Stefan Kärvlings blogg

I torsdags fick jag ett beslut från Justitieombudsmannen, JO, i min hand. Det handlade om socialnämnden i Vänersborgs kommun och socialtjänstens handläggning av en orosanmälan som gällde ett åttaårigt barn.

Den 23 juni 2025 kom det in en orosanmälan till socialtjänsten från skolan. Samma dag kontaktade en socialsekreterare skolans rektor. Socialsekreteraren bad rektorn att uppmana en specialpedagog att ställa frågor till barnet och sedan återkomma.

Specialpedagogen pratade med barnet och kontaktade sedan socialtjänsten. Specialpedagogen berättade både att samtalet hade genomförts och vad barnet hade berättat. Samma dag inledde socialnämnden en utredning.

Så långt är händelseförloppet ganska enkelt, men inför JO beskrev socialnämnden saken på ett annat sätt.

Socialnämnden uppgav att samtalet med barnet hade ägt rum efter att utredningen hade inletts. Nämnden  menade också att samtalet inte handlade om att ställa utredande frågor utan om att komplettera uppgifterna i orosanmälan.

”Åtgärden vidtogs för att skydda barnet.”

Och vidare:

”Nämndens bedömning är att handläggningen skett i enlighet med lagstiftning och rutiner men att dokumentationen har brustit.”

Det låter ju ganska tydligt. Problemet var bara att JO läste socialnämndens dokumentation…

I journalanteckningarna hade uppgifterna från barnet vägts in i motiveringen till beslutet att inleda utredningen. Kontakten med skolan och specialpedagogens återkoppling var dessutom dokumenterade under rubriken ”Kontakter under förhandsbedömningen”.

Samtalet med barnet hade dokumenterats före beslutet om att inleda utredningen.

JO konstaterar därför:

”Med det som utgångspunkt har jag … inga synpunkter på att kontakt togs med anmälaren, i detta fall rektorn, för att förtydliga innehållet i orosanmälan.”

Men sedan kommer det viktiga:

”Enligt min bedömning talar dessa omständigheter med styrka för att samtalet med barnet genomfördes under förhandsbedömningen och innan utredningen hade inletts.”

Och då blir det problem. Ett åttaårigt barn kan nämligen inte själv bestämma om det vill samtala med socialtjänsten. Något samtycke från vårdnadshavarna hade inte hämtats in.

Om samtalet alltså ägde rum under förhandsbedömningen saknades det rättsliga förutsättningar för socialnämnden att samtala med barnet. Och då kunde nämnden naturligtvis inte heller uppmana skolpersonal att göra det på socialtjänstens uppdrag.

Men här kommer det kanske mest “intressanta” i hela JO-beslutet.

JO nöjde sig inte med att konstatera att socialnämndens egen dokumentation talade för att samtalet ägde rum under förhandsbedömningen. JO prövade också nämndens version – anta att socialnämnden hade rätt, anta att samtalet verkligen ägde rum efter att utredningen hade inletts. Var det då tillåtet för socialtjänsten att be skolan genomföra samtalet?

Nej.

JO förklarar att socialnämnden under en utredning visserligen får samtala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke. Men det är socialnämnden som har ansvaret för samtalet.

JO skriver:

”Bestämmelsen ger inte uttryck för annat än att det är socialnämndens uppdrag att genomföra samtal med barn.”

Och fortsätter:

”Någon möjlighet för en nämnd att, på så sätt som skett i förevarande fall, lämna över genomförandet av den åtgärden till en annan myndighet finns alltså inte.”

Det spelar alltså ingen roll om samtalet skedde före eller efter beslutet om att inleda utredningen. I båda fallen blir det fel.

JO konstaterar att:

”nämnden svårligen kan uppfylla sitt ansvar för hur ett barnsamtal genomförs om samtalet utförs av någon annan aktör och utan att företrädare för nämnden är närvarande.”

Det är också därför JO:s avslutande formulering är så tydlig:

”Min slutsats är alltså att det inte fanns förutsättningar för nämnden att uppmana skolpersonal att samtala med barnet på det sätt som skedde.”

Och sedan:

”För detta förtjänar nämnden kritik.”

Samverkan mellan skola och socialtjänst är avgörande för att fånga upp barn som far illa. Och syftet i det här fallet var med all säkerhet enbart utifrån barnets bästa. Det råder knappast något tvivel om den saken. Men JO:s beslut är en påminnelse om att rollfördelningen måste vara glasklar. Skolans roll är att uppmärksamma och anmäla oro, medan socialtjänsten ansvarar för den fortsatta utredningen och för hur samtal med barnet genomförs.

Det är uppenbart att socialnämnden har gjort fel. Nämnden och förvaltningen måste därför se över vad lagen säger och tydliggöra sina rutiner.

Men jag kan inte släppa en annan aspekt: Varför hävdade socialnämnden en annan ordning än den som JO sedan fann stöd för i nämndens egen dokumentation? 

Det är en fråga som socialnämnden behöver besvara.