få leva med resten av sitt liv. Då skulle Anders Solvarm betraktas som ”han som inte följer lagar och regler”, ”han som är dömd till miljösanktion” och “en sån kan vi inte ha att göra med” osv. Hade jag varit Solvarm hade jag nog haft svårt att frigöra mig från tanken att detta möjligtvis var miljö- och hälsoskyddschefens avsikt…

Rättsväsendet tar ganska ofta gott om tid på sig innan ett avgörande kommer. Men det är möjligt att det finns rättsfall från fler envisa och enkelriktade kommuner än Vänersborg, även om det är svårt att tro.

Men…

I förra veckan kom domen från Mark- och Miljödomstolen, den 21 februari…

Och det var ett glädjande besked, igen:

“Mark- och miljödomstolen upphäver Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut av den 10 december 2020 (ärende nr 2020.1206-5) om miljösanktionsavgift.”

Mark- och Miljödomstolen upphävde miljösanktionsavgiften. Domen motiverades så här:

“Av handlingarna i målet framgår att Ecocycle System Two har varit i bruk och haft ett tillfälligt tillstånd sedan år 2018. Det framgår vidare att det tillfälliga tillståndet löpte ut den 30 juni 2020 och att Ecocycle System Two fortsatt var i drift efter detta datum. Nämnden har inte gjort gällande att någon förändring i avloppsanläggningen har skett sedan det tillfälliga tillståndet gavs år 2018. Med att ”inrätta en avloppsanordning” kan enligt mark- och miljödomstolens mening inte avses en situation då en redan anlagd och tillståndsgiven avloppsanordning fortsätter att användas efter tillståndstidens utgång. Vidare kan i sammanhanget nämnas att ändringar av en befintlig avloppsanläggning enligt praxis jämställts med en nyanläggning (d.v.s. inrättande) endast när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna av en avloppsanläggning (se Mark- och miljööverdomstolens avgörande den 12 mars 2010 i mål nr M 5369-09). Detta är det heller inte fråga om här och bestämmelsen i 3 kap. 1 § FMSA omfattar således inte nu aktuell situation. Nämnden bedöms därmed inte ha haft fog för att påföra makarna Solvarm en miljösanktionsavgift med hänvisning till 3 kap. 1 § FMSA. Överklagandet ska därför bifallas och nämndens beslut om miljösanktion upphävas.

Läs gärna motiveringen en gång till. Miljö- och Hälsoskyddsnämnden samt Miljö- och Byggnadsförvaltningen hade fel i allt! Det är bara att konstatera. Vänersborgs kommun har återigen fått bakläxa, smäll på fingrarna, av en domstol där experter på den svenska lagstiftningen sitter och dömer.

Det måste vara pinsamt för de inblandade i kommunen… Det ser onekligen ut som om det begås fel efter fel. Som enskilda kommuninvånare drabbas av. Borde inte de ansvariga i Miljö- och byggnadsförvaltningen tänka efter en extra gång? Agerar verkligen förvaltningen som en egen objektiv och ”fristående” tillsynsmyndighet? Eller finns det en annan agenda?

Och återigen funderar jag. Vilka bevekelsegrunder har ledande tjänstepersoner och styrande politiker i Vänersborgs kommun när de agerar mot enskilda vänersborgare? Varför agerar kommunen så här mot familjen Solvarm? Och Magnus Larsson? Och blåbärsodlaren vid Hästefjorden? Och Bengt Davidsson på Juta? Och Ingvar på Österäng? Och Mats på Ekudden? Och fastighetsägarna på Vänersnäs? Och, snart, fastighetsägarna på Båberg?

Varför?

Varför söker inte ledande tjänstepersoner och styrande politiker upp de verkliga problemen i Vänersborg? Varför ska de ge sig på kommuninvånare som har rätt, som har lagen på sin sida? Har kommunen en agenda där resultat, t ex kommunalt VA på Vänersnäs, går före opartisk myndighetsutövande? 

Vad bor vi i för kommun?