Arkiv

Archive for the ‘Carlsson Bo’ Category

BUN avslutar året (15/12)

11 december, 2025 1 kommentar

Två dagar efter att Lucia har besökt vårt avlånga land avslutar barn- och utbildningsnämnden (BUN) sitt politiska verksamhetsår 2025.

Det har varit ett lugnt och konstruktivt år i nämnden med bra och givande diskussioner. Nämnden har oftast fattat sina beslut i samförstånd och enighet. Det har varit få meningsskiljaktigheter och därmed också få voteringar.

Det är ett resultat av ordförande Bo Carlssons (C) sätt att sköta sitt ordförandeskap. Carlsson lyssnar på ledamöterna och finns det olika uppfattningar lägger han tid på information och samtal för att ledamöterna ska få en fördjupad kunskap. Då ökar förutsättningarna att förstå varandra och förhoppningsvis komma överens. Vilket också oftast sker.

Jag kommer bara ihåg ett undantag under året. Det var när nämnden beslutade att skjuta uppförandet av en ny idrottshall för kommunens största skola Mariedalskolan framåt i tiden. Jag tror att det var för tredje gången. Det reserverade sig Vänsterpartiet emot. (Se “BUN (15/9): Fortsatt diskriminering på Mariedal?”.)

De flesta oenigheter när det gäller förskola, fritidshem, anpassad grundskola och skola finns ju på så att säga ett “högre plan”. Det är i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige det finns skiljaktigheter och det är där debatter och voteringar sker. Vid de tillfällena handlar det naturligtvis nästan alltid om pengar. Hur mycket ska kommunen satsa på barnen och ungdomarna? Efter de ekonomiska besluten i framför allt fullmäktige är det bara för nämnden att acceptera dem, och göra det bästa utifrån förutsättningarna.

Det är en ganska lång dagordning på måndagens sammanträde.

Ärendena är viktiga men inte särskilt upphetsande. Det är mestadels formella beslut som måste upp till politikerna i nämnden för att bli giltiga. Jag har faktiskt svårt att se att det ska bli några diskussioner överhuvudtaget. Däremot skulle jag kunna tänka mig att de sista informationspunkterna, förvaltningschefens och ordförandes information, skulle kunna ge upphov till diskussion. I tisdagens TTELA hittade vi t ex en insändare från en elev på Silvertärnan som efterlyste en skolgård. (Se “Vi på Silvertärnan i Vänersborg vill ha en skolgård”.)

“Många barn är vana att röra på sig mycket från när man gick på mellan- och lågstadiet då man var tvungen att gå ut. … Sen kommer de hit i sjuan och förväntas att sitta still i sex till åtta timmar utan att röra på sig och få frisk luft.”

Nämnden har hört om problemet med Silvertärnans skolgård tidigare, men jag trodde nog att det redan var löst. På måndag lämnar antagligen förvaltningen mer information i frågan. Det är för övrigt positivt att ungdomar engagerar sig och skriver t ex insändare.

Kommunstyrelsen har fattat beslut om att använda en så kallad befolkningsbaserad resursfördelningsmodell i arbetet med budgeten för kommande år. (Se “KS: Ny resursfördelningsmodell”.) Om en sådan modell skulle få genomslag i budgetarbetet skulle det vara till stor nackdel för BUN, eftersom antalet barn och unga minskar de närmaste åren. Kanske tar förvaltningschefen upp denna fråga.

Det ska väl inte heller stickas under stol med att de kommande årens elevminskning antagligen kommer att ge upphov till både mer engagerade och uppslitande debatter både bland politiker och allmänhet. Det finns 17 kommunala grundskolor och två fristående aktörer (Fridaskolan och Vänersnäs skola). Det krävs ingen “rocket science” för att inse att det kommer att bli svårt eller omöjligt för kommuner som Vänersborg att behålla alla kommunala skolor… 

Det blir som vanligt en hel del information på sammanträdet. Och det första ärendet handlar just om förvaltningens arbete med att se över förskole- och grundskoleorganisationen. Utredningen är inte klar men nämndens politiker ska få reda på hur arbetet fortskrider.

Det är två ärenden om arbetet med budgeten för 2027. Jo, det ska vara 2027. Budgeten för nästa år, 2026, är nämligen redan klar och alla nödvändiga beslut är fattade. Nämnden ska få information om upplägget av budgetarbetet och också information om den omvärldsanalys som ger de ekonomiska förutsättningarna för kommunens budgetarbete – och de kommande diskussionerna.

Förvaltningen har även arbetat med ett uppdrag gällande kamerabevakning På måndag ska tjänstepersonerna informera politikerna om nuläget.

Förvaltningen ska vidare informera om:

“det nationella professionsprogrammet för förskollärare, lärare och rektorer samt konsekvenser för barn- och utbildningsförvaltningen.”

Riksdagen har beslutat om ett nationellt professionsprogram för förskollärare, lärare och rektorer. Det trädde i kraft den 1 september i år. På sin webbplats skriver Skolverket (se här):

“Syftet är att utveckla undervisningens kvalitet, stärka professionerna och öka skolyrkenas attraktionskraft, för att i förlängningen bidra till att öka likvärdigheten i utbildningen för barn och elever.”

Det är nästan så att man får intrycket att regeringens förtroende för rektorers, förskole- och skollärares kompetens inte är det största. Men visst behöver pedagogerna, som alla andra yrkesgrupper, fortlöpande kompetensutveckling. Hur den ska utformas verkar det emellertid finnas en del oklarheter kring. Men som vanligt kan man misstänka att det blir kommunerna som får stå för den största delen av kostnaderna för statens reformer…

Revisorerna har granskat nämnden för att se om den har säkerställt en ändamålsenlig styrning och uppföljning för att minska sjukfrånvaron. Och det har nämnden i stort sett gjort, och dessutom håller åtgärder redan på att vidtas för att göra arbetet ännu bättre. BUN liksom kommunen i stort arbetar mycket med att minska sjukfrånvaron.

Några riktlinjer ska revideras som en följd av att BUN har beslutat om att erbjuda alla vårdnadshavare en avgiftsfri allmän förskola om 25 timmar i veckan, istället för som tidigare 15 timmar, för barn i åldern 3-5 år. (Det förutsätter dock att kommunfullmäktige fattar samma beslut nästa onsdag som BUN tidigare har gjort – se BUN 15/9.)

BUN ska också revidera och fastställa avgifter i förskola och fritidshem utifrån de beräkningar som Skolverket har kommit fram till för de kommuner som tillämpar maxtaxa.

Nämnden ska även fastställa bidragsnivåerna för 2026 till den fristående utbildningsverksamheten i kommunen, t ex Fridaskolan. Staten har även på detta område bestämt reglerna för hur mycket pengar som BUN ska avsätta.

Månadsuppföljningen för november visar att det ekonomiska resultatet uppgår till 0,8 milj kr och att prognosen för 2025 är en budget i balans.

Nämnden ska vidare fatta beslut om att utse barn- och elevhälsochef Magnus Henriksson till verksamhetschef för barn- och elevhälsans medicinska, psykologiska och logopediska insatser. Det är nog ingen som har något att erinra kring detta trots att Henriksson är en stor supporter till Gripen…  😁

Till sist ska förvaltningschef Bråberg och ordförande Carlsson informera nämnden om vad de har gjort sedan sist – och kanske om annat som kan vara till nytta för nämndsledamöterna att känna till. Det finns självklart också möjligheter att ställa frågor.

Nästa gång som BUN sammanträder är det ett nytt år.

Kategorier:BUN 2025, Carlsson Bo

Picadeli, Carlsson och skolmaten

23 november, 2023 Lämna en kommentar

“Bo Carlsson erkänner också att han är dåligt påläst i hur matsedeln ser ut och pekar på att det är kostenheten som väljer ut vilken mat som ska serveras ute i skolorna.”

I en annons i TTELA citerar Picadeli ur en tidigare artikel i TTELA (se “Politikerns svar efter kritiken om skollunchen i Vänersborg”). I artikeln citerar TTELA i sin tur barn- och utbildningsnämndens ordförande Bo Carlsson (C):

“Vi är inga matexperter för fem öre.”

Picadeli menar i annonsen att Bo Carlssons (C) uttalande inte direkt skapar något förtroende:

“hur stora är egentligen era kunskapsluckor?”

Frågan ställs inte bara till ordförande Carlsson utan till alla politiker som ansvarar för skolfrågor i Vänersborgs kommun. Och på sätt och vis är det egentligen inte bara politiker i barn- och utbildningsnämnden det gäller, utan även samtliga ledamöter i kommunfullmäktige… Det är ju de som bestämmer hur mycket pengar som förskola och skola ska få varje år.

Picadeli vill råda bot på politikernas okunskap. Därför bjuder Picadeli in alla skolpolitiker till en föreläsning i ämnet näringslära. Nu på fredag, den 24 november kl 13.00-14.00 på Folkets hus, föreläser Linda Bakkman. Hon är enligt annonsen en av landets mest framstående näringsexperter. Bakkman ska förklara för oss politiker:

“hur allt hänger ihop, hur näringsintag och matvanor påverkar barns prestationer, fysisk och mental utveckling och hälsa, både som barn och framtida vuxna.”

Föreläsningen är gratis. Vi får se hur många som hörsammar inbjudan.

PS. Annonsen var “först publicerad” i TTELA.

Anm. TTELA publicerade kl 16.00 en artikel om annonsen. (Se ”Bo Carlsson (C) om Picadelis annonskupp: ”Spark på pungen””.) Carlsson är inte glad för annonsen och säger till TTELA:

”Jag tycker att det är en spark på pungen.”

Och Carlsson fortsätter:

”Jag vet inte vad jag ska säga om annonsen. Någon vill sälja någonting och använda mig som någon inkompetent varelse på det här området, och det stämmer ju, men vi har hjälp av andra som kan det här.”

TTELA intervjuar också Daniel Billfeldt, Sverigechef på Picadeli. Billfeldt säger till TTELA:

”Vi förstår att detta är en komplex fråga och att kommunens budget är begränsad. Men okunskap får inte hindra satsningar på folkhälsan.”

TTELA meddelar slutligen att Bo Carlsson ska gå på föreläsningen.

Kategorier:Carlsson Bo, mat, Picadeli

Grönt ljus för Bo C (2/2)

27 mars, 2022 Lämna en kommentar

Anm. Den här bloggen är en direkt fortsättning på bloggen ”Grönt ljus för Bo C (1/2)”.

Den 7 mars 2022 fick Länsstyrelsen till slut en ansökan från Bo Carlsson. Det var alltså en ansökan om att få tillstånd till att göra ingrepp i fornlämning. Vilket Bo Carlsson (C) redan hade gjort. Ingrepp alltså. Utan tillstånd…

Min första tanke var att det kanske var väldigt komplicerat att fylla i en sådan här ansökan. Och att det var därför det tog nästan 3 månader för Carlsson att fylla i alla uppgifter på blanketterna. Fornminnena var ju ändå skyddade av lagen och då borde motiveringar på att få göra ingrepp vara både noggranna och komplicerade. Tänkte jag, och såg avancerade och detaljerade blanketter att fylla i…

Inget kunde vara mer fel.

Förutom personuppgifter fyllde Bo Carlson bara i tre rutor, dessutom för hand. I rutan “Orsak till planerat ingrepp” skrev Bo Carlsson:

“nedskräpning som med för försämrad djurmiljö alluminiumburkar”

Det skulle visa sig att Länsstyrelsen accepterade denna orsak. Och det gör att jag är tvungen att göra en utvikning.

I ett av polisförhören (22 juni 2019) refererar förhörsledaren vad Bo Carlsson säger:

”att man har också plockat skräp ifrån lilla impedimentet vid vägen där har förekomsten med skräp och han lyfter särskilt fram detta med aluminiumburkar som är så farligt när folk slänger i och med att det är fåglar som flyttar det och tar det och kastar det i väg så en ko som får det i magen och vilket oftast är plågsam död och det är då viktigt enligt Bo att sådant inte får förekomma utan att platsen får vara ren utan detta skräp.”

Så sa alltså Bo Carlsson i polisförhöret. Carlsson menade tydligen att folk går ur sina bilar eller stiger av sina mopeder för att gå till de olika fornminnena och slänga aluminiumburkar och annat skräp. Och så kommer fåglarna till fornminnena och tar burkarna som de sedan släpper precis där korna betar…

Lite senare i förhöret så antecknade förhörsledaren:

”Bo kommenterar spontant att det stora impedimentet och det lilla impedimentet ligger så pass långt ifrån vägen så där är det ingen risk för att det skulle bli någon allmän skräpplats”

Jaha… Så folk slängde inte skräp vid fornminnena…? Bo Carlsson hade uppenbarligen lite svårt att hålla ordning på vad han sa.

Och det var egentligen ännu mer motsägelsefullt… I TTELA (se “Fornminne ännu mer förstört – politiker åtalas”) gav Carlsson denna, tämligen annorlunda, version:

”Men det ska jag säga att det såg bedrövligt ut vid fornminnesplatserna. Alla slänger skräp där. På omgivande mark bedrivs växelbruk. När den använts för bete har fem av mina kor fått i sig aluminiumburkar och dött. Det följer också med skräp i fodret när vi samlar gräs och vall.”

Så folk slängde alltså skräp på just fornminnesplatserna…? Det är svårt att följa med i Carlssons resonemang – och tankar. Och helt plötsligt har 5 av Carlssons kor dött av aluminiumburkar. Varför hade han inte nämnt det för polisen? Det fanns inte ett ord om döda kor i polisförhören. Vilken version som är den rätta, den till polisen eller den till journalisten på TTELA, torde inte vara särskilt svårt att avgöra… Carlssons utsagor var lite pinsamma…

Det blir det ännu mer om man börjar fundera på om kor kan äta aluminiumburkar… För det är väl det Carlsson säger när han påstår:

”När den (marken; min anm) använts för bete har fem av mina kor fått i sig aluminiumburkar och dött.”

Kor kan inte få i sig aluminiumburkar när de är ute och betar. Det skulle i så fall vara om Carlsson hade kört med en slåtterkross och sönderdelat burkarna. Och sedan släppt ut korna på området. Det skulle ha varit oaktsamt av Carlsson, och det tror jag helt enkelt inte att han har gjort.

För övrigt har ingen sett Carlssons kor beta på marken ifråga. Marken tycks inte ha använts till bete. Och om kor hade betat på marken så borde det ha funnits någon typ av staket mot vägen. Det har det inte funnits.

Vi får se om Bo Carlsson släpper ut korna i området senare detta år, just nu ser det ut som om han har sått höstvete på markerna…

För att göra ingrepp i fornlämningen så angav alltså centerpartisten Bo Carlsson nedskräpning i form av “aluminiumburkar” som orsak, och det var också den enda orsaken. Han var även tvungen att i blanketten fylla i “planerade åtgärder”. Carlsson skrev:

“bruka marken fram till vägdiket”

Och till sist fanns det en ruta med metod. Carlsson skrev:

“plöjning”

Sedan var ansökan klar. Svårare var det inte. Och Länsstyrelsen var mycket nöjd. Den 23 mars 2022 fattade Länsstyrelsen sitt beslut:

“Länsstyrelsen beslutar att bevilja er ansökan och lämnar med stöd av 2 kap. 12 § kulturmiljölagen (1988:950) tillstånd att göra ingrepp i lagskyddat område inom rubricerad fastighet och fornlämning, se bilagt kartunderlag.
Tillståndet gäller till och med 2025-04-13.”

Jaha, svårare var det inte. Några ord på en blankett och Länsstyrelsen visade stor förståelse för Bo Carlsson och hans behov av att odla marken. Och fornminnena?

Ja, Länsstyrelsen hade några villkor för tillståndet:

“Tillståndet gäller med följande villkor enligt 2 kap. 13 § KML:
* Ingrepp får endast ske inom mark som idag brukas som öppen jordbruksmark.
* Ingrepp inom de båda skogbevuxna impedimenten får inte ske.
* Jordbruksaktiviteter eller andra ingrepp får inte ytterligare minska utbredningen av de båda skogbevuxna impedimenten.”

Det tycks som om Bo Carlsson helt enkelt får tillstånd att bruka marken där han redan brukar marken… Och där han har brukat marken i kanske 20 år. Att Carlsson har gjort fornminnesområdena successivt allt mindre tycks helt plötsligt vara bortglömt – bara Carlsson låter bli att nagga fornminnesområdena ytterligare i kanterna… Att han har utplånat ett av fornminnena ska tydligen inte heller läggas honom till last, trots att:

“Länsstyrelsens bedömning är att den södra delen av fornlämningen är så skadad att den ska betraktas som förstörd. Länsstyrelsen har därför gjort en ändring av fornlämningen utbredning och beskrivning i Kulturmiljöregistret (”Fornsök”).”

Man ska också komma ihåg att fornminnena har anor från medeltiden. De fanns på en gammal bytomt, som övergavs i samband med laga skifte år 1844. Fornminnena har varit orörda av de tidigare ägarna till marken…

Det är inte utan att man funderar på om Länsstyrelsen behandlar alla invånare lika eller om högre politiker har en särskild gräddfil. Jag har pratat med några jordbrukare i kommunen. Gemensamt är att de har många historier om sin bygds historia, anor och minnen – och att de är stolta över de fornminnen som finns kvar på deras marker. De fruktar och befarar också hur Länsstyrelsen skulle agera om de av misstag råkade förstöra ett fornminne…

Bo Carlsson (C) har alltså för 3:e gången “naggat” fornminnena i kanterna (snällt sagt). Och för 3:e gången har han blivit upptäckt. Denna gång har han fått reda på av någon att han kunde söka tillstånd för ingrepp i fornminnena. Och det kan man ju fråga sig vem som har tipsat honom om. Carlsson ansökte alltså i efterhand om tillstånd för något han redan hade gjort. Och Länsstyrelsen ger alltså Carlsson tillstånd, i efterhand, efter en mycket enkel ansökan. Den “naggning av kanterna” som redan var utförd på fornminnena glömdes bort. Bo Carlsson behövde inte ens betala någon straffavgift för sin överträdelse.

Jag anser att Länsstyrelsen har fattat ett dåligt beslut.

===

Läs gärna några av mina tidigare bloggar om Bo Carlssons kamp mot fornminnena:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Gestad, landsbygd, Länsstyrelsen

Grönt ljus för Bo C (1/2)

25 mars, 2022 Lämna en kommentar

I Spanien sägs det att en katt har sju liv, i Turkiet har den sex. I Sverige har katter nio liv. Det verkar som om Bo Carlsson i Gestad har det också.

Den 24 november 2016 gick GT ut med nyheten att Bo Carlsson (C) hade grävt upp en fornlämning (se här). Carlsson hade successivt utökat jordbruksmarken under åren så att fornminnesområdet på hans marker blev allt mindre, och på hösten 2016 hade han skövlat ett av fornminnena.

Carlsson fälldes för tilltaget, det var ett brott mot kulturmiljölagen. Det blev officiellt den 7 december 2017. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) sa Carlsson:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Det betydde att Carlsson erkände brottet, betalade sina böter och därmed slapp rättegång.

1,5 år senare var det dags för en ny skandal. Det visade sig att Bo Carlsson (C) återigen hade grävt i sina fornminnen. Den 21 juni 2019 vaknade vänersborgarna upp till följande rubrik i TTELA, ”Fornminne ännu mer förstört – politiker åtalas”. TTELA skrev:

”Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C) har åtalats misstänkt för fornminnesbrott. Det är inte första gången samma plats utsatts för skada. Nu riskerar kommunalrådet sex månaders fängelse.”

Åklagaren beskrev i sin stämningsansökan gärningen:

”Bo Karlsson har under tiden oktober 2017 till och med den 3 januari 2018 såsom lagfaren ägare … uppsåtligen eller av oaktsamhet själv eller tillsammans med annan olovligen rubbat, tagit bort, grävt ur, täckt över eller på annat sätt ändrat eller skadat delar av den på fastigheten belägna fornlämningen RAÄ Gestad 105:1.”

Det var Länsstyrelsen som hade polisanmält Bo Carlsson. Ännu en gång…

Åtalet mot Bo Carlsson slutade med ett antiklimax. Den 14 april 2020 skrev TTELA på sin hemsida (se “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Tiden hade gått för fort, men kanske inte så fort. Brottet var sannolikt inte preskriberat trots att åklagare och domstol påstod det. (Se “Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?”.) Länsstyrelsen skrev i ett mail den 29 november 2021:

“Den förra anmälan rann inte ut i sanden pga. preskription, tingsrätten hade ärendet uppe men förhandlingarna sköts på tills åklagaren av någon orsak valde att lägga ner ärendet.”

Hur som helst, det blev inget åtal mot Bo Carlsson och ingen rättegång.

Den 28 oktober 2021 diariefördes en tjänsteanteckning på Länsstyrelsen (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”):

“Tjänsteanteckning vid tillsyn på plats Hallstorp 1:7, Vänersborgs kommun, fornlämning L1966:7526”

Länsstyrelsen hade, återigen, fått ett tips på att Bo Carlsson (C) höll på att plöja sönder de återstående fornminnena på sin mark. Länsstyrelsen gjorde därför en tillsyn på Carlssons gård Hallstorp i Gestad. Och det ledde till följande tjänsteanteckning:

“Fortlöpande plöjning har skett på platsen, varvid den södra fd åkerholmen är helt överplöjd och uppvisar spår i form av tegel, stenar med mera. De båda norr åkerholmarna naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid.”

De båda åkerholmarna i norr, som omnämns i tjänsteanteckningen, är desamma som kallas “Stora impedimentet” och “Lilla impedimentet” på bilden ovan. Det är dessa som enligt Länsstyrelsen:

“naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid”

Impedimentet vid landsvägen finns inte längre, det har Bo Carlsson utplånat.

Med andra ord. Bo Carlsson (C) har varken avskräckts eller hållit sina löften – Carlsson har fortsatt att “nagga”, att gräva och plöja i fornminnena på sin mark. Och göra dem allt mindre. 

Länsstyrelsen drog slutsatsen att Bo Carlsson (C) hade fortsatt att förstöra de kvarvarande fornminnena. Och Länsstyrelsen lämnade följande besked i ett mail:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Det skulle då bli den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmälde Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen. (Se “Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.) Bo Carlsson (C) hörde av sig till Länsstyrelsen och meddelade att han hade för avsikt att göra en ansökan om att få göra ingrepp i fornlämningen. Länsstyrelsen beslutade därför att inte gå vidare med polisanmälan, Länsstyrelsen skulle invänta Carlssons ansökan.

Det var ett märkligt beslut kan man tycka. Bo Carlsson hade ju faktiskt blivit polisanmäld två gånger tidigare och fälld en av gångerna. Den andra gången lade åklagaren ner målet av okänd anledning. Och så fortsatte Bo Carlsson att “nagga”, att gräva och plöja i fornminnena på sin mark, och göra dem allt mindre… Och nu menade Länsstyrelsen att Carlsson i efterhand skulle få tillstånd, få grönt ljus, för det han hade gjort? Och kanske dessutom få tillstånd att fortsätta förstöra fornminnena? Det var flera som reagerade, behandlar Länsstyrelsen alla vänersborgare lika “förstående”? Men så var det. Länsstyrelsen visade stor förståelse för Bo Carlsson trots att han upprepade gånger hade visat vad han ansåg om både svensk kulturhistoria – och den svenska lagen.

Och Länsstyrelsen väntade på ansökan, och väntade. Det närmade sig jul 2021, det blev jul och ett nytt år började – ingen ansökan…

Fortsättning följer i bloggen ”Grönt ljus för Bo C (2/2)”…

==

Läs gärna några av mina tidigare bloggar om Bo Carlssons kamp mot fornminnena:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Gestad, Länsstyrelsen

Bo Carlsson och polisanmälan nr 3

1 december, 2021 Lämna en kommentar

Det tidigare kommunalrådet och nuvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden Bo Carlsson (C) har som bekant flera fornminnen på sin åkermark i Gestad. Fornminnena har legat där orörda under lång tid och naturligtvis har de varit utmärkta på flera kartor. Av någon anledning fick sedan Bo Carlsson för sig att omvandla fornminnesområdet till brukbar åkermark. Han gjorde det genom att till en början plöja närmare och närmare fornminnena, han “naggade” dom så att säga alltmer i kanterna – för att plötsligt förstöra ett av dem helt och hållet.

Länsstyrelsen har polisanmält Bo Carlsson vid två tillfällen. Den första gången betalade Carlsson ett strafföreläggande och erkände därmed brottet. Det innebar att brottet inte behövde gå till rättegång. Det var i december 2017. Den andra gången lades åtalet ner. Då skrev TTELA, den 14 april 2020 (se TTELA “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Det stämde antagligen inte. Det misstänkta brottet var sannolikt inte preskriberat. Länsstyrelsen skrev i ett mail den 29 november i år:

“Preskriptionstiden gäller bara fram tills fallet utreds av polis/åklagare, inte hela tiden till tingsförhandlingarna avslutas.”

Så är det. På Åklagarmyndighetens hemsida står det mer exakt (se “Preskription”):

“När rätten att åtala har gått förlorad därför att en viss tid har förflutit är brottet preskriberat.”

Hur som helst. Det skäl som gäller torde vara det formella beslutet från den 20 februari 2020:

“Åtalet läggs ned
Det föreligger inte längre tillräckliga skäl för åtalet mot den misstänkte.
20 kap 9 § rättegångsbalken
Brottet är preskriberat.”

Åklagaren lade således ner åtalet därför att “brottet” var preskriberat. (Notera att det inte stod “det misstänkta brottet”…)

Jag skrev den 21 april 2020 en lång och tämligen intressant blogg (om jag får säga det själv) om det nedlagda åtalet. I bloggen redovisade jag mina försök att få svar på frågan varför åtalet lades ner. Jag visade även att brottet med all sannolikhet inte kunde vara preskriberat. Både åklagare och tingsrätt hade också lämnat flera olika förklaringar till beslutet. (Se “Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?”.)

Jag hade hoppats att någon på t ex TTELA skulle gräva vidare i historien, men så skedde inte. Därför står egentligen vänersborgarna frågande om den “riktiga” orsaken till åklagarens beslut. Det gör Länsstyrelsen också som i mailet från den 29 november (2021) skrev:

“Den förra anmälan rann inte ut i sanden pga. preskription, tingsrätten hade ärendet uppe men förhandlingarna sköts på tills åklagaren av någon orsak valde att lägga ner ärendet.”

Länsstyrelsen, som polisanmälde Carlsson, tycks alltså vara lika frågande som alla andra till orsaken varför åklagaren valde att lägga ner ärendet… Länsstyrelsen tror inte på att brottet var preskriberat.

Drygt ett år efter åklagarens beslut att inte gå vidare med Länsstyrelsens andra polisanmälan gjordes återigen en tillsyn på Carlssons mark i Gestad. Den 28 oktober (2021) diariefördes en tjänsteanteckning på Länsstyrelsen (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”):

“Fortlöpande plöjning har skett på platsen, varvid den södra fd åkerholmen är helt överplöjd och uppvisar spår i form av tegel, stenar med mera. De båda norr åkerholmarna naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid.”

Länsstyrelsen drog slutsatsen att Bo Carlsson (C) hade fortsatt att förstöra de kvarvarande fornminnena på sin mark. Och bestämde sig snabbt – den skulle polisanmäla Carlsson. Länsstyrelsen lämnade följande besked i ett mail:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Det blev då den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmälde Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen. (Se “Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.)

Jag skrev häromdagen till Länsstyrelsen och undrade om läget. Hade Länsstyrelsen formulerat en polisanmälan, som lämnats in? Svaret kom snabbt:

“vi bestämde oss för att gå vidare med en anmälan. Direkt efter detta hörde Bo Carlsson av sig med avsikten att göra en ansökan om ingrepp i nämnda fornlämning. Vi avvaktar nu hans ansökan innan vi går vidare med anmälan, för att se i vilken mån han kan tänkas anpassa sina ingrepp i förhållande till fornlämningens bevarande.”

Det var ett förvånande besked. Bo Carlsson hade hört av sig på telefon, och Länsstyrelsen stoppade då den fortsatta processen… Jag skrev tillbaka:

“Hur länge har Bo Carlsson på sig att inkomma med en ansökan. (Ansökan i efterhand?)”

Länsstyrelsen skrev:

“Det finns ingen angiven tidsfrist, en ansökan om ingrepp ska ju normalt göras innan ingreppet sker, annars riskerar man en anmälan om misstänkt brott mot kulturmiljölagen.”

Det kändes inte bra. Särskilt när det andra åtalet lades ner där en av förklaringarna var just preskription, att för lång tid hade gått… Och förstöra fornminnet först, och fråga sedan…? Fråga efter att ingreppet har skett – det låter som om Bo Carlsson redan har erkänt att han har gjort ett olagligt ingrepp i fornminnet…

Det blev en mailväxling, men tydligen behandlar Länsstyrelsen alla brottsmisstänkta på samma förstående sätt. Och det är klart att man som myndighet ska vara lyhörd, och förstående mot invånarna. Det önskar jag ofta att andra myndigheter i Vänersborg skulle vara… Men, när en person misstänks ha begått samma brott för tredje gången… Borde åtminstone inte en tidsfrist då vara ett minimum?

Tydligen inte. Länsstyrelsen har säkert sina principer och sina rutiner – som de följer. För det är klart att Länsstyrelsen vill se att fornminnen bevaras och att de som förstör dem ska ställas till svar. Länsstyrelsen har ju faktiskt polisanmält Bo Carlsson (C) två gånger tidigare och ämnar göra det en tredje gång.

Men hur “förstående” ska myndigheterna vara när en person upprepade gånger visar sådan arrogans både mot svensk kulturhistoria – och mot den svenska lagen?

Vi är nog flera som väntar med spänning på vilka skäl Bo Carlsson (C) tänker anföra för att få göra ett “ingrepp i nämnda fornlämning”… Och med tanke på de ingrepp han gjorde i den nu utplånade fornlämningen vid “landsvägen” – hur Carlsson kan:

“tänkas anpassa sina ingrepp i förhållande till fornlämningens bevarande.”

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Länsstyrelsen

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall