Stefan Kärvlings blogg

Samhällsbyggnadsnämnden (SBN) har haft två sammanträden under höstterminen. Det första var den 17 september och det andra sammanträdet den 29 oktober. Ett av ärendena fanns med på dagordningen på båda mötena. Det var ärendet:

”Förslag till omfördelning av investeringsbudget från projekt Grunnebo Södra till inlösenprojekt av Sörbyn 50:4 och Sörbyn 50:5.”

Det som är intressant i ärendet och som jag ska kommentera i två blogginlägg är nämndens köp av de två fastigheterna Sörbyn i Brålanda. Det handlar om en affärslokal med en bostad på våningen ovanför.

Den 17 september var förslaget till beslut följande:

”Samhällsbyggnadsnämnden föreslår kommunfullmäktige besluta att omfördela 1.275.000 kronor av investeringsbudget 2026 från exploateringsprojekt Grunnebo Södra till en nytillkommen investering avseende inlösen av fastigheterna Sörbyn 50:4 och Sörbyn 50:5 i Brålanda.”

Fastigheterna Sörbyn 50:4 och Sörbyn 50:5 bytte ägare i februari 2026. Det var två aktiva politiker i Vänersborgs kommun som köpte fastigheterna. De äger tillsammans ett fastighetsbolag. Det ska genast sägas att det egentligen saknar betydelse i sakfrågan att ägarna är politiker.

De nya ägarna ville bygga om affärslokalen till bostad. De fick beskedet att bygglov inte kunde beviljas. Anledningen var att fastigheterna ligger på mark som enligt en detaljplan från 1973 är utlagd som allmän plats.

Ägarna begärde därför i april att kommunen skulle lösa in fastigheterna.

Enligt 14 kap 14 § plan- och bygglagen (PBL) är kommunen skyldig att lösa in mark som enligt detaljplanen ska användas som allmän plats:

“Kommunen är skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för
1. en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för”

Det betyder att kommunen inte har någon möjlighet att välja om den vill genomföra inlösen eller inte. Om lagens förutsättningar är uppfyllda måste kommunen lösa in, dvs köpa, fastigheten.

I PBL 14 kap 23 § finns det också reglerat hur mycket kommunen ska betala för fastigheterna:

“Vid bestämmande av ersättning enligt detta kapitel ska 4 kap. expropriationslagen (1972:719) tillämpas.”

Ytterligare en lag alltså. Vad säger då Expropriationslagen? I 4 kap 1 § står det:

“För en fastighet som exproprieras i sin helhet ska, i den mån inte annat följer av vad som sägs nedan, löseskilling betalas med ett belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. … Därutöver ska ytterligare löseskilling respektive intrångsersättning betalas med 25 procent av marknadsvärdet respektive marknadsvärdeminskningen.”

Kommunen anlitade två oberoende värderare. De kom båda fram till att fastigheternas marknadsvärde uppgick till sammanlagt 1 miljon kronor. Därtill kom det lagstadgade ersättningspåslaget på 25 procent.

Ersättningen skulle därmed bli 1,25 miljoner kronor. Med beräknade lagfartskostnader på 20.400 kronor blev den sammanlagda kostnaden 1.270.400 kronor. För att ha tillräckligt med pengar i investeringsbudgeten föreslog förvaltningen att 1.275.000 kronor skulle omfördelas.

Det ska återigen noteras att kommunen inte har något val. Kommunen måste följa Plan- och bygglagen och Expropriationslagen. Det spelar ingen roll att kommunen tänker riva byggnaden. Det innebär naturligtvis ytterligare kostnader för kommunen. Sedan kan det behövas fler investeringar för att iordningställa marken som allmän plats. Och så tillkommer naturligtvis kostnader för bland annat kapital, drift och underhåll.

Men lag är lag.

Jag vet dock inte riktigt varför dagordningen ändrades innan sammanträdet. Ärendet utgick nämligen. I protokollet står det:

“Ärende SBN 2026/155 Förslag till omfördelning av investeringsbudget från projekt Grunnebo Södra till inlösenprojekt av Sörbyn 50:4 och Sörbyn 50:5 utgår från dagordningen.”

Ärendet behandlades istället på samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 29 oktober. Då hade tjänstepersonerna i förvaltningen arbetat fram ett nytt underlag och ett annat beslutsförslag…

Fortsättning följer…