Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Juta: “Inget jäv” anser domstolen

4 november, 2023 1 kommentar

För några veckor sedan beskrev jag den överklagan med kompletteringar som Bengt Davidsson via Advokatfirman Kjällgren lämnade in till Mark- och miljödomstolen. (Se “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)” och “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)”.

Davidsson och Kjällgren ville att Mark- och miljödomstolen skulle pröva om det hade förekommit jäv i Länsstyrelsens beslut vid överprövningen. Den föredragande handläggaren på Länsstyrelsen är ju en av Davidssons närmaste grannar. Han (jag kallar honom “K” i fortsättningen) är bland annat bosatt endast 1 kilometer från Davidssons fastighet och har en lång personlig koppling till området. (Det har jag för övrigt tagit upp i en av mina bloggar efter att SVT hade ett inslag om det i Västnytt, se “Jäv på Länsstyrelsen?”.) Advokatfirman beskriver också att handläggaren “K” även var inblandad i Länsstyrelsens beslut i samma fråga 2018.

Kjällgren hade även synpunkter på en av de andra handläggarna på Länsstyrelsen. Hon (jag kallar henne “C” i fortsättningen) hade deltagit under ärendets prövning om bygglov 2018 och hade nu 2023 varit föredragande när beslut om överprövning fattades hos Länsstyrelsen. När Davidsson påpekade detta till Länsstyrelsen så ansåg en av cheferna på Länsstyrelsen att “C” var olämplig. Det kan inte tolkas på annat sätt menar Kjällgren än att Länsstyrelsen ansett henne jävig. Chefen utsåg i stället Davidssons granne “K” till handläggare…

Davidsson framförde till chefen på Länsstyrelsen att han önskade att ärendet skulle prövas av tjänstemän som inte varit inblandade tidigare eftersom han ville ha en objektiv prövning av ärendet. Så blev det alltså inte.

Bengt Davidsson yrkade därför att:

“mark- och miljödomstolen, innan det sker en prövning i sak, ska pröva om länsstyrelsens beslut ska upphävas på grund av formella brister i handläggningen i form av jäv.”

Mark- och miljödomstolen har varit snabba med att pröva jävsfrågan. Domstolen har den 31 oktober (Mål nr M 2798-23) fattat ett beslut i frågan om det föreligger jäv:

“Mark- och miljödomstolen avslår yrkandet om att upphäva länsstyrelsens beslut på grund av jäv.”

Det föreligger alltså ingen jävssituation i hanteringen av ärendet anser Mark- och miljödomstolen. Domstolen motiverar naturligtvis sitt beslut.

“Mark- och miljödomstolen konstaterar inledningsvis att situationen i målet inte är sådan att så kallat tvåinstansjävet i 16 § punkten 3 förvaltningslagen är aktuellt.”

Punkt 3 i 16 § lyder:

“han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans”

Mark- och miljödomstolen menar att “C” och “K” inte:

“har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans”

Det finns nog ingen grund för att ifrågasätta denna motivering.

I samma paragraf i Förvaltningslagen men på efterföljande punkt, punkt 4, står det:

“det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas”

Det är detta som kallas “delikatessjäv”. Finns det någon annan omständighet som kan ifrågasätta handläggarnas opartiskhet?

Domstolen anser inte att “C” har varit inblandad i handläggningen av ärendet när beslutet om överprövning fattades nu 2023:

“… innebär enligt Mark- och miljödomstolens bedömning därför inte att “C” tagit ställning i målet på sådant sätt att hon varit jävig i handläggningen av nu aktuellt mål.”

Det finns nog inte heller några skäl att ifrågasätta detta beslut tror jag.

När det gäller handläggaren “K” skriver Mark- och miljödomstolen i sin dom:

“(“K”) har varit föredragande i det nu överklagade beslutet om att ändra beviljad strandskyddsdispens. Det framgår inte av handlingarna i målet att han ska ha varit involverad i länsstyrelsens handläggning av ärendet under 2018, varken i beslutet (att inte överpröva den beviljade dispensen), eller i Bengt Davidssons överklagande. Mark- och miljödomstolen bedömer därför att han inte kan anses vara jävig på denna grund. Gällande vad Bengt Davidsson anfört om (“K”) personliga omständigheter och koppling till området kring Restad 3:2 bedömer domstolen att det inte utgör sådana särskilda omständigheter som gör att hans opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.”

Det här beslutet med denna motivering torde dock kunna ifrågasättas. Det tycker i varje fall Davidsson och kanske till och med Svt:s reporter (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”).

Davidsson vet att “K” har varit ute vid Juta vid flera tillfällen och dessutom samtalat med Bengt Davidsson. Första gången var en lördag 2018, dagen efter att Davidsson hade fått Länsstyrelsens beslut att inte överpröva kommunens då felaktiga beslut, dvs det beslut som grundade sig på felaktiga kartor som gjorde att tomtplatsavgränsningen gick över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta (2/7)”.)

Davidsson skriver om “K”:s besök 2018:

“Det var på lördagen efter vi fått beslutet av länsstyrelsen… med posten på fredagen. Ingen utom de som höll i ärendet kan ha haft någon kännedom om resultatet men “K” visste han.
Vi var ett sällskap som stod ute på altanen och pratade mitt på dagen när det kommer en person som går ner till avloppsanläggningen och ställer sig där i flera minuter och tittar sig omkring, bryr sig inte om att vi står 10 meter ifrån honom.
Jag frågar om det är något jag kan hjälpa till med och sa att jag vore tacksam om han kunde passera för vi hade folk hos oss och hans besök störde oss.
Jag får till svar att han var från länsstyrelsen och att han var på allmänhetens fria passage så han tänkte inte passera snabbt.”

Visst kan man möjligtvis ändå tycka att “K” är jävig, men Mark- och miljödomstolen har dömt. Davidsson kan naturligtvis överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Det finns dock skäl att anta att det är lönlöst och att hela ärendet istället stoppar upp i väntan på Mark- och miljööverdomstolens besked.

Vi får se vad Davidsson och Kjällgren tänker göra. Kanske tycker de att de ska avvakta Mark- och miljödomstolens dom i sakfrågan. Kanske inte.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)

25 oktober, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2).”

Advokatfirman Kjällgren har lagt ner en hel tid på att tillsammans med Bengt Davidsson författa ett utförligt och stringent överklagande till Mark- och miljödomstolen. De har lyckats bra som jag ser det.

I den förra bloggen redogjorde jag för de tre längsta punkterna i Davidssons och Kjällgrens överklagan. Punkt 4 har rubriken “Länsstyrelsen har ändrat gynnande beslut”.

Den tomtplatsavgränsning som byggnadsnämnden i Vänersborg beslutade om för Juta 2018 har vunnit laga kraft för länge sedan, även om den på många sätt var felaktig. Delar av detta beslut ändrade Länsstyrelsen den 17 maj 2023 till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild till vänster, skärmdumpad från Svt.) Det är inte tillåtet enligt Förvaltningslagen att ändra gynnande beslut till den enskildes nackdel. Det insåg också, till sist, ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning. Han skrev till Davidsson den 15 juni:

“Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat.”

Det var ett anmärkningsvärt grovt misstag av en statlig myndighet.

I punkt 5 anser advokatfirman att Mark- och miljödomstolen bör hålla syn på plats för att få alla förutsättningar för att fatta ett riktigt beslut.

Punkt 6 sammanfattar kort överklagandet:

“Davidsson menar att det tydligt visats att området redan är ianspråktaget på ett sådant sätt att området saknar betydelse för strandskyddets syften, mark- och miljödomstolen ska därför förordna i enlighet med hans yrkande.”

Det här var en sammanfattning, referat, av det överklagande som skickades in till Mark- och miljödomstolen den 5 september. Den 16 oktober skickade Kjällgren och Davidsson ytterligare ett yttrande, eller ett tillägg. Det hade upptäckts fler formella fel i Länsstyrelsens hantering. Yttrandet/tillägget börjar:

“Davidsson begär att domstolen, innan det sker en prövning i sak, tar ställning till om de formella bristerna i Länsstyrelsens hantering av ärendet ska leda till att domstolen ska upphäva Länsstyrelsens beslut. Davidsson begär också att domstolen för det fall man finner att Länsstyrelsens beslut ska upphävas tar ställning till om det över huvud taget är möjligt att återförvisa ärendet för ny hantering av Länsstyrelsen.”

Davidsson begär egentligen att Mark- och miljödomstolen bildligt talat beslutar att kasta Länsstyrelsens överprövning i papperskorgen.

Kjällgrens hade analyserat ändringen av “det gynnande beslutet” (se ovan) ytterligare. Advokatfirmans slutsats blev att Länsstyrelsen hade gjort ännu grövre fel än vad Kjällgren insåg från början. Länsstyrelsen har i sitt beslut överprövat hela strandskyddsdispensen för fastigheten. Det hade inte Länsstyrelsen befogenhet till.

Kjällgren skriver:

“Det enda Länsstyrelsen hade att pröva i nu överklagat beslut var den utökning av tomtplatsavgränsning, jämfört med beslutet 2018, som kommunen beslutade om eftersom tidigare given dispens redan vunnit laga kraft.”

Kjällgren menar att Länsstyrelsen har erkänt detta, också. I det citerade brevet ovan, från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning till Davidsson den 15 juni, skrev handläggaren:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning.”

Och det skrev handläggaren att Länsstyrelsen hade missat, och beklagade…

I Davidssons överklagande från den 5 september nämndes frågan om eventuellt jäv i förbigående. Kjällgren har uppenbarligen funderat några gånger extra även på denna fråga, och skärpt till sin uppfattning. Advokatfirman drog nu slutsatsen att jävsfrågan kan spela en avgörande roll i bedömningen av Länsstyrelsens hantering av ärendet.

Den föredragande handläggaren på Länsstyrelsen är en av Davidssons närmaste grannar. (Det har jag för övrigt tagit upp i en av mina bloggar efter att SVT hade ett inslag om det i Västnytt, se “Jäv på Länsstyrelsen?”.) Advokatfirman beskriver handläggarens, jag kallar honom “K” i fortsättningen, långa personliga koppling till området:

“K:s farmor bodde i Grindstugan vid infarten till Restads sjukhus, hans far och mor arbetade på Restad och han har därtill haft en kolonilott på Restad. Numera är K bosatt … endast 1 kilometer från Davidssons fastighet.”

Denna koppling till området och att K även var inblandad i Länsstyrelsens beslut i samma fråga 2018 innebär skriver Kjällgren:

“att det föreligger jäv enligt 16 § 3 och 4 p. Förvaltningslagen, att det inte är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse och att Länsstyrelsen borde ha prövat frågan om jäv enligt 18 § Förvaltningslagen.”

I 16 § 3 och 4 p i Förvaltningslagen står det:

“Den som för en myndighets räkning tar del i handläggningen på ett sätt som kan påverka myndighetens beslut i ärendet är jävig om
   3. han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans, eller
   4. det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.”

Kjällgren skriver till Mark- och miljödomstolen:

“Länsstyrelsen borde ha prövat frågan om jäv enligt 18 § Förvaltningslagen.”

Och sammanfattar:

“Sammanfattningsvis menar Davidsson att det förelåg jäv både vid länsstyrelsens beslut om överprövning och vid deras prövning i sak och att detta utgör sådana formella fel som inte kan lämnas utan avseende.”

Jag har svårt att tro att Mark- och miljödomstolen inte beaktar jävsfrågan.

I tillägget/yttrandet till överklagandet avslutar Kjällgren med sitt sista argument. Advokatbyrån menar att tidsfristen för Länsstyrelsen att överpröva byggnadsnämndens ärende nu har passerats:

“Davidsson menar att det inte längre är möjligt för Länsstyrelsen att överpröva kommunens beslut om mark- och miljödomstolen finner att Länsstyrelsens beslut ska upphävas på grund av jäv.”

Kjällgren drar paralleller till skattemål. Där gäller enligt Riksåklagaren:

“En återförvisning återställer normalt inte de tidsfrister som gäller för omprövningsbeslut när det överklagade beslutet har undanröjts på grund av ett formellt fel. Det är därför i normalfallet inte möjligt för Skatteverket att efter återförvisning göra en ny prövning sedan tidsfristen för ordinarie omprövning till den enskildas nackdel gått ut”

Det finns mycket intressant inom juridiken… 

Bengt Davidsson yrkar slutligen på att det ska hållas en muntlig rättegång där han själv och Lave Thorell ska kallas som vittnen.

Det blir i så fall offentliga förhandlingar, vilket skulle vara oerhört intressant. Jag hoppas dock att Mark- och miljödomstolen fattar ett beslut om att byggnadsnämndens beslut ska gälla och att Länsstyrelsens överprövning hamnar där det hör hemma – i papperskorgen.

Bengt Davidsson och hans fru måste få ett avslut på den här historien. Den har pågått i drygt 5 år…

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)

24 oktober, 2023 Lämna en kommentar

Det finns intresse kring Juta, bland annat så undrar människor varför det har blivit så tyst. Flera frågar hur det gick för Bengt Davidsson och hans överklagande. Hur slutade det? Fick han rätt? Det enkla svaret är att det inte är slut. Inte än.

Bakgrunden är, väldigt kortfattat:

Den 7 mars i år beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning för Davidsson och Juta. Den 17 maj ändrade och upphävde sedan Länsstyrelsen beslutet. Bengt Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen har fortfarande inte behandlat Davidssons överklagan och det är egentligen inte domstolens fel att det tar tid. Davidsson och hans juridiska ombud, advokatfirman Kjällgren, begärde anstånd i somras med överklagandet. Kjällgren har senare även skickat in några kompletterande skrivelser.

Kjällgrens ursprungliga överklagan var på 5 sidor och det bifogades även 7 bilagor, mestadels fotografier. Överklagandet skickades in den 5 september.

Jag tänker i två bloggar redogöra för innehållet i överklagandet. Mina två inlägg vänder sig framförallt till de som har ett särskilt intresse för frågor kring strandskyddsdispenser och juridiken bakom dessa.

Överklagandet till Mark- och miljödomstolen börjar:

“Bengt Davidsson yrkar att mark- och miljödomstolen med ändring av Länsstyrelsens beslut beviljar strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning i enlighet med Byggnadsnämndens beslut i ärende 2017.33 daterat 2023-03-07.”

Advokatfirman Kjällgren delar upp sin överklagan i 6 punkter, varav den sista är en sammanfattning. Jag ska inte redogöra för hela överklagandet, en del av det som står har jag på olika sätt berört i mina tidigare bloggar. (Se länkar nedan.) Jag tänkte ta upp några av de “nya” aspekter som Kjällgren anför.

Den första punkten har rubriken “Angående Länsstyrelsens hantering av ärendet”. Kjällgren menar att Länsstyrelsen har gjort en godtycklig:

“bedömning av tomtplatsen, hemfridszonen och vilket område som varit ianspråktaget på sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Sedan anförs några exempel:

“Länsstyrelsen berör överhuvudtaget inte frågan om varför hemfridszonen sträcker sig mer än dubbelt så långt upp i den bergiga skogen västerut än den gör till det område som på ett mer uppenbart sätt får anses vara ianspråktaget österut på fastigheten. På samma sätt berör inte Länsstyrelsen varför hemfridszonen skulle sträcka sig tre gånger längre söderut än norrut på fastigheten.”

En sådan tomtplatsavgränsning som Länsstyrelsen har gjort ska inte ske (se fotografi ovan; norr är ”rakt upp” på fotot):

“om terrängen visar en naturlig avgränsning av tomtplatsen, se MÖD:s dom 2017-06-15 (M 6607-16). Länsstyrelsen har bedömt att det rör sig om en naturlig avgränsning men ändå beslutat om betungande åtgärder utan att utreda saken närmare vid intresseavvägningen.”

Kjällgren har läst på och konkretiserar:

“Det är vidare svårt att förstå varför Länsstyrelsen menar att den naturliga avgränsningen går på bortre sidan av vägen på vissa delar av fastigheten men på den närmre sidan vid vissa delar, och varför tomtplatsen avgränsas längre från byggnaden där det rör sig om en större höjdskillnad, men närmare byggnaden där höjdskillnaden är lägre.”

Det är vidare svårt fortsätter Kjällgren att:

“förena idén om att lyktstolparna utgör en naturlig avgränsning med idén om att det bör vara förhållandena på platsen som avgör, och inte vart eventuella lyktstolpar sitter och att det krävs ytterligare staket för att visa avgränsningen, detta skulle kunna tolkas som att Länsstyrelsen menar att det annars uppfattas som att hemfridszonen sträcker sig längre än den tomtplatsavgränsning de har gett”

Och avslutar resonemanget i den första punkten:

“Det är vidare anmärkningsvärt att det område Länsstyrelsen menar utgör byggnadens hemfridszon på den östra sidan sammanfaller exakt med lyktstolparnas placering och vändplatsens omfattning och att Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning inte verkar ha någonting att göra med avståndet till huset eller vägen eller upplevelsen på platsen.”

Den andra punkten ger Kjällgren rubriken “Särskilda skäl för strandskyddsdispens”. Kjällgren tar upp vittnesmål och fotografier, men lyfter också en annan aspekt – Länsstyrelsen har inte ens bedömt rätt fråga:

“Länsstyrelsen endast har angett att flygfotona visar att markområdena inte har varit kontinuerligt hävdade som tomtmark. … Länsstyrelsen skulle ha tagit ställning till om området har varit ianspråktaget på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften, i enlighet med vad som framgår av lagtexten. Mark kan vara ianspråktaget på andra grunder än att det utgör tomtmark…”

Jag tycker att advokatfirman Kjällgren har hittat ”nya” och synnerligen intressanta aspekter och invändningar på Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning… Både när det gäller det som anförs i punkt 1 och 2.

Kjällgren har ett längre resonemang på punkt 3, “Intresseavvägning enligt 7 kap 25 § MB”.

Paragrafen i Miljöbalken lyder:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Kjällgren menar att den tomtplatsavgränsning, som Länsstyrelsen har beslutat, omöjligen kan anses utgöra en skälig kompromiss mellan de allmänna och enskilda intressena. 

Advokatfirman visar med bland annat fotografier med inritade kartor att Länsstyrelsen i stort sett har tagit hela den användbara tomten från Davidsson. 97% av den tomt som Länsstyrelsen har gett Davidsson består, skriver Kjällgren, av väg, huvudbyggnad, ett bergigt område och en mycket sluttande gräsmatta norr om huset.

“Det får anses uppenbart för alla och envar att hemfridszonen som huvudbyggnaden genererar sträcker sig längre österut än de 6 meter från huvudbyggnaden som länsstyrelsen har gett som tomtplatsavgränsning. Enbart en byggnad i den storleken genererar en större hemfridszon, och därutöver har byggnaden ett dominerande läge på höjden och en stor altan som vetter mot öster.”

En av kommunens mäklarfirmor menar också att fastigheten förlorar 2,7 milj kr i värde med Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning. Det är ingen skälig kompromiss mellan de allmänna och enskilda intressena…

Kjällgren hänvisar även till en dom i Mark- och miljööverdomstolen från 26 januari 2023(!), domen M 4425-22. Domen hänvisar till Miljöbalken 7 kap 18 c 1 st:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
   1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Och Mark- och miljööverdomstolen skriver att detta:

“kräver en bedömning av områdets faktiska betydelse för allemansrättslig tillgänglighet”

Det räcker med att allmänheten har 10 meter från strandkanten för sin fria passage skriver Kjällgren. Dessutom har Davidsson genomfört en kompensationsåtgärd genom att anlägga en bro för att möjliggöra för allmänheten att korsa diket nere vid vattnet. I en dom den 4 mars 2020 skrev Mark- och miljööverdomstolen (M 4244-19):

”… vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför”

Och det var egentligen inget konstigt. Domen I Miljöbalken 16 kap. 9 § står det:

”Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta … särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför.”

Bron är naturligtvis en sådan kompensationsåtgärd som både lagen och Miljööverdomstolen beskriver.

Överklagandet fortsätter, men mer om det i bloggen ”Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Förvaltningsrätten spolade Mats Anderssons VA-yrkande

18 oktober, 2023 Lämna en kommentar

På kommunfullmäktiges sammanträde den 15 februari 2023 beslutade de styrande partierna, S+C+KD+MP, att återremittera Lena Eckerbom Wendels (M) motion om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten och avlopp. Det var möjligt eftersom det räcker med en tredjedel av rösterna i fullmäktige för att återremittera ett ärende.

Det var också av precis den anledningen som de styrande partierna inte ville ha en omröstning om själva motionen. De visste ju att fullmäktige skulle bifalla den, dvs rösta ja till motionen. Oppositionen i Vänersborg var nämligen, för en gång skull, enig. Samtliga 28 ledamöter i oppositionen är motståndare till tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. (De styrande har 23 ledamöter.) En återremiss var således det enda sättet för de styrande att undvika ett snöpligt röstningsnederlag i sakfrågan.

Jag har beskrivit hela ärendet noggrant i bloggarna “KF 2: VA – återremiss igen” och ”KF 2b: VA-motionen och lagen”. TTELA har gjort detsamma i artikeln “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till va-nätet”.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) var den som yrkade på återremiss. Andersson lämnade följande motivering till yrkandet:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan”

Tanken med en återremiss är alltså att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Motiveringen ska då upplysa mottagaren av återremissen om vad som ska göras. 

Det framgår tydligt av Mats Anderssons motivering att detta inte var syftet med återremissen. Syftet var ett annat. Det var helt enkelt att förhindra ett beslut. Eller som Tor Wendel (M) sa under sammanträdet, det var en ”maskerad bordläggning”.

De styrande partierna missbrukade rätten för minoriteter att återremittera ett ärende. Därför överklagade jag den 1 mars 2023 fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten. Eller som det mer formellt uttrycks, jag begärde att Förvaltningsrätten skulle laglighetspröva beslutet. (Du kan ladda ner min överklagan här.)

Idag, onsdagen den 18 oktober 2023, kom Förvaltningsrättens beslut:

“Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och upphäver det överklagande beslutet.”

Förvaltningsrätten håller alltså med en av Vänsterpartiets ledamöter i kommunfullmäktige, Stefan Kärvling – beslutet om återremiss var inte lagligt! Beslutet gäller inte och det måste göras om. Det måste fattas ett nytt beslut.

Förvaltningsrätten inleder sina motiveringar till beslut med att hänvisa, och ofta citera, en del lagparagrafer. Det är ibland också nödvändigt för rätten att använda andra källor som t ex domar, förarbeten och propositioner. Det gör Förvaltningsrätten även i detta fall. (Rättens beslut grundar sig bland annat på “prop. 2001/02:80 s 143”.)

Sedan följer själva motiveringen till beslutet, och den är mycket kort. Det beror sannolikt på att det var ett mycket enkelt mål att döma i… 

Förvaltningsrätten motiverar sitt beslut:

“Den av kommunfullmäktiges minoritet beslutade återremissen innebär inte att ärendet skickas tillbaka till det beredande organet. Det är således inte fråga om en korrekt återremiss. Beslutet om minoritetsåterremiss strider därmed mot lag eller annan författning och ska därför upphävas.”

När jag i bloggen “Överklagande till Förvaltningsrätten” skrev om mitt överklagande till Förvaltningsrätten så frågade jag det nya AI-verktyget Chat GPT om återremisser. De första två meningarna jag fick som svar var:

“Att återremittera ett ärende betyder att man skickar tillbaka det till den tidigare instansen, vanligtvis till den som skickade ärendet till dig i första hand, för vidare åtgärder. Detta kan göras av olika skäl, till exempel om det behövs ytterligare information eller om ärendet behöver undersökas ytterligare innan ett beslut kan fattas.”

Chat GPT hade helt rätt.

De styrande partierna i Vänersborg är Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Ledamöterna i dessa partier röstade allihop tillsammans igenom Mats Anderssons (C), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande, yrkande på återremiss. Nu säger Förvaltningsrätten i Göteborg att det var ett beslut som strider mot svensk lag.

Vad säger det om de partier som styr Vänersborg idag?

Kan man återremittera styret i Vänersborg? Kan man återremittera Mats Andersson?

Anm. Förvaltningsrättens beslut kan laddas ner här.

Kategorier:AnderssonMats, förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2023, VA, Vänsterpartiet

KS uttalar sig mot “angiverilagen”

30 augusti, 2023 1 kommentar

Igår tisdag var det en stor nyhet att en majoritet av landets regioner säger nej till att anmäla papperslösa till polisen. Det kan strida mot Barnkonventionen berättade nyhetsuppläsaren på Rapport igår kväll. (Se SVT.) 

I Tidöavtalet står det att det ska lämnas förslag till en ordning med:

“anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet”.

Det beskrivs hur kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket om papperslösa i syfte att försvåra möjligheten att leva i landet utan tillstånd. Förslaget, som togs fram av Tidöpartierna, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, är så kontroversiellt att det verkar leda till en splittring bland regeringspartierna. På Rapport igår uttalade sig Liberalernas riksdagsman Fredrik Malm:

“Barnkonventionen är tydlig med barns rätt till utbildning och det barnperspektiv som ska råda och det betyder att lärare i Sverige ska fokusera på att planera … och genomföra lektioner. De ska inte behöva vara migrationspolitikens förlängda arm.”

Det är nog inte bara Barnkonventionen som det kommande förslaget strider mot. Tidöpartiernas planer på ett sådant förslag strider sannolikt även mot andra lagar som Hälso- och sjukvårdslagen och Skollagen.

I dagens Aftonbladet läser jag för övrigt att Sverigedemokraterna har reagerat starkt på Fredrik Malms uttalande. (Se Aftonbladet “Bråk i Tidöpartierna – SD kräver att liberal portas”.)

Det är många fackförbund, välfärdsarbetare och civilsamhällesorganisationer som har reagerat på förslaget. De anställdas uppgift inom välfärden är att ge personer utbildning, vård, omsorg och socialt stöd utifrån behov. Det är inte att agera angivare. Barnen har inte bara rätt till utbildning, de och alla människor har rätt till vård som inte kan anstå, oavsett legal status, och rätt till nödbistånd från socialtjänsten.

Det är också många kommuner som antar uttalanden som i protest skickas till regeringen. Idag var det Vänersborgs tur. Vänsterpartiet väckte ett så kallat initiativärende på dagens sammanträde med kommunstyrelsen. (Initiativärendet kan laddas ner här.)

Vänsterpartiet föreslog att:

“Att kommunstyrelsen tillskriver regeringen om att anmälningsplikt inte bör införas i kommunal verksamhet enligt bilaga ”Skrivelse till regeringen om att anmälningsplikt inte bör införas i kommunal verksamhet.””

Kommunstyrelsen godkände att ärendet kunde behandlas och beslutas på sittande möte. Vänsterpartiet hade även förberett ett förslag till skrivelse till regeringen. Skrivelsen hade med några mindre justeringar följande utseende:

“Till regeringen

Skrivelse till regeringen om att förändrad anmälningsplikt inte bör införas i kommunal verksamhet

 I Tidöavtalet står det att det ska lämnas förslag till en ordning med “anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet”. Det beskrivs hur kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket om papperslösa i syfte att försvåra möjligheten att leva i landet utan tillstånd.

Dessa formuleringar har många fackförbund, välfärdsarbetare och civilsamhällesorganisationer reagerat på de formuleringar som finns i avtalet. Välfärdsanställdas uppgift är att ge personer utbildning, vård, omsorg och socialt stöd utifrån behov – inte att agera angivare. Enligt t.ex. barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning, lek och en meningsfull fritid. Alla människor har rätt till vård som inte kan anstå, oavsett legal status och rätt till nödbistånd från socialtjänsten.

Det finns stora risker för liv och hälsa med anmälningsplikt inom välfärden. De människor som lever som papperslösa i Sverige kommer på grund av rädsla att avstå från att söka nödvändig vård, nödbistånd från socialtjänsten eller till och med pedagogisk verksamhet för barn. Det finns till exempel särskilda farhågor kring våldsutsatthet för kvinnor där socialtjänsten kan göra viktiga insatser.

Kommunstyrelsen har därför beslutat, precis som regionstyrelsen i Västra Götalandsregionen, att tillskriva regeringen, om vikten av att inte införa informationsplikt eller anmälningsplikt i kommunal verksamhet. Även om det finns en skrivning i Tidöavtalet om att anmälningsplikt skulle kunna strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården, finns det ingen som helst garanti för att förskola, skola eller socialtjänst kommer att undantas ifrån anmälningsplikten.

 Det är av vikt att som kommunala politiska företrädare agera i tid innan beslut, för att påvisa de stora konsekvenserna förslaget skulle innebära i den kommunala verksamheten.”

En majoritet av kommunstyrelsens ledamöter biföll Vänsterpartiets förslag till skrivelse. Det insåg alla närvarande eftersom varje parti innan beslutet deklarerade om man biföll eller avslog förslaget. Det behövdes ingen omröstning.

De partier som motsatte sig förslaget var inte helt förvånande Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det ska alltså noteras att både Kristdemokraterna och Liberalerna i Vänersborg stödde förslaget tillsammans med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Medborgarpartiet. (Skrivelsen kan laddas ner här: “Skrivelse till regeringen om att förändrad anmälningsplikt inte bör införas i kommunal verksamhet”.)

Skrivelsen skickas nu iväg så fort som möjligt.

Det är fantastiskt att så många partier i Vänersborg kan komma överens i en sådan här viktig fråga.

Det är långt kvar till nästa valdag i september 2026. Vi får se vilka som minns de fyra partier som styr Sverige och som enades kring förslaget om att införa  den ökade informationsplikten…

Personal som arbetar inom sjukvården, socialtjänsten, förskolan och skolan samt alla andra i Vänersborg bör komma ihåg att protesten i kommunstyrelsen mot angiverilagen var kompakt.

PS. Det pågår ett namninsamling mot Tidöpartiernas planer att införa en lag om förändrad anmälningsplikt. Du hittar namninsamlingen här: “STOPPA ANGIVERILAGEN – SKRIV UNDER NU!”.

PPS. Här kan du läsa om fler ärenden på kommunstyrelsens sammanträde: ”Om gårdagens KS (30/8)”.

Kategorier:Juridik, KS 2023, Vänsterpartiet

VA: Kommunens bevisbörda

23 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Det har blivit många bloggar om VA i år, och även tidigare år. I sommar har jag bland annat skrivit fyra bloggar om Kohagens kamp mot kommunen ute på Gardesanna (se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”). Och det blev lika många bloggar om James Buccis och den samlade oppositionens kamp, i kommunhuset, för att få kommunen att följa lagen och sluta med att tvångsansluta kommuninvånare. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.)

VA-problematiken har uppmärksammats även i lokalpressen. TTELA skrev i april om hur Astrid och andra fastighetsägare i Gardesanna tvingades att ansluta sig till det kommunala VA-nätet. (Se “Är detta Vänersborgs kommun?”.)

Kommunens uppfattning är att alla i ett verksamhetsområde ska anslutas – vare sig de vill eller inte, vare sig de behöver eller inte. Kommunen anser att alla enskilda avloppslösningar är sämre än kommunens, utom möjligtvis Solvarms avloppsanläggning i naturhuset i Sikhall. (Se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.) Och inte nog med det, de enskilda lösningarna kan inte godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Kommunens uppfattning framgår tydligt när TTELA skrev (se “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”):

“På miljö och hälsa på kommunen vet man egentligen inget om den aktuella statusen på Astrids VA-anläggning.”

Kommunen vet inget om Astrids enskilda VA-anläggning, men kommunen tar för givet att den är undermålig och inte lever upp till Miljöbalkens krav.

Kommunen förutsätter nämligen att alla enskilda VA-anläggningar i ett av kommunfullmäktige beslutat verksamhetsområde är en “olägenhet för människors hälsa och miljön”. (Miljöbalken 9 kap. 7 § 1 st.) Eller som det uttrycks i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV 6 §) – inte kan “godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Och finns det någon annan uppfattning så är det upp till den enskilde fastighetsägaren att bevisa att den enskilda VA-anläggningen uppfyller Miljöbalkens eller LAV:s krav. Eller är ”lika bra” eller ”bättre” än kommunens, vilket många kommuner felaktigt hävdar. Det här är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte helt enkelt att bevisa för en enskild fastighetsägare. Det kan bli både svårt, kostsamt och ta lång tid. Och kommunen kanske inte accepterar resultatet ändå.

Det har två fastighetsägare i Vedum, Vara kommun, erfarit. Deras VA-anläggning har varit uppe för beslut i Vara kommun, Länsstyrelsen och även Mark- och miljödomstolen. (Alla faktauppgifter i det följande är tagna från ett beslut i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg den 13 maj 2022. Beslutet kan laddas ner här.)

Bakgrunden är att Vara kommun i februari 2014 skickade ut ett informationsbrev till de två fastighetsägarna om att avloppsanläggningen behövde åtgärdas och att ett föreläggande skulle skickas om de inte gjorde det.

Det framgår inte av underlaget om fastigheten ingick i ett verksamhetsområde eller inte, men i och med att det inte nämns någonstans så är det sannolikt att fastigheten inte gjorde det, inte ingick i ett verksamhetsområde alltså. Då är det inte Vattentjänstlagen (LAV) som är tillämplig utan det är helt och hållet Miljöbalken som är aktuell.

Vara kommun hade gjort en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen hade, vilket Länsstyrelsen skrev i ett yttrande:

“som grund för sitt beslut gjort en generell bedömning utifrån hur avloppsanordningen är utformad enligt tidigare beviljat tillstånd från 1983.”

Det handlar alltså om en gammal anläggning och Vara kommuns bedömning grundade sig, skrev Länsstyrelsen vidare, framför allt på avloppsanordningens:

“konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”

Miljö och hälsa i Vänersborg resonerade på samma sätt när den gjorde sin skrivbordstillsyn av VA-anläggningarna på Vänersnäs. (Se “KS: VA Vänersnäs”.)

De två fastighetsägarna i Vara kommun protesterade. De menade att provtagningar hade genomförts vid VA-anläggningen vid ett flertal tillfällen och att anläggningens rening var tillräcklig. De menade också att Miljöbalken är teknikneutral och de hänvisade även till 12 § i “Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” (se här). Där står det beskrivet att det räcker med slamavskiljare eller annan typ av anordning, om man kan bevisa att reningen är tillräcklig.

Ärendet gick fram och tillbaka. Den 10 december 2020 beslutade Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun (genom delegationsbeslut) att förbjuda de två fastighetsägarna vid vite om 50.000 kronor vardera att släppa ut avloppsvatten från fastigheten. Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den 13 maj 2022 upphävde Länsstyrelsen kommunens beslut.

Länsstyrelsen konstaterade att det enligt Miljöbalken är verksamhetsutövaren, dvs fastighetsägaren, som har bevisbördan för att visa att verksamheten som bedrivs inte strider mot lagstiftningen. Men…

“Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagning analyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.”

Länsstyrelsen bedömde att här hade Vara kommun passerat gränsen för den enskilde fastighetsägarens ansvar och förpliktelser. I Miljöbalken finns en rimlighetsavvägning (Miljöbalken 2 kap 7 §) vilken innebär att kommunen inte kan kräva vad som helst av den enskilde. Kommunen ska dessutom ta särskild hänsyn till:

“nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Det var upp till kommunen att bevisa att den enskilda avloppsanläggningen inte kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det dög inte med en “skrivbordstillsyn”.

Miljö- och byggnadsnämnden i Vara yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva Länsstyrelsens beslut.

Den 8 augusti 2022 kom Mark- och miljödomstolens beslut:

“Mark- och miljödomstolen avvisar Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommuns överklagande.”

Mark- och miljödomstolen gjorde egentligen ingen bedömning i sak. Domstolen menade att Länsstyrelsen hade återförvisat ärendet till Vara kommun därför att det inte gick att bedöma om avloppsanläggningen följde miljöbalkens regler eller inte. Enligt Mark- och miljödomstolen:

“innehåller inte länsstyrelsens beslut sådana uttalanden att beslutet ska få överklagas. Nämndens överklagande bör därför avvisas.”

Jag vet inte, men antagligen hade Mark- och miljödomstolen beslutat annorlunda om den hade hållit med Vara kommun i sak, dvs att VA-anläggningen var undermålig. Eller om Mark- och miljödomstolen inte hade instämt i Länsstyrelsens bedömning att “den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall”.

Länsstyrelsens beslut stod fast. Och det var ett riktigt beslut. Den 15 april 2021 hade nämligen Mark- och miljööverdomstolen slagit fast i ett prejudicerande beslut (M 4447-20):

“…så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolen är mycket tydlig med att det inte duger med en generell bedömning, en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och varje enskild avloppsanläggning – om fastighetsägaren har uppfyllt sin del av lagen, t ex tagit prover vid flera tillfällen.

Myndigheternas bedömning har uppenbarligen ändrats. Tidigare domar från “gamla tider” har lagt hela bevisbördan på den enskilde, nu har det satts en gräns för vad som kan krävas av en fastighetsägare. På det sättet har rättstillämpningen närmat sig vad Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till tidigare när det gäller enskilda VA-anläggningar som ligger inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde, dvs där Lagen om allmänna vattentjänster är tillämplig (LAV). Där har domstolen betonat kommunernas ansvar.

Den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen, också i en prejudicerande dom:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Den här bloggen är lätt att sammanfatta.

Det är kommunerna som måste bevisa att varje enskild VA-anläggning inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön innan förelägganden skickas ut eller krav ställs på anslutning till det kommunala VA-nätet. Det betyder att Vänersborgs kommun måste avsätta pengar till och utföra denna verksamhet innan kommunen fortsätter sin nuvarande linje med tvångsanslutningar mm.

Just saying…

Kategorier:Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Miljö o Hälsa, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)

3 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.

Det är uppenbart att juristen från SKR inte var helt uppdaterad på Vattentjänstlagens (LAV) område. Det visade punkt 6 i juristens bedömning. (Juristen använde inte punktform, det gjorde däremot förvaltningen i sin föredragning inför nämnden – se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.)

Juristen skrev, och jag citerar hela avsnittet:

“Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt. Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”

Jurister på SKR har många frågor att reda ut och svara på. Det är nog inte lätt att hänga med i alla turer på alla olika juridiska områden. Det är i varje fall uppenbart att juristen har missat de senaste årens prejudicerande rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen.

James Bucci (V) hade anfört ett av de viktigaste rättsfallen i sitt initiativärende, men juristen fick å andra sidan inte med hela skrivelsen från Bucci – bara nämndens beslut, dvs de tre yrkandena. (Se “VA: Fattar politikerna i SBN olagliga beslut? (1/4)”.) Därför visste juristen inte hur Bucci resonerade. (Kanske hade juristen kommit till andra slutsatser om han hade fått Buccis skrivelse…?)

För läsare av denna blogg är Mark- och miljööverdomstolens prejudicerande beslut den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, välbekant. Jag har skrivit om domen tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Det är en prejudicerande dom som avkunnades av Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020.

I domen skriver domstolen:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Det finns många paragrafer i Vattentjänstlagen och hur de hänger ihop och ska tolkas kan ibland vara svårt att greppa. Men i sin dom ger Mark- och miljööverdomstolen en tydlig vägledning. Domstolens tolkning, som alltså är prejudicerande, motsäger tydligt SKR-juristens påstående att kommunfullmäktiges beslut om en utbyggnad av den allmänna VA-anläggningen och inrättandet av ett verksamhetsområde redan har avgjort frågan om vilka som ska anslutas. Och när juristen skriver att “det skulle strida mot syftet med LAV”, dvs Vattentjänstlagen, blir det nästan lite pinsamt.

LAV, dvs Lagen om allmänna vattentjänster, säger mycket tydligt i 9 §:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det är en mycket viktig tolkning som domstolen gör i domen, om nu inte LAV är tillräckligt tydlig… Tyvärr verkar inte alla kommuner ha noterat den, i varje fall har inte Vänersborgs kommun gjort det. Och alltså inte heller SKR:s jurist…

I samma dom slog Mark- och miljööverdomstolen också fast, och det var just detta som James Bucci betonade i sitt initiativärende:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Det duger med andra ord inte med en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och:

“kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Det slår Mark- och miljööverdomstolen fast i en dom från 15 april 2021. (Se M 4447-20.)

Även här har alltså juristen på SKR fel. Det är inte fastighetsägarna som behöver “visa att behov inte föreligger” – det är Vänersborgs kommun som ska visa att behov av allmän vattentjänst föreligger.

En gång till. Det är kommunen som ska bevisa att fastigheterna “har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Tjänstepersonerna känner till dom M 4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen. Det hänvisades ju direkt till den i James Buccis (V) initiativärende. Det finns också kommuninvånare som har hänvisat till domen i andra sammanhang… (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.)

Slutligen kan man konstatera att hade juristen haft rätt så hade det inneburit att mark- och miljödomstolarna runt om i landet, inklusive Mark- och miljööverdomstolen, inte ens hade prövat sådana här mål. De hade helt enkelt avfärdat alla överklaganden med hänvisning till just det som förbundsjuristen ville göra gällande.

På sammanträdet med nämnden sa förvaltningen, eller de styrande partierna, inget om den prejudicerande domen. Det är anmärkningsvärt. I synnerhet som förvaltningen var mycket väl medveten om den, precis som de naturligtvis kände till Vattentjänstlagen (LAV). Ändå låtsades de inte om den, och till och med argumenterade för motsatsen. Varför gjorde förvaltningen det? Har tjänstepersonerna en agenda om att alla fastigheter till varje pris ska anslutas till det kommunala VA-nätet, oavsett om de har behov eller ej – och oavsett rättsfall…?

James Bucci (V) fick själv argumentera för att det visst går att pröva behovet av en VA-anslutning efter att ett verksamhetsområde har beslutats i fullmäktige och att bevisbördan låg på kommunen.

Det blev en hel del diskussion i samhällsbyggnadsnämnden. Det blev också ajourneringar och diskussioner inom och mellan partier. De styrande partierna upprepade vad förvaltningen hade förmedlat i tal och skrift. Som vanligt.

Till sist var det dags för beslut.

Ur protokollet från den 15 juni:

“Samhällsbyggnadsnämnden avslår utskickat förslag till beslut med följande lydelse:

”Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 §74 och följa den lagstiftning som finns”.”

Nämnden avslog alltså förslaget från tjänstepersonerna, och ordförande Ann-Marie Jonasson (S), eller?, med röstsiffrorna 6-5. Beslutet från april upphävdes alltså inte. Yrkandena i Buccis initiativärende gällde.

Oppositionen stod fortsatt enad mot de styrande partierna. M+L+V+MBP+SD ansåg att aprilbeslutet var både bra och lagligt. De styrande politikerna, eller tjänstepersonerna, hade kunnat överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Då hade rätten laglighetsprövat beslutet. Nu har överklagandetiden gått ut. 

Det betyder att det verkligen är dags för samhällsbyggnadsförvaltningen att verkställa nämndens beslut från i april. Som James Bucci (V) sa till TTELA den 24 april (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”):

“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, SKR, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)

2 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.

Chefstjänstemän i samhällsbyggnadsförvaltningen var uppenbarligen mycket missnöjda med nämndens VA-beslut den 13 april. Beslutet accepterades helt enkelt inte. Därför bestämdes att förvaltningen skulle gå vidare och rådfråga SKR:s jurister. (SKR=Sveriges Kommuner och Regioner.) Det framgår av underlaget till samhällsbyggnadsnämndens ledamöter inför sammanträdet den 15 juni:

“Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.”

Det är oklart vem som gav “uppgiften”. Det bör vara samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) eller förvaltningschef Andreas Knutsson. I dessa sammanhang är för övrigt det korrekta begreppet “uppdrag” och uppdrag är alltid, så vitt jag vet, skriftliga… 

Förvaltningen genom en tjänsteperson, som inte var i chefsposition, skickade följande mail till SKR:

“Har fått uppdraget att utreda om politiska beslut kan stå över lagkrav i vattentjänstlagen.
Uppdraget innebär att Samhällsbyggnadsförvaltningen vill beställa en opartisk bedömning av ärendet. Bifogar politiskt beslut.
Är tacksam för snar återkoppling :)”

Det formella och officiella mailet är i sig intressant, inte bara för att det avslutas med en malplacerad smiley. Eller att det anmärkningsvärt nog saknas datum… Nä, det mest remarkabla är att slutsatsen så att säga slås fast innan beställningen av bedömningen görs. Kommunen är “tydlig” med vad den vill att SKR:s bedömning ska leda till, även om det är underförstått. Det är ju tämligen självklart att politiska beslut i Vänersborg inte står över lagen. Frågeställningen borde istället vara om beslutet den 13 april bryter mot lagen. Det kan för övrigt noteras att tjänstepersonen använder begreppet “uppdrag”…

Förvaltningen fick det svar den önskade och formulerade därefter ett förslag till beslut inför nämndens sammanträde den 15 juni. Beslutsförslaget innebar att aprilbeslutet skulle upphävas. Förvaltningen med stöd av juristens bedömning ansåg att beslutet om att bifalla de tre yrkandena i James Buccis (V) initiativärende var olagligt.

Underlaget till politikerna inför samhällsbyggnadsnämndens sammanträde innehöll inga förklaringar till varför nämnden skulle upphäva beslutet, men i kallelsen bifogades utlåtandet från SKR:s jurist.

VA-chefen sammanfattade bedömningen från juristen i en PP (=PowerPoint)-presentation som visades för nämnden:

  1. “Vattentjänstlagen (LAV) reglerar frågan om kommunens skyldighet att ordna vattentjänster”
  2. “Ny flexibel bedömning”
  3. “Rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna regleras av LAV samt av kommunfullmäktige, enligt 23 §LAV, beslutade allmänna bestämmelser för användande av den kommunala va-anläggningen (ABVA) samt taxa”
  4. “Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”
  5. “Med utgångspunkt i vattentjänstplan kommer ett beslut om verksamhetsområde att föregås av en utredning från kommunens sida avseende behovet att lösa va-frågan i ett större sammanhang. Bestämmer kommunen sedan ett verksamhetsområde, innebär det beslutet att kommunen tagit ställning till att va-frågan behöver lösas i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön.”
  6. “Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”
  7. “Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”

Jag har jämfört denna sammanfattning med juristens utlåtande. (Kan laddas ner som jpg här – sidan 1 och sidan 2.) Sammanfattningen från samhällsbyggnadsförvaltningen är i stort sett korrekt, men på vissa punkter är den kanske väl “kortfattad”. Den blir därmed till viss del tillrättalagd och får också en speciell “vinkling”.

Punkt 2 betyder att Lagen om allmänna vattentjänster förändrades något förra året och gav utrymme för kommunerna att göra en mer “flexibel bedömning”. Juristen från SKR skrev följande, som förvaltningen bara sammanfattade som “Ny flexibel bedömning”:

“Bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster har också blivit mer flexibel genom att kommunen vid behovsbedömningen ska ta särskild hänsyn till förutsättningarna att tillgodose behovet av vattentjänster genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Juristen lyfter i sin bedömning förhållandet att flexibiliteten innebär att behovet av vattentjänster faktiskt kan tillgodoses med en enskild VA-anläggning och inte nödvändigtvis av kommunen… Flexibiliteten i den uppdaterade vattentjänstlagen innebar med andra ord större möjligheter och rättigheter för fastighetsägarna att lösa avloppsfrågan på “egen hand”. Det framgick inte av PP-presentationen.

På punkt 6 har VA-chefen citerat direkt ur juristens svar. Men juristens svar fortsätter på följande sätt, vilket alltså inte framgår av förvaltningens presentation:

“Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”

Jag tror att många fastighetsägare från t ex Vänersnäs reagerar på juristens skrivning i sin helhet på denna punkt 6. Det av förvaltningen utelämnade avsnittet visar att juristen faktiskt medger att ett verksamhetsområde kan ha inrättats på ett felaktigt sätt – trots att kommunfullmäktige har fattat beslutet. Juristens formulering i nästa punkt, punkt 7, bekräftar på sätt och vis denna slutsats, även om meningen inte finns med i förvaltningens PP-presentation. Det gör den inte trots att den följer direkt efter citatet i presentationen:

“Eftersom det är fråga om myndighetsutövning är det också av vikt att bedömningarna görs på ett korrekt sätt.”

Och om inte bedömningarna görs på ett korrekt sätt…? Det svarar inte juristen på. Jag tror inte heller att förvaltningen svarade på frågan på sammanträdet… Det borde också vara självklart för juristen att kommunfullmäktiges beslut självklart inte står över en lag. 

I sin helhet tycks juristen ändå ha den uppfattningen att kommunfullmäktiges beslut är felfria och oklanderliga. Juristen menar att frågan är avgjord om fullmäktige fattar ett beslut om ett verksamhetsområde. Beslutet i sig är ett bevis på att alla i verksamhetsområdet behöver kommunala vattentjänster. Jag undrar i vilken värld juristen lever…

Dessutom undrar juristen hur fastighetsägarna ska kunna visa att behov inte föreligger, när kommunen redan har gjort bedömningen. Som sagt, det var nog ett tag sedan juristen var ute “på fältet”. Han har uppenbarligen missat att Vänersborg liksom flera andra kommuner gör så kallade “skrivbordsbedömningar”… Och att Mark- och miljööverdomstolen underkänner och avvisar sådana. (Se nästa blogg.)

Vilken uppfattning fick samhällsbyggnadsnämnden? Hade förvaltningen med SKR-juristens bedömning bevisat att nämnden hade fattat ett olagligt beslut som nu skulle upphävas?

Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, SKR, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)

31 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.

Den 13 april biföll samhällsbyggnadsnämnden James Buccis (V) yrkanden. Yrkandena innebar sammanfattningsvis att kommunen skulle ta fram ett regelverk som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Det var exakt samma yrkanden som Lena Eckerbom Wendel (M) hade framfört i en motion till kommunfullmäktige.

När en nämnd fattar ett beslut är det tänkt att dess förvaltning ska verkställa beslutet. Och det var sannolikt nämndens tanke även i det här fallet… Beslutet utgjorde ju inte på något sätt något undantag från “vanliga” beslut… Men samhällsbyggnadsförvaltningen gick i andra tankar…

Och nu hände något unikt. Det har vad jag vet inte ens hänt i Vänersborg tidigare och frågan är om det har hänt i någon annan kommun…

Två månader senare, den 15 juni, var det dags för ett nytt sammanträde med samhällsbyggnadsnämnden. Oppositionens ledamöter trodde knappast sina ögon när de öppnade kallelsen. Ärende 2 på dagordningen hade rubriken “Upphävande av tidigare beslut”. Jag antar att de flesta ledamöter snabbt bläddrade fram till sidan 6 för att se vilket beslut som skulle upphävas. De kunde konstatera att det var ett beslut från sammanträdet i april. Beslutsförslaget hade följande lydelse:

“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 $74 och följa den lagstiftning som finns.”

“…beslutar att … följa den lagstiftning som finns”? Spänningen skruvades upp får man förmoda. Hade inte nämnden följt Sveriges lagar på sammanträdet i april?

I sammanfattningen av ärendet kunde ledamöter och ersättare läsa:

“Samhällsbyggnadsnämnden har beslutat att bifalla initiativärende SBN 2023.936 för vilket Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.

Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden. Sådana beslut måste fattas av kommunfullmäktige och föras in i kommunens ABVA. (ABVA=Kommunala föreskrifter om användandet av den allmänna va-anläggningen; min anm.)

Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg i ABVA med det innehåll som anges i samhällsbyggnadsnämndens beslut då det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”

Wow! Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt sin egen förvaltning och “juridisk extern kompetens” fattat ett olagligt beslut.

Redan i detta läge började nog några i oppositionen att klia sig i huvudet. Buccis motion handlade ju om att ta fram ett regelverk. Hur det regelverket skulle se ut, vilka regler som skulle gälla, var inte bestämt. Hur kunde då extern juridisk kompetens hävda att beslutet inte var lagligt? Det regelverk som skulle tas fram skulle naturligtvis kunna föreslå regler som var olagliga. Men det var ju samhällsbyggnadsförvaltningen, tjänstepersonerna, som skulle utarbeta regelverket. De hade inte ens börjat arbetet och tjänstepersonerna tänkte väl inte föreslå några olagliga regler? I Buccis initiativärende stod det inte heller något om att regler skulle tas fram som bröt mot lagen…

Fast det kanske ändå inte var detta som var orsaken till förslaget om ett upphävande av beslutet. Nyckelmeningen i förvaltningens motivering var uppenbarligen:

“Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt förvaltningen tydligen överskridit sin behörighet, sina juridiska befogenheter enligt Kommunallagen. Nämnden hade alltså på ett olagligt sätt tagit över kommunfullmäktiges roll. 

Det är en mycket märklig syn på samhällsbyggnadsnämndens beslut den 13 april. Nämnden hade ju inte fattat något beslut om rättsförhållanden, den hade bara initierat ett arbete med att titta på ett regelverk. Det handlade om att samhällsbyggnadsförvaltningen skulle göra en utredning.

Det ingår i en nämnds rutiner och uppgifter att den initierar och beslutar i ärenden som ingår i nämndens kompetensområde. Det kan t ex vara att något ska utredas. Det sker i stort sett på varenda nämndsammanträde. Ibland handlar det om ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt. Då vet politikerna i nämnden att ärendet ska vidare och beslutas av kommunfullmäktige. Då nöjer sig nämnden med att fatta beslut om hur den anser att fullmäktige ska besluta.

Det här var inget som James Bucci (V) eller de andra partierna var omedvetna om. Samtliga ledamöter känner till vad som gäller. Och det verkar samhällsbyggnadsförvaltningen också inse när de i nästa stycke skrev:

“Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg…”

Även tjänstepersonerna såg framför sig att ett regelverk skulle gå vidare till fullmäktige…

Det är ganska oklart vad förvaltningen menade med:

“…fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Det var en svårbegriplig formulering, både språkligt och innehållsmässigt, men som nu skulle förklaras i underlaget. Vad var det exakt i Buccis tre yrkanden som hade med “rättsförhållandet” att göra?

I den förra bloggen citerade jag de tre yrkandena. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.) Jag kan inte se att de på något sätt skulle påverka rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna.

I det första yrkandet står det att fastighetsägares valmöjligheter ska tydliggöras. Det innebär ju inga förändringar av någonting som gäller nu. Det ska bara bli lättare att förstå valmöjligheterna. Det andra yrkandet ska göra det möjligt att skjuta upp en anslutning. Det står inget i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) om att det skulle vara omöjligt att göra detta. Och enligt den så kallade legalitetsprincipen är allt tillåtet som inte är förbjudet.

Det finns i stort sett bara två paragrafer i LAV som har med tidsaspekten att göra vid anslutning till kommunalt VA, 17 § och 18 §. 17 § säger bland annat att det är ok att anslutningen för en fastighet försenas om kommunen måste följa en utbyggnadsplan för VA-arbetena. I 18 § står det:

“… är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till va-anläggningen
   1. innan fastighetsägaren har betalat den anläggningsavgift…”

Om fastigheten har en godtagbar enskild VA-anläggning – så varför ska kommunen kräva in en avgift…?

Svenskt Vatten (som är en branschorganisation som företräder Sveriges kommunala VA-avdelningar och vattentjänstföretag) skriver (se “Vad kan man avtala om inom verksamhetsområdet?‘”):

“Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.”

I det följande avsnittet i underlaget inför sammanträdet, “Fördjupad beskrivning av ärendet”, finns inget som visar på hur nämndens aprilbeslut griper in i rättsförhållandet mellan kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Det finns överhuvudtaget inget som påvisar olagligheten i beslutet, dvs Buccis tre yrkanden. Den “fördjupade beskrivningen” sammanfattar bara lagstiftningen och de förändringar av LAV som gjordes förra året.

I sammanfattningen av ärendet nämns förkortningen ABVA. Begreppet nämns också i den fördjupade beskrivningen:

“Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”

ABVA, eller som kommunen uttyder förkortningen “Allmänna bestämmelser för brukande av Vänersborg kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar”, antogs av kommunfullmäktige den 21 juni 2017.

Står det något i ABVA om när en anslutning till kommunens VA-nät ska ske?  Det enda jag hittar om anslutning är 3 §:

“Fastighetsägare som vill ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen ska göra skriftlig anmälan till huvudmannen som sedan ombesörjer inkoppling.”

Det står ingenting i övrigt i ABVA som har med Buccis tre yrkanden att göra. Och det beror på, som jag ser det, att initiativärendet, och Eckerbom Wendels motion, inte berör rättsförhållandet – i varje fall inte på något sätt de rättsförhållanden som finns i ABVA, eller vattentjänstlagen. (För den som eventuellt tvivlar går det bra att ladda ner publikationen ABVA här. Det är ett dokument på 3 sidor exklusive innehållsförteckning och ordlista.)

Förvaltningen skrev också i underlaget att nämndens beslut i april stred “mot syftet med LAV” och att det var ”direkt motsägelsefullt”. Påståendet utvecklas eller förklaras inte någonstans i underlaget. Det är anmärkningsvärt eftersom det är ett tämligen allvarligt påstående. 

Samhällsbyggnadsnämndens ledamöter måste ha undrat vad det var i beslutet som var olagligt och varför det skulle upphävas. Ja, kanske inte representanterna från de styrande partierna då. De utgår i stort sett alltid från att tjänstepersonerna alltid har rätt.

Men vad stod det i utlåtandet från den externa juridiska kompetensen…?

Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)

30 juli, 2023 Lämna en kommentar

 Den 15 februari behandlades en motion av Lena Eckerbom Wendel (M) i Vänersborgs kommunfullmäktige. Motionen hade tre yrkanden:

  • “Att ett regelverk ska tas fram som tydliggör befintliga fastighetsägares valmöjligheter vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”
  • “Att regelverket enligt ovan ska göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kan visa anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.”
  • “Att regelverket kommuniceras så tydligt för allmänhet, politiker och berörda fastighetsägare att syftet med lagen om allmänna vattentjänster kan uppnås mer effektivt än idag.”

Motionen handlade alltså om att ett regelverk skulle tas fram som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.

De styrande partierna (S+C+KD+MP) visste att fullmäktige skulle bifalla motionen, dvs rösta ja till den. Det kunde de inte acceptera. Det skulle ju kunna sätta käppar i hjulet för den anslutning till det kommunala VA-nätet som de ansåg vara önskvärt och nödvändigt.

För att stoppa fullmäktiges beslut använde de styrande partierna den lagliga rätten att med minst en tredjedel av rösterna återremittera ett ärende. (Se “KF 2: VA – återremiss igen”.) Det hjälpte alltså inte att en majoritet i fullmäktige, dvs hela oppositionen (M+L+V+MBP+SD), ville bifalla motionen. Den styrande minoriteten återremitterade ärendet.

Det var helt klart en ”maskerad bordläggning”, som Tor Wendel (M) uttryckte det. Tanken med en återremiss är nämligen att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det var inte fallet, återremissen skulle enligt fullmäktiges minoritetsbeslut bara invänta en ny vattentjänstplan.

De styrande partierna med kommunalråden i spetsen gick över gränsen när de återremitterade ärendet. Det är min absoluta uppfattning. Jag begärde därför att Förvaltningsrätten i Göteborg skulle laglighetspröva beslutet. I min överklagan skrev jag bland annat (se “Överklagande till Förvaltningsrätten”):

“Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag.”

Förvaltningsrätten tar tid på sig och ärendet lär knappast avgöras före årsskiftet. Men under tiden har det hänt saker i samhällsbyggnadsnämnden…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 13 april anmälde James Bucci (V) ett ”initiativärende”. Det betyder att Bucci väckte ett ärende på sittande sammanträde, ett ärende som inte fanns med på dagordningen. Det här är inte särskilt vanligt, inte i någon nämnd, och det är än mindre vanligt att nämnden fattar ett beslut i ärendet på samma sammanträde. Men det gjorde samhällsbyggnadsnämnden denna gång.

Rubriken på James Buccis (V) initiativärende var:

“Initiativärende – Motion till samhällsbyggnadsnämnden om att nämnden ger i uppdrag att det tas fram ett regelverk som skall gälla vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”

Bucci skrev:

“Kommunfullmäktige i Vänersborg 2023-02-15 hanterade en motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp (KS 2022/106) med ett tvivelaktigt beslut om att återremitterar ärendet med motiveringen att invänta tills Vänersborgs kommun arbetat fram en ny vattentjänstplan.

Då det redan idag är klarlagt (se MÖD mål M4976-19) att det är kommunen som har bevisbördan för att en fastighet inom ett verksamhetsområde har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i lagen om allmänna vattentjänster finner jag ingen anledning att invänta kommunens arbete med en vattentjänstplan för att sedan komma till skott med att hantera motionen.

Samhällsbyggnadsnämnd och förvaltning har, som huvudmän, ansvaret för kommunens vatten- och avloppstjänster och det är därför rimligt att i nämnden väcka ett ärende som speglar intentionerna som motionären hade i sin motion till kommunfullmäktige.”

Bloggläsare känner antagligen igen den dom, M 4976-19, som Bucci anför i texten. Den har jag skrivit om tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Jag återkommer till denna dom.

Sedan redogör Bucci för sina yrkanden. Yrkandena är tre till antalet och de är helt identiska med de yrkanden som Lena Eckerbom Wendel anförde i sin motion till kommunfullmäktige, dvs den motion som fullmäktige återremitterade den 15 februari – se början av denna blogg!

I nämnder beslutas återremisser med vanlig majoritet, en minoritet kan inte besluta om återremiss som i kommunfullmäktige. Vid omröstningen i samhällsbyggnadsnämnden biföll hela oppositionen, V+M+SD+MBP, Buccis yrkande. Det betydde 6 röster mot 5 – och majoritet för oppositionen.

I TTELA (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”) sa James Bucci (V):

“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”

TTELA citerade i samma artikel samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S):

“Vi arbetar med en vattentjänstplan och den ska vara klar till årsskiftet. Och i den planen är väldigt mycket från förslaget med. Vi ska inte dubbelarbeta utan invänta att planen blir klar.”

Och under tiden som tjänstepersonerna arbetar med planen ska kommuninvånarna för dyra pengar tvångsanslutas till kommunens VA-nät fast de inte vill eller behöver…

Ingår de tre yrkandena med automatik i arbetet med vattentjänstplanen? James Bucci vet bättre:

“Nej, det är inget krav. Varje kommun kan själv formulera sin vattentjänstplan. Jag tror att det är dimridåer.”

“Dimridåer”…

Men var beslutet som samhällsbyggnadsnämnden fattade den 13 april lagligt? Nämndens styrande minoritet och förvaltningen ansåg inte det…

Missa inte den spännande fortsättningen i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet