Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Är offentliga upphandlingar offentliga? (1/3)

7 september, 2025 Lämna en kommentar

Del 1: Prisuppgifterna som försvann

“Offentlig upphandling är den process som offentliga organisationer använder för att göra inköp.”

Så börjar den statliga “Upphandlingsmyndigheten” sin information om offentlig upphandling. (Se “Om offentlig upphandling”.) Myndigheten fortsätter:

“Offentlig upphandling ska säkerställa att organisationer inom offentlig sektor öppnar upp sina inköp för konkurrens. Detta så att skattemedel används så effektivt som möjligt och företag inom EU kan göra affärer med offentlig sektor på lika villkor.”

Ytterligare en viktig aspekt i offentlig upphandling är att allmänheten får insyn i vad som sker och hur skattemedlen används. Det blir med andra ord, skriver Upphandlingsmyndigheten:

“lättare att kontrollera att inköpen sker på affärsmässiga grunder och inte personliga.”

Med andra ord, offentlighet i offentliga upphandlingar. Det här är en mycket viktig aspekt och princip – både för skattebetalare och de företag som lämnar anbud i en upphandling. Det ska finnas möjlighet att kontrollera varför ett visst företag “vann” upphandlingen. Allmänheten och företagen ska kunna granska att tilldelningsbeslut har fattats på sakliga och korrekta grunder. Det förutsätter naturligtvis även att prisuppgifterna kan kontrolleras och granskas.

Är det någon läsare som inte håller med så här långt…?

I Vänersborgs kommun, liksom i de flesta andra kommuner, antar jag, brukar det gå rykten kring otillbörliga upphandlingar och tilldelningsbeslut. I Vänersborg var ryktena särskilt intensiva under arenabygget. Och lika förödande som rena felaktigheter kan vara för en kommun, lika förödande kan rykten om felaktigheter vara. Därför är det av oerhörd betydelse att tilldelningsbeslut kan kontrolleras i efterhand. Och då är anbudens prisuppgifter antagligen det allra mest väsentliga, även om det kan finnas andra kriterier.

Vänersborgs kommun har nyligen genomfört en upphandling, ”Hyra av entreprenadmaskiner med förare”. Det kom in anbud från 10 olika företag. I prövningen och utvärderingen av anbud tillämpas, skrev kommunen:

“omvänd utvärdering, vilket innebär att den upphandlande myndigheten först kommer att utvärdera inkomna anbud mot angiven tilldelningsgrund samt kontrollera att kraven i kravspecifikationen är uppfyllda och att avtalsvillkoren är accepterade. De leverantör som den upphandlande myndigheten avser tilldela kontrakt kontrolleras därefter mot kvalificeringskraven i kvalificering av leverantör.”

Det får väl förmodas att de flesta företagen (anbudsgivarna) uppfyllde kraven i utvärderingen. Det som avgjorde vilken anbudsgivare som skulle “vinna” var:

“Kontrakt tilldelas den anbudsgivare som erbjuder det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet med avseende på lägsta pris.”

Den 11 augusti 2025 fattade kommunen beslut om tilldelning, dvs vilket företag som “vann upphandlingen”.

Beslutet innebar att kommunen rangordnade de olika anbuden för varje maskintyp. Det innebar att ett företag kunde bli nr 1 på en maskintyp, nr 2 på en annan osv. På varje maskintyp fanns det tre olika maskiner från 1-3 anbudsgivare. (En anbudsgivare kunde ha flera maskiner av en viss typ.)

Det blev en ganska omfattande tabell. 

Självklart var de andra anbudsgivarna intresserade av anledningen till att de inte “vann”. Vilket pris hade det “vinnande” företaget begärt för att hyra ut “entreprenadmaskiner med förare”?

Anbudsgivare hörde av sig till kommunen. Det visade sig emellertid att Vänersborgs kommun inte lämnade ut de vinnande företagens prisuppgifter. Och det förvånade flera företagare. Så brukade det inte gå till i andra kommuner och så hade det inte heller gått till i Vänersborg tidigare. Förvåningen övergick till misstänksamhet. Dolde Vänersborgs kommun något?

Det diskuterades mellan företagare och några undrade om det var politiker som låg bakom hemlighetsmakeriet. Två av företagarna kontaktade därför undertecknad vänsterpartistisk(!) bloggare.

Det här var ingen fråga för politiker tänkte jag. Men samtidigt tvivlade jag på att det fick gå till på det här sättet – utan att ha någon större kunskap i ämnet.

Den 19 augusti 2025 kl 10:27 begärde jag (skriftligt) hos kommunstyrelseförvaltningen om att få ta del av handlingarna kring upphandlingen av ”Hyra av entreprenadmaskiner med förare”.

Den 20 augusti 2025 fick jag svar av Upphandlingsenheten på kommunstyrelseförvaltningen:

“Bifogat finner du dokumentation rörande upphandlingen av hyra entreprenadmaskiner.”

Jag läste inte handlingarna utan skickade dem helt enkelt vidare till företagarna ifråga. Och tänkte att det här var ju inga problem – kommunen lämnade som vanligt ut de begärda handlingarna och nu fick företagarna den information som de efterlyste.

Trodde jag…

Några dagar senare blev jag kontaktad av en av företagarna. Prisuppgifterna saknades… Va??? Jag mailade direkt till Upphandlingsenheten. Det var den 25 augusti.

“Jag tackar för svaret, och handlingarna. Men jag saknar prisuppgifterna i anbuden från de olika entreprenörerna. De skulle jag gärna vilja ta del av.”

 Svaret kom redan efter 20 minuter:

“Prisuppgifter är uppgifter som flertalet leverantörer i denna upphandling begärt affärssekretess på enligt OSL med hänvisning att de kan komma att lida skada om dessa uppgifter lämnas ut. Av denna anledning var dessa uppgifter inte med i tilldelningsbeslutet.”

De handlingar jag fick ut var alltså “maskerade”, dvs prisuppgifterna lämnades inte ut. Det var ett oväntat svar, en överraskning… Upphandlingsenheten hänvisade alltså till att flera leverantörer hade begärt sekretess med hänvisning till OSL, dvs “Offentlighets- och sekretesslagen”. Det var svårt att acceptera svaret, jag skrev tillbaka på direkten:

“Ok, men vad företagen vill är ju inget som kommunen kan ta hänsyn till. Offentlighetsprincipen gäller och den måste kommunen följa. Invånare ska ju kunna kontrollera på vilka grunder ett företag ”vinner en upphandling”.
Jag står fast vid att jag vill ta del av prisuppgifterna i anbuden.”

Jag vet inte om mina påståendena var helt korrekta, antagligen inte, men min omedelbara tanke var att kommunen måste utveckla och motivera svaret. Det var helt enkelt inte ok – och dessutom måste information om hur ett beslut ska överklagas skickas med.

Det tog 3-4 minuter och så fick jag återigen ett svar, denna gång från självaste upphandlingschefen:

“Jag förstår, en formel prövning görs av våra jurister. Så vi överlämnar din begäran till dem.”

Det blev helt plötsligt allvar av en enkel begäran. Det var en överraskning…

Det skulle komma fler…

Dagen efter, den 26 augusti, fick jag en bekräftelse från kommunjuristen att min begäran var mottagen. Det var juristen som skulle behandla ärendet och fatta beslutet om sekretess.

Jag berättade för mina företagskontakter om mina förehavanden med kommunen. Då fick jag ytterligare en överraskning. Eller snarare, en smärre chock…

De berättade att upphandlingen var avbruten. Va??? (Igen.)

Samma dag som jag först begärde ut handlingarna, dvs den 19 augusti 2025 kl 10:27 (se ovan), återkallade samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) tilldelningsbeslutet:

“Vänersborgs kommun har beslutat att återkalla tidigare tilldelningsbeslut i upphandling Hyra entreprenadmaskiner inklusive förare med diarienummer KSINK 2025/6 då det har framkommit brister i utvärderingen.
Med hänvisning till ovanstående beslutar undertecknad med stöd av delegation att återkalla tidigare tilldelningsbeslut”

“det har framkommit brister i utvärderingen”… Jo, jag tackar jag… Det var en oerhört intressant motivering. “brister i utvärderingen” Vilka var bristerna som gjorde att tilldelningsbeslutet drogs tillbaka? (Det kanske är en grund för en interpellation i fullmäktige…?)

Ordförande Jonasson (S) undertecknade sitt beslut digitalt, med Bank-ID. Det hände kl 18:33 – 8 timmar efter min begäran om att få ut handlingarna…

En slump? Antagligen, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på agent Leroy Jethro Gibbs i TV-serien NCIS och hans regel 39:

“There is no such thing as a coincidence.”

Det var hur som helst inte slut på överraskningarna…

Anm. Fortsättning följer, se ”Är offentliga upphandlingar offentliga? (2/3)”.

==

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, Upphandling

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)

15 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)”.

Den 19 mars 2024 överklagade Jan Andersson, ordförande för Gestad Hembygdsförening, MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm.

Den 29 maj 2024 kom beslutet från MÖD (Mark- och miljööverdomstolen). Domstolen beslutade att lämna över:

“Gestads hembygdsförenings överklagande av länsstyrelsens två beslut den 13 februari 2024 med diarienummer 323-2024 och 340-2024 till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

MÖD ansåg att Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg hade gjort en miss, ett gravt fel… I MMD:s dom hade endast privatpersonen Jan Andersson varit upptagen som part och inte Gestad Hembygdsförening. MÖD skrev i sitt beslut:

“I mark- och miljödomstolens dom har endast Jan G Andersson varit upptagen som part. … Mark- och miljööverdomstolen bedömer … att … Gestad hembygdsförening överklagat länsstyrelsens båda beslut. Vid sådant förhållande ska hembygdsföreningens överklagande lämnas över till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömde alltså, helt riktigt och självklart, att Gestad hembygdsförening hade överklagat Länsstyrelsens beslut.

Jag är inte riktigt säker på hur MÖD:s beslut skulle tolkas. Var det MÖD:s mening att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte? Eller var det tänkt att Gestad hembygdsförening hade rätt att överklaga själva sakfrågan? Jag lutar åt det sistnämnda, dvs att MÖD ansåg att Gestad Hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Det innebar i så fall att MMD var tvunget att pröva byggnadsnämndens beslut, i sak.

Jag skrev vid tre tillfällen till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg sedan domstolen fick ärendet tillbaka av MÖD och ställde frågan om något beslut hade fattats. Svaren var vid samtliga tillfällen att domstolen hade mycket att göra och att det jobbades med ärendet. Det talade som jag ser det för att MMD arbetade med överklagandet i sak. Hade det bara gällt om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga hade säkerligen målet avgjorts snabbt.

Men strax före sommarvilan kom, efter en ny fråga, ett “protokoll” från MMD i Vänersborg. Protokollet var från den 14 maj 2025, dvs nästan ett helt år efter MÖD:s dom…

Protokollet konstaterade att Gestad hembygdsförening hade överklagat:

“Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 februari 2024”

MMD uppfattade det som om MÖD:s dom innebar att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte. MMD tänkte inte pröva ärendet i sak.

Och under rubriken “SAKEN” stod:

“Avvisning av överklagande”

Det var ingen överraskning, men naturligtvis nedslående. Hade det tagit MMD ett år att komma fram till det? I protokollet beskrevs hur det gick till när MMD fattade beslutet.

Gestad hembygdsförening hade fått en kallelse med ett slags ultimatum. I MMD:s protokoll stod det nämligen:

“Målet ropas på, varvid konstateras att Gestad hembygdsförening, som delgetts kallelse till sammanträdet vid äventyr av att målet kan komma att skrivas av vid utevaro, inte inställer sig.”

MMD kallade alltså till sammanträde med Gestad Hembygdsförening. Och kom inte hembygdsföreningen till mötet så skulle målet kunna skrivas av, dvs läggas ner.

Jag förstår inte varför MMD överhuvudtaget skulle ha ett möte med Gestad Hembygdsförening. MMD skulle ju enligt MÖD avgöra om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Eller pröva ärendet “i sak”. Det kunde väl MMD göra på egen hand genom att läsa Miljöbalken och eventuellt åka ut till Sikhall, studera förhållandena på platsen, ta in eventuella vittnesmål, jämföra med lagtexten och förkunna en dom? Varför gjorde inte MMD det?

Men som sagt, MMD ville antagligen slippa att avgöra ärendet i sak. En sådan prövning hade kunnat få stora konsekvenser för Segelsällskapet…

När det var dags för sammanträde så visade det sig att Jan Andersson, ordförande i Gestad hembygdsförening, inte infann sig till sammanträdet. Chat GPT förklarar:

“Eftersom Gestad hembygdsförening inte kom till förhandlingen, trots att de blivit kallade och varnade för att det kunde leda till att målet avskrivs, så valde domstolen att avsluta ärendet utan att pröva det vidare.”

I protokollet framgick, eftersom det inte finns någon anteckning om detta, att MMD inte hade brytt sig om att ta reda på varför ordförande Jan Andersson hade uteblivit från sammanträdet – eller helt enkelt blivit försenad. Domstolen var ointresserad av om Andersson hade krockat på vägen till domstolen eller om han blivit akut sjuk etc. Och sanningen är att Jan Andersson var på väg till MMD men av olika orsaker blivit försenad…

Men efter 25 minuter, det framgår av protokollet att “sammanträdet” bara varade mellan 13.00-13.25, bestämde MMD:

“Mark- och miljödomstolen avskriver målet.”

Beslutet var naturligtvis helt enligt någon ”bortglömd” paragraf, men inte desto mindre ett enkelt och bekvämt sätt att avsluta målet.

Microsofts AI-motor, Copilot fick en fråga om rättssäkerheten i fallet. Svaret blev mycket tänkvärt: 

“beslutet framstår inte som rättssäkert i materiell mening, även om det formellt sett kan stödjas i lag. En avskrivning efter 25 minuter, utan att ens pröva om parten kunde inställa sig kort därefter, är i strid med principen om rätt till domstolsprövning (6 kap. EKMR, Århuskonventionen, RF 2:11) och kan ifrågasättas för att vara oproportionerlig och rigid.”

Det hade varit intressant om Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade fått pröva om Mark- och miljödomstolens (MMD) avskrivning av målet var ok. Hela ärendet hade dock tagit en väldigt lång tid med många diskussioner, mycket dokumentation och korrespondens och Jan Andersson orkade inte överklaga MMD:s beslut en gång till…

För mig är hanteringen av detta ärende en stor skandal, ända från anmälan 2021 om misstänkt brott mot strandskyddsreglerna (se ”Update: Tillsynen av Sikhall 1:22” och ”Byggnadsnämnden och strandskydd”) till MMD:s beslut 4 år senare. Vanliga människor och en ”vanlig” ideell förening har behandlats på ett styvmoderligt och partiskt sätt av Vänersborgs byggnadsnämnd och -förvaltning, Länsstyrelsen i Vänersborg och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Invånarnas rättigheter har på flera sätt satts åt sidan av myndigheterna genom att ärendet systematiskt har förhalats, komplicerats och ”byråkratiserats”. Det egentliga strandskyddsärendet har kvävts av detaljer och begravts under en hög av petitesser och formalia…

Jag tror att myndigheternas hantering strider mot de flesta kommuninvånares rättsuppfattning. Och det kan naturligtvis få konsekvenser. Bristande tillit till myndigheter, som ska vara ”samhällets stöttepelare”, kan i förlängningen leda till att tilltron till demokratin och rättsväsendet undergrävs…

Och byggnadsnämndens beslut om att avskriva det ursprungliga tillsynsärendet och lämna strandskyddsdispens i efterhand har alltså inte ens blivit prövat av högre instans. Och tänk, jag kan inte släppa tanken på att det har varit myndigheternas agenda hela tiden…

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)

13 juli, 2025 2 kommentarer

En överklagan om strandskyddsdispens på Sikhall 1:22 fick den 14 maj ett mycket tvivelaktigt avslut. Och det handlar inte om Magnus Larsson…

Bakgrunden till detta blogginlägg är att en kommuninvånare år 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna på sin fastighet i Sikhall. Personen anmälde därför VSS till miljö- och byggnadsförvaltningen där ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.) Efter många turer med förelägganden (byggnadsförvaltningen höll helt med anmälaren), mailkorrespondens och ränksmideri bakom kulisserna (vilket fick byggnadsförvaltningen att totalt ändra uppfattning) beslutade byggnadsnämnden den 5 december 2023 att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand… (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd”.)

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap och jag ska inte lägga några synpunkter eller värderingar på denna utgång. Dock med ett undantag, behandlingen av Segelsällskapets fastighet, Sikhall 1:22, skilde sig helt från hur byggnadsnämnden behandlade andra fastigheter i kommunen i motsvarande situation, t ex Juta. Byggnadsnämnden satte likställighetsprincipen helt åt sidan.

Länsstyrelsen ska som bekant alltid granska strandskyddsdispenser beslutade av en kommun. Redan samma dag(!) som Sikhallsärendet hamnade på Länsstyrelsens bord, den 15 december 2023, bestämde sig Länsstyrelsen. Den beslutade att godkänna Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens – med följande motivering:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.“

Det var ett närmast provocerande beslut med tanke på hur Länsstyrelsen behandlade ett mycket likartat ärende på Juta. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Byggnadsnämndens beslut, och Länsstyrelsens godkännande, uppmärksammades av SVT:s Lokala Nyheter Väst som den 30 januari 2024 sände ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) Byggnadsnämndens beslut upprörde flera i området och i programmet intervjuades Jan Andersson, ordförande i Gestad Hembygdsförening. Andersson ansåg att besluten bröt mot strandskyddsreglerna. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) I programmet intervjuades även Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim. Stålheim var av motsatt uppfattning, men utlovade en del förändringar på fastigheten. Området skulle göras mer öppet för allmänheten. Stålheim sa till SVT:s reporter att Segelsällskapet skulle:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Jan Andersson, som var ordförande i Gestad Hembygdsförening, överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. (Det gjorde också två privatpersoner.) Länsstyrelsen skulle alltså pröva ett beslut om strandskyddsdispens som den redan hade tagit ställning till. Så är det, men Länsstyrelsen prövade faktiskt inte ens ärendet i sak. Den 13 februari 2024 kom beslutet:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen menade att de två privatpersonerna och hembygdsföreningen inte hade rätt att överklaga.

En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga skrev Länsstyrelsen. Och om det handlade om, fortsatte Länsstyrelsen, “vissa allmänna intressen” som t ex strandskyddsärenden, så tillvaratogs de av myndigheterna. Med andra ord, ett moment 22. Det var myndigheter som byggnadsnämnden och Länsstyrelsen som bevakade de allmänna intressena…

Länsstyrelsen ansåg inte heller att Gestad Hembygdsförening uppfyllde Miljöbalkens kriterier (16 kap. 13–14 §§) eftersom föreningen bara hade 80 medlemmar den 8 januari 2024. (Hembygdsföreningen redovisade 186 personer i sitt medlemsregister. Antagligen hade inte alla medlemmar betalat in sin medlemsavgift den 8 januari…) Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen var alltså inte intresserad om själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Ordförande i hembygdsföreningen Jan Andersson gav sig inte, han överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD.s dom kom snabbt, redan den 1 mars 2024. Inte helt överraskande gick MMD i Vänersborg på Länsstyrelsens linje:

“Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet, dvs. ändrar inte länsstyrelsens beslut.“

Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Det är oerhört förvånande att MMD inte berörde Århuskonventionen i domen…

MMD höll således med Länsstyrelsen. 

En vanlig människa skulle antagligen ge upp i detta läge, men Andersson hade krafter kvar. Den 19 mars 2024 överklagade han MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm. Hur han nu kunde komma på en sådan idé… Trodde verkligen Andersson att Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen hade fel? Och byggnadsförvaltningen och byggnadsnämnden?

Fortsättning följer i inlägget ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)”.

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)

6 juli, 2025 2 kommentarer

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger ett tredje skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator. Det sker under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst”:

“Skapande av allmän handling”

Förklaringen till att detta, enligt kommunen, är ett av de avgörande skälen förklaras i direkt anslutning:

“Om revisorer hämtar dokument från t.ex. Netpublicator för intern granskning, kan detta skapa nya allmänna handlingar hos revisionsmyndigheten, vilket innebär krav på hantering av begäran om utlämnande enligt offentlighetsprincipen.”

Jag har skrivit det några gånger, det gäller för kommunen att hitta argument för det som den redan har bestämt sig för. Det här tycks vara ytterligare ett sådant argument.

Argumentet är i sak helt korrekt. Det är bara det att detta är inget skäl för att neka revisorerna insyn i kommunens handlingar eller att neka dem tillgång till Netpublicator. Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.) Revisorerna ansvarar redan idag för sina handlingar – och är därför skyldiga att hantera handlingar enligt offentlighetsprincipen och andra lagar. Det är inget konstigt med det. Tvärtom, det vore konstigt om Vänersborgs revisorer inte hanterade handlingar på detta sätt.

Och att en handling blir diarieförd innebär inte att den per automatik blir offentlig. Sekretessprövning sker vid begäran om utlämnande. Som alltid. Prövningen måste naturligtvis ske på korrekt sätt, men det är en rutin som jag tror att alla myndigheter är vana vid. Om handlingarna innehåller sekretessbelagda uppgifter, kommer de att fortsätta vara sekretessbelagda även hos revisionsmyndigheten och kan därmed nekas allmänheten med stöd av sekretesslagen.

Jag kan inte se att detta skulle vara något som helst problem.

Hanteringen av handlingar är med andra ord ett administrativt ansvar, inte ett argument för att begränsa rätten till information. Kommunen kan alltså inte undanhålla en handling med hänvisning till att den sedan blir allmän hos revisorerna.

Svaret från kommunen på min fråga om varför Gunnar Lidell och de andra revisorerna förvägrades tillgång till Netpublicator avslutas med ett avsnitt med rubriken “Personuppgiftsansvar och krav på myndighetsutövning”.

Det räknas upp fem saker som revisorerna måste tänka på som myndighet. De är ju, påpekas det, personuppgiftsansvariga enligt dataskyddsförordningen (GDPR) för de personuppgifter som behandlas inom revisionsverksamheten. Eftersom revisorerna är en myndighet sedan flera år tillbaka förstår jag inte riktigt vad dessa påpekanden har med Netpublicator och tillgången till handlingar att göra. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.)

Efter uppräkningen avslutar kommunen hela dokumentet med följande avsnitt:

“Att få tillgång till Netpublicator – där obearbetat material, utkast och individärenden kan förekomma – innebär därför ett utökat ansvar och ökad risk för felhantering av personuppgifter. Det kräver avancerad och dokumenterad hantering, vilket inte är förenligt med revisionens uppdrag och roll. Även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator så ska man beakta uppdrag, ansvar och lämplighet i sitt uppdrag utifrån det som ovan sammanställts.”

Texten tycks vara ett skri från kommunhuset – “Vi vill inte! Vi vill inte! VI VILL INTE!!”.

Kommunen skriver att det inte är “förenligt med revisionens uppdrag och roll”. Inte heller denna gång hänvisas till någon lag eller annan källa… För det kan väl ändå inte vara ett personligt tyckande från Vänersborgs kommun…? Jag vill fortfarande påstå att en “avancerad och dokumenterad hantering” fortfarande är ett administrativt ansvar och inte ett argument för att begränsa revisorernas rätt till information.

Hela avsnittet verkar vara ett sätt att försöka flytta fokus från den lagstadgade rätten till handlingar till en mer subjektiv bedömning av ”lämplighet”. Problemet är att den ”lämplighet” som kommunen hänvisar till inte utgör någon rättslig grund för att neka revisionen insyn. Den leder dessutom till en inskränkning av den lagstadgade insynsrätten… 

Men visst har revisorerna ett stort ansvar. Det är ett lagstadgat ansvar som revisorerna har redan nu och som de måste hantera. Det är en del av den professionella revisionsverksamheten. Och det är självklart “förenligt med revisionens uppdrag och roll” att hantera känslig information och sekretessregler. Fattas bara! En revision som inte kan hantera sådana uppgifter skulle helt enkelt inte kunna fullgöra sitt uppdrag. 

Att argumentera för att revisorer inte ska få tillgång till information på grund av risken för felhantering av personuppgifter är att ifrågasätta själva grunden för revisorernas lagstadgade uppdrag och deras förmåga att utföra det. De eventuella svårigheter som finns är det kommunens skyldighet och ansvar att ordna.

Sedan kan man notera att kommunen gör ett litet, eller kanske stort, självmål när den faktiskt skriver att “även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator”… Ja, men gör det då – om det nu skulle finnas några lagliga möjligheter att begränsa revisorernas tillgång till information vill säga…

Gunnar Lidell har alltså avgått som förtroendevald revisor i Vänersborgs kommun. Lidell var inte bara ledamot i revisionen, han var dess ordförande. En av orsakerna till hans avgång var att revisorerna inte fick tillgång till verktyget Netpublicator – Netpublicator som är en digital, molnbaserad plattform för digital möteshantering och säker dokumentdistribution. Lidells uppfattning är att kommunen genom detta:

“visar sänkt förtroende och respekt för sina förtroendevalda revisorer”

Det svar och den motivering som kommunen har gett till att revisorerna inte får tillgång till Netpublicator har jag redogjort för i dessa fem blogginlägg. För mig råder ingen tvekan…

Kommunen har genom att neka revisorerna tillgång till Netpublicator, där många centrala handlingar lagras, i praktiken begränsat revisorernas möjligheter att utöva sitt uppdrag på ett självständigt, effektivt och rättssäkert sätt. Det kan inte bara påverka allmänhetens förtroende för den kommunala revisionens oberoende. Det står i strid med kommunallagen och lagens anda och intention.

Det är allvarligt och måste ändras. Jag hoppas att det kan ske utan att rättsväsendet behöver kopplas in.

Till sist, här kan du ladda ner hela svaret från Vänersborgs kommun om varför inte revisorerna får tillgång till Netpublicator.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Se också ”Nyhet: Revisorn avgår!” – 25 juli 2025.

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

MMD avslår Rostvägens överklagande

3 juli, 2025 Lämna en kommentar

Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 – mellan Rostvägen 1 och 9. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) Det handlar om det område som Tabrizi, och mäklare, kallar “Blåsut Höjd”. Här vill Tabrizi och hans företag Nova Nord AB bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025 beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. (Se “Bygglov beviljat på Blåsut (1)”.) De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.)

Grannarna yrkade att:

  • ”Länsstyrelsen ska upphäva det av nämnden beslutade bygglovet i sin helhet.”
  • “Klagandena yrkar också att nämndens beslut om bygglov ska inhiberas.”

Inhibera betyder att Länsstyrelsen skulle fatta ett snabbt beslut om att kommunens beslut om bygglov inte fick verkställas innan Länsstyrelsen hade fattat beslut om bygglovet i sin helhet.

Beslutet kom den 28 maj och det löd (se “Tråkig nyhet från Blåsut”):

“Länsstyrelsen avslår yrkandet om inhibition.”

Länsstyrelsens avslagsbeslut betyder att det är fritt fram för Babak Salahi Tabrizi att börja hugga ner skogen och spränga bort berget på fastigheten Blåsut 2:18. Det ska dock i ärlighetens namn sägas att det vore både dumdristigt och oklokt om Tabrizi faktiskt skulle borra ner dynamiten i berget och sätta skopan i jorden och börja bygga innan hela ärendet är avslutat. Enligt Plan- och bygglagen (se PBL 11 kap. 20 §) kan nämligen kommunen kräva både skadestånd och att “Blåsut Höjd” ska återställas om Länsstyrelsen eller MMD (Mark- och miljödomstolen), eller MÖD (Mark- och miljööverdomstolen), i ett senare skede skulle upphäva hela bygglovet. Det skulle i sådant fall kunna bli mycket kostsamt för Tabrizi och Nova Nord AB. Därför avvaktar de antagligen med exploateringen tills alla överklaganden är färdigbehandlade.

För två veckor sedan, den 18 juni, överklagade grannarna på Rostvägen Länsstyrelsens beslut om att avslå inhiberingsyrkandet. Det gjorde de boende till MMD (Mark- och miljödomstolen).

“Vi överklagar härmed Länsstyrelsens beslut att inte bevilja inhibition av det bygglov som beviljats för nybyggnad på fastigheten Blåsut 2:18 i Vänersborgs kommun.”

Grannarna motiverade överklagandet:

“Inhibition yrkas eftersom ianspråktagande av bygglovet kommer att kräva sprängning vilket innebär en irreversibel skada på naturmiljön. Om byggstart tillåts innan ett slutligt rättsligt avgörande har fattats, finns en betydande risk för att naturvärden, kulturmiljö och befintlig bebyggelse påverkas oåterkalleligt.”

Det är svårt att förstå att Länsstyrelsen avslog yrkandet om inhibering. Även om tjänstepersonerna på Länsstyrelsen vid ett första påseende anser att byggnadsnämndens beslut om bygglov är helt i sin ordning, så skulle ju faktiskt MMD eller MÖD senare kunna avslå bygglovet i sin helhet. Och då skulle naturmiljön på det lilla skogs- och bergsområdet onekligen vara oåterkalleligt skadat. Den skulle inte ens Babak Salahi Tabrizi kunna återställa…

De boende i området hänvisade i sin överklagan av inhiberingsbeslutet till den överklagan de lämnade av bygglovet i sin helhet. De åberopade samma skäl (se bland annat “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”):

  • “Att bygglovet strider mot gällande detaljplan beträffande byggnaders typ, antal och fristående karaktär.”
  • “Att den tilltänkta exploateringen innebär betydande olägenheter för omgivande fastigheter avseende insyn, buller, skuggning och trafik.”
  • “Att området har dokumenterade naturvärden och förekomst av skyddade arter, där sprängning och avverkning riskerar att medföra skador i strid med artskyddsförordningen och miljöbalkens försiktighetsprincip.”
  • “Att byggnationens omfattning är oproportionerlig i förhållande till områdets karaktär och planens intentioner.”

Det är viktigt att notera att överklagandet till Mark- och miljödomstolen endast gällde inhibitionen. Grannarnas överklagan av byggnadsnämndens beviljade bygglov, “i sin helhet”, har Länsstyrelsen ännu inte fattat något beslut om.

Idag, den 3 juli, kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

”Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.”

Domen kan knappast förvåna någon som följer denna blogg… Jag vet inte om det beror på att MMD och Länsstyrelsen huserar i samma fastighet, men de verkar alltid vara överens i sina bedömningar. Vilket också brukar sammanfalla med byggnadsförvaltningens uppfattning… Det kan gälla det svarta taket i Vargön, strandskyddet i Sikhall respektive Juta osv.

MMD har alltså prövat riktigheten av Länsstyrelsens beslut att avslå klagandenas yrkande om inhibition. MMD skriver i domen:

”Mark- och miljödomstolen har gått igenom handlingarna i målet samt övervägt vad de klagande anfört i mark- och miljödomstolen. Domstolen delar länsstyrelsens bedömning att det inte har funnits skäl att inhibera nämndens beslut att bevilja bygglov. Vad de klagandena har anfört vid domstolen medför ingen annan bedömning.”

Det här är faktiskt hela motiveringen. Mark- och miljödomstolen har som synes gjort det enkelt för sig. Den har inte gått igenom de klagandes synpunkter och domstolen har inte heller varit på plats och sett hur det ser ut i området. Jag har en känsla av att grannarna är både uppgivna och besvikna på rättsväsendet.

Det finns möjlighet för grannarna till Blåsut 2:18 att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag tvivlar dock på att MÖD skulle pröva detta ärende, men vi får se vad grannarna bestämmer sig för. Det är ju en viktig fråga och det kostar inget att försöka.

Det stora avgörandet kommer hur som helst att vara när byggnadsnämndens bygglov prövas i sin helhet. Det är ett avgörande som faller på Länsstyrelsens lott och som sedan kan överklagas till både MMD och MÖD.

Anm. Se vidare: ”Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, Juridik, Rostvägen Blåsut

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)

1 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst” tre skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator:

  • “Förhandsgranskning strider mot uppdraget”
  • “Individuella ärenden och sekretess”
  • “Skapande av allmän handling”

Det första skälet är avhandlat i de föregående inläggen. Detta blogginlägg ska ta upp det andra skälet.

Som motivering till varför “Individuella ärenden och sekretess” gör det olämpligt att revisorerna får tillgång till de handlingar de anser sig behöva via Netpublicator skriver kommunen:

“I Netpublicator kan handlingar innehålla individuppgifter och känsliga personuppgifter innan de är slutligt beslutade. Detta kan medföra att revisorerna får tillgång till material som enligt lag endast ska hanteras av sakkunniga revisorer vid särskild granskning enligt 12 kap. 3 § kommunallagen.”

Ja, det gäller att hitta argument för en förutbestämd ståndpunkt… Men det är intressant att det faktiskt hänvisas till en lagparagraf, äntligen. Jag citerar paragrafen i sin helhet, Kommunallagen 12 kap 3 §:

“Revisorernas granskning omfattar inte ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild i andra fall än

  1. när handläggningen av sådana ärenden har vållat kommunen eller regionen ekonomisk förlust,
  2. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer egna gynnande beslut enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen (2025:400),
  3. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer avgöranden av allmänna förvaltningsdomstolar, eller
  4. när granskningen sker från allmänna synpunkter.”

Det är onekligen en del undantag… Man kan undra vem som ska avgöra om ett ärende faller under revisorernas granskning och vilka som faller under denna undantagsparagraf. Är det de som ska granskas av revisorerna, eller är det revisorerna själva?

Självklart är det revisorerna som bestämmer vilka ärenden de ska granska eller inte. De har rätt att ta del av alla handlingar, även sekretessbelagda sådana – de omfattas ju själva av sekretess. Och vilka andra än revisorerna själva kan avgöra om ”granskningen sker från allmänna synpunkter”? Ser revisorerna att ett ärende inte omfattas av deras granskning, då lägger de det åt sidan helt enkelt.

Det står inget i den av kommunen anförda paragrafen om “sakkunniga revisorer vid särskild granskning”. Så jag förstår inte varför kommunen hänvisar till denna paragraf i detta sammanhang. I paragrafen står ju inte det som ska “bevisas”, som ska underbygga kommunens motivering… 

Var hänvisningen till denna paragraf fel? Jag letade i Kommunallagen om det stod om sakkunniga revisorsbiträden på något annat ställe. Och visst, det finns en paragraf i Kommunallagen som handlar om sakkunniga revisorsbiträden, 12 kap 8 §:

“Revisorerna ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra granskningen enligt god revisionssed.”

Denna paragraf begränsar i varje fall inte revisorernas eller de sakkunnigas rätt att ta del av handlingar… Det finns inte heller något i Kommunallagen om “särskild granskning”. Det kanske finns i någon annan lag, men då borde en jurist hänvisa till rätt lag och lagrum vid ett officiellt svar – kan man tycka…

Finns det då någon annan lag eller lagparagraf som talar för att revisorerna genom Netpublicator kan få “tillgång till material” som de “enligt lag” inte har rätt till?

Jag tror inte det.

Tidigare i svaret till undertecknad skriver kommunen att revisorerna har rätt att få de upplysningar de behöver (se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)):

“även när det gäller sekretessbelagd information.”

Det kallas “överförd sekretess”, sekretessen överförs till revisionen. Det står ingenstans i Kommunallagen att sekretess skulle vara ett skäl till att neka revisorerna insyn. Jag kan alltså tycka att kommunen talar emot sig själv i sekretessfrågan.

Revisorerna omfattas av Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och har personuppgiftsansvar enligt GDPR. Dessa lagar måste revisorerna hantera redan nu, t ex när de granskar individ- och familjeomsorgen. 

Enligt 10 kap 17 § i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) kan sekretessbelagda uppgifter lämnas till revisionen:

“Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.”

Det överensstämmer, naturligtvis, med skrivningarna i Kommunallagen. Och då gäller, för att vara fullständig, OSL 11 kap 1 §:

“Får en myndighet i verksamhet som avser tillsyn eller revision, från en annan myndighet en sekretessreglerad uppgift, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos den mottagande myndigheten.”

Det kan vara av intresse att känna till att SKR kommenterar denna lagparagraf (se “Revisionens rätt att ta del av handlingar”). SKR skriver följande om OSL 11 kap 1 §:

“Denna regel är bra att hänvisa till om det finns tveksamhet inom en myndighet och förvaltning att lämna ut uppgifter och handlingar till revisorerna.”

Det är en mycket intressant synpunkt och kommentar från SKR. Den slår faktiskt hål på kommunens argumentation…

Som jag ser det, om det nu finns några som helst hinder för revisorerna att ta del av information, så kan det ändå inte vara ett skäl att neka tillgång till t ex Netpublicator. Det är snarare skäl att säkerställa korrekt hantering av information. Och det är revisorerna fullt ansvariga för – som myndighet.

En liten “sidotråd” med anledning av en fråga från en läsare.

Det diskuteras ibland om revisorerna verkligen är en myndighet. På SKR:s webbplats står det:

”Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. Revisorerna ansvarar för sina handlingar och sitt arkiv.”

Information är publicerad den 28 april 2025, men jag ställde också frågan direkt till SKR för att vara riktigt säker. Svaret kom snabbt:

“Ja de är en myndighet.
Om frågan handlar om de ev. skulle vara var sin myndighet så fastställs det i en prop. SOU 2004:107 (s.146-147)”

I propositionen som det hänvisas till står det:

“Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att revisorerna i såväl granskningsarbetet som när de fattar förvaltningsbeslut bör ses som en enda myndighet.”

Även i svaret från kommunen till mig står det:

“Eftersom revisorerna tillsammans utgör en myndighet…”

Slut på “sidotråden”.

Det som kommunen anför i den andra punkten om “Individuella ärenden och sekretess” är alltså inte ett hinder för revisionen – det är ett förvaltningsansvar. Om, om…, det finns hinder eller “krockar” så måste det vara fullt möjligt att reglera tillgången, t ex genom olika behörigheter eller någon typ av filtrering av ärenden i Netpublicator.

I Kommunallagens 12 kap, som handlar om revisionen, kan jag inte annat än att dra den bestämda slutsatsen att lagstiftningen utgår från att revisorerna har tillgång till känslig information – och att de kan hantera den rättssäkert. Jag tror också att Dan Nyberg (S) håller med, eller om det är jag som håller med honom. På fullmäktige den 21 maj (se “KF (21/5): Debatt om Lidells avsägelse”) sa Nyberg nämligen att han inte förstod varför revisorerna var utestängda från Netpublicator:

“Det är fullständigt obegripligt för mig.”

Och Nyberg slog fast att:

“en revisor har per definition alltid rätt”

Fortsättning följer – “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)

29 juni, 2025 Lämna en kommentar

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”.

Juridik och säkerhetschefen i Vänersborgs kommun liksom kommunalråden Benny Augustsson (S) och Mats Andersson (C) anser att det inte är lämpligt att ge kommunens revisorer tillgång till plattformen Netpublicator. Kommunen skriver:

“Kommunal revision är en efterhandsgranskning. Revisorerna granskar inte arbetsmaterial eller utkast till beslut innan dessa har slutligt beslutats och dokumenterats.”

Kommunallagen (12 kap 9 §), som är den paragraf som reglerar revisorernas rätt till information, säger helt emot påståendet om att revisionen är en efterhandsgranskning. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”.)

Den andra delen av citatet ovan, om arbetsmaterial och utkast, är en tolkning som är mycket tveksam både utifrån lagens syfte och gällande praxis. Jag förstår uppriktigt sagt inte varifrån denna tanke har kommit.

Jag tar det från början…

Enligt Offentlighetsprincipen är en handling allmän, och offentlig, om (se regeringens hemsida “Offentlighetsprincipen”):

“den förvaras hos en myndighet och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.”

Det finns även handlingar som inte har expedierats som anses vara upprättade, Tryckfrihetsförordningen 2 kap 10 §:

“[när handlingen har] färdigställts på annat sätt”

Det betyder att t ex en handling som ligger till grund för ett beslut på ett nämndsmöte mycket väl kan anses vara en sådan handling som är ”upprättad” – och därmed offentlig. Och detta enligt offentlighetsprincipen. Då ska man komma ihåg att revisorernas rätt till handlingar är ännu mer omfattande än enskildas rätt enligt offentlighetsprincipen. Kommunallagen 12 kap. 9 § ger nämligen revisorerna rätt till “de upplysningar som behövs”, oavsett om dessa är allmänna handlingar eller inte. Revisorerna har enligt lagparagrafen rätt att när som helst inventera handlingar som rör deras verksamhet, även handlingar som ännu inte är beslutade. Att hävda något annat är definitivt att devalvera revisorernas uppdrag, som Gunnar Lidell uttryckte det.

Det handlar alltså om åtkomst till handlingar som ett revisionsverktyg – inte offentlighet för allmänheten. Och det är upp till revisorerna att avgöra om de anser att något är motiverat utifrån revisionssyftet. Revisorernas viktiga demokratiska arbete ska naturligtvis inte ske på villkor som de som ska kontrolleras bestämmer. Tvärtom, revisorerna ska vara oberoende och självständiga, fria från de som ska kontrolleras.

För att vara rak – att inskränka revisorernas rätt på det sätt som Vänersborgs kommun gör skulle med all säkerhet kunna ses som ett hinder av revisionens arbete och därför strida mot syftet med revisionsbestämmelserna i Kommunallagen. Det gäller bara att någon anmäler Vänersborgs kommun.

Juridik och säkerhetschefen i Vänersborgs kommun anger tre skäl för att det är olämpligt att ge kommunens revisorer tillgång till plattformen Netpublicator.

Det första skälet är:

“Förhandsgranskning strider mot uppdraget”

Detta skäl har jag egentligen argumenterat mot, och uttömt, i det förra inlägget (se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”) och även i detta inlägg, men här i slutet av svaret går kommunen ett steg längre:

Det är inte bara “olämpligt”, menar kommunen, att revisorerna granskar underlag och processer inför beslut – det “strider mot uppdraget”. Huruvida “strider mot” ska uppfattas som att det strider mot lagen eller mot någon slags “sedvänja” framgår inte. Det finns inte heller här någon hänvisning till något lagrum. Vilket kan tyckas både märkligt och talande… Det är ju naturligtvis lagen som gäller…

Faktum är att det inte finns någon begränsning i kommunallagen som säger att revisorerna bara får granska “slutligt upprättade handlingar”, tvärtom. (Se ovan, KL 12 kap 9 §.) Men om påståendet signalerar bestämdhet och säkerhet så gör inte den efterföljande förklaringen det.

Kommunen skriver:

“Revisorernas uppdrag gäller granskning av redan avslutade processer. Att ta del av pågående ärenden kan ge intryck av förhandsgranskning, vilket riskerar att underminera revisionens oberoende.”

Som jag tidigare har konstaterat finns det ingen lag eller förordning som styrker påståendet att revisorerna enbart ska granska ”avslutade processer”. Det är alltså precis motsatsen. Därför anlägger kommunen ett annat perspektiv på argumentet:

“…kan ge intryck … riskerar att underminera…”

Det är lätt att få intrycket att kommunen, av någon anledning, först har bestämt en sak. Därefter letar kommunen argument som talar för det ställningstagande som redan gjorts – och bortser medvetet från allt som talar mot det. (Det har många politiker i opposition i kommunen varit med om… Se “Politiker och tjänstemän 6: Motargument?”.) Men osäkerheten i argumentet ovan lyser igenom, det finns ju varken lagparagrafer eller praxis som stödjer påståendet.

Med andra ord, det finns inget i kommunallagen som förbjuder revisorer från att ta del av information i realtid eller löpande. Revisorerna bestämmer själva vad de behöver granska och när. Och att revisorer har kontinuerlig insyn i handlingar under processens gång är naturligtvis inte lika med otillbörlig påverkan. Det är lika självklart att det inte heller är förhandsgranskning så länge revisorerna inte ingriper i beslutsprocessen eller påverkar beslutsfattandet.

Av svaret kan man nästan få uppfattningen att kommunen misstänker revisorerna för att inte vilja göra sitt jobb utan bara snoka och kontrollera enskilda befattningshavare.

Det finns inget i kommunallagen som ger stöd för att insyn i ett system som Netpublicator strider mot god revisionssed.

Punkt!

Fortsättning följer i inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)

26 juni, 2025 Lämna en kommentar

 Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (1)”.

Juridik och säkerhetschefens skriftliga svar på min fråga om varför inte revisorerna får tillgång till den digitala plattformen Netpublicator är daterat den 12 juni. Jag kan inte annat än att betrakta svaret som kommunens formella förklaring och motivering till varför revisorerna utestängs från plattformen. Svaret är emellertid inget beslut, det finns inga formella beslut i ärendet…

Kommunens svar börjar med en kort historik. Den visar att Gunnar Lidell redan i början av februari 2023 frågade om Netpublicator. Och redan här vill jag upplysa om en viktig förutsättning som gäller revisionen.

Kommunallagen 12 kap 7 § slår fast att:

“Varje revisor fullgör sitt uppdrag självständigt.”

Det betyder att varje enskild revisor har ett personligt ansvar. Varje revisor ansvarar för att uppdraget fullgörs på ett professionellt och objektivt sätt. Det innebär t ex att en enskild revisor kan kräva tillgång till Netpublicator även om de andra revisorerna inte gör det. Rätten att ta del av handlingar och få tillgång till information tillkommer alltså varje enskild revisor, inte bara revisionskollegiet som helhet.

Efter historiken följer en beskrivning av hur revisorerna arbetar:

“Revisionen kan i nuläget ta del av de handlingar som är offentliga via kommunens hemsida, men ska de kunna följa respektive verksamheter på ett smidigt sätt utan att be nämnds kanslierna om handlingar som inte är tillgängliga via hemsidan är Netpublicator mer eller mindre en förutsättning.”

Om det är kommunen själv som står för beskrivningen eller om det är Lidells ord som återges framgår inte av skrivelsen. Det verkar emellertid vara Lidells önskan som beskrivs. Kommunen vill ju inte ge revisorerna tillgång till Netpublicator. Och det medför att revisorerna är tvungna att be nämndernas kanslier om handlingar. Det innebär, precis som Henrik Harlitz (M) pedagogiskt försökte förklara i kommunfullmäktige, att en revisor som arbetar hemifrån (revisorerna har ju inga egna rum i kommunhuset) är tvungen att ringa till kommunen och begära ut handlingar. Det försvårar naturligtvis både för tjänstepersonerna och för revisionens arbete. Och är det efter arbetsdagens slut eller under en helg så får naturligtvis revisorn vänta tills tjänstepersonerna är på plats… (Se “KF (21/5): Debatt om Lidells avsägelse”.)

Kommunen (chefsjuristen) fortsätter svaret:

“Som en följd av frågeställningar deltog Chefsjurist och Kommunjurist vid ett av revisionens möten där vi gav information och hade dialog kring revisionens uppdrag, regelverk samt önskan om tillgång till systemet Netpublicator.”

Beskrivningen som följer har följande rubriker: “Kommunal revision – uppdrag, ansvar och arbetssätt”, “God revisionssed”, “Revisorernas arbete och ansvar” och “Resurser och styrning”. Det är mycket formella avsnitt som på ett kortfattat sätt beskriver revisorernas uppgift och ansvar.

Under nästföljande rubrik, “Tillgång till information”, fick jag veta (skrivelsen är ju ett svar till mig personligen), att revisorerna:

“har rätt att få de upplysningar de behöver från styrelser, nämnder, aktiebolag och enskilda förtroendevalda – även när det gäller sekretessbelagd information.”

Det kallas “överförd sekretess”, sekretessen överförs till revisionen.

Jag reagerar på att kommunen skriver “har rätt att få”. Redan här antyder kommunen att revisorerna är, och ska vara, beroende av andra för att få upplysningar och information. Kanske speglar min reaktion det faktum att jag som ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige vid två tillfällen har varit tvungen att “blanda in” kommundirektören för att få svar på mina frågor till kommunen… (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (1)”.)

Senare i svaret utvecklar kommunen denna aspekt om rätten till information. Jag återkommer till det.

Nästa avsnitt,”Begränsningar vid myndighetsutövning”, är också av formell karaktär. Det handlar om myndighetsutövning mot enskild. Det har egentligen inte heller någon bärighet på den aktuella frågeställningen om Netpublicator.

Men sedan börjar det brännas… Kommunen skriver:

“Kommunal revision är en efterhandsgranskning. Revisorerna granskar inte arbetsmaterial eller utkast till beslut innan dessa har slutligt beslutats och dokumenterats.”

Det här är ett tungt och mycket viktigt påstående från kommunen. Det kan uppfattas som att det är det faktiska svaret och slutgiltiga argumentet för att neka Gunnar Lidell och revisorerna tillgång till Netpublicator.

Är det ett korrekt argument? Det tyckte i varje fall Benny Augustsson (S) som upprepade argumentet i TTELA och Mats Andersson (C) som gjorde detsamma i kommunfullmäktige.

Kommunen hänvisar inte till någon lag eller lagparagraf som stödjer påståendet om “efterhandsgranskning”. Det skulle, och borde, naturligtvis ha varit på sin plats. Men det är klart, det går inte att hänvisa till en lagparagraf som inte finns…

Däremot finns det faktiskt en oerhört central paragraf i Kommunallagen (KL) som handlar om “Revisorernas rätt till information”. Den paragrafen beskriver motsatsen till kommunens påstående. Jag tänker på KL 12 kap, 9 § (fetstilen är min):

“Nämnderna, fullmäktigeberedningarna, de enskilda ledamöterna och ersättarna i dessa, samt de anställda är skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för revisionsarbetet.

De ska också ge revisorerna tillfälle att när som helst inventera de tillgångar som nämnderna eller fullmäktigeberedningarna har hand om och ta del av de räkenskaper och andra handlingar som berör deras verksamhet.”

Det fetstilta är i detta sammanhang, enligt min mening, nyckelformuleringar i lagtexten. Och jag kan inte tolka lagen på annat sätt än att revisorerna har rätt att när som helst gå igenom, granska och kontrollera, dvs inventera, handlingar som rör deras verksamhet.

Jag tog också det säkra före det osäkra och rådfrågade tre olika AI-verktyg, Chat GPT, Google Gemini och Copilot. Så här svarade Chat GPT:

”Revisorernas rättigheter är lagstadgade och obligatoriska, inte förhandlingsbara. Revisorerna har rätt till full insyn. Det är inte något som kommunen, nämnder eller tjänstemän får inskränka eller bestämma över själva. Ingen i kommunen har rätt att neka revisorerna full insyn eller styra omfattningen av deras granskning. Revisorerna själva avgör vad de behöver granska, när och i vilken omfattning.”

Chat GPT är tydlig i sin förklaring om vad lagparagrafen innebär.

Det egentligen mest intressanta är dock att denna oerhört centrala lagparagraf överhuvudtaget inte nämns i kommunens svar. Och det är synnerligen anmärkningsvärt. Det är för mig en gåta att kommunen kan underlåta att nämna den paragraf i Kommunallagen som reglerar revisorernas rätt till information. Och det är nog fler än jag som undrar – utelämnas paragrafen medvetet…? Och i så fall – varför?

Bestämmelsen i KL 12 kap 9 § är mycket brett formulerad. Det är medvetet. Orsaken är att revisorernas rätt till handlingar är mycket vidsträckt, ännu mer omfattande än t ex enskildas rätt enligt offentlighetsprincipen. 

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) skriver:

“Tillgång till fakta och information är grundläggande för revisionen.” 

Tillgång till fakta och information är självklart en förutsättning och garanti för att revisorerna ska ha möjlighet att kunna fullgöra sina uppdrag. De måste ha tillgång till alla handlingar som är relevanta för granskningen, “när som helst”. Och det är logiskt. Syftet med revisionen är ju att kommunens verksamhet ska granskas. Den ska skötas på ett ändamålsenligt och ekonomiskt tillfredsställande sätt. Jag kan inte förstå annat än att för att kunna uppfylla denna uppgift måste revisorerna rent logiskt ha tillgång till underlag som ligger till grund för beslut, inte bara de färdiga besluten.

Kommunen håller dock inte med.

Fortsättning följer i inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (1)

24 juni, 2025 Lämna en kommentar

I kommunfullmäktige den 16 april släppte de förtroendevalda revisorernas ordförande Gunnar Lidell en politisk bomb. Han meddelade församlingen (se “Gunnar Lidell slutar som revisor!”):

“Jag kommer att till nästa fullmäktigemöte i maj begära entledigande från mitt uppdrag som revisor. … Min uppfattning är att den här församlingen och lite andra konstellationer i anslutning till församlingen fullmäktige mer eller mindre har i alla fall börjat devalvera revisorernas värde…”

Det blåste upp en mindre storm kring revisorerna i allmänhet och Gunnar Lidell i synnerhet. Spekulationernas vågor gick höga, vad var det som hade hänt?

Några dagar senare kom svaret. Lidell uppgav enligt TTELA att det fanns två skäl till att han begärde entledigande från uppdraget som revisor. (Se TTELA “Gunnar Lidell (M) lämnar uppdrag i kommunen – kritiserar val av SD-revisor”.) Det första skälet var ett missnöje över att Jan Appelqvist Palmqvist (SD) hade valts till revisor. Jan Palmqvist hade ju tidigare lämnat alla sina politiska uppdrag efter att TTELA hade avslöjat att han gjort närmanden mot en patient under sitt arbete inom psykiatrin. (Se TTELA “SD-politiker lämnar sina uppdrag efter TTELA:s avslöjande”.)

Gunnar Lidell nämnde emellertid inte Palmqvist vid namn i sin begäran om entledigande. Lidell skrev:

”SD centralt anser att man har en ”rigorös vandelsprövning” vid tillsättande av politiska uppdrag, ändå nominerade man som man gjorde vid senaste nomineringen till revisionen.”

Anders Strand (SD) har vad jag vet inte kommenterat SD:s utnämning av Palmqvist. Det är anmärkningsvärt men kanske inte förvånande. Det är inte första gången som SD och SD-ledamöter har visat bristande omdöme.

Det andra skälet för Gunnar Lidell, och enligt min mening på sätt och vis det principiellt viktigaste, var att revisorerna inte fick tillgång till det digitala ”verktyget” Netpublicator.

Netpublicator är en digital, molnbaserad plattform för digital möteshantering och säker dokumentdistribution. Netpublicator är särskilt anpassad för offentlig sektor med behov av att hantera känslig information. Samtliga ledamöter i Vänersborgs kommunfullmäktige, kommunstyrelse och nämnder har tillgång till plattformen. Men alltså inte kommunens 7 förtroendevalda revisorer.

Lidell skrev i sin begäran:

“Vi har frågat o begärt att få tillgång detta verktyg för att underlätta vårt arbete men tyvärr, kommunstyrelseförvaltningen har nekat oss, vi har informerat både KS o KF-presidier, men inget har hjälpt.”

Under de diskussioner som utspelade sig efter Lidells avgång gavs inga besked om orsakerna till varför inte revisorerna fick tillgång till Netpublicator. Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) uttalade sig i TTELA (se TTELA “Gunnar Lidell (M) lämnar uppdrag i kommunen – kritiserar val av SD-revisor”):

“Tillgång till handlingar finns på kommunens anslagstavla.”

Augustsson var bestämd i sin åsikt – Vänersborgs revisorer ska nöja sig med precis samma möjligheter att ta del av kommunens handlingar som vilken kommuninvånare som helst, eller rättare sagt, som vilken person i denna värld som helst. Vem som helst med en internetuppkoppling kan nämligen få tag i kommunala beslut.

1:e vice ordförande i kommunstyrelsen Mats Andersson (C) sa på fullmäktigesammanträdet den 21 maj

“Här känns det som att man vill påskina att man undanhåller någonting för revisionen, det gör man absolut inte.”

Hur nu Andersson kan vara säker på att inget undanhålls… Och sedan redogjorde Andersson för revisorernas uppgifter och rättigheter. Vilket knappast var Anderssons uppgift att upplysa fullmäktige och revisorerna om. (Se “KF (21/5): Debatt om Lidells avsägelse”.)

På samma sammanträde sa kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C):

“Jag har aldrig sagt att dom (=revisorerna; min anm) inte får tillgång till nånting som de begär.”

Ordförande Levin pratade alltså i jag-form. Det förstår jag fortfarande inte.

Det kan också tilläggas att Dan Nyberg (S) ansåg att det var fullständigt obegripligt att revisorerna inte fick tillgång till Netpublicator, och Nyberg slog kraftfullt fast:

“en revisor har per definition alltid rätt”

Inför sammanträdet den 21 maj hade jag skrivit till chefsjuristen på kommunstyrelseförvaltningen och bett om en skriftlig motivering till varför revisorerna inte hade tillgång till Netpublicator. Jag fick inget svar. Det förvånade mig inte, det hade hänt tidigare. (Se “KF: Sponsring och donationer 2”.) Med tanke på Mats Anderssons försäkran om att ingenting undanhålls alltså… Men som förra gången blandades kommundirektören in i mina förfrågningar. Och då liksom nu fick jag ett snabbt svar … 

Svaret från kommunens “Juridik och säkerhetschef” betraktar jag som ett officiellt och formellt svar från Vänersborgs kommun. Det gör jag trots att svaret uttryckligen enbart är ett svar på min fråga. Dokumentet avslutas nämligen med:

“2025-06-12, svar till frågeställare Stefan Kärvling via mail”

Jag har emellertid svårt att se att någon annan ska få ett annorlunda svar om de undrar varför Vänersborgs kommuns revisorer inte ska få tillgång till Netpublicator. Det ska även noteras att juridikchefen inte hänvisar till något formellt beslut. Det kan bara betyda att det inte finns något sådant. Och det är värt att uppmärksamma – det finns inget formellt beslut om att revisorerna inte ska få tillgång till Netpublicator. Varken av tjänstepersoner eller politiker…

Slutsatsen kan bara bli att det är kommunens “Juridik och säkerhetschef” som har bestämt eller i varje fall är ytterst ansvarig för de villkor som revisorerna ska arbeta efter. Det är en tjänsteperson som har beslutat, inte politikerna. Och det finns ingen annan motivering till detta beslut, som snarare tycks vara en beskrivning av vad som anses vara rätt hantering, än det dokument som jag har fått mig tillskickat.

Fortsättning följer i blogginlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor, ttela

Grannarna på Blåsut överklagar (3)

30 maj, 2025 1 kommentar

Anm. Fortsättning på inlägget “Grannarna på Blåsut överklagar (2) + Nyhet”.

Grannarna till de planerade husen på “Blåsut Höjd” anför flera skäl till att Länsstyrelsen ska upphäva byggnadsnämndens bygglov. Grannarna ägnar stort utrymme till den kanske allra viktigaste frågan – vad säger detaljplanen?

I blogginlägget “Bygglov beviljat på Blåsut (1)” diskuterades detaljplanen, men då utifrån byggnadsnämndens perspektiv. Nämnden ansåg ju att detaljplanen från 1931, justerad 1933 och 1936, medgav att det uppfördes fem flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader, totalt 24 lägenheter. Jag skrev också att byggnadsnämnden enligt mitt sätt att se gjorde en mycket “välvillig” tolkning av detaljplanen, dvs en mycket subjektiv bedömning. Och det anser även sakägarna (grannarna)… De har, inte helt överraskande, en annan bedömning.

Stadsplanen för fastigheten Blåsut 2:18 är alltså från 1931. Den justerades senare (två gånger) och enligt bestämmelserna gäller den idag som detaljplan.

Det finns även text i den gamla stadsplanen som kompletterar kartan, eller om det är tvärtom. I överklagan finns det ett längre “klipp” från stadsplanen. Jag har kortat ner det lite:

Texten på bilden ovan är från justeringarna av stadsplanen 1933 (punkt 15 och 16) och punkt 21 från 1936. Texten lyder:

“15. Å med BÖ betecknat område får högst en femtedel (1/5) av tomts yta bebyggas.
16. Huvudbyggnad skall, därest den icke kopplas med byggnad å grannes tomt, förläggas, om dess höjd överstiger fem (5) meter på minst sex (6) meters avstånd från grannes tomtgräns, och om byggnader är lägre på minst fyra och en halv (4,5) meters avstånd.

1/5 1936 21. För den med BÖ2 betecknade kvartersmarken skall dessutom gälla följande:
a. Tomtplats må ej utan synnerliga skäl givas mindre areal än 1000 kvadratmeter.”

På fastigheten får det enbart byggas för bostadsändamål (eller sådant handels- och hantverksändamål, som ej inverkar på byggnadens karaktär av bostadshus) och det ska vara fristående hus (vid tomtgräns kan sammanbyggnad ske).

De klagande anser alltså att det beviljade bygglovet inte är förenligt med detaljplanen. De menar att det i sammanhanget bör noteras att vid tolkning av en detaljplan ska den lagstiftning och praxis som gällde vid tiden för detaljplanens antagande beaktas. De hänvisar till rättsfallet RÅ 1990 ref 30:

“Alla planbestämmelser, inklusive de som handlade om byggnadshöjd och våningsantal, skulle alltså tolkas utifrån den lagstiftning och praxis som gällde när planen antogs.”

Grannarna hänvisar också till domar av MÖD, Mark- och miljööverdomstolen som har slagit fast detta. (Se mål nr P 8223-14 och P 6512-17.)

Ett problem i sammanhanget är att det inte finns någon definition av ”fristående hus” i 1931-års stadsplanelag (Stadsplanelag 1931:142). Inte heller är begreppet en- och tvåbostadshus definierade.

Det är alltså inte lätt att tolka och tillämpa gamla detaljplaner i dagens situation, men i överklagan går grannarna in på djupet. De menar att eftersom fastigheten, Blåsut 2:18, är betecknad med bokstaven Ö, öppet byggnadssätt, utesluter det flerfamiljshus. Grannarna hänvisar till rättsfallen MÖD 2016:18, MÖD P 6512-17 och MÖD P 3431-18.

De planerade husen kan inte heller definieras som ”fristående hus” menar de. I så fall skulle det handla om ett bostadshus som innehåller högst två bostadslägenheter och att det är självständigt, både visuellt och funktionellt. Och inte heller det handlar det om i det här fallet.

“Det innebär också att ingen av oss grannar överhuvudtaget ens kunnat drömma om att bo granne med fem stora huskroppar med totalt 24 lägenheter eftersom detaljplanen anger två enbostads- eller tvåbostadshus, Dvs maximalt 4 ”lägenheter”. 20 extra lägenheter är knappast en liten avvikelse och absolut inte något som en närboende bör anses kunna förvänta sig utifrån detaljplanen.”

Om Länsstyrelsen skulle komma fram till att bygglovet trots allt är ok uppkommer problem vad avser tomtplatsen skriver grannarna vidare.

“I mäklarens prospekt för lägenheterna anges att man på bottenplan får ”nyttjanderätt till egen trädgård…”. Om dessa fyrbostadshus kan anses vara ”friliggande en- eller två bostadshus” innebär det, att det också blir möjligt att uppföra friggebodar och Attefallshus eftersom sådana fristående komplementhus får uppföras till just friliggande en- eller tvåbostadshus.”

I det läget blir byggnationen planstridig eftersom det i detaljplanen står (se citatet ovan från den gamla detaljplanen):

”tomtplats må ej utan synnerliga skäl givas mindre areal än 1000 kvadratmeter.”

Det saknas synnerliga skäl för en tomtplats som understiger 1000 m² skriver grannarna:

“Undantaget är i tomtgräns – men fastigheten 2:18 är endast en tomt så undantag kan inte göras.”

Det står också i överklagan att två av de grannar som köpte varsin fastighet i området frågade kommunen innan köpet, vilken bebyggelse som kunde väntas i området. Det sägs för övrigt det var fler. De fick svaret av bygglovsenheten att detaljplanen från 30-talet var robust.

Det ska sägas att i överklagan är ovanstående resonemang ännu mer komplicerat och det hänvisas till ytterligare källor och domar. Men slutsatsen blir kort och gott – byggnadsnämndens bygglov strider mot detaljplanen.

Sakägarkretsen är även bekymrad över vilka effekter som avrinningen från de många hårdgjorda ytorna samt borttagande av vegetation kommer att få för fastigheterna mot Rostvägen och Katrinedalsvägen. Det blir allt oftare skyfallstiknande nederbörd och grannarna skriver att avrinningen från höjden har ökat kraftigt. Det är ett känt faktum att översvämningar på Blåsut inte är något ovanligt.

“En konsekvens- och riskanalys tillsammans med utredning kring påverkan av dagvattenavrinning saknas trots att det begärts som del av sakägarkretsens yttrande vid exploaterarens bygglovsansökan.”

De planerade flerbostadshusen på Blåsut Höjd ligger högt och sakägarna är bekymrade. De befarar att vattenavrinningen ökar ner mot deras fastigheter. De skriver att dagvattensystemets kapacitet redan idag är för låg och att brunnarna inte klarar av att svälja allt dagvatten vid regn.

Det är värt att nämna, som avslutning på detta avsnitt, vad Miljö- och hälsoskyddsnämnden anser om detaljplanen. Nämnden har nämligen avgett ett yttrande över bygglovsansökan, före byggnadsnämndens beslut alltså.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden skrev:

“Bygglovsprövningen sker utifrån en detaljplan från 1930, då behovet och synen på grönområden och bostadsnära natur inte var densamma som idag. Fastigheten utgör ett av de sista grönområdena i ett annars tätbebyggt bostadsområde. Behovet av tillgång på allmänna grönytor bör vägas mot exploatering. I aktivitetslistan till kommunens översiktsplan punkt 7.1 lyfts behovet av att inventera gamla detaljplaner för att bedöma var behovet av uppdatering är som störst. Miljö- och hälsoskyddsnämnden anser att kommunen innan grönområdet bebyggs genomlyser den aktuella planens betydelse för uppfyllande av nationella mål, rekommendationer och riktlinjer för hur mycket grönska en stad behöver utifrån till exempel tillgång, nåbarhet och ekosystemtjänster.”

Grannarnas överklagan innehåller även ett längre avsnitt om naturvärden. Då kommer jag tillbaka till Miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrande.

Fortsättning följer i blogginlägget Grannarna på Blåsut överklagar (4)

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

 

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Juridik, Rostvägen Blåsut