Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)

31 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.

Den 13 april biföll samhällsbyggnadsnämnden James Buccis (V) yrkanden. Yrkandena innebar sammanfattningsvis att kommunen skulle ta fram ett regelverk som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Det var exakt samma yrkanden som Lena Eckerbom Wendel (M) hade framfört i en motion till kommunfullmäktige.

När en nämnd fattar ett beslut är det tänkt att dess förvaltning ska verkställa beslutet. Och det var sannolikt nämndens tanke även i det här fallet… Beslutet utgjorde ju inte på något sätt något undantag från “vanliga” beslut… Men samhällsbyggnadsförvaltningen gick i andra tankar…

Och nu hände något unikt. Det har vad jag vet inte ens hänt i Vänersborg tidigare och frågan är om det har hänt i någon annan kommun…

Två månader senare, den 15 juni, var det dags för ett nytt sammanträde med samhällsbyggnadsnämnden. Oppositionens ledamöter trodde knappast sina ögon när de öppnade kallelsen. Ärende 2 på dagordningen hade rubriken “Upphävande av tidigare beslut”. Jag antar att de flesta ledamöter snabbt bläddrade fram till sidan 6 för att se vilket beslut som skulle upphävas. De kunde konstatera att det var ett beslut från sammanträdet i april. Beslutsförslaget hade följande lydelse:

“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 $74 och följa den lagstiftning som finns.”

“…beslutar att … följa den lagstiftning som finns”? Spänningen skruvades upp får man förmoda. Hade inte nämnden följt Sveriges lagar på sammanträdet i april?

I sammanfattningen av ärendet kunde ledamöter och ersättare läsa:

“Samhällsbyggnadsnämnden har beslutat att bifalla initiativärende SBN 2023.936 för vilket Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.

Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden. Sådana beslut måste fattas av kommunfullmäktige och föras in i kommunens ABVA. (ABVA=Kommunala föreskrifter om användandet av den allmänna va-anläggningen; min anm.)

Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg i ABVA med det innehåll som anges i samhällsbyggnadsnämndens beslut då det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”

Wow! Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt sin egen förvaltning och “juridisk extern kompetens” fattat ett olagligt beslut.

Redan i detta läge började nog några i oppositionen att klia sig i huvudet. Buccis motion handlade ju om att ta fram ett regelverk. Hur det regelverket skulle se ut, vilka regler som skulle gälla, var inte bestämt. Hur kunde då extern juridisk kompetens hävda att beslutet inte var lagligt? Det regelverk som skulle tas fram skulle naturligtvis kunna föreslå regler som var olagliga. Men det var ju samhällsbyggnadsförvaltningen, tjänstepersonerna, som skulle utarbeta regelverket. De hade inte ens börjat arbetet och tjänstepersonerna tänkte väl inte föreslå några olagliga regler? I Buccis initiativärende stod det inte heller något om att regler skulle tas fram som bröt mot lagen…

Fast det kanske ändå inte var detta som var orsaken till förslaget om ett upphävande av beslutet. Nyckelmeningen i förvaltningens motivering var uppenbarligen:

“Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt förvaltningen tydligen överskridit sin behörighet, sina juridiska befogenheter enligt Kommunallagen. Nämnden hade alltså på ett olagligt sätt tagit över kommunfullmäktiges roll. 

Det är en mycket märklig syn på samhällsbyggnadsnämndens beslut den 13 april. Nämnden hade ju inte fattat något beslut om rättsförhållanden, den hade bara initierat ett arbete med att titta på ett regelverk. Det handlade om att samhällsbyggnadsförvaltningen skulle göra en utredning.

Det ingår i en nämnds rutiner och uppgifter att den initierar och beslutar i ärenden som ingår i nämndens kompetensområde. Det kan t ex vara att något ska utredas. Det sker i stort sett på varenda nämndsammanträde. Ibland handlar det om ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt. Då vet politikerna i nämnden att ärendet ska vidare och beslutas av kommunfullmäktige. Då nöjer sig nämnden med att fatta beslut om hur den anser att fullmäktige ska besluta.

Det här var inget som James Bucci (V) eller de andra partierna var omedvetna om. Samtliga ledamöter känner till vad som gäller. Och det verkar samhällsbyggnadsförvaltningen också inse när de i nästa stycke skrev:

“Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg…”

Även tjänstepersonerna såg framför sig att ett regelverk skulle gå vidare till fullmäktige…

Det är ganska oklart vad förvaltningen menade med:

“…fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Det var en svårbegriplig formulering, både språkligt och innehållsmässigt, men som nu skulle förklaras i underlaget. Vad var det exakt i Buccis tre yrkanden som hade med “rättsförhållandet” att göra?

I den förra bloggen citerade jag de tre yrkandena. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.) Jag kan inte se att de på något sätt skulle påverka rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna.

I det första yrkandet står det att fastighetsägares valmöjligheter ska tydliggöras. Det innebär ju inga förändringar av någonting som gäller nu. Det ska bara bli lättare att förstå valmöjligheterna. Det andra yrkandet ska göra det möjligt att skjuta upp en anslutning. Det står inget i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) om att det skulle vara omöjligt att göra detta. Och enligt den så kallade legalitetsprincipen är allt tillåtet som inte är förbjudet.

Det finns i stort sett bara två paragrafer i LAV som har med tidsaspekten att göra vid anslutning till kommunalt VA, 17 § och 18 §. 17 § säger bland annat att det är ok att anslutningen för en fastighet försenas om kommunen måste följa en utbyggnadsplan för VA-arbetena. I 18 § står det:

“… är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till va-anläggningen
   1. innan fastighetsägaren har betalat den anläggningsavgift…”

Om fastigheten har en godtagbar enskild VA-anläggning – så varför ska kommunen kräva in en avgift…?

Svenskt Vatten (som är en branschorganisation som företräder Sveriges kommunala VA-avdelningar och vattentjänstföretag) skriver (se “Vad kan man avtala om inom verksamhetsområdet?‘”):

“Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.”

I det följande avsnittet i underlaget inför sammanträdet, “Fördjupad beskrivning av ärendet”, finns inget som visar på hur nämndens aprilbeslut griper in i rättsförhållandet mellan kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Det finns överhuvudtaget inget som påvisar olagligheten i beslutet, dvs Buccis tre yrkanden. Den “fördjupade beskrivningen” sammanfattar bara lagstiftningen och de förändringar av LAV som gjordes förra året.

I sammanfattningen av ärendet nämns förkortningen ABVA. Begreppet nämns också i den fördjupade beskrivningen:

“Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”

ABVA, eller som kommunen uttyder förkortningen “Allmänna bestämmelser för brukande av Vänersborg kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar”, antogs av kommunfullmäktige den 21 juni 2017.

Står det något i ABVA om när en anslutning till kommunens VA-nät ska ske?  Det enda jag hittar om anslutning är 3 §:

“Fastighetsägare som vill ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen ska göra skriftlig anmälan till huvudmannen som sedan ombesörjer inkoppling.”

Det står ingenting i övrigt i ABVA som har med Buccis tre yrkanden att göra. Och det beror på, som jag ser det, att initiativärendet, och Eckerbom Wendels motion, inte berör rättsförhållandet – i varje fall inte på något sätt de rättsförhållanden som finns i ABVA, eller vattentjänstlagen. (För den som eventuellt tvivlar går det bra att ladda ner publikationen ABVA här. Det är ett dokument på 3 sidor exklusive innehållsförteckning och ordlista.)

Förvaltningen skrev också i underlaget att nämndens beslut i april stred “mot syftet med LAV” och att det var ”direkt motsägelsefullt”. Påståendet utvecklas eller förklaras inte någonstans i underlaget. Det är anmärkningsvärt eftersom det är ett tämligen allvarligt påstående. 

Samhällsbyggnadsnämndens ledamöter måste ha undrat vad det var i beslutet som var olagligt och varför det skulle upphävas. Ja, kanske inte representanterna från de styrande partierna då. De utgår i stort sett alltid från att tjänstepersonerna alltid har rätt.

Men vad stod det i utlåtandet från den externa juridiska kompetensen…?

Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)

30 juli, 2023 Lämna en kommentar

 Den 15 februari behandlades en motion av Lena Eckerbom Wendel (M) i Vänersborgs kommunfullmäktige. Motionen hade tre yrkanden:

  • “Att ett regelverk ska tas fram som tydliggör befintliga fastighetsägares valmöjligheter vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”
  • “Att regelverket enligt ovan ska göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kan visa anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.”
  • “Att regelverket kommuniceras så tydligt för allmänhet, politiker och berörda fastighetsägare att syftet med lagen om allmänna vattentjänster kan uppnås mer effektivt än idag.”

Motionen handlade alltså om att ett regelverk skulle tas fram som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.

De styrande partierna (S+C+KD+MP) visste att fullmäktige skulle bifalla motionen, dvs rösta ja till den. Det kunde de inte acceptera. Det skulle ju kunna sätta käppar i hjulet för den anslutning till det kommunala VA-nätet som de ansåg vara önskvärt och nödvändigt.

För att stoppa fullmäktiges beslut använde de styrande partierna den lagliga rätten att med minst en tredjedel av rösterna återremittera ett ärende. (Se “KF 2: VA – återremiss igen”.) Det hjälpte alltså inte att en majoritet i fullmäktige, dvs hela oppositionen (M+L+V+MBP+SD), ville bifalla motionen. Den styrande minoriteten återremitterade ärendet.

Det var helt klart en ”maskerad bordläggning”, som Tor Wendel (M) uttryckte det. Tanken med en återremiss är nämligen att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det var inte fallet, återremissen skulle enligt fullmäktiges minoritetsbeslut bara invänta en ny vattentjänstplan.

De styrande partierna med kommunalråden i spetsen gick över gränsen när de återremitterade ärendet. Det är min absoluta uppfattning. Jag begärde därför att Förvaltningsrätten i Göteborg skulle laglighetspröva beslutet. I min överklagan skrev jag bland annat (se “Överklagande till Förvaltningsrätten”):

“Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag.”

Förvaltningsrätten tar tid på sig och ärendet lär knappast avgöras före årsskiftet. Men under tiden har det hänt saker i samhällsbyggnadsnämnden…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 13 april anmälde James Bucci (V) ett ”initiativärende”. Det betyder att Bucci väckte ett ärende på sittande sammanträde, ett ärende som inte fanns med på dagordningen. Det här är inte särskilt vanligt, inte i någon nämnd, och det är än mindre vanligt att nämnden fattar ett beslut i ärendet på samma sammanträde. Men det gjorde samhällsbyggnadsnämnden denna gång.

Rubriken på James Buccis (V) initiativärende var:

“Initiativärende – Motion till samhällsbyggnadsnämnden om att nämnden ger i uppdrag att det tas fram ett regelverk som skall gälla vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”

Bucci skrev:

“Kommunfullmäktige i Vänersborg 2023-02-15 hanterade en motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp (KS 2022/106) med ett tvivelaktigt beslut om att återremitterar ärendet med motiveringen att invänta tills Vänersborgs kommun arbetat fram en ny vattentjänstplan.

Då det redan idag är klarlagt (se MÖD mål M4976-19) att det är kommunen som har bevisbördan för att en fastighet inom ett verksamhetsområde har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i lagen om allmänna vattentjänster finner jag ingen anledning att invänta kommunens arbete med en vattentjänstplan för att sedan komma till skott med att hantera motionen.

Samhällsbyggnadsnämnd och förvaltning har, som huvudmän, ansvaret för kommunens vatten- och avloppstjänster och det är därför rimligt att i nämnden väcka ett ärende som speglar intentionerna som motionären hade i sin motion till kommunfullmäktige.”

Bloggläsare känner antagligen igen den dom, M 4976-19, som Bucci anför i texten. Den har jag skrivit om tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Jag återkommer till denna dom.

Sedan redogör Bucci för sina yrkanden. Yrkandena är tre till antalet och de är helt identiska med de yrkanden som Lena Eckerbom Wendel anförde i sin motion till kommunfullmäktige, dvs den motion som fullmäktige återremitterade den 15 februari – se början av denna blogg!

I nämnder beslutas återremisser med vanlig majoritet, en minoritet kan inte besluta om återremiss som i kommunfullmäktige. Vid omröstningen i samhällsbyggnadsnämnden biföll hela oppositionen, V+M+SD+MBP, Buccis yrkande. Det betydde 6 röster mot 5 – och majoritet för oppositionen.

I TTELA (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”) sa James Bucci (V):

“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”

TTELA citerade i samma artikel samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S):

“Vi arbetar med en vattentjänstplan och den ska vara klar till årsskiftet. Och i den planen är väldigt mycket från förslaget med. Vi ska inte dubbelarbeta utan invänta att planen blir klar.”

Och under tiden som tjänstepersonerna arbetar med planen ska kommuninvånarna för dyra pengar tvångsanslutas till kommunens VA-nät fast de inte vill eller behöver…

Ingår de tre yrkandena med automatik i arbetet med vattentjänstplanen? James Bucci vet bättre:

“Nej, det är inget krav. Varje kommun kan själv formulera sin vattentjänstplan. Jag tror att det är dimridåer.”

“Dimridåer”…

Men var beslutet som samhällsbyggnadsnämnden fattade den 13 april lagligt? Nämndens styrande minoritet och förvaltningen ansåg inte det…

Missa inte den spännande fortsättningen i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet

VA: Kohagen vs kommunen (4/4)

27 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

Det har blivit sommar och mailväxlingen mellan Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna och Vänersborgs kommun fortsätter. Parterna har under våren glidit alltmer ifrån varandra och det blir allt svårare att se en lösning som grundar sig på en frivillig gemensam överenskommelse.

Kommunen svarade på Kohagens mail den 3 juli 2023. Det var det svaret jag av en slump råkade få se och som fångade mitt intresse. Och som fick mig att skriva dessa bloggar. Svaret var både förvånande – och upprörande. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”). Det tyckte tydligen också Kohagens samfällighetsförening.

Den 7 juli svarade Kohagens styrelse återigen. Jag får uppfattningen att Kohagen gör ett sista desperat försök att övertyga kommunen – nu eller aldrig. Tonen var tuffare än tidigare. Mailet innehöll ett dokument på 3 A4-sidor.

“Kohagens Samfällighetsförening, härefter KS, har under hela processen med kommunens nya va-anläggning varit tillmötesgående och försökt möta de önskemål som framförts, vi har därutöver ansträngt oss att få fram nödvändig information och hållit en god ton, trots uteblivna svar och brutna löften om att återkomma med information.

I dagsläget har KS uppriktigt sagt svårt att förstå hur Vänersborgs Kommun Kretslopp och Vatten tänker. Vi förstår att ni vill inkassera avgiften som kostnadstäckning för ett dyrt projekt men det räcker inte enligt gällande lag. Vi har efterfrågat vad som gäller, vi har rättat oss efter era svar och anvisningar och trots detta agerar ni som om era tidigare svar aldrig lämnats.”

Kohagen sammanfattar sedan hela det historiska händelseförloppet. Samfällighetsföreningen börjar med att betona att svaren föreningen fick redan 2020 var att “Bruna huset” inte behövde anslutas till kommunens VA-nät om inget avloppsvatten genererades. Då beslutade föreningens årsmöte att allt VA skulle kopplas ur byggnaden permanent. Kohagen har därför upphandlat en entreprenad för:

“urkoppling vatten, rivning ledningar samt permanent igensättning av brunnar, upptagning tank mm”

Det kan också nämnas att Kohagen har gjort en komplett anmälan om dessa åtgärder till byggnadsförvaltningen. Samfällighetsföreningen vet inte om åtgärderna är anmälningspliktiga, men föreningen anmälde för säkerhets skull. Kohagen har ännu inte fått någon reaktion från byggnadsförvaltningen.

Kohagen tar därefter återigen upp vattentjänstlagens (LAV) skrivningar och den prejudicerande domen från Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dom M4976-19. Det har Kohagen gjort även tidigare. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Kohagen uppehåller sig mycket vid vattentjänstlagens 24 §. (Se Lag om allmänna vattentjänster.) Föreningen skriver:

“Servicebyggnadens ursprungliga användning saknar relevans. Fastigheten ska för att inkopplingskravet ska uppfyllas, ha ett behov av de erbjudna vattentjänsterna. Ett behov som inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Och lägger fram “beviset”:

“Behovet av vattentjänsterna har upphört eftersom varje delägare till fastigheten har anslutit sin respektive bostad och behovet därigenom är löst.”

Kohagen ska därför fullständigt och permanent koppla ur såväl vatten som avlopp i “Bruna huset”. Byggnaden kommer alltså inte att generera någon form av avloppsvatten och inget sådant kan heller bäras dit. Föreningen ställer, den nästan retoriska, frågan:

“Förklara gärna, i detalj, på vilket sätt en byggnad utan inkommande vatten, utan utslagsmöjligheter och utan verksamhet som behöver vatten, har behov av erbjudna vattentjänster för att skydda människors hälsa och miljö.”

Kohagen slår vidare fast att eftersom behov saknas så finns det ingen avgiftsskyldighet för fastigheten enligt 24 § pkt 2 i LAV.

Kohagen menar också att föreningen kan riva byggnaden för att slippa ansluta den. Om kommunen tvingar Kohagen att göra det kommer föreningen däremot att:

“överlåta ärendet till lämplig juridisk kompetens eftersom Vänersborgs kommun då utan stöd i lagen tvingar KS (=Kohagen; min anm) till kapitalförstöring.”

Kohagen konstaterar också:

“En rivning ger heller ingen vinning för miljö och hälsa, vilket är syftet med hela projektet med kommunalt vatten och avlopp.”

Kohagen avslutar sitt brev med att det står Vänersborgs kommun fritt att:

“stämma KS (Kohagen: min anm) inför vilken rättsinstans ni så önskar för det fall ni anser att bestridandet av fakturan är fel och vägran att betala orättfärdig.”

Kohagens Samfällighetsförening ger sig inte.

Det senaste som har hänt i fallet Kohagen är att Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail från den 7 juli. Kommunen skrev:

“Tack för ert svar, daterat 7 juli 2023, på mitt brev. Jag tänker att jag ber kommunens jurister med sitt nätverk titta på era argument innan en eventuell kravprocess går vidare. Det är svårt för dem att återkomma till mig under sommaren så det kommer att ta lite tid och fakturan är förlängd till 30 september. Tyvärr har en påminnelse på fakturan hunnit gå ut men ni får bortse från den.”

Positionerna tycks vara helt låsta. Och återigen ska fallet överlämnas till kommunens jurister. Precis som kommunen skrev att den skulle göra den 16 januari… (Se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.) Men nu är det allvar, vi får se om juristerna kan lösa upp knutarna. För att göra det krävs det att kommunen tillmötesgår Kohagen. Gör inte kommunen det, så kommer fallet på ett eller annat sätt upp i domstol och får avgöras där.

Det vore tråkigt och mycket beklämmande om kommunen vänder sig till domstol mot sina egna invånare. Särskilt som både lagar och rättsfall entydigt talar för att kommunen har fel… 

Jag ser också framför mig att det skulle kunna bli tvärtom, att Kohagen blir tvungna att stämma kommunen. Kohagen krävde ju ett beslut den 21 juni om att få slippa betala anslutningsavgiften. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Kommunens jurister måste därför se till att Kohagen får detta beslut. Om förvaltningen beslutar om ett avslag så kan Kohagen utgå från det i kommande juridiska processer.

Vad jag minns så var det precis detta som hände när Vänersborgs kommun hamnade i domstol i ärendet om Solvarms VA-anläggning i Sikhall. Solvarm överklagade kommunens beslut till Mark- och miljödomstolen. Det betydde att kommunen fick anlita utomstående jurister, och betala dyra juristräkningar, för att sedan förlora målet. Det här ska väl inte behöva hända igen…? (Se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”.)

Jag har mycket svårt att se att ärendet Kohagen inte lyfts upp till samhällsbyggnadsnämnden innan ärendet avgörs i domstol. Politikerna har då möjlighet, och måste kan man tycka, pröva ärendet innan rättsväsendet blandas in. I ett sådant läge borde politikerna i nämnden fatta de beslut som krävs för att undvika en juridisk process. För övrigt anser jag att den här typen av ”tvister” mellan kommunen och enskilda invånare alltid bör lyftas upp till politikerna.

Men vad som än händer – Kohagens samfällighetsförening tänker inte betala en anslutningsavgift på 257.067 kr till något som är helt onödigt och meningslöst. Och det förstår jag.

===

Tillägg 3 augusti:

9 § i Lagen om allmänna vattentjänster bör också kunna åberopas i fallet Kohagen:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (3/4)

26 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

Det finns inga mail eller andra handlingar i diariet efter mailväxlingen mellan Vänersborgs kommun och Kohagen den 29-30 mars (se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”) förrän det dyker upp ett mail den 21 juni. Då kommer ett något skarpare mail än tidigare till kommunen från Kohagen i Gardesanna – med en bilaga: “Bestridande av faktura”.

Kohagen hade bestridit fakturan tidigare, den 12 januari, men kommunen hade bara gett anstånd med betalningen. Och föreningen hade inte heller fått något besked från kommunjuristen…

Kohagen skrev:

“Samfälligheten hävdar fortsatt att berörd fastighet inte har behov av de av Vänersborgs kommun tillhandahållna VA-tjänsterna och att rubricerad faktureringen gjorts enbart mot den bakgrund att man vill erhålla en högre grad av kostnadstäckning för sitt projekt.”

Nu var det typ allvar. Kohagen tänkte inte betala och kommunen fick stämma föreningen inför domstol för att få sina pengar.

Kohagens fastighetsägare är lugna inför en eventuell stämning, de är säkra på att de har rätt – och kommunen fel. Kohagen hänvisar till dom M4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dvs en prejudicerande dom. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Det är en mycket viktig formulering, trots att inte begreppet verksamhetsområde används. Formuleringen i domen slår fast att det inte räcker med att den allmänna va-anläggningen har byggts ut för att fastigheterna där kan tvingas betala anslutningsavgift. Och – det är den enskilda fastighetens behov som är avgörande.

Det är egentligen inte så konstigt. I vattentjänstlagen (LAV) 24 § står det: 

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten

  1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
  2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Det måste noteras att det står ”och” (och inte ”eller”) mellan punkterna i paragrafen. Det kan bara betyda att både punkt 1 och punkt 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän VA-anläggning.

Serviceanläggningen “Bruna huset” behöver ingen kommunal vattentjänst och människors hälsa eller miljön behöver inte skyddas eftersom det inte kommer att släppas ut något från huset.

Det här är inte svårt. Det är enkelt bara man vill förstå. “Bruna huset” släpper inte ut något vatten, varken BDT- eller avloppsvatten – och behöver därför ingen VA-anslutning. Och det är precis vad vattentjänstlagen säger och Mark- och Miljööverdomstolen också i sin prejudicerande dom. Och faktiskt står ytterligare en mycket viktig sak i denna dom, som också citeras i mailet från Kohagen:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Det är Vänersborgs kommun som är huvudman och det är kommunen som har bevisbördan. Kommunen måste svara på Kohagens frågor och anföra vederhäftiga fakta och bevis på att den har rätt.

Kohagen avslutar mailet till kommunen:

“Kohagens samfällighetsförening som fortsatt bestrider fakturan, kräver att fakturan, utan dröjsmål, krediteras och att samfälligheten erhåller ett formellt beslut som visar att Anundstorp S:1 erhåller dispens från anslutning eftersom behov av de erbjudna vattentjänsterna saknas.”

Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail den 3 juli. Som jag uppfattar det skruvades tonen upp ytterligare. Kommunen ville inte lösa “tvisten”, nästan tvärtom kan jag tycka. Kommunen ville helt enkelt tvinga igenom sin vilja. Kommunen visade ingen förståelse för Kohagens argument. Ja, kommunen besvarade dem inte ens. Istället blev det någon slags “parallellargumentation”. Kohagen får inte heller något formellt beslut från Vänersborgs kommun.

Kommunen anförde fem argument för att “Bruna huset” skulle anslutas och betala avgift:

  • “Fastigheten finns inom verksamhetsområdet (24 §)”
  • “Fastigheten behöver en vattentjänst (24 §)”
  • “Behovet inte kan tillgodoses på annat sätt (24 §)”
  • “Allmänna VA-ledningar är byggda fram till fastigheten och förbindelsepunkt ordnad (25 §)”
  • “Fastighetsägaren informeras om förbindelsepunktens läge (25 och 12 §§)”

Jag måste säga att jag blir besviken att Vänersborgs kommun svarar på ett sätt som inte stämmer med varken vattentjänstlagen eller prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen… Och det blir inte bättre med kommunens avslutning av mailet:

“Anser ni som fastighetsägare att ni själva kan tillgodose behovet av vattentjänsterna på bättre sätt (24 §) och därmed inte är avgiftsskyldiga, så är det upp till er att bevisa detta.”

Vad skrev Mark- och miljööverdomstolen i sin dom ovan…?

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Kommunen avslutade i mitt tycke väldigt oprofessionellt eftersom svaret inte alls var i överensstämmelse med 8 § i Förvaltningslagen:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Vänersborgs kommun skrev:

“Vi hänvisar er till Mark- och Miljödomstolen för detta. https://www.domstol.se/mark–och-miljodomstolen-vid-vanersborgs-tingsratt/”

Länken går inte till någon dom, utan bara till domstolens hemsida. Det är som jag ser det som att ange biblioteket som källa… För övrigt är Mark- och miljööverdomstolens dom prejudicerande, och den sa något helt annat…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (4/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (2/4)

25 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.

Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna bestrider anslutningsavgiften för påkoppling till det kommunala VA-nätet för servicebyggnaden, det så kallade “Bruna huset”. Samtliga de enskilda fastigheterna har nu eller inom en mycket snar framtid egna enskilda anslutningar, som de har betalat anslutningsavgift för.

Kohagen begärde den 29 april 2022 dispens från inkoppling av “Bruna huset”. Svaret blev negativt från kommunen:

“Samhällsbyggnadsförvaltningen anser att, vid datum för idrifttagande av den allmänna VA-anläggningen, kommer fastigheten att vara avgiftsskyldig enligt lag (2006:412) om allmänna vattentjänster.”

Det förvånade Kohagen, eftersom Vänersborgs kommun i ett tidigt skede, 2020, meddelade att anslutning skulle ske om det fanns ett utsläpp från byggnaden, vilket det alltså inte skulle finnas i fortsättningen. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.)

Samfällighetsföreningen vände sig mot kommunens beslut och överklagade, först till Förvaltningsrätten och sedan till Mark- och miljödomstolen. Överklagandena avvisades på formella grunder. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg skrev i beslutet den 10 januari 2023:

“Kohagens samfällighetsförenings överklagande kan inte uppfattas som en ansökan om stämning. Eftersom överklagandet inte kan prövas av domstolen ska det avvisas, dvs. det tas inte upp till prövning i sak.”

Kohagen bestred då direkt fakturan hos kommunen den 12 januari 2023. Som skäl skrev Kohagen bland annat:

“Anslutning är på fakturan angiven som Bostadshus och följer tariff för sådan byggnad. Berörd byggnad är en förrådsbyggnad utan boende som enligt årsmötesbeslut i Kohagen beslut kommer sakna vattenanslutning och ej heller generera gråvatten. Fastigheten är dessutom enligt detaljplanen förbjuden att bebyggas med annat än servicebyggnad för kohagen, dvs förråd.”

Den 16 januari svarade kommunen kort:

“Ert bestridande är mottaget och kommer att behandlas vidare av kommunjuristen.”

Diskussionen mellan Kohagen och Vänersborgs kommun fortsatte trots att kommunjuristen inte hade uttalat sig – och har fortfarande inte gjort så efter drygt 6 månader. Kohagen ville försöka lösa hela ärendet i dialog.

Kohagen skissade fyra alternativ, scenarier, till lösning.

“1. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset eftersom fastigheten inte genererar något svart-, eller gråvatten.”

“2. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att i stadsplanen förbjuda inkoppling av vatten i byggnader på tomt S1.”

“3. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att  Samfälligheten styckar av och säljer den yta som Bruna huset står på till Husvagnsföreningen så att Bruna huset införlivas i Husvagnstomten som redan är under inkoppling till Vatten/avlopps nätet.”

Det första alternativet sa kommunen blankt nej till. Det var helt enkelt inte aktuellt. Det var kommunens svar den 29 mars. Alternativ 2 och 3 avfärdade byggnadsförvaltningen. En tjänsteperson på kommunen skrev:

“Om jag förstod det rätt så anser byggnadsförvaltningen att man inte gör en så liten ändring enligt alternativ 2 för en detaljplan och att alternativ 3 strider mot detaljplanen.”

Tjänstepersonen hänvisades även till samhällsbyggnadsförvaltningens chef Knutsson, kanske kunde han ge bättre information. Det får mig att tänka på Förvaltningslagens 8 §:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Kohagen förstod inte kommunen och föreningen tyckte inte att den fick några direkta förklaringar.

Det fanns ett 4:e alternativ:

“4. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av S1 för det fall Bruna huset rivs.”

Det här alternativet var kommunen positiv till. Kommunen skrev i ett mail till Kohagen den 23 mars:

“Det stämmer att ni slipper anslutningsavgift ifall byggnaden rivs.”

Samfällighetsföreningen skrev till kommunen och efterlyste både formella beslut och motiveringar till kommunens ställningstaganden. Det var helt förståeligt att Kohagen ville ha formella beslut. Styrelsen i föreningen ansvarar ju inför 54 fastighetsägare och måste naturligtvis ha “på fötterna” inför medlemmarna. Dessutom måste det finns ett formellt beslut för att det ska kunna överklagas.

Det måste i sammanhanget påpekas att Kohagens göranden och låtanden med kommunen inte vid något tillfälle har behandlats på politisk nivå. Ärendet har inte varit uppe i varken samhällsbyggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Det står väl ganska klart att kommunen inte ville gå Kohagen till mötes och lösa “problemet” på ett rationellt och logiskt sätt…

Kohagen ställde i ett svar den 30 mars bland annat följande frågor (“KS” är Kohagens Samfällighetsförening):

  • “Vilken är motiveringen för att inte acceptera ett undantag från inkopplingen?”
  • “Vilka miljöaspekter är det som finns och som löses genom att man tvingar KS att betala anslutningsavgift för ett hus som ingen bor i, inte har vattenförbrukning eller genererar grå eller svartvatten?”
  • “Varför har Byggnadsförvaltningen sagt nej att korrigera planen efter att gett KS felaktig information om behovet av inkoppling under den tid som planen var möjlig att påverka? Vilket är den juridiska grunden för beslutet?”

Kohagen har inte fått några svar på dessa frågor, trots att de flesta frågorna hade ställts tidigare i andra sammanhang… Förvaltningslagen 25 § är kanske tillämplig i detta fall:

“Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.”

När det gällde alternativ 4, dvs rivning av servicehuset, så skrev Kohagens samfällighetsförening (KS):

“KS begär en formell motivering till beslutet innehållandes, vilka bestämmelser som tillämpats samt en förklaring till vilka miljöaspekter som löses med en rivning av huset som inte kan lösas med ett undantag för inkoppling. Huset vare sig förbrukar vatten eller genererar grå/svartvatten. KS ser denna av VBG kommun accepterade lösning som påtvingad kapitalförstöring utan någon som helst miljöförbättrande effekt.”

Skulle det vara en lösning att riva ett hus, bara för principens skull? Det vore orimligt. Kohagen är beredd att ta bort alla kranar och rör i byggnaden, koppla ur vatten, riva ledningar, ta upp tanken och sätta igen alla brunnar permanent. Själva byggnaden är nämligen i gott skick och skulle kunna användas till förråd och möteslokal.

Det är inte bara Kohagen som ser fram emot ett svar från Vänersborgs kommun…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (1/4)

24 juli, 2023 2 kommentarer

Den 7 juli fick Vänersborgs kommun ett mail från Kohagens Samfällighetsförening. Eftersom jag inte var riktigt säker på vad en samfällighetsförening var så vände jag mig, modern som jag är, till AI-verktyget Chat GPT för hjälp:

“En samfällighetsförening är en typ av juridisk organisation som bildas av fastighetsägare inom ett geografiskt område, vanligtvis inom ett bostadsområde eller en gemensam fastighet. Syftet med en samfällighetsförening är att samla in och hantera gemensamma angelägenheter och resurser för medlemmarna i området.”

Kohagens Samfällighetsförening (i fortsättning skriver jag bara Kohagen) finns på Gardesanna. Gardesanna ligger på Vänersnäs.

Kohagen har gemensamt haft hand om VA-frågor för de fastighetsägare som har varit medlemmar. Det ska noteras att det inte handlar om avloppsvatten, det har de enskilda fastighetsägarna löst på olika sätt själva. Det gäller enbart dricksvatten och BDT-vatten, dvs bad-, disk- och tvättvatten. Det ingår 54 fastighetsägare i föreningen, varav några som har hus- eller villavagn i området. De enskilda fastighetsägarna håller nu på att koppla in sig på det kommunala VA-nätet. Hus- och villavagnarna har en egen anslutningspunkt.

Kommunfullmäktige beslutade den 17 juni 2020, efter ett föreläggande från Länsstyrelsen, att bilda ett verksamhetsområde i Gardesanna. Det var precis när pandemin började få sitt grepp över Sverige och Vänersborgs kommunfullmäktige hade halverats för att minska risken för smittspridning.

Det kommunala VA-nätet står nu färdigt och anslutningarna och också tvångsanslutningarna har pågått under en tid. Vi har i TTELA kunnat läsa fler artiklar om hur kommunen har tvingat t ex Astrid 79 år (se TTELA  “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”) och Stefan (se TTELA “Stefan tvingas ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp”) att för dyra pengar koppla in sig på det kommunala VA-nätet.

Tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet är att betrakta som en nödåtgärd. Det kan t ex inträffa när en fastighet har en undermålig brunn som inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och fastighetsägaren vägrar göra något åt saken. Men för Vänersborgs kommun är tvångsanslutning utgångsläget – det normala. Kommunen tillåter överhuvudtaget ingen diskussion.

Kommunens agerande att med järnhand och utan pardon, och utan att inspektera de enskilda avloppslösningarna, tvångsansluta fastighetsägarna i Gardesanna, och Vänersnäs, till det kommunala VA-nätet har helt förståeligt gett upphov till protester. Det har bland annat startats en namninsamling för att hela Vänersnäs ska gå ur Vänersborgs kommun och ingå i Grästorps kommun. (Se TTELA “Namninsamling för att flytta Vänersnäs till Grästorp”.)

Kohagens konflikt med kommunen handlar inte om tvångsanslutning av enskilda fastighetsägare. Alla de enskilda fastighetsägarna är redan anslutna, eller kommer inom en mycket snar framtid att bli. (De har 1 år på sig efter att anslutningspunkten är upprättad och den tiden är snart ute.) Det stora flertalet på Kohagen välkomnar utbyggnaden av det kommunala VA-nätet till Gardesanna.

Kohagens Samfällighetsförening har alltså haft en gemensamhetsanläggning för att lösa de ingående fastigheternas, och villa-/husvagnarnas, VA-behov (dock inte avloppsvattnet från toaletter). Nu behövs inte gemensamhetsanläggningen längre, eftersom, som sagt, de enskilda fastighetsägarna har kopplat och ska koppla in sig i det kommunala VA-nätet.

Det är bara ett problem. Det finns en servicebyggnad på området, det så kallade “Bruna huset”, där det finns duschar, pentry, tank för BDT-vattnet osv. (Servicehuset är alltså själva gemensamhetsanläggningen med tillhörande infiltration etc.) Vänersborgs kommun kräver nu att “Bruna huset” på gemensamhetsanläggningens mark ska betala en anslutningsavgift på 257.067 kr. (Jag skriver Vänersborgs kommun, eller kommunen, men det är enheten Kretslopp och Vatten på samhällsbyggnadsförvaltningen som handhar alla VA-frågor.)

Kravet på anslutning och avgift kom som en överraskning för Kohagen. Föreningen trodde att huset skulle undantas från kravet på anslutning och avgift. Redan 2020 hade nämligen samfällighetsföreningen ställt frågor kring “Bruna huset” och fick då till svar att:

“Finns det ett utsläpp från fastigheten Anundstorp S:1 (=”Bruna huset”; min anm) så skall anslutning finnas.”

Det tolkade Kohagen självklart som att det inte behövdes någon anslutning om det inte fanns något utsläpp. Men kommunen har ändrat sig och är nu obeveklig. “Bruna huset” ska anslutas och anslutningsavgiften ska betalas. Och det trots att husets vattentjänster inom en mycket snar framtid inte behövs längre. Samtliga de ingående fastigheterna i samfälligheten ansluts alltså till kommunens VA-nät. (Fastigheterna har 1 år på sig att koppla på sig till det kommunala VA-nätet. Då bör naturligt servicehuset ha 1 år på sig att “koppla bort sig”.)

Kohagens samfällighetsföreningen har därför bestämt sig, de ingående fastighetsägarna vill inte betala för något som inte behövs. Samfällighetsföreningen bestrider därför anslutningsavgiften.

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?

19 juli, 2023 4 kommentarer

Anm. Denna blogg är en slags fortsättning på bloggen “Juta i Svt (3): Vittnet J”.

Paret Davidsson har reagerat på att ärendehandläggaren på Länsstyrelsens  naturavdelning, dvs den person som har gjort utredningen som låg till grund för enhetschef Olsens avslagsbeslut, är en av Jutatorpets närmaste grannar. Handläggaren bor faktiskt bara ett stenkast från Jutatorpet – i synnerhet om man ser till fågelvägen. Han bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson…

Det förvånade Bengt Davidsson att denne person fick i uppdrag att “utreda” ärendet. Davidsson hade nämligen uttryckligen och i ett tidigt skede bett enhetschef Eva Olsen om att få en handläggare som inte bodde eller arbetade på Länsstyrelsen i Vänersborg. Davidsson hade, om inte misstankar, så i varje fall vissa aningar om att han inte behandlades helt objektivt, att inte alla tjänstepersoner var opartiska.

Den uppfattningen bär Bengt Davidsson med sig från 2018 när byggnadsnämnden fattade det första och ödesdigra beslutet om strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning. Det gjorde som bekant nämnden utifrån ett felaktigt kartmaterial – och drog tomtplatsavgränsningen över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) När Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut gick Länsstyrelsen i Vänersborg på byggnadsnämndens linje utan att ens göra ett platsbesök. Länsstyrelsen tycktes egentligen inte det minsta intresserad av vad Davidsson hade att anföra, och hans skrivna inlagor tycktes man också bortse ifrån. Länsstyrelsen litade helt och okritiskt på det underlag som byggnadsförvaltningen i Vänersborg hade tagit fram. När Davidsson sedan överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, också i Vänersborg, fastställde även domstolen byggnadsnämndens beslut – utan att göra platsbesök, fast Davidsson uttryckligen bad om det. Han ville att domstolen med egna ögon skulle se att byggnadsnämndens beslut grundade sig på felaktiga kartor. Det behövdes inget platsbesök ansåg Mark- och miljödomstolen i Vänersborg…

Bengt Davidsson sa till TTELA om ärendehandläggaren (se TTELA den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”):

“Det är en person som mer eller mindre är närmsta granne till min fastighet. Det är alltså en handläggare som gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

TTELA skriver att Eva Olsen menar att handläggaren är opartisk:

“Vi har begränsat med handläggare och i det här fallet har vi bedömt att handläggaren har ingen koppling till platsen, har inte varit där utöver sitt yrke och ingen koppling till de som bor där. Så vi har bedömt att jävsreglerna inte är aktuella.”

Det här sista citerar TTELA från Svt. (Se Svt “Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”.)

Bengt Davidsson reagerar på uttalandet att handläggaren inte har någon koppling till Juta. Det gör jag också. För mig ter det sig helt osannolikt att påstå att handläggaren inte har någon koppling till Juta när han bevisligen bara bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson. Bor han så nära har han en koppling till Juta. Självklart. Varför förnekar Olsen det?

Det är viktigt att notera att detta med att handläggaren har en koppling till Juta inte är detsamma som att påstå att handläggaren är jävig ur juridisk synpunkt. Jäv tror jag faktiskt är svårt att hävda. Men ur moralisk och etisk synpunkt så är nog den allmänna meningen att det i högsta grad var olämpligt att just denne handläggare fick ta sig an utredningen i fallet. Det är ju faktiskt, som Davidsson säger till TTELA, att ärendehandläggaren på Länsstyrelsen:

“gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

Det är onekligen så att handläggaren tycks anlägga ett helt annat perspektiv på äganderätt, allemansrätt, vittnen och fotografier än vad byggnadsnämnden i Vänersborg gjorde. Det tycks enligt min mening vara ett perspektiv som verkar grunda sig i en önskan att Davidssons gräsmatta ska bli ett blivande utflyktsmål för allmänheten – en grönyta där det är fritt fram att t ex spela brännboll och dricka kaffe. Trots att området aldrig någonsin har varit allemansrättsligt tillgängligt…

Det är den “snälla” förklaringen.

Länsstyrelsens beslut är så osannolikt att Malin Lernfelt i en ledare i TTELA den 15 juli skrev:

“Nu har Bengt Davidsson inte haft några som helst intentioner att hindra andra människor från att nå älven. Tvärtom. Sedan han köpte fastigheten har han underhållit den vandringsled som går längs med vattnet. Han har satt dit lampor, ställt ut en bänk och placerat ut en bro över ett brett vattenfyllt dike. Han har även erbjudit sig att ordna med skyltar för att visa vägen.”

Beslutet är så osannolikt att ledarskribenten anar andra bevekelsegrunder för Länsstyrelsens beslut:

“Att myndigheter utövar vad som i det närmaste tycks vara trakasserier mot en enskild medborgare på det här sättet är orimligt.”

Länsstyrelsens underlag för beslut är onekligen mycket vinklat och de rättmätiga och juridiskt legitima intressen som Davidsson har beaktas överhuvudtaget inte av Länsstyrelsen. Och det får en naturligtvis att undra varför. I en rättsprocess är det ju faktiskt statens uppgift att vara objektiv, att också se tvisten eller brottet ur allas perspektiv. Det gör inte Länsstyrelsen. Det gjorde byggnadsnämnden i Vänersborg den 7 mars 2023… Det gör även Mark- och miljööverdomstolen i en rad rättsfall de senaste åren.

Med dessa ord får fallet Juta vila ett tag, dvs om inget oväntat inträffar. Under tiden rekommenderar jag alla att ta en promenad vid Juta och utnyttja bron som Bengt Davidsson har lagt tillbaka på sin rätta plats, numera namngiven till Kärvlings Bro efter en lokal bloggare – också i Vänersborg.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (3): Vittnet J

16 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

Bengt Davidsson och jag har träffat och samtalat med ett av de vittnen som har saker att berätta om Jutaområdet. Hon kallas i fortsättningen för vittne J.

Vittne J var en av några tjejer som ägnade mycket av sin ungdomstid i Jutaområdet. De var intresserade av ridning och det fanns hästar omkring Juta. Tjejerna red vid Juta i mitten och slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Vittnet J har klara minnesbilder av hur det såg ut på Juta och närliggande områden. Hon är mycket trovärdig. Davidsson och jag var särskilt intresserade av dels om Juta var privatiserat, eller ianspråktaget som det heter med Miljöbalkens juridiska formulering. Och dels om flygbilderna återgav verkligheten.

Vittnet J är säker på att det fanns många staket i området. Och staket är viktiga – de markerar och definierar ofta gränser mellan olika egendomar eller områden. Staket kan därmed visa var ett område är privatiserat, ianspråktaget, och inte. Flera av staketen användes som inhägnader för hästarna.

Det hade funnits hagar för hästar lite överallt i området på 1980- och 1990-talen – och alla hagarna var inhägnade med staket. Staketen fanns inte bara på fastigheten Juta (=Restad 3:2), utan även på fastigheterna runt om.

Vittnet J markerade på ett av Länsstyrelsens flygfoton var staketen fanns – se prickarna på nedanstående flygfoto.

Vittnet J:s minnesbild bekräftas också av andra vittnen. Det fanns staket i området säger även Lave Thorell, två andra “hästtjejer”, ägaren av jordbruksfastigheten söder om Juta och en vårdare/sköterska som arbetade med patienter på Restad.

Och sist men inte minst.

Bengt Davidsson har i sina eftersökningar med att hitta fakta till sin överklagan samlat på sig några fotografier från Jutaområdet, som visar att det fanns staket. (På en del bilder kan det vara svårt att se staketen, men de syns bättre på originalen.)

Det är många bilder från några olika tidsperioder, med början från 1951 (längst upp till vänster) till det sista från 2017 (längst ner till höger). Det finns staket på samtliga bilder, utom den sista. Den visar istället skylten ”privat område” . (Några bilder vet inte Davidsson säkert när de är tagna.)

Varför är det intressant att det fanns staket på områdena kring Juta? Jo, förutom att de markerade gränser, så fanns staket bevisligen runt Juta fast de inte syns på några flygbilder. De flygbilder som tidigare byggnadsförvaltningen och nu Länsstyrelsen använder som bevis sträcker sig från 1975 till 2001. På åtminstone några av dessa flygbilder borde staketen ha synts om bilderna hade varit skarpa och tydliga nog för att användas som bevis. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Länsstyrelsens flygbilder visar alltså inga staket, men staketen har bevisligen funnits där. Det bevisar både vittnen och Davidssons fotografier. Flygbilderna avspeglar således inte verkligheten på marken. Och det är centralt. Det går inte att lita på flygbilderna. Det spelar ingen roll hur “trygg” Eva Olsen och Länsstyrelsen är – de suddiga och otydliga flygbilderna visar inte verkligheten nere vid marken. Punkt!

Bengt Davidsson hade en del funderingar om, och även vittnet J, staketet mellan Juta och jordbrukarens mark söder om Juta. Det verkade inte gå vid fastighetsgränsen mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder. Förklaringen kan vara att den exakta fastighetsgränsen var otydlig på den tiden. Eller också fanns det två staket, ett som markerade fastighetsgränsen och ett för inhägnaden. I så fall skulle allmänheten ha kunnat gå i ”korridoren” mellan staketen ner till älven.

Vittnet J är bestämd, staket som fanns avgränsade Jutafastigheten. Hon kommer ihåg det för att hästtjejerna visste att på andra sidan staketet vistades patienterna från Restad, och de skulle tjejerna akta sig för. Det var till och med så att när vittnet J var yngre, så ville inte hennes mor att hon skulle vara där själv. Det var alltför nära de “farliga” patienterna…

Paddocken i denna hage syns faktiskt, om än otydligt, på ett av Länsstyrelsens ”bevisfoton”, flygfotot från 1987. (Denna del av flygfotot är uppförstorat av mig.) Det syns dock inget staket. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Landstinget satte upp staket när det tog över marken från staten 1969. Det skapade en fysisk avgränsning för att så att säga säkra området. Landstinget ville inte ha obehöriga på Juta eftersom patienterna från Restad använde Juta som rekreationsområde och för terapiarbete på trädgårdsodlingarna. Enligt säkra källor var det ett taggtrådsstaket.

Jag hittade för övrigt ytterligare ett vittne i ett äldre dokument, SA. Han skriver om vad hans mor berättade för honom om 1950-talet och att:

“det finns kort som visar att det var inhägnat.”

Själv har han minnen, om än vaga, att det också gick djur och betade där på 1970-talet. Det kunde inte vara annat än hästar. Han såg staketen när han och hans kompisar var och fiskade nere vid udden och fiskeboden.

Flera av ovanstående vittnen berättar också att de har sett grindar och skyltar vid Jutafastigheten. Skyltarna upplyste allmänheten att Juta var ett privat område. Det var Landstinget som hade satt upp även dessa 1969.

Mark- och miljööverdomstolen slog i en dom den 9 november 2017 (M 4628-17) fast att kravet på bevisningen i strandskyddsmål inte bör ställas alltför högt beträffande sådana omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden.

“Med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att beviskravet dock inte bör ställas alltför högt.“

Mark- och miljööverdomstolen skrev detta i domen med anledning av det krav på bevisning som låg på de personer som överklagade ett beslut från Länsstyrelsen, dvs de som var i precis samma situation som Davidsson…

Slutsatsen av alla vittnesmål och fotografier kan bara bli en – Jutafastigheten var ianspråktagen, den var privatiserad. Och Länsstyrelsens otydliga och suddiga flygbilder saknar bevisvärde… Vittnena och Davidssons fotografier har däremot ett mycket starkt bevisvärde, starkare än i det strandskyddsmål som Mark- och miljööverdomstolen avgjorde ovan.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?

13 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen”.

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, fattade själva beslutet om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut i fallet Juta. Hon sa till Svt (se Svt ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”):

“Och i det här fallet så har vi då tittat på, har det här området varit ianspråktaget som tomtmark sedan strandskyddet infördes? Och där har vi gjort bedömningen att, nej inte hela den ytan utan en mindre del har varit ianspråktaget och det är då den ytan som vi har gett som tomtplats.”

Länsstyrelsen menar att gräsmattan framför Jutatorpet aldrig har använts som tomtmark, i varje fall inte när strandskyddslagstiftningen började gälla hela Sverige 1975. Och då menar myndigheterna att den aldrig kan bli tomtmark heller.

Jag kan inte låta bli att komma med en liten randanmärkning, innan jag går vidare.

“Vi har gett” säger Eva Olsen. Är det inte en formulering från en typisk byråkrat? “Vi har gett”… Jag får i varje fall känslan av att det är en byråkrat som helt har tappat förankringen i vanligt folks verklighet. Davidsson ska ödmjukt böja sig för auktoritetens tolkning och vara tacksam för att Länsstyrelsen tillåter att Davidsson överhuvudtaget får en tomt där de kan parkera bilen. Fast det är Davidssons fastighet…

Länsstyrelsen, säger Eva Olsen också, har gjort “bedömningen” att Jutatomten inte har varit ianspråktagen. En bedömning betyder att det har skett någon typ av avvägning, vilket i sin tur torde innebära att det finns argument för Länsstyrelsens uppfattning, men också argument mot. Hur Olsen och Länsstyrelsen har resonerat kring och vägt samman de fakta som talar för Davidssons uppfattning återges dock inte. Olsen och Länsstyrelsen bortser också helt från de argument och fakta som byggnadsnämnden lämnade som motivering för sitt genomtänkta beslut.

För att stödja sitt och Länsstyrelsens beslut anför Olsen ett antal flygbilder. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.) Och dessa flygbilder är säger Olsen (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”):

“ett starkt underlag som vi brukar använda oss utav det, i våra ärenden. Och det är också det underlag som man ofta använder i rättsprocesser, i domstol. Så vi har bedömt att det underlaget har varit ett tryggt underlag för oss att använda.”

I min blogg ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” hävdar jag bestämt att flygbilderna inte är ett “starkt underlag”. Tvärtom! Fotona är otydliga och suddiga. Det finns åtskilliga vittnesmål som berättar saker som inte syns på flygbilderna. Flera vittnen har intygat att Jutatomten har varit privatiserad och ianspråktagen. Och då spelar det ingen roll om Länsstyrelsen “brukar använda” flygbilder och att man “ofta använder” flygbilder i rättsprocesser…

Ofta kanske, men inte alltid… I rättsprocesser är det faktiskt mer regel än undantag att man använder vittnesmål…

I Sverige är vi mycket måna, i varje fall officiellt, om att följa ett antal rättsprinciper. De är viktiga för invånarnas rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att (se “Domarbloggen”):

“lagen i ett land ska vara förutsägbar och skydda enskilda individer mot godtycklig maktutövning från staten eller personer i maktpositioner. Det betyder till exempel att ingen ska bli dömd utan att det finns tillräcklig bevisning…”

Vittnen har en viktig roll i denna rättsprocess. Det är nämligen viktigt att alla uppgifter som har betydelse i ett rättsfall kommer fram.

Jag har på senare tid, som så många andra, börjat använda mig av AI, artificiell intelligens, genom att använda Chat GPT. Jag ställde frågan vilken betydelse vittnen har i en rättsprocess.

Chat GPT svarade:

“Vittnen spelar en viktig roll i en rättsprocess. Deras uppgift är att ge muntlig eller skriftlig bevisning om händelser eller omständigheter som är relevanta för målet. Vittnen kan bidra till att fastställa fakta och hjälpa till att utforma en korrekt och rättvis bedömning av ett brott eller tvistefråga.”

Det här förstår sannolikt alla de som läser denna blogg. Det är också en grundläggande kunskap om rättsprocessen, så grundläggande att denna kunskap ingår i arbetsområdet “Lag och rätt” i högstadiet.

Vittnen är en så viktig del i rättsprocessen att det i Sverige finns en allmän vittnesplikt. Det innebär en skyldighet att vittna i domstol om det behövs.

Naturligtvis har Mark- och miljööverdomstolen samma syn på rättsprinciperna och rättssäkerheten…

I en dom i Mark- och miljööverdomstolen den 23 mars 2021, M 9621-19, där flera fotografier och filmer var en del av utredningen i målet, skriver domstolen:

“E.E. har vidare sökt dispens för att uppföra en träaltan på samma plats där det enligt hans egna uppgifter tidigare har funnits en stenlagd uteplats i förlängningen av en trappa uppifrån bostadshuset. Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Det står helt klart att Mark- och miljööverdomstolen i sin prejudicerande dom lutade sig mot vittnesmål, “skriftliga vittnesutsagor”. Vittnesmålen övertrumfade “dokumentation och foton i form av otydliga kopior”, som E.E. skrev i sin inlaga. Det kanske är så att flygbilder ofta används när det inte finns vittnesmål?

Som sagt, Länsstyrelsen i Vänersborg skriver att den “brukar använda” flygbilder. Men om det nu finns vittnesmål som ger en annan bild av verkligheten än några suddiga och otydliga flygbilder tagna från hög höjd? Mark- och miljööverdomstolen litade på vittnesmål, varför gör inte Länsstyrelsen det? Det finns 6-7 vittnesmål som vittnar om att det fanns “anordningar” på Juta som inte syns på flygbilderna.

Jag förstår inte heller på vilket sätt flygfotona skulle utgöra ett “tryggt underlag” för Länsstyrelsen. Fotona kan ju inte vara “trygga” när Länsstyrelsen vet, som de vet eftersom de har läst Vänersborgs byggnadsnämnds beslut i Jutaärendet, att vittnen ger en annorlunda bild. Och fotona kan ju inte heller sägas ge paret Davidsson någon särskild “trygghet”. Bilderna är kanske “trygga” för Länsstyrelsen i den meningen att de visar det som Eva Olsen vill bevisa…? För det kan väl ändå inte vara på det viset att Olsen anser att man bara kan lita på sådant som man själv har sett, även om det bara är på ett suddigt flygfoto?

Enhetschef Eva Olsen och ärendehandläggaren på naturavdelningen har uppenbarligen inte tagit del av Mark- och miljööverdomstolens dom. En dom som klart och tydligt slår fast att även i rättsfall på Miljöbalkens område så kan vittnen vara en avgörande del i bevisningen.

Länsstyrelsens bristande kunskap är beklämmande.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (3): Vittnet J”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen

11 juli, 2023 Lämna en kommentar

Det har hänt en del på Juta under året. Den 7 mars beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson själv hade skissat. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)

Den 17 maj upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut och bestämde en egen tomtplatsavgränsning. (Se ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Jag har skrivit mycket utförligt om olika aspekter av Länsstyrelsens uppseendeväckande beslut. Det var ett beslut som knappast var värdigt en statlig myndighet.

Bloggen ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet” handlade om själva beslutet och vad Länsstyrelsens nya strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning innebar. Nästa blogg, ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”, handlade om en grundläggande förvaltningsrättslig princip som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut. Jag fortsatte med en djupare analys av Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”. Tankarna kring den enligt lag garanterade hemfridszonen utvecklade jag, och belade med några prejudicerande rättsfall, i bloggen ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”. I bloggen därefter, ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”, fördjupade jag diskussionen om allemansrätten och det stärkta egendomsskyddet som har utvecklats i Sverige efter EU-inträdet. Då kom jag oundvikligen också in på proportionalitetsprincipen och ytterligare fler prejudicerande rättsfall. Det var återigen domar i Mark- och Miljööverdomstolen som Länsstyrelsen i Västra Götaland inte verkade ha kännedom om. Sedan skärskådade jag Länsstyrelsens argumentation kring att Juta inte hade varit ianspråktaget, ”Juta: Inte ianspråktaget…”. Här tog jag också upp de vittnesmål som finns och som styrkte Davidssons uppfattning. I bloggarna ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” och ”Juta: Mer om flygbilderna” behandlades Länsstyrelsens fotografier som sades bevisa att Davidsson hade fel.

Den sista (senaste) bloggen skrev jag den 22 juni. Det var när Bengt Davidsson, med hjälp av bland annat Magnus Larsson från Sikhall, satte upp gångbron igen. (Se “Jutabron på plats!”.) Bron möjliggjorde att allmänheten återigen kunde passera Jutafastigheten. Och för denne bloggare var det fantastiskt hedrande att Davidsson namngav bron efter mig – “Kärvlings Bro”. (Fast det ville tydligen inte TTELA skriva om i själva artikeln på hemsidan, den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”. Men det finns en bild som visar skylten med brons namn – och en bild på mig…)

Den 22 juni var för övrigt samma dag som Svt Västnytt sände ett reportage om Länsstyrelsens beslut om Juta. Och det är detta reportage och vad som sades i programmet som denna och ytterligare några bloggar ska handla om.

Det reportage som Lisa Johansson på Svt Västnytt gjorde om Bengt Davidsson och hans kamp mot Länsstyrelsen finns på Svt:s hemsida. Det är uppdelat i tre avsnitt trots att avsnitten visades i TV som ett enda. Du kan hitta avsnitten på följande länkar: ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”, ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen” och ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”.

Det finns en hel del att ta upp och kommentera från inslaget i TV. Men först måste jag ge journalisten Lisa Johansson en stor eloge för reportaget och den kunskap hon visar kring Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen, och egentligen juridiska frågor i allmänhet.

Jag skulle vilja börja med Länsstyrelsens avgörande misstag. Det är ett misstag som en statlig myndighet helt enkelt inte får begå. Det handlar om den grundläggande förvaltningsrättsliga principen som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut.

Det står i Förvaltningslagen 37 § under rubriken “När en myndighet får ändra ett beslut”:

“En myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning.

Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock ändras till den enskildes nackdel bara om

  1. det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas,
  2. tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller
  3. felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.”

I Jutafallet handlar det om ett beslut som byggnadsnämnden fattade 2018 och som har vunnit laga kraft sedan långt tid tillbaka – efter att Bengt Davidsson överklagade till både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. De två myndigheterna avvisade naturligtvis överklagandet, och fastställde byggnadsnämndens beslut.

I det beslut som Länsstyrelsen nu fattade, den 17 maj, ändrade Länsstyrelsen beslutet till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild skärmdumpad från Svt.)

Det innebar att Davidsson blev av med en del av vägen till ingången på nordsidan av huset och att han skulle tvingas bygga en mur eller sätta upp staket och dessutom sätta upp två grindar vid tomtplatsavgränsningen. Som han måste öppna och stänga varje gång han eller hans fru skulle ställa bilen på denna sida bostadshuset. Davidsson skulle även bli tvungen att ta bort två lyktstolpar i området, som för övrigt innehöll den enda (lilla) plana yta av gräsmatta som Davidsson hade kvar på tomten. (Jämför gärna nedanstående fotografi med bilden på Länsstyrelsens beslut ovan om ny tomtplatsavgränsning.)

Den 15 juni fick Davidsson ett mail från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning, han som hade varit och inspekterat Juta vid tre tillfällen.

Ärendehandläggaren skrev:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning. Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat. Vi kan inte ändra vårt beslut då vi inte är första instans. Vi vill upplysa dig om att det enda sättet för dig att få det rättat är att överklaga vårt beslut till Mark- och miljödomstolen.”

Notera – “Vi har av misstag missat detta”. Det är helt osannolikt! Det är ett sådant stort misstag så att jag faktiskt undrar hur någon kan ha kvar förtroendet för Länsstyrelsens “experter” efter en sådan grundläggande juridisk miss? Och hur kan man egentligen ha kvar den minsta tilltro till att resten av Länsstyrelsens beslut är korrekt?

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, som fattade själva beslutet, sa till Svt (se Svt ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”):

“Har man som enskild fått ett gynnande beslut av en myndighet, så väger det väldigt tungt och det ska mycket till för att en myndighet ska ändra ett sånt beslut och det är det vi behöver titta på.”

Olsen får den naturliga följdfrågan av Lisa Johansson på Svt:

“Men betyder det här att det beslut ni har tagit var fel?”

Eva Olsen svarade: 

“Det skulle kunna vara så, men systemet är ju riggat så att har en myndighet begått ett fel i handläggningen så går det att överklaga beslutet och man kan få sin sak prövad igen.”

Olsen vill inte riktigt erkänna sitt misstag, som ärendehandläggaren faktiskt gör i mailet till Davidsson. Det är svagt av Olsen. Hon beklagar inte heller misstaget, hon verkar mest bekymrad över Länsstyrelsens anseende än Davidssons hopplösa situation…

Sedan vet jag inte varför Olsen sa till Svt att Länsstyrelsen behöver titta på beslutet. Hon säger ju i nästa andetag att beslutet bara kan ändras genom ett överklagande. Det är alltså Davidsson som ska göra jobbet fast han är oskyldig. Davidsson ska lägga tid, kraft och pengar på att överklaga ett undermåligt och felaktigt beslut medan Länsstyrelsens välbetalda “experter” kan luta sig tillbaka och ta sig an andra stackares ansökningar om strandskyddsdispens…

På den blogg där jag skrev om gynnande beslut av en myndighet satte jag rubriken ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”. Svaret har Länsstyrelsens två “experter” själva givit:

Nej, de kan inte lagen.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen