Stefan Kärvlings blogg

Någon undrade om jag hade överklagat domen från Förvaltningsrätten. Och det har jag ju. Personen tyckte att det kunde vara av intresse att få läsa den. Så här kommer den nu, rakt upp och ner, utan kommentarer, min överklagan till Kammarrätten.

——————–

Motivering

Jag Stefan Kärvling överklagade/begärde prövning i Förvaltningsrätten av lagligheten i Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut den 19 maj 2010 i ärende 46, ”Fråga om ansvarsfrihet för 2009 års förvaltning avseende barn- och ungdomsnämnden” (Dnr 2010/226), i de delar som berörde Stefan Kärvling och Eva Lindgren. Jag ville få prövat om ”beslutet stred mot lag och annan författning” enligt Kommunallagen, kap 10, §8, punkt 4.

Kommunfullmäktige beslutade att inte ge mig ansvarsfrihet för ett beslut som jag hade reserverat mig mot skriftligt i både kommunfullmäktige och Barn- och ungdomsnämnden. Jag menade att Kommunallagens skrivning om individuellt ansvar måste gälla här, dvs säger man nej måste det respekteras. Jag menade att det inte kan vara Kommunallagens mening att en förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut fast man själv är mot.

I Förvaltningsrättens dom står det:

“Förvaltningsrätten finner att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhetsområde att avgöra vem eller vilka som inte beviljas ansvarsfrihet. Det ankommer inte på förvaltningsrätten att vid en laglighetsprövning bedöma de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad eller varje ledamots/ersättares ansvar för att rådande situation med icke beviljad ansvarsfrihet har uppstått för verksamhetsåret 2009.”

Jag överklagar/begär prövningstillstånd av Förvaltningsrättens dom av följande skäl:

1. Förvaltningsrätten har inte laglighetsprövat det som jag begärt laglighetsprövning på, nämligen om det är rätt att ”fälla” en ledamot som sagt nej till de beslut som motiverar den nekade ansvarsfriheten (det beslut som majoriteten fattat).

Det är mycket viktigt, ja till och med avgörande, för alla politiker i Sveriges kommuner och landsting att få reda på vad som gäller i ansvarsfrågan. Räcker det inte med att rösta nej och reservera sig mot ett beslut som man är mot – måste man dessutom avgå? Det måste prövas hur Kommunallagen skall tolkas i detta avseende. Det måste rimligtvis tas hänsyn till ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad”.

2. När det gäller de ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad” så har Regeringsrätten prövat ett fall som har vissa paralleller till min begäran om laglighetsprövning, det sk Borgholmsfallet. (Avgörandedatum 1999-03-3. Målnummer 3701-98.) Det som är intressant är att Regeringsrätten i det här fallet har prövat just det Förvaltningsrätten kallar ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad”. (Det hade för övrigt alla instanser gjort i detta fall.) Regeringsrätten tittade på och värderade vad som egentligen hände för att komma fram till sitt avgörande. Det är just vad Förvaltningsrätten inte har gjort.

Borgholmsfallet är ytterligare ett skäl till jag bör få det prövat om inte ”de bakomliggande orsakernas svårighetsgrad” i mitt fall också måste bedömas i sammanhanget.

3. I Proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag skriver regeringen under punkt 4.9.4 som skäl för sitt förslag om det individuella revisionsansvaret:

”Individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda bör införas

Revisionsansvar bärs i dag kollektivt av varje nämnd. Detta har ibland fått otillfredsställande följder. Sålunda har det hänt att styrelser och andra nämnder har vägrats ansvarsfrihet, trots att de felaktigheter som har påtalats har begåtts av enskilda förtroendevalda utan att styrelsen eller nämnden känt till de åtgärder som vidtagits. Det är inte rimligt att en styrelse eller en annan nämnd skall bära ett kollektivt revisionsansvar i dylika fall, även om dessa är sällsynta. Det finns därför ett behov av att komplettera det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna med ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.

Eftersom de förtroendevalda har utsetts av fullmäktige, torde del inte finnas några principiella hinder mot att ålägga dem ett sådant individuellt revisionsansvar. Regeringen föreslår därför all det i den nya lagen införs regler om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.”

Jag vill att Kammarrätten prövar om inte innehållet i denna punkt är tillämplig i mitt fall, se särskilt den fetstilta texten. Det har inte Förvaltningsrätten gjort.

4. Vid förarbetena till avsnittet av det individuella revisionsansvaret i Kommunallagen och i den dom som Regeringsrätten förkunnande i Borgholmsfallet framgår det att avsikten med avsnitten om det individuella revisionsansvaret framför allt gällde fall där kommunen led ”ekonomisk skada”. I domen i Borgholmsfallet skriver Regeringsrätten: ”omständigheterna tyder inte på att kommunen skulle ha lidit eller riskerat att lida ekonomisk skada av P.L:s agerande”.

Jag vill att Kammarrätten prövar om det finns en sådan koppling mellan de handlingar jag gjort och den ekonomiska skada som uppstått. Jag anser att en sådan koppling inte finns i mitt fall. Jag anser att det är precis tvärtom. Det är majoritetens beslut om att bygga en arena som har lett till ekonomisk skada för kommunen, inte mitt avslagsyrkande.

5. Förvaltningsrätten skriver i sin dom: ”Kommunfullmäktiges beslut innebär då enbart en politisk markering mot nämnden.” Jag har svårt att acceptera att frågan om ansvarsfrihet är en politisk fråga. Jag anser att den i stället är en juridisk fråga. Att inte få ansvarsfrihet av sina politiska motståndare går utöver den politiska spelplan som är uppritad. Det är ingen lek att ”anklagas” för att ha medverkat till ett skandalbygge som blivit en ekonomisk katastrof. Det kan inte få sluta med ett beslut i kommunfullmäktige där den som råkar ut för den synnerliga ”smutsiga” politiska markeringen inte skulle kunna överklaga i någon rättsinstans.

Jag anser därför att kommunfullmäktiges beslut inte vilar på saklig objektiv grund och därför strider mot 1 kap. 9 § Regeringsformen.

Av ovanstående skäl begär jag prövningstillstånd hos Kammarrätten. Jag vill att Kammarrätten genom sin dom klargör vad Kommunallagen egentligen avser i sina avsnitt om individuellt revisionsansvar. Naturligtvis önskar jag att Kammarrätten ska döma så att kommunfullmäktiges beslut att inte ge mig och Eva Lindgren ansvarsfrihet upphävs.

Som bevis skickar jag med de inlagor som jag har lämnat till Förvaltningsrätten.

Vänersborg 2010-12-19

Stefan K