Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

VA: Kohagen vs kommunen (4/4)

27 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

Det har blivit sommar och mailväxlingen mellan Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna och Vänersborgs kommun fortsätter. Parterna har under våren glidit alltmer ifrån varandra och det blir allt svårare att se en lösning som grundar sig på en frivillig gemensam överenskommelse.

Kommunen svarade på Kohagens mail den 3 juli 2023. Det var det svaret jag av en slump råkade få se och som fångade mitt intresse. Och som fick mig att skriva dessa bloggar. Svaret var både förvånande – och upprörande. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”). Det tyckte tydligen också Kohagens samfällighetsförening.

Den 7 juli svarade Kohagens styrelse återigen. Jag får uppfattningen att Kohagen gör ett sista desperat försök att övertyga kommunen – nu eller aldrig. Tonen var tuffare än tidigare. Mailet innehöll ett dokument på 3 A4-sidor.

“Kohagens Samfällighetsförening, härefter KS, har under hela processen med kommunens nya va-anläggning varit tillmötesgående och försökt möta de önskemål som framförts, vi har därutöver ansträngt oss att få fram nödvändig information och hållit en god ton, trots uteblivna svar och brutna löften om att återkomma med information.

I dagsläget har KS uppriktigt sagt svårt att förstå hur Vänersborgs Kommun Kretslopp och Vatten tänker. Vi förstår att ni vill inkassera avgiften som kostnadstäckning för ett dyrt projekt men det räcker inte enligt gällande lag. Vi har efterfrågat vad som gäller, vi har rättat oss efter era svar och anvisningar och trots detta agerar ni som om era tidigare svar aldrig lämnats.”

Kohagen sammanfattar sedan hela det historiska händelseförloppet. Samfällighetsföreningen börjar med att betona att svaren föreningen fick redan 2020 var att “Bruna huset” inte behövde anslutas till kommunens VA-nät om inget avloppsvatten genererades. Då beslutade föreningens årsmöte att allt VA skulle kopplas ur byggnaden permanent. Kohagen har därför upphandlat en entreprenad för:

“urkoppling vatten, rivning ledningar samt permanent igensättning av brunnar, upptagning tank mm”

Det kan också nämnas att Kohagen har gjort en komplett anmälan om dessa åtgärder till byggnadsförvaltningen. Samfällighetsföreningen vet inte om åtgärderna är anmälningspliktiga, men föreningen anmälde för säkerhets skull. Kohagen har ännu inte fått någon reaktion från byggnadsförvaltningen.

Kohagen tar därefter återigen upp vattentjänstlagens (LAV) skrivningar och den prejudicerande domen från Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dom M4976-19. Det har Kohagen gjort även tidigare. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Kohagen uppehåller sig mycket vid vattentjänstlagens 24 §. (Se Lag om allmänna vattentjänster.) Föreningen skriver:

“Servicebyggnadens ursprungliga användning saknar relevans. Fastigheten ska för att inkopplingskravet ska uppfyllas, ha ett behov av de erbjudna vattentjänsterna. Ett behov som inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Och lägger fram “beviset”:

“Behovet av vattentjänsterna har upphört eftersom varje delägare till fastigheten har anslutit sin respektive bostad och behovet därigenom är löst.”

Kohagen ska därför fullständigt och permanent koppla ur såväl vatten som avlopp i “Bruna huset”. Byggnaden kommer alltså inte att generera någon form av avloppsvatten och inget sådant kan heller bäras dit. Föreningen ställer, den nästan retoriska, frågan:

“Förklara gärna, i detalj, på vilket sätt en byggnad utan inkommande vatten, utan utslagsmöjligheter och utan verksamhet som behöver vatten, har behov av erbjudna vattentjänster för att skydda människors hälsa och miljö.”

Kohagen slår vidare fast att eftersom behov saknas så finns det ingen avgiftsskyldighet för fastigheten enligt 24 § pkt 2 i LAV.

Kohagen menar också att föreningen kan riva byggnaden för att slippa ansluta den. Om kommunen tvingar Kohagen att göra det kommer föreningen däremot att:

“överlåta ärendet till lämplig juridisk kompetens eftersom Vänersborgs kommun då utan stöd i lagen tvingar KS (=Kohagen; min anm) till kapitalförstöring.”

Kohagen konstaterar också:

“En rivning ger heller ingen vinning för miljö och hälsa, vilket är syftet med hela projektet med kommunalt vatten och avlopp.”

Kohagen avslutar sitt brev med att det står Vänersborgs kommun fritt att:

“stämma KS (Kohagen: min anm) inför vilken rättsinstans ni så önskar för det fall ni anser att bestridandet av fakturan är fel och vägran att betala orättfärdig.”

Kohagens Samfällighetsförening ger sig inte.

Det senaste som har hänt i fallet Kohagen är att Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail från den 7 juli. Kommunen skrev:

“Tack för ert svar, daterat 7 juli 2023, på mitt brev. Jag tänker att jag ber kommunens jurister med sitt nätverk titta på era argument innan en eventuell kravprocess går vidare. Det är svårt för dem att återkomma till mig under sommaren så det kommer att ta lite tid och fakturan är förlängd till 30 september. Tyvärr har en påminnelse på fakturan hunnit gå ut men ni får bortse från den.”

Positionerna tycks vara helt låsta. Och återigen ska fallet överlämnas till kommunens jurister. Precis som kommunen skrev att den skulle göra den 16 januari… (Se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.) Men nu är det allvar, vi får se om juristerna kan lösa upp knutarna. För att göra det krävs det att kommunen tillmötesgår Kohagen. Gör inte kommunen det, så kommer fallet på ett eller annat sätt upp i domstol och får avgöras där.

Det vore tråkigt och mycket beklämmande om kommunen vänder sig till domstol mot sina egna invånare. Särskilt som både lagar och rättsfall entydigt talar för att kommunen har fel… 

Jag ser också framför mig att det skulle kunna bli tvärtom, att Kohagen blir tvungna att stämma kommunen. Kohagen krävde ju ett beslut den 21 juni om att få slippa betala anslutningsavgiften. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Kommunens jurister måste därför se till att Kohagen får detta beslut. Om förvaltningen beslutar om ett avslag så kan Kohagen utgå från det i kommande juridiska processer.

Vad jag minns så var det precis detta som hände när Vänersborgs kommun hamnade i domstol i ärendet om Solvarms VA-anläggning i Sikhall. Solvarm överklagade kommunens beslut till Mark- och miljödomstolen. Det betydde att kommunen fick anlita utomstående jurister, och betala dyra juristräkningar, för att sedan förlora målet. Det här ska väl inte behöva hända igen…? (Se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”.)

Jag har mycket svårt att se att ärendet Kohagen inte lyfts upp till samhällsbyggnadsnämnden innan ärendet avgörs i domstol. Politikerna har då möjlighet, och måste kan man tycka, pröva ärendet innan rättsväsendet blandas in. I ett sådant läge borde politikerna i nämnden fatta de beslut som krävs för att undvika en juridisk process. För övrigt anser jag att den här typen av ”tvister” mellan kommunen och enskilda invånare alltid bör lyftas upp till politikerna.

Men vad som än händer – Kohagens samfällighetsförening tänker inte betala en anslutningsavgift på 257.067 kr till något som är helt onödigt och meningslöst. Och det förstår jag.

===

Tillägg 3 augusti:

9 § i Lagen om allmänna vattentjänster bör också kunna åberopas i fallet Kohagen:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (3/4)

26 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

Det finns inga mail eller andra handlingar i diariet efter mailväxlingen mellan Vänersborgs kommun och Kohagen den 29-30 mars (se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”) förrän det dyker upp ett mail den 21 juni. Då kommer ett något skarpare mail än tidigare till kommunen från Kohagen i Gardesanna – med en bilaga: “Bestridande av faktura”.

Kohagen hade bestridit fakturan tidigare, den 12 januari, men kommunen hade bara gett anstånd med betalningen. Och föreningen hade inte heller fått något besked från kommunjuristen…

Kohagen skrev:

“Samfälligheten hävdar fortsatt att berörd fastighet inte har behov av de av Vänersborgs kommun tillhandahållna VA-tjänsterna och att rubricerad faktureringen gjorts enbart mot den bakgrund att man vill erhålla en högre grad av kostnadstäckning för sitt projekt.”

Nu var det typ allvar. Kohagen tänkte inte betala och kommunen fick stämma föreningen inför domstol för att få sina pengar.

Kohagens fastighetsägare är lugna inför en eventuell stämning, de är säkra på att de har rätt – och kommunen fel. Kohagen hänvisar till dom M4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dvs en prejudicerande dom. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Det är en mycket viktig formulering, trots att inte begreppet verksamhetsområde används. Formuleringen i domen slår fast att det inte räcker med att den allmänna va-anläggningen har byggts ut för att fastigheterna där kan tvingas betala anslutningsavgift. Och – det är den enskilda fastighetens behov som är avgörande.

Det är egentligen inte så konstigt. I vattentjänstlagen (LAV) 24 § står det: 

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten

  1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
  2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Det måste noteras att det står ”och” (och inte ”eller”) mellan punkterna i paragrafen. Det kan bara betyda att både punkt 1 och punkt 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän VA-anläggning.

Serviceanläggningen “Bruna huset” behöver ingen kommunal vattentjänst och människors hälsa eller miljön behöver inte skyddas eftersom det inte kommer att släppas ut något från huset.

Det här är inte svårt. Det är enkelt bara man vill förstå. “Bruna huset” släpper inte ut något vatten, varken BDT- eller avloppsvatten – och behöver därför ingen VA-anslutning. Och det är precis vad vattentjänstlagen säger och Mark- och Miljööverdomstolen också i sin prejudicerande dom. Och faktiskt står ytterligare en mycket viktig sak i denna dom, som också citeras i mailet från Kohagen:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Det är Vänersborgs kommun som är huvudman och det är kommunen som har bevisbördan. Kommunen måste svara på Kohagens frågor och anföra vederhäftiga fakta och bevis på att den har rätt.

Kohagen avslutar mailet till kommunen:

“Kohagens samfällighetsförening som fortsatt bestrider fakturan, kräver att fakturan, utan dröjsmål, krediteras och att samfälligheten erhåller ett formellt beslut som visar att Anundstorp S:1 erhåller dispens från anslutning eftersom behov av de erbjudna vattentjänsterna saknas.”

Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail den 3 juli. Som jag uppfattar det skruvades tonen upp ytterligare. Kommunen ville inte lösa “tvisten”, nästan tvärtom kan jag tycka. Kommunen ville helt enkelt tvinga igenom sin vilja. Kommunen visade ingen förståelse för Kohagens argument. Ja, kommunen besvarade dem inte ens. Istället blev det någon slags “parallellargumentation”. Kohagen får inte heller något formellt beslut från Vänersborgs kommun.

Kommunen anförde fem argument för att “Bruna huset” skulle anslutas och betala avgift:

  • “Fastigheten finns inom verksamhetsområdet (24 §)”
  • “Fastigheten behöver en vattentjänst (24 §)”
  • “Behovet inte kan tillgodoses på annat sätt (24 §)”
  • “Allmänna VA-ledningar är byggda fram till fastigheten och förbindelsepunkt ordnad (25 §)”
  • “Fastighetsägaren informeras om förbindelsepunktens läge (25 och 12 §§)”

Jag måste säga att jag blir besviken att Vänersborgs kommun svarar på ett sätt som inte stämmer med varken vattentjänstlagen eller prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen… Och det blir inte bättre med kommunens avslutning av mailet:

“Anser ni som fastighetsägare att ni själva kan tillgodose behovet av vattentjänsterna på bättre sätt (24 §) och därmed inte är avgiftsskyldiga, så är det upp till er att bevisa detta.”

Vad skrev Mark- och miljööverdomstolen i sin dom ovan…?

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Kommunen avslutade i mitt tycke väldigt oprofessionellt eftersom svaret inte alls var i överensstämmelse med 8 § i Förvaltningslagen:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Vänersborgs kommun skrev:

“Vi hänvisar er till Mark- och Miljödomstolen för detta. https://www.domstol.se/mark–och-miljodomstolen-vid-vanersborgs-tingsratt/”

Länken går inte till någon dom, utan bara till domstolens hemsida. Det är som jag ser det som att ange biblioteket som källa… För övrigt är Mark- och miljööverdomstolens dom prejudicerande, och den sa något helt annat…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (4/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (2/4)

25 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.

Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna bestrider anslutningsavgiften för påkoppling till det kommunala VA-nätet för servicebyggnaden, det så kallade “Bruna huset”. Samtliga de enskilda fastigheterna har nu eller inom en mycket snar framtid egna enskilda anslutningar, som de har betalat anslutningsavgift för.

Kohagen begärde den 29 april 2022 dispens från inkoppling av “Bruna huset”. Svaret blev negativt från kommunen:

“Samhällsbyggnadsförvaltningen anser att, vid datum för idrifttagande av den allmänna VA-anläggningen, kommer fastigheten att vara avgiftsskyldig enligt lag (2006:412) om allmänna vattentjänster.”

Det förvånade Kohagen, eftersom Vänersborgs kommun i ett tidigt skede, 2020, meddelade att anslutning skulle ske om det fanns ett utsläpp från byggnaden, vilket det alltså inte skulle finnas i fortsättningen. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.)

Samfällighetsföreningen vände sig mot kommunens beslut och överklagade, först till Förvaltningsrätten och sedan till Mark- och miljödomstolen. Överklagandena avvisades på formella grunder. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg skrev i beslutet den 10 januari 2023:

“Kohagens samfällighetsförenings överklagande kan inte uppfattas som en ansökan om stämning. Eftersom överklagandet inte kan prövas av domstolen ska det avvisas, dvs. det tas inte upp till prövning i sak.”

Kohagen bestred då direkt fakturan hos kommunen den 12 januari 2023. Som skäl skrev Kohagen bland annat:

“Anslutning är på fakturan angiven som Bostadshus och följer tariff för sådan byggnad. Berörd byggnad är en förrådsbyggnad utan boende som enligt årsmötesbeslut i Kohagen beslut kommer sakna vattenanslutning och ej heller generera gråvatten. Fastigheten är dessutom enligt detaljplanen förbjuden att bebyggas med annat än servicebyggnad för kohagen, dvs förråd.”

Den 16 januari svarade kommunen kort:

“Ert bestridande är mottaget och kommer att behandlas vidare av kommunjuristen.”

Diskussionen mellan Kohagen och Vänersborgs kommun fortsatte trots att kommunjuristen inte hade uttalat sig – och har fortfarande inte gjort så efter drygt 6 månader. Kohagen ville försöka lösa hela ärendet i dialog.

Kohagen skissade fyra alternativ, scenarier, till lösning.

“1. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset eftersom fastigheten inte genererar något svart-, eller gråvatten.”

“2. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att i stadsplanen förbjuda inkoppling av vatten i byggnader på tomt S1.”

“3. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att  Samfälligheten styckar av och säljer den yta som Bruna huset står på till Husvagnsföreningen så att Bruna huset införlivas i Husvagnstomten som redan är under inkoppling till Vatten/avlopps nätet.”

Det första alternativet sa kommunen blankt nej till. Det var helt enkelt inte aktuellt. Det var kommunens svar den 29 mars. Alternativ 2 och 3 avfärdade byggnadsförvaltningen. En tjänsteperson på kommunen skrev:

“Om jag förstod det rätt så anser byggnadsförvaltningen att man inte gör en så liten ändring enligt alternativ 2 för en detaljplan och att alternativ 3 strider mot detaljplanen.”

Tjänstepersonen hänvisades även till samhällsbyggnadsförvaltningens chef Knutsson, kanske kunde han ge bättre information. Det får mig att tänka på Förvaltningslagens 8 §:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Kohagen förstod inte kommunen och föreningen tyckte inte att den fick några direkta förklaringar.

Det fanns ett 4:e alternativ:

“4. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av S1 för det fall Bruna huset rivs.”

Det här alternativet var kommunen positiv till. Kommunen skrev i ett mail till Kohagen den 23 mars:

“Det stämmer att ni slipper anslutningsavgift ifall byggnaden rivs.”

Samfällighetsföreningen skrev till kommunen och efterlyste både formella beslut och motiveringar till kommunens ställningstaganden. Det var helt förståeligt att Kohagen ville ha formella beslut. Styrelsen i föreningen ansvarar ju inför 54 fastighetsägare och måste naturligtvis ha “på fötterna” inför medlemmarna. Dessutom måste det finns ett formellt beslut för att det ska kunna överklagas.

Det måste i sammanhanget påpekas att Kohagens göranden och låtanden med kommunen inte vid något tillfälle har behandlats på politisk nivå. Ärendet har inte varit uppe i varken samhällsbyggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Det står väl ganska klart att kommunen inte ville gå Kohagen till mötes och lösa “problemet” på ett rationellt och logiskt sätt…

Kohagen ställde i ett svar den 30 mars bland annat följande frågor (“KS” är Kohagens Samfällighetsförening):

  • “Vilken är motiveringen för att inte acceptera ett undantag från inkopplingen?”
  • “Vilka miljöaspekter är det som finns och som löses genom att man tvingar KS att betala anslutningsavgift för ett hus som ingen bor i, inte har vattenförbrukning eller genererar grå eller svartvatten?”
  • “Varför har Byggnadsförvaltningen sagt nej att korrigera planen efter att gett KS felaktig information om behovet av inkoppling under den tid som planen var möjlig att påverka? Vilket är den juridiska grunden för beslutet?”

Kohagen har inte fått några svar på dessa frågor, trots att de flesta frågorna hade ställts tidigare i andra sammanhang… Förvaltningslagen 25 § är kanske tillämplig i detta fall:

“Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.”

När det gällde alternativ 4, dvs rivning av servicehuset, så skrev Kohagens samfällighetsförening (KS):

“KS begär en formell motivering till beslutet innehållandes, vilka bestämmelser som tillämpats samt en förklaring till vilka miljöaspekter som löses med en rivning av huset som inte kan lösas med ett undantag för inkoppling. Huset vare sig förbrukar vatten eller genererar grå/svartvatten. KS ser denna av VBG kommun accepterade lösning som påtvingad kapitalförstöring utan någon som helst miljöförbättrande effekt.”

Skulle det vara en lösning att riva ett hus, bara för principens skull? Det vore orimligt. Kohagen är beredd att ta bort alla kranar och rör i byggnaden, koppla ur vatten, riva ledningar, ta upp tanken och sätta igen alla brunnar permanent. Själva byggnaden är nämligen i gott skick och skulle kunna användas till förråd och möteslokal.

Det är inte bara Kohagen som ser fram emot ett svar från Vänersborgs kommun…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (1/4)

24 juli, 2023 2 kommentarer

Den 7 juli fick Vänersborgs kommun ett mail från Kohagens Samfällighetsförening. Eftersom jag inte var riktigt säker på vad en samfällighetsförening var så vände jag mig, modern som jag är, till AI-verktyget Chat GPT för hjälp:

“En samfällighetsförening är en typ av juridisk organisation som bildas av fastighetsägare inom ett geografiskt område, vanligtvis inom ett bostadsområde eller en gemensam fastighet. Syftet med en samfällighetsförening är att samla in och hantera gemensamma angelägenheter och resurser för medlemmarna i området.”

Kohagens Samfällighetsförening (i fortsättning skriver jag bara Kohagen) finns på Gardesanna. Gardesanna ligger på Vänersnäs.

Kohagen har gemensamt haft hand om VA-frågor för de fastighetsägare som har varit medlemmar. Det ska noteras att det inte handlar om avloppsvatten, det har de enskilda fastighetsägarna löst på olika sätt själva. Det gäller enbart dricksvatten och BDT-vatten, dvs bad-, disk- och tvättvatten. Det ingår 54 fastighetsägare i föreningen, varav några som har hus- eller villavagn i området. De enskilda fastighetsägarna håller nu på att koppla in sig på det kommunala VA-nätet. Hus- och villavagnarna har en egen anslutningspunkt.

Kommunfullmäktige beslutade den 17 juni 2020, efter ett föreläggande från Länsstyrelsen, att bilda ett verksamhetsområde i Gardesanna. Det var precis när pandemin började få sitt grepp över Sverige och Vänersborgs kommunfullmäktige hade halverats för att minska risken för smittspridning.

Det kommunala VA-nätet står nu färdigt och anslutningarna och också tvångsanslutningarna har pågått under en tid. Vi har i TTELA kunnat läsa fler artiklar om hur kommunen har tvingat t ex Astrid 79 år (se TTELA  “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”) och Stefan (se TTELA “Stefan tvingas ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp”) att för dyra pengar koppla in sig på det kommunala VA-nätet.

Tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet är att betrakta som en nödåtgärd. Det kan t ex inträffa när en fastighet har en undermålig brunn som inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och fastighetsägaren vägrar göra något åt saken. Men för Vänersborgs kommun är tvångsanslutning utgångsläget – det normala. Kommunen tillåter överhuvudtaget ingen diskussion.

Kommunens agerande att med järnhand och utan pardon, och utan att inspektera de enskilda avloppslösningarna, tvångsansluta fastighetsägarna i Gardesanna, och Vänersnäs, till det kommunala VA-nätet har helt förståeligt gett upphov till protester. Det har bland annat startats en namninsamling för att hela Vänersnäs ska gå ur Vänersborgs kommun och ingå i Grästorps kommun. (Se TTELA “Namninsamling för att flytta Vänersnäs till Grästorp”.)

Kohagens konflikt med kommunen handlar inte om tvångsanslutning av enskilda fastighetsägare. Alla de enskilda fastighetsägarna är redan anslutna, eller kommer inom en mycket snar framtid att bli. (De har 1 år på sig efter att anslutningspunkten är upprättad och den tiden är snart ute.) Det stora flertalet på Kohagen välkomnar utbyggnaden av det kommunala VA-nätet till Gardesanna.

Kohagens Samfällighetsförening har alltså haft en gemensamhetsanläggning för att lösa de ingående fastigheternas, och villa-/husvagnarnas, VA-behov (dock inte avloppsvattnet från toaletter). Nu behövs inte gemensamhetsanläggningen längre, eftersom, som sagt, de enskilda fastighetsägarna har kopplat och ska koppla in sig i det kommunala VA-nätet.

Det är bara ett problem. Det finns en servicebyggnad på området, det så kallade “Bruna huset”, där det finns duschar, pentry, tank för BDT-vattnet osv. (Servicehuset är alltså själva gemensamhetsanläggningen med tillhörande infiltration etc.) Vänersborgs kommun kräver nu att “Bruna huset” på gemensamhetsanläggningens mark ska betala en anslutningsavgift på 257.067 kr. (Jag skriver Vänersborgs kommun, eller kommunen, men det är enheten Kretslopp och Vatten på samhällsbyggnadsförvaltningen som handhar alla VA-frågor.)

Kravet på anslutning och avgift kom som en överraskning för Kohagen. Föreningen trodde att huset skulle undantas från kravet på anslutning och avgift. Redan 2020 hade nämligen samfällighetsföreningen ställt frågor kring “Bruna huset” och fick då till svar att:

“Finns det ett utsläpp från fastigheten Anundstorp S:1 (=”Bruna huset”; min anm) så skall anslutning finnas.”

Det tolkade Kohagen självklart som att det inte behövdes någon anslutning om det inte fanns något utsläpp. Men kommunen har ändrat sig och är nu obeveklig. “Bruna huset” ska anslutas och anslutningsavgiften ska betalas. Och det trots att husets vattentjänster inom en mycket snar framtid inte behövs längre. Samtliga de ingående fastigheterna i samfälligheten ansluts alltså till kommunens VA-nät. (Fastigheterna har 1 år på sig att koppla på sig till det kommunala VA-nätet. Då bör naturligt servicehuset ha 1 år på sig att “koppla bort sig”.)

Kohagens samfällighetsföreningen har därför bestämt sig, de ingående fastighetsägarna vill inte betala för något som inte behövs. Samfällighetsföreningen bestrider därför anslutningsavgiften.

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?

19 juli, 2023 4 kommentarer

Anm. Denna blogg är en slags fortsättning på bloggen “Juta i Svt (3): Vittnet J”.

Paret Davidsson har reagerat på att ärendehandläggaren på Länsstyrelsens  naturavdelning, dvs den person som har gjort utredningen som låg till grund för enhetschef Olsens avslagsbeslut, är en av Jutatorpets närmaste grannar. Handläggaren bor faktiskt bara ett stenkast från Jutatorpet – i synnerhet om man ser till fågelvägen. Han bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson…

Det förvånade Bengt Davidsson att denne person fick i uppdrag att “utreda” ärendet. Davidsson hade nämligen uttryckligen och i ett tidigt skede bett enhetschef Eva Olsen om att få en handläggare som inte bodde eller arbetade på Länsstyrelsen i Vänersborg. Davidsson hade, om inte misstankar, så i varje fall vissa aningar om att han inte behandlades helt objektivt, att inte alla tjänstepersoner var opartiska.

Den uppfattningen bär Bengt Davidsson med sig från 2018 när byggnadsnämnden fattade det första och ödesdigra beslutet om strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning. Det gjorde som bekant nämnden utifrån ett felaktigt kartmaterial – och drog tomtplatsavgränsningen över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) När Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut gick Länsstyrelsen i Vänersborg på byggnadsnämndens linje utan att ens göra ett platsbesök. Länsstyrelsen tycktes egentligen inte det minsta intresserad av vad Davidsson hade att anföra, och hans skrivna inlagor tycktes man också bortse ifrån. Länsstyrelsen litade helt och okritiskt på det underlag som byggnadsförvaltningen i Vänersborg hade tagit fram. När Davidsson sedan överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, också i Vänersborg, fastställde även domstolen byggnadsnämndens beslut – utan att göra platsbesök, fast Davidsson uttryckligen bad om det. Han ville att domstolen med egna ögon skulle se att byggnadsnämndens beslut grundade sig på felaktiga kartor. Det behövdes inget platsbesök ansåg Mark- och miljödomstolen i Vänersborg…

Bengt Davidsson sa till TTELA om ärendehandläggaren (se TTELA den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”):

“Det är en person som mer eller mindre är närmsta granne till min fastighet. Det är alltså en handläggare som gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

TTELA skriver att Eva Olsen menar att handläggaren är opartisk:

“Vi har begränsat med handläggare och i det här fallet har vi bedömt att handläggaren har ingen koppling till platsen, har inte varit där utöver sitt yrke och ingen koppling till de som bor där. Så vi har bedömt att jävsreglerna inte är aktuella.”

Det här sista citerar TTELA från Svt. (Se Svt “Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”.)

Bengt Davidsson reagerar på uttalandet att handläggaren inte har någon koppling till Juta. Det gör jag också. För mig ter det sig helt osannolikt att påstå att handläggaren inte har någon koppling till Juta när han bevisligen bara bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson. Bor han så nära har han en koppling till Juta. Självklart. Varför förnekar Olsen det?

Det är viktigt att notera att detta med att handläggaren har en koppling till Juta inte är detsamma som att påstå att handläggaren är jävig ur juridisk synpunkt. Jäv tror jag faktiskt är svårt att hävda. Men ur moralisk och etisk synpunkt så är nog den allmänna meningen att det i högsta grad var olämpligt att just denne handläggare fick ta sig an utredningen i fallet. Det är ju faktiskt, som Davidsson säger till TTELA, att ärendehandläggaren på Länsstyrelsen:

“gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

Det är onekligen så att handläggaren tycks anlägga ett helt annat perspektiv på äganderätt, allemansrätt, vittnen och fotografier än vad byggnadsnämnden i Vänersborg gjorde. Det tycks enligt min mening vara ett perspektiv som verkar grunda sig i en önskan att Davidssons gräsmatta ska bli ett blivande utflyktsmål för allmänheten – en grönyta där det är fritt fram att t ex spela brännboll och dricka kaffe. Trots att området aldrig någonsin har varit allemansrättsligt tillgängligt…

Det är den “snälla” förklaringen.

Länsstyrelsens beslut är så osannolikt att Malin Lernfelt i en ledare i TTELA den 15 juli skrev:

“Nu har Bengt Davidsson inte haft några som helst intentioner att hindra andra människor från att nå älven. Tvärtom. Sedan han köpte fastigheten har han underhållit den vandringsled som går längs med vattnet. Han har satt dit lampor, ställt ut en bänk och placerat ut en bro över ett brett vattenfyllt dike. Han har även erbjudit sig att ordna med skyltar för att visa vägen.”

Beslutet är så osannolikt att ledarskribenten anar andra bevekelsegrunder för Länsstyrelsens beslut:

“Att myndigheter utövar vad som i det närmaste tycks vara trakasserier mot en enskild medborgare på det här sättet är orimligt.”

Länsstyrelsens underlag för beslut är onekligen mycket vinklat och de rättmätiga och juridiskt legitima intressen som Davidsson har beaktas överhuvudtaget inte av Länsstyrelsen. Och det får en naturligtvis att undra varför. I en rättsprocess är det ju faktiskt statens uppgift att vara objektiv, att också se tvisten eller brottet ur allas perspektiv. Det gör inte Länsstyrelsen. Det gjorde byggnadsnämnden i Vänersborg den 7 mars 2023… Det gör även Mark- och miljööverdomstolen i en rad rättsfall de senaste åren.

Med dessa ord får fallet Juta vila ett tag, dvs om inget oväntat inträffar. Under tiden rekommenderar jag alla att ta en promenad vid Juta och utnyttja bron som Bengt Davidsson har lagt tillbaka på sin rätta plats, numera namngiven till Kärvlings Bro efter en lokal bloggare – också i Vänersborg.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (3): Vittnet J

16 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

Bengt Davidsson och jag har träffat och samtalat med ett av de vittnen som har saker att berätta om Jutaområdet. Hon kallas i fortsättningen för vittne J.

Vittne J var en av några tjejer som ägnade mycket av sin ungdomstid i Jutaområdet. De var intresserade av ridning och det fanns hästar omkring Juta. Tjejerna red vid Juta i mitten och slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Vittnet J har klara minnesbilder av hur det såg ut på Juta och närliggande områden. Hon är mycket trovärdig. Davidsson och jag var särskilt intresserade av dels om Juta var privatiserat, eller ianspråktaget som det heter med Miljöbalkens juridiska formulering. Och dels om flygbilderna återgav verkligheten.

Vittnet J är säker på att det fanns många staket i området. Och staket är viktiga – de markerar och definierar ofta gränser mellan olika egendomar eller områden. Staket kan därmed visa var ett område är privatiserat, ianspråktaget, och inte. Flera av staketen användes som inhägnader för hästarna.

Det hade funnits hagar för hästar lite överallt i området på 1980- och 1990-talen – och alla hagarna var inhägnade med staket. Staketen fanns inte bara på fastigheten Juta (=Restad 3:2), utan även på fastigheterna runt om.

Vittnet J markerade på ett av Länsstyrelsens flygfoton var staketen fanns – se prickarna på nedanstående flygfoto.

Vittnet J:s minnesbild bekräftas också av andra vittnen. Det fanns staket i området säger även Lave Thorell, två andra “hästtjejer”, ägaren av jordbruksfastigheten söder om Juta och en vårdare/sköterska som arbetade med patienter på Restad.

Och sist men inte minst.

Bengt Davidsson har i sina eftersökningar med att hitta fakta till sin överklagan samlat på sig några fotografier från Jutaområdet, som visar att det fanns staket. (På en del bilder kan det vara svårt att se staketen, men de syns bättre på originalen.)

Det är många bilder från några olika tidsperioder, med början från 1951 (längst upp till vänster) till det sista från 2017 (längst ner till höger). Det finns staket på samtliga bilder, utom den sista. Den visar istället skylten ”privat område” . (Några bilder vet inte Davidsson säkert när de är tagna.)

Varför är det intressant att det fanns staket på områdena kring Juta? Jo, förutom att de markerade gränser, så fanns staket bevisligen runt Juta fast de inte syns på några flygbilder. De flygbilder som tidigare byggnadsförvaltningen och nu Länsstyrelsen använder som bevis sträcker sig från 1975 till 2001. På åtminstone några av dessa flygbilder borde staketen ha synts om bilderna hade varit skarpa och tydliga nog för att användas som bevis. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Länsstyrelsens flygbilder visar alltså inga staket, men staketen har bevisligen funnits där. Det bevisar både vittnen och Davidssons fotografier. Flygbilderna avspeglar således inte verkligheten på marken. Och det är centralt. Det går inte att lita på flygbilderna. Det spelar ingen roll hur “trygg” Eva Olsen och Länsstyrelsen är – de suddiga och otydliga flygbilderna visar inte verkligheten nere vid marken. Punkt!

Bengt Davidsson hade en del funderingar om, och även vittnet J, staketet mellan Juta och jordbrukarens mark söder om Juta. Det verkade inte gå vid fastighetsgränsen mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder. Förklaringen kan vara att den exakta fastighetsgränsen var otydlig på den tiden. Eller också fanns det två staket, ett som markerade fastighetsgränsen och ett för inhägnaden. I så fall skulle allmänheten ha kunnat gå i ”korridoren” mellan staketen ner till älven.

Vittnet J är bestämd, staket som fanns avgränsade Jutafastigheten. Hon kommer ihåg det för att hästtjejerna visste att på andra sidan staketet vistades patienterna från Restad, och de skulle tjejerna akta sig för. Det var till och med så att när vittnet J var yngre, så ville inte hennes mor att hon skulle vara där själv. Det var alltför nära de “farliga” patienterna…

Paddocken i denna hage syns faktiskt, om än otydligt, på ett av Länsstyrelsens ”bevisfoton”, flygfotot från 1987. (Denna del av flygfotot är uppförstorat av mig.) Det syns dock inget staket. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Landstinget satte upp staket när det tog över marken från staten 1969. Det skapade en fysisk avgränsning för att så att säga säkra området. Landstinget ville inte ha obehöriga på Juta eftersom patienterna från Restad använde Juta som rekreationsområde och för terapiarbete på trädgårdsodlingarna. Enligt säkra källor var det ett taggtrådsstaket.

Jag hittade för övrigt ytterligare ett vittne i ett äldre dokument, SA. Han skriver om vad hans mor berättade för honom om 1950-talet och att:

“det finns kort som visar att det var inhägnat.”

Själv har han minnen, om än vaga, att det också gick djur och betade där på 1970-talet. Det kunde inte vara annat än hästar. Han såg staketen när han och hans kompisar var och fiskade nere vid udden och fiskeboden.

Flera av ovanstående vittnen berättar också att de har sett grindar och skyltar vid Jutafastigheten. Skyltarna upplyste allmänheten att Juta var ett privat område. Det var Landstinget som hade satt upp även dessa 1969.

Mark- och miljööverdomstolen slog i en dom den 9 november 2017 (M 4628-17) fast att kravet på bevisningen i strandskyddsmål inte bör ställas alltför högt beträffande sådana omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden.

“Med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att beviskravet dock inte bör ställas alltför högt.“

Mark- och miljööverdomstolen skrev detta i domen med anledning av det krav på bevisning som låg på de personer som överklagade ett beslut från Länsstyrelsen, dvs de som var i precis samma situation som Davidsson…

Slutsatsen av alla vittnesmål och fotografier kan bara bli en – Jutafastigheten var ianspråktagen, den var privatiserad. Och Länsstyrelsens otydliga och suddiga flygbilder saknar bevisvärde… Vittnena och Davidssons fotografier har däremot ett mycket starkt bevisvärde, starkare än i det strandskyddsmål som Mark- och miljööverdomstolen avgjorde ovan.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?

13 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen”.

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, fattade själva beslutet om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut i fallet Juta. Hon sa till Svt (se Svt ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”):

“Och i det här fallet så har vi då tittat på, har det här området varit ianspråktaget som tomtmark sedan strandskyddet infördes? Och där har vi gjort bedömningen att, nej inte hela den ytan utan en mindre del har varit ianspråktaget och det är då den ytan som vi har gett som tomtplats.”

Länsstyrelsen menar att gräsmattan framför Jutatorpet aldrig har använts som tomtmark, i varje fall inte när strandskyddslagstiftningen började gälla hela Sverige 1975. Och då menar myndigheterna att den aldrig kan bli tomtmark heller.

Jag kan inte låta bli att komma med en liten randanmärkning, innan jag går vidare.

“Vi har gett” säger Eva Olsen. Är det inte en formulering från en typisk byråkrat? “Vi har gett”… Jag får i varje fall känslan av att det är en byråkrat som helt har tappat förankringen i vanligt folks verklighet. Davidsson ska ödmjukt böja sig för auktoritetens tolkning och vara tacksam för att Länsstyrelsen tillåter att Davidsson överhuvudtaget får en tomt där de kan parkera bilen. Fast det är Davidssons fastighet…

Länsstyrelsen, säger Eva Olsen också, har gjort “bedömningen” att Jutatomten inte har varit ianspråktagen. En bedömning betyder att det har skett någon typ av avvägning, vilket i sin tur torde innebära att det finns argument för Länsstyrelsens uppfattning, men också argument mot. Hur Olsen och Länsstyrelsen har resonerat kring och vägt samman de fakta som talar för Davidssons uppfattning återges dock inte. Olsen och Länsstyrelsen bortser också helt från de argument och fakta som byggnadsnämnden lämnade som motivering för sitt genomtänkta beslut.

För att stödja sitt och Länsstyrelsens beslut anför Olsen ett antal flygbilder. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.) Och dessa flygbilder är säger Olsen (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”):

“ett starkt underlag som vi brukar använda oss utav det, i våra ärenden. Och det är också det underlag som man ofta använder i rättsprocesser, i domstol. Så vi har bedömt att det underlaget har varit ett tryggt underlag för oss att använda.”

I min blogg ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” hävdar jag bestämt att flygbilderna inte är ett “starkt underlag”. Tvärtom! Fotona är otydliga och suddiga. Det finns åtskilliga vittnesmål som berättar saker som inte syns på flygbilderna. Flera vittnen har intygat att Jutatomten har varit privatiserad och ianspråktagen. Och då spelar det ingen roll om Länsstyrelsen “brukar använda” flygbilder och att man “ofta använder” flygbilder i rättsprocesser…

Ofta kanske, men inte alltid… I rättsprocesser är det faktiskt mer regel än undantag att man använder vittnesmål…

I Sverige är vi mycket måna, i varje fall officiellt, om att följa ett antal rättsprinciper. De är viktiga för invånarnas rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att (se “Domarbloggen”):

“lagen i ett land ska vara förutsägbar och skydda enskilda individer mot godtycklig maktutövning från staten eller personer i maktpositioner. Det betyder till exempel att ingen ska bli dömd utan att det finns tillräcklig bevisning…”

Vittnen har en viktig roll i denna rättsprocess. Det är nämligen viktigt att alla uppgifter som har betydelse i ett rättsfall kommer fram.

Jag har på senare tid, som så många andra, börjat använda mig av AI, artificiell intelligens, genom att använda Chat GPT. Jag ställde frågan vilken betydelse vittnen har i en rättsprocess.

Chat GPT svarade:

“Vittnen spelar en viktig roll i en rättsprocess. Deras uppgift är att ge muntlig eller skriftlig bevisning om händelser eller omständigheter som är relevanta för målet. Vittnen kan bidra till att fastställa fakta och hjälpa till att utforma en korrekt och rättvis bedömning av ett brott eller tvistefråga.”

Det här förstår sannolikt alla de som läser denna blogg. Det är också en grundläggande kunskap om rättsprocessen, så grundläggande att denna kunskap ingår i arbetsområdet “Lag och rätt” i högstadiet.

Vittnen är en så viktig del i rättsprocessen att det i Sverige finns en allmän vittnesplikt. Det innebär en skyldighet att vittna i domstol om det behövs.

Naturligtvis har Mark- och miljööverdomstolen samma syn på rättsprinciperna och rättssäkerheten…

I en dom i Mark- och miljööverdomstolen den 23 mars 2021, M 9621-19, där flera fotografier och filmer var en del av utredningen i målet, skriver domstolen:

“E.E. har vidare sökt dispens för att uppföra en träaltan på samma plats där det enligt hans egna uppgifter tidigare har funnits en stenlagd uteplats i förlängningen av en trappa uppifrån bostadshuset. Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Det står helt klart att Mark- och miljööverdomstolen i sin prejudicerande dom lutade sig mot vittnesmål, “skriftliga vittnesutsagor”. Vittnesmålen övertrumfade “dokumentation och foton i form av otydliga kopior”, som E.E. skrev i sin inlaga. Det kanske är så att flygbilder ofta används när det inte finns vittnesmål?

Som sagt, Länsstyrelsen i Vänersborg skriver att den “brukar använda” flygbilder. Men om det nu finns vittnesmål som ger en annan bild av verkligheten än några suddiga och otydliga flygbilder tagna från hög höjd? Mark- och miljööverdomstolen litade på vittnesmål, varför gör inte Länsstyrelsen det? Det finns 6-7 vittnesmål som vittnar om att det fanns “anordningar” på Juta som inte syns på flygbilderna.

Jag förstår inte heller på vilket sätt flygfotona skulle utgöra ett “tryggt underlag” för Länsstyrelsen. Fotona kan ju inte vara “trygga” när Länsstyrelsen vet, som de vet eftersom de har läst Vänersborgs byggnadsnämnds beslut i Jutaärendet, att vittnen ger en annorlunda bild. Och fotona kan ju inte heller sägas ge paret Davidsson någon särskild “trygghet”. Bilderna är kanske “trygga” för Länsstyrelsen i den meningen att de visar det som Eva Olsen vill bevisa…? För det kan väl ändå inte vara på det viset att Olsen anser att man bara kan lita på sådant som man själv har sett, även om det bara är på ett suddigt flygfoto?

Enhetschef Eva Olsen och ärendehandläggaren på naturavdelningen har uppenbarligen inte tagit del av Mark- och miljööverdomstolens dom. En dom som klart och tydligt slår fast att även i rättsfall på Miljöbalkens område så kan vittnen vara en avgörande del i bevisningen.

Länsstyrelsens bristande kunskap är beklämmande.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (3): Vittnet J”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen

11 juli, 2023 Lämna en kommentar

Det har hänt en del på Juta under året. Den 7 mars beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson själv hade skissat. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)

Den 17 maj upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut och bestämde en egen tomtplatsavgränsning. (Se ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Jag har skrivit mycket utförligt om olika aspekter av Länsstyrelsens uppseendeväckande beslut. Det var ett beslut som knappast var värdigt en statlig myndighet.

Bloggen ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet” handlade om själva beslutet och vad Länsstyrelsens nya strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning innebar. Nästa blogg, ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”, handlade om en grundläggande förvaltningsrättslig princip som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut. Jag fortsatte med en djupare analys av Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”. Tankarna kring den enligt lag garanterade hemfridszonen utvecklade jag, och belade med några prejudicerande rättsfall, i bloggen ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”. I bloggen därefter, ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”, fördjupade jag diskussionen om allemansrätten och det stärkta egendomsskyddet som har utvecklats i Sverige efter EU-inträdet. Då kom jag oundvikligen också in på proportionalitetsprincipen och ytterligare fler prejudicerande rättsfall. Det var återigen domar i Mark- och Miljööverdomstolen som Länsstyrelsen i Västra Götaland inte verkade ha kännedom om. Sedan skärskådade jag Länsstyrelsens argumentation kring att Juta inte hade varit ianspråktaget, ”Juta: Inte ianspråktaget…”. Här tog jag också upp de vittnesmål som finns och som styrkte Davidssons uppfattning. I bloggarna ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” och ”Juta: Mer om flygbilderna” behandlades Länsstyrelsens fotografier som sades bevisa att Davidsson hade fel.

Den sista (senaste) bloggen skrev jag den 22 juni. Det var när Bengt Davidsson, med hjälp av bland annat Magnus Larsson från Sikhall, satte upp gångbron igen. (Se “Jutabron på plats!”.) Bron möjliggjorde att allmänheten återigen kunde passera Jutafastigheten. Och för denne bloggare var det fantastiskt hedrande att Davidsson namngav bron efter mig – “Kärvlings Bro”. (Fast det ville tydligen inte TTELA skriva om i själva artikeln på hemsidan, den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”. Men det finns en bild som visar skylten med brons namn – och en bild på mig…)

Den 22 juni var för övrigt samma dag som Svt Västnytt sände ett reportage om Länsstyrelsens beslut om Juta. Och det är detta reportage och vad som sades i programmet som denna och ytterligare några bloggar ska handla om.

Det reportage som Lisa Johansson på Svt Västnytt gjorde om Bengt Davidsson och hans kamp mot Länsstyrelsen finns på Svt:s hemsida. Det är uppdelat i tre avsnitt trots att avsnitten visades i TV som ett enda. Du kan hitta avsnitten på följande länkar: ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”, ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen” och ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”.

Det finns en hel del att ta upp och kommentera från inslaget i TV. Men först måste jag ge journalisten Lisa Johansson en stor eloge för reportaget och den kunskap hon visar kring Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen, och egentligen juridiska frågor i allmänhet.

Jag skulle vilja börja med Länsstyrelsens avgörande misstag. Det är ett misstag som en statlig myndighet helt enkelt inte får begå. Det handlar om den grundläggande förvaltningsrättsliga principen som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut.

Det står i Förvaltningslagen 37 § under rubriken “När en myndighet får ändra ett beslut”:

“En myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning.

Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock ändras till den enskildes nackdel bara om

  1. det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas,
  2. tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller
  3. felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.”

I Jutafallet handlar det om ett beslut som byggnadsnämnden fattade 2018 och som har vunnit laga kraft sedan långt tid tillbaka – efter att Bengt Davidsson överklagade till både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. De två myndigheterna avvisade naturligtvis överklagandet, och fastställde byggnadsnämndens beslut.

I det beslut som Länsstyrelsen nu fattade, den 17 maj, ändrade Länsstyrelsen beslutet till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild skärmdumpad från Svt.)

Det innebar att Davidsson blev av med en del av vägen till ingången på nordsidan av huset och att han skulle tvingas bygga en mur eller sätta upp staket och dessutom sätta upp två grindar vid tomtplatsavgränsningen. Som han måste öppna och stänga varje gång han eller hans fru skulle ställa bilen på denna sida bostadshuset. Davidsson skulle även bli tvungen att ta bort två lyktstolpar i området, som för övrigt innehöll den enda (lilla) plana yta av gräsmatta som Davidsson hade kvar på tomten. (Jämför gärna nedanstående fotografi med bilden på Länsstyrelsens beslut ovan om ny tomtplatsavgränsning.)

Den 15 juni fick Davidsson ett mail från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning, han som hade varit och inspekterat Juta vid tre tillfällen.

Ärendehandläggaren skrev:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning. Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat. Vi kan inte ändra vårt beslut då vi inte är första instans. Vi vill upplysa dig om att det enda sättet för dig att få det rättat är att överklaga vårt beslut till Mark- och miljödomstolen.”

Notera – “Vi har av misstag missat detta”. Det är helt osannolikt! Det är ett sådant stort misstag så att jag faktiskt undrar hur någon kan ha kvar förtroendet för Länsstyrelsens “experter” efter en sådan grundläggande juridisk miss? Och hur kan man egentligen ha kvar den minsta tilltro till att resten av Länsstyrelsens beslut är korrekt?

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, som fattade själva beslutet, sa till Svt (se Svt ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”):

“Har man som enskild fått ett gynnande beslut av en myndighet, så väger det väldigt tungt och det ska mycket till för att en myndighet ska ändra ett sånt beslut och det är det vi behöver titta på.”

Olsen får den naturliga följdfrågan av Lisa Johansson på Svt:

“Men betyder det här att det beslut ni har tagit var fel?”

Eva Olsen svarade: 

“Det skulle kunna vara så, men systemet är ju riggat så att har en myndighet begått ett fel i handläggningen så går det att överklaga beslutet och man kan få sin sak prövad igen.”

Olsen vill inte riktigt erkänna sitt misstag, som ärendehandläggaren faktiskt gör i mailet till Davidsson. Det är svagt av Olsen. Hon beklagar inte heller misstaget, hon verkar mest bekymrad över Länsstyrelsens anseende än Davidssons hopplösa situation…

Sedan vet jag inte varför Olsen sa till Svt att Länsstyrelsen behöver titta på beslutet. Hon säger ju i nästa andetag att beslutet bara kan ändras genom ett överklagande. Det är alltså Davidsson som ska göra jobbet fast han är oskyldig. Davidsson ska lägga tid, kraft och pengar på att överklaga ett undermåligt och felaktigt beslut medan Länsstyrelsens välbetalda “experter” kan luta sig tillbaka och ta sig an andra stackares ansökningar om strandskyddsdispens…

På den blogg där jag skrev om gynnande beslut av en myndighet satte jag rubriken ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”. Svaret har Länsstyrelsens två “experter” själva givit:

Nej, de kan inte lagen.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta: Mer om flygbilderna

11 juni, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.

Vänersborgs byggnadsnämnd “gav” Davidsson och Juta en strandskyddsdispens den 7 mars i år. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Den 17 maj ändrade och upphävde en tjänsteperson i chefsställning på Länsstyrelsen, efter en utredning av en ärendehandläggare på naturavdelningen, strandskyddsdispensen. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Det innebar också att tomtplatsavgränsningen ändrades drastiskt. Davidsson blev av med i stort sett hela sin tomt från bostadshuset ner till Göta älv.

Detta har antagligen inte passerat obemärkt för bloggläsarna. I den senaste bloggen om Juta (se “Länsstyrelsens fotobevis”) redovisade jag de så kallade “bevisen” som Länsstyrelsen lade fram för att visa att Juta inte hade varit kontinuerligt ianspråktaget sedan strandskyddsbestämmelserna infördes i hela Sverige 1975.

Bengt Davidsson har begärt ut en del handlingar från Länsstyrelsen, bland annat uppgifter om flygbilderna. Davidsson fick följande uppgifter om tre av de flygbilder som Länsstyrelsen använde som bevis. Det var de tre “nya” bilderna. De andra bilderna hade Länsstyrelsen lånat av kommunen. Fotona är lite små, men klickar du på dem blir de större. Du kan också se flygbilderna i bloggen “Länsstyrelsens fotobevis”.

Flygfoto från 1977: Fotograferat den 15 maj. Flyghöjd: 600 meter. Skala: ca 1:4.000. Enligt ChatGPT var vädret mestadels soligt den dagen. Temperaturen varierade mellan ca 10°-19°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1982: Fotograferat den 10 juli. Flyghöjd: 1.500 m. Skala: ca 1:10.000. Enligt ChatGPT var det soligt och varmt den dagen. Temperaturen låg mellan ca 21° och 27°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1987: Fotograferat den 7 maj. Flyghöjd: 3.000 m. Skala: ca 1:20.000 Enligt ChatGPT var det mestadels soligt. Temperaturen låg mellan ca 9° och 15° under dagen. Vinden var mild.

De tre flygfotona är alltså tagna på våren respektive sommaren. Det kan vara bra att veta och skulle kunna ge mer information om vad som syns på bilderna. På våren och sommaren har ju växtligheten kommit igång. Men vårvädret kan ju så klart ha varit väldigt olika år från år – torrt eller fuktigt, varmt eller kallt, vilket naturligtvis har påverkat vegetationen på olika sätt. Och det hade kanske också varit bra att veta. För Davidsson kan det vara avgörande om han och hans fru ska få en tomt till sitt bostadshus.

Jag kan dock inte säga att datumen gör någon skillnad, jag ser inget mer på flygbilderna efter den nya informationen än jag gjorde innan. Kanske kan man konstatera att det i varje fall inte är jordbruksmark på Juta. Eller? Länsstyrelsen hävdar ju bestämt att marken användes till betesmark, ängsmark, odlingsmark eller gräsyta… Har Länsstyrelsen rätt…? Å andra sidan är det ju en oerhörd skillnad mellan odlingsmark och en gräsyta…

Flyghöjderna var intressanta uppgifter. 600, 1.500 respektive 3.000 meters höjd. Det är naturligtvis svårt eller omöjligt att se detaljer som trädgårdsland, grödor, staket och skyltar från en position så högt upp i luften. Särskilt med de kameror som användes på den tiden. Det var ingen vidare skärpa. Men för två tjänstepersoner på Länsstyrelsen är flygbilderna helt tillfreds. Syns inget, finns inget…

Jag är fortfarande lika fundersam på Länsstyrelsen. Chefstjänstepersonen styrker sitt avslagsbeslut med tre fotografier från tre speciella tidpunkter med 5 års mellanrum. Det är “bevisen”. Det är alltså endast tre ögonblicksbilder från en period på 10 år. De ska enligt Länsstyrelsen bevisa att Juta inte har varit ianspråktaget under hela denna tidsperiod. Juta har varit öppet och tillgängligt för allmänheten.

Det här tunna och osäkra underlaget leder två tjänstepersoner på Länsstyrelsen till beslutet att ta ifrån Davidsson hans tomt. Länsstyrelsen exproprierar i praktiken Davidssons mark. Och gör hans fastighet, enligt en auktoriserad mäklare i Vänersborg, i praktiken osäljbar. Det betyder att Davidsson ovanpå allt förlorar några miljoner. Det är sannolikt inte många människor utanför Länsstyrelsen som tycker att flygbilderna är särskilt tunga och hållbara bevis för att rättfärdiga en åtgärd med sådana konsekvenser… Särskilt inte när det finns lagar och prejudicerande rättsfall som säger något helt annat. (Se ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.)

Flygfotografiet från 1975 finns på Lantmäteriets hemsida. Det användes av byggnadsnämnden och man kan t ex hitta det på appen “Min karta”. Lantmäteriet skriver att flygbilden är tagen “ca 1975”, cirka alltså. Enligt en tjänsteperson på Lantmäteriet är fotot emellertid från 1977.

Det är en intressant upplysning, eftersom det i olika rättsfall betonas att det är förhållandena från 1975 som är avgörande för strandskyddsdispenser. Det var ju då strandskyddslagstiftningen började gälla i hela landet – och det är enligt praxis avgörande viktigt hur det såg ut då. Hade en byggnad en tydlig privat tomtplats 1975 så kan man åberopa Miljöbalken 7 kap 18 c §:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
   1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Och tro det eller ej, myndigheterna har tolkat och tolkar fortfarande, i varje fall Länsstyrelser, lagparagraferna på det sättet att det är förhållandena för snart 50 år(!) sedan som gäller dagens dispenser. Den tolkningen torde strida mot de flestas rättsuppfattning. Det närmar sig det absurda.

TTELA:s ledarskribent Karl af Geijerstam skrev i TTELA den 17 november förra året (se “Dags för kommunen att göra en omprövning”):

“Då nuvarande strandskyddsregler infördes var fastigheten tjänstebostad åt anställda vid Restads sjukhus. Hur dåvarande markägaren Älvsborgs landsting och de som bodde i huset då använde marken bestämmer alltså hur bedömningen av strandskyddet ska ske idag. Det är inte rimligt.”

Det är mycket som kan hända under 2 år, exempelvis mellan 1975 och 1977. Det vet t ex människor som köper hus eller sommarstugor och börjar röja upp, fixa och dona. Mycket händer på 2 år. Flygfoton från 1977 torde vara i det närmaste meningslösa att anföra som bevis för att en tomt eller ett område har varit eller inte varit ianspråktaget 2 år tidigare. Det var kanske därför som Mark- och miljööverdomstolen i en prejudicerande dom (MÖD M 4628-17) bedömde att beviskravet inte borde (se Mark- och miljööverdomstolen):

“ställas alltför högt med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden.”

Mark- och miljööverdomstolens förändrade inställning har fortfarande inte nått Länsstyrelsen i Västra Götaland…

Det har kommit en del reaktioner på flygbilderna.

En person, som jag har fullständigt förtroende för, är typ byggnadsingenjör boende i kommunen. Hen skriver att flygbilderna tydligt visar att:

“Jutabyggnaden har haft en hemfridszon större än till vägen under hela eller delar av perioden. Bilderna bevisar inte att allmänheten haft tillgång. Sitter man och fikar på bord 1m från vägen kan man inte anse att det är OK att gå förbi. Som att någon skulle gå igenom din tomt på Skräcklan 1m från utemöblerna bara för att det är grus på marken.”

Enligt Länsstyrelsen skulle alltså fotot från 1977 istället ”bevisa” att området direkt till vänster längs grusvägen, A, och slutet av grusvägen, B, inte var ianspråktagna. De tillhörde, fortfarande enligt Länsstyrelsen, inte husets hemfridszon. Därför ska områdena A och B inte heller ingå i tomtplatsavgränsningen nästan 50 år senare… (Se flygfoto från 2023 till vänster.)

De flesta håller inte med Länsstyrelsen. Det visar människor om inte annat i praktisk handling. De går vid älvkanten förbi Davidssons bostadshus. 

En av de kvinnor som tillbringade en stor del av sin uppväxt med hästarna på Juta har berättat om att det fanns flera inhägnader, åtminstone tre, på Juta och även på jordbrukarens grannfastighet. Hon visade Davidsson var de fanns. De syns inte på flygbilderna.

Det finns flera vittnen som kan bekräfta hennes uppgifter. Och dessa två fotografier visar tydligt att det fanns staket och ett inhägnat område med annan växtlighet på Juta – som inte heller syns på några flygfoton. Fotografierna visar därmed att det inte går att se verklighetens detaljer från 1.500 meters höjd…

Det finns även vittnen som kan gå i god för att Landstinget 1969 satte upp staket mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder och att det sattes upp skyltar som markerade att Juta var privat område.

Det skulle emellertid underlätta med fler fotografier. Därför ber jag på paret Davidssons vägnar:

Är det någon som har fotografier från Juta från 70-, 80- eller 90-talen?

Fotografier skulle kunna hjälpa Davidsson att få behålla sin tomt – och allmänheten att kunna passera Juta på sina vandringar mellan Restad och Önafors.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Länsstyrelsens fotobevis

4 juni, 2023 4 kommentarer

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Inte ianspråktaget…”.

Länsstyrelsen ser den suddiga och otydliga flygbilden från 1975 som ett övertygande bevis på att Juta inte var ianspråktaget, privatiserat, när strandskyddsreglerna började gälla i hela Sverige. (Se ”Juta: Inte ianspråktaget…”.) Fotografiet är ett så tungt bevis att Länsstyrelsen inte ser något behov av att beakta de många vittnesmålen. Särskilt inte när vittnena har andra saker att berätta än mer eller mindre otydliga flygbilder…

Länsstyrelsen hänvisar också till de andra fotografierna som kommunen, dvs byggnadsnämnden, har presenterat. (De fotona är publicerade i bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Vi ska emellertid komma ihåg att byggnadsnämnden i sitt beslut från den 7 mars ansåg att flygbilderna var så otydliga att de istället gick på de vittnesmål som ett flertal personer lämnade.

Byggnadsnämnden skrev om flygbilderna kontra vittnesmålen på flera ställen i sitt beslut. Här är vad byggnadsnämnden skrev.

  • “I november 2022 inkommer flera vittnesmål som inte menar att området nedanför vägen varit ianspråktaget på olika sätt innan 1975 och framåt och därmed inte tillgängligt för allmänheten. Detta har inte gått att se på flygfoto.”
  • “Utifrån ovanstående nya omständigheter som tillkommit i ärendet och som inte var kända vid första prövningstillfället och inte heller vid de prövningar som förekommit i överinstanser bedömer förvaltningen att det finns goda skäl att ta upp ärendet till prövning igen och göra en förnyad bedömning.”
  • “Samstämmiga uppgifter från fastighetsägare och andra vittnesmål gör gällande att större delen av fastigheten (med undantag av en mindre remsa längs med vattnet) inte varit tillgängligt för allmänheten (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta.”
  • “Vittnesmål som inkommit under hösten 2022 (se skriftlig dokumentation i ”Yttrande från sökande” 2022-11-28) gör gällande att längs södra gränsen av fastigheten har det varit taggtråd och senare staket som markerat en privat zon. Öppning i staketet har funnits nere vid älven där den naturliga passagen alltid varit. På ytan mellan framfartsvägen och vattnet har det sommartid stått trädgårdsmöbler. Skyltar har funnits som markerat både att vandringsleden går nere vid vattnet och att en stor del av fastigheten varit privat. Gränsen mot älven har inte varit markerad med staket eller dylikt men vittnesmål gör gällande att man ändå inte gärna gått på gräsytan framför huset då denna upplevts som privat, en känsla som bekräftas vid ett platsbesök mycket på grund av husets höga läge med fri sikt över gräsytan.”
  • “Kravet på bevisning bör i strandskyddsmål inte ställas allt för högt för sådana omständigheter som ligger längre bak i tiden (MÖD M 4628-17). Det får det anses vara visat att större delen av fastigheten (förutom ett stråk längs med älven) har varit ianspråktagen (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta. Det som vittnesmålen styrker har inte kunnat upptäckas på de flygfoton som varit grund för tidigare beslut.”

Byggnadsnämnden, och byggnadsförvaltningen, värderade vittnesutsagorna högre än de suddiga flygbilderna. Det ska tilläggas att det skedde efter moget övervägande. Vittnesmålen kom från Lave Thorell, jordbrukaren som äger fastigheten söder om Juta (och remsan vid älvkanten), tre kvinnor som hade använt hästpaddocken på Juta och en som arbetade för Landstinget på Restad. (Bengt Davidsson har redovisat vittnesmålen i sina inlagor till byggnadsnämnden.)

De nya flygbilderna som Länsstyrelsen redovisar, utan att ange källa eller datum då de är tagna (enbart årtal), är följande flygbilder. Jag passar också på att kort kommentera bilderna.

Det är svårt att beskriva vad man egentligen ser på bilden. De två tjänstepersonerna från Länsstyrelsen gör inte heller något försök att göra det. Det fanns på den här tiden enligt samstämmiga vittnen staket vid fastighetsgränsen mot jordbrukarens fastighet och det fanns skyltar som visade att det var ett privat område. Det finns ju inte en chans att se detta på fotot. Eller ser man staketet som en ytterst tunn linje i en annan gråskala? Jag tycker mig se att det är upptrampat vid älvkanten, dvs det var här människor passerade Juta.

Jag vet inte heller vad ett flygfoto från 1977 har för bevisvärde, det är ju 1975 som är det “magiska” årtalet. Det kan ju också ha ändrats en hel del på 2 år. Har fotot något bevisvärde överhuvudtaget?

Nästa bild är ett “detaljfoto” av det förra fotot.

En del av den första flygbilden är alltså uppförstorad. Jag kan inte säga att man blir så mycket klokare av bilden. Det är svårt att avgöra vad de tre ljusa “sakerna” är norr om huset, dvs “nedanför” huset på bilden. Det kan vara bord och stolar, och det stämmer med vittnesutsagor. Men vad bevisar det i så fall? De kan ju faktiskt också ha stått någon annanstans 1974, 1975 och 1976. Jag kan inte heller låta bli att tycka att ljuset på “borden” ser lite onaturligt ut, men det kanske är orättvist. De ljusare partierna nedanför vägen skulle kunna vara trädgårdsland.

Även på denna bild från 1982 saknar jag en beskrivning från Länsstyrelsen vad de tycker sig se som bevisar att Juta inte var ianspråktaget. Jag tycker att det ser ut som en del av grannfastigheten tillhör Juta. Bondens fastighet kan vara uppodlad. Juta och del av bondens mark kan vara gräs. Är det helt enkelt områden för hästar och ridning? Det ser inte ut som ett område som är allemansrättsligt tillgängligt. Staket och skyltar är svåra eller omöjliga att se på ett sådant här flygfoto.

Det här är en detalj av den förra bilden. Det liknar mest en klippt gräsmatta tycker jag, dvs marken är ianspråktagen. Det kan vara “spår” efter gräsklipparen på marken. Där det såg ut som bord 5 år tidigare ser det nu ut som två buskar.

Nästa flygbild är från 1987.

Gränsen mellan fastigheterna är tydlig på den här flygbilden, men också mellan åker och äng/gräs. Vandringsleden vid älvkanten syns tydligt. En bil och möjligtvis tre eller fyra bord syns också. Längst ner till vänster på Jutatomten syns tydligt hinder för hästhoppning. Jag har själv förstorat detta foto, se foto till vänster.

Hindren för hästarna syns tydligt. Det syns emellertid inga staket, fast vittnen säger att området var inhägnat. Det är inte osannolikt att det kan bero på att fotot är för suddigt.

Nästa “bevis” är en flygbild från 1995.

Det är återigen svårt att förstå vad bilden ska bevisa och Länsstyrelsen ger inte heller denna gång någon förklaring. Bondens fält syns tydligt, men fortfarande ser västra och norra delen av hans fastighet ut att hänga ihop med Juta. Är det för att jordbrukaren har avsatt en del av sin mark till hästridning? Det fanns ju en öppning i staketet vid älven som ledde ut på Jutas grannfastighet. På Jutatomten syns det tämligen tydligt att det är en bana för hästridning. Man kan också se vandringsleden längs älven.

Länsstyrelsens sista “bevis” är från 2001.

Flygbilderna blir av någon anledning sämre och sämre. Bondens fält och gränsen till Juta ser ut som de tidigare fotona.

De här flygbilderna utgör menar Länsstyrelsen de kompletterande bevisen, tillsammans med byggnadsnämndens bilder, för att Juta inte var kontinuerligt ianspråktaget från 1975 till Davidsson köpte fastigheten 2018. Och då ska vi komma ihåg att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att de många vittnesmålen, som berättade att Juta har varit kontinuerligt ianspråktaget, vägde tyngre än fotografierna.

Länsstyrelsen skriver alltså följande i sitt beslut om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut:

“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder från 1977, 1982, 1987, 1995 och 2001. Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975, se bilaga 3.”

Bilaga 3 är helt enkelt flygbilderna – alla utan kommentarer från Länsstyrelsen! Det tycker jag för övrigt är anmärkningsvärt.

Länsstyrelsen skriver också i beslutet:

“Historiskt sett kan Länsstyrelsen konstatera, genom granskning av flygbilder och information i ärendet, att denna mark bland annat har använts som betesmark/ängsmark/odlingsmark/gräsyta. Sådan mark är inte att betrakta som ianspråktagen tomtmark i den mening som avses i strandskyddslagstiftningen.”

Jag anser att Länsstyrelsen har väldigt fel. Flygbilderna bevisar inte att Juta har varit allemansrättsligt tillgängligt.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Mer om flygbilderna”.

PS. Bilden på kvinnorna ovan är tagen på 90-talet. Notera staketet i bakgrunden. (Det syns även på den andra bilden, också från 90-talet.) Staketet fanns bevisligen där fast det inte syns på någon av Länsstyrelsens flygbilder. Skylten ”Privat område” är från Juta. Det kan enligt uppgift vara samma skylt som Landstinget satte upp 1969. Fotot på de tre männen är troligen från 2017.

PPS. Kommentera gärna vad du anser om flygbildernas bevisvärde.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd