Arkiv

Archive for the ‘strandskydd’ Category

Grönvik (4): Bert hittar fel

14 augusti, 2025 Lämna en kommentar

Mina tre blogginlägg om “Bert och Grönvik” lockade ganska många läsare. En av dem var Bert Karlsson själv…

Bert Karlsson är en handlingens man, han ringde upp – antagligen direkt efter att han hade läst inläggen. Bert påpekade att det fanns felaktiga uppgifter i bloggarna. Han var inte upprörd, han ville bara att uppgifterna skulle rättas till. Och det ville jag med. Det ska naturligtvis inte finnas uppgifter i inläggen som inte stämmer. Han förklarade och jag lyssnade.

Bert började med vägbommen. Den har funnits på Grönvik sedan mycket länge påstod han.

“Det var kommunen som satte upp den.”

Och det stämmer. Det fanns en vägbom vid infarten till Grönvik ända tills Bert bytte ut den mot en ny. (På bilden syns den gamla bommen bakom den nya stolpen.) Den tidigare bommen var gammal med hänglås, och nyckeln till hänglåset fanns på campingens reception. Den nya vägbommen är modernare, men man kan fortfarande gå till receptionen och hämta “nyckeln”.

Så det är alltså inte Bert Karlsson som har bestämt att “stänga ute” allmänheten från Grönvik med en vägbom. Vilket en vägbom faktiskt kan göra, i varje fall symboliskt. Men det finns ju ganska många parkeringsplatser bredvid småbåtshamnen alldeles utanför bommen, så det är lätt att gå in på området utan att bommen behöver fällas upp…

Bert hade rätt. Samtidigt var jag på sätt och vis glad för att jag hade haft fel.

De mobila servicehus/toaletter som Bert vill ställa ut vid Grönvik ska vara öppna för allmänheten. Det förvånade mig, men Bert försäkrade att så var fallet, det var hans plan. Jag glömde dock fråga om det är tänkt att allmänheten ska hämta nyckeln i receptionen, men jag antar det. Hur som helst, servicehus för allmänheten på Grönvik vore något väldigt positivt. Det var bra att jag hade fel.

Bert berättade förresten att det fanns en gammal kommunal toalettbyggnad på Grönvik när han anlände till området. Den var i så dåligt skick att kommunen rev den, men ersatte den inte. Och så är det ofta i kommunen – underhåll av byggnader har aldrig varit kommunens styrka…

Det var många fler saker i området som var i dåligt skick när Bert kom till Ursand. Bert passade på att berätta om bryggorna på Ursand, samma bryggor där jag för 60 år sedan (herregud!) tog mina första riktiga simtag. Bryggorna var i så dåligt skick att kommunen förbjöd folk att gå ut på dem. Vad jag minns så rev kommunen sedan bryggorna… En “lösning” som inte används alltför sällan i Vänersborg. De bryggor som nu finns på plats har Bert fixat.

Det finns förresten ett gammalt hus, ägt av kommunen, mellan bryggorna och Berts nybyggnationer vid den gamla kiosken, vid den nuvarande restaurangen. Det huset är förfallet och det vill Bert göra i ordning, eller bygga nytt. Han har dock inte ansökt om bygglov än. Det beviljar säkerligen byggnadsnämnden.

Men om nu kommunen inte underhåller sina byggnader så städar i varje fall kommunvärdarna stranden på Ursand. Det är nämligen kommunen som ansvarar för badstranden. Det var inte helt lätt att utläsa av arrendeavtalet från 2011.

Detsamma gällde ansvaret för själva småbåtshamnen på Grönvik. Det var inte heller helt lätt att avgöra från arrendeavtalet, som förresten bara gäller till den 31 december 2026. Bert berättade att kommunen inte hade gjort något med hamnen, inga reparationer, inget underhåll osv. Det bekräftades för övrigt av samhällsbyggnadsförvaltningen.

Bert menade att på Grönviks småbåtshamn:

“har jag lagt nån miljon och rustar gärna upp den ännu mer om det behövs. Jag vill ha båtturister. Det kommer ibland folk från Vänersnäs som ligger över här och seglar tillbaka nästa dag.”

Det var som jag trodde alltså, kommunen har inte gjort något med småbåtshamnen.

Men inte vill väl några båtar lägga till på Grönvik i framtiden? Det ska ju bli ställplatser alldeles vid båtplatserna. Båt- och campinggäster kommer att sitta i knät på varandra.

Byggnadsnämnden hade skrivit i sitt beslut om strandskyddsdispens att det fanns en:

“uppskattningsvis 500 kvadratmeter stor grönyta närmast båtplatserna”

”Närmast båtplatserna” är vid det gröna krysset på kartan till vänster. Jag förutsatte därför att det var där som grönytan skulle ligga. Det stämde inte. Det visade sig att de 500 kvm grönyta låg på den södra sidan av Grönvik, där det inte fanns några båtplatser. (Se karta till höger.) Du tänkte fel sa Bert. Jag vet inte om jag gjorde det. Det var nog snarare byggnadsnämnden som gjorde det… Igen, tänkte jag för mig själv…

Bert var noga med att påpeka att Ursand Resort & Camping inte hänvisar campinggäster till sydsidan på Grönvik.

“De som ställer sig där gör det på eget bevåg.”

Sa Bert med eftertryck. Han sa också, även det med ett visst eftertryck, att han inte hade dragit (grävt) några VA-ledningar på Grönvik. Det hade jag inte skrivit heller, men på Facebook hade någon påstått det.

Det var trots allt inte så många fel i blogginläggen. Det var snarare kompletteringar som Bert ville lyfta. Samtidigt skrev jag ju en hel del annat som Bert inte förnekade eller hade synpunkter på… Fast förresten, det glömde jag nästan. Bert hade fått viten av byggnadsnämnden… I varje fall någon gång. Och då var det säkert befogat… (Jag har inte “grävt” vidare i det.)

Jag framförde självklart mina och flera vänersborgares synpunkter till Bert. Även om han redan hade läst dem. Allmänheten får inte utestängas från Grönvik, sa jag. Det ska inte finnas några ställplatser på Grönvik och det ska finnas en fri passage längs stranden, både på nord- och sydsidan. Grönområdena ska behållas och hamnen borde göras i ordning. Fortsatte jag, med ett visst eftertryck…

Det tycker jag också, sa Bert.

Öhh…

Men varför lämnade du då in önskemål om ställplatser på Grönvik? Ställplatser som byggnadsnämnden dessutom beslutade att bevilja.

Svaret förvånade mig, men mer om det i nästa inlägg – se ”Berts planer för Grönvik (5)”.

==

Kategorier:Byggnadsnämnden, friluftsliv, strandskydd, Ursand

Bert och Grönvik (3)

5 augusti, 2025 2 kommentarer

Anm. En direkt fortsättning på blogginlägget “Bert och Grönvik (2)” som i sin tur fortsättning på ”Bert och Grönvik (1)”.

Byggnadsnämnden i Vänersborg beslutade den 4 mars 2025 att:

“1) Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för uppställning av mobila servicehus årligen mellan 15/6-15/8.”
“2) Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för uppställning av campingenheter, belysning samt anläggande av väg årligen mellan 15/6-15/8.”

Beslutet innebar att Bert Karlsson och Ursand Resort & Camping skulle få utöka Ursands camping under somrarna till att också omfatta Grönvik. Det var ett beslut som gick emot den inställning som Vänersborgs kommun hade haft ända sedan Bert och kommunen skrev på arrendeavtalet 2011. Kommunen har hela tiden sett Grönvik som en småbåtshamn och ett område som skulle vara fritt från campare och öppet för allmänheten.

Å andra sidan har säkerligen Bert haft tankar kring ställplatser och camping ända sedan han skrev på arrendeavtalet. I avtalet finns en paragraf med en formulering som inte är helt solklar (se “Bert och Grönvik (1)”):

“Arrendatorn skall ombesörja och bekosta arrendeområdets och de ingående anläggningarnas underhåll, reparationer, drift och skötsel. Åtagandet omfattar hela området även badstrand samt hamnen i Grönvik.”

Det verkar som om det är Berts ansvar att plocka skräp på Ursands strand (även om jag hört Bert förneka det, men ”han” gör det likväl) och tömma papperskorgarna på Grönvik. Men jag kan ändå inte se att kommunen skulle kunna kräva av Bert att han ska underhålla och reparera hamnen i Grönvik, som var i dåligt skick redan när Bert skrev på arrendeavtalet. (Återkommer till hamnen i Grönvik.) Samtidigt är det Bert och Ursand Resort & Camping som hyr ut båtplatserna i Grönvik. Platserna omfattas tydligen av arrendeavtalet. Men det torde vara små intäkter och kan knappast täcka kostnaderna för eventuellt underhåll, reparationer osv på Grönvik.

Motiveringen till byggnadsnämndens ändrade inställning, som innebar att Ursand Resort & Camping skulle beviljas strandskyddsdispens och bli en del av campingen under somrarna, var ganska svag och kanske till och med undermålig. Jag angav några skäl i mitt förra blogginlägg. Jag tänkte utveckla dessa tankar eftersom byggnadsnämndens inställning till strandskyddsdispenser har varierat både historiskt och beroende på vem som har sökt och vilka objekt det gällt. Det är viktigt att fastighetsägare och andra kommuninvånare kan ta del av hur byggnadsnämnden faktiskt resonerar kring olika dispenser.

I bedömningen om att tillåta “uppställning av campingenheter” på Grönvik skrev nämnden:

“Ansökan avviker från den gällande detaljplanen, som föreskriver småbåtshamn, men bedöms vara ett lämpligt komplement till den nuvarande användningen. I det här fallet bedöms avvikelsen som mindre och anses inte motverka planens övergripande mål, varför den kan godtas.”

Det är enligt min mening att tänja på både verklighet och detaljplan alltför mycket. Den gällande detaljplanen från 2016 (planen kan laddas ner från kommunens hemsida – se här) är mycket tydlig med att gräsytorna ska bevaras. Att nu tillåta “uppställning av campingenheter” på gräset längs stranden är enligt min mening något helt annat än en “mindre avvikelse”.

Sedan kan man undra hur campingenheter kan betraktas som ett “lämpligt komplement” till en småbåtshamn…

Och hur blir det med småbåtshamnen, hur attraktiv och använd blir den med alla “campingenheter”? Det är svårt att se båtar lägga till i hamnen enbart några meter från husbilarna, som med tält, stolar, bord och grillar dessutom har en tendens att breda ut sig. Och det är inte båtägarna som samtidigt har sina husbilar vid båtplatserna… Men det är kanske Bert Karlssons problem.

I nämndens motivering stod det vidare:

“De kompletterande platserna för campingenheterna förbättrar underlaget för en ekonomiskt hållbar drift av de för områdets ändamålsenliga användning nödvändiga servicebyggnaderna som avses i den planlagda byggrätten.”

Det stämmer naturligtvis, men om det inte fanns några “campingenheter” på Grönvik så behövs inte heller några servicehus. Servicehusen ska ju vara till för camparna och inte för allmänheten, precis som på Ursands camping. (Vad menas förresten med “områdets ändamålsenliga användning”?)

Nämnden skrev vidare:

“Inte heller försvårar platserna för hamnändamålet under förutsättningen att en lämplig och uppskattningsvis 500 kvadratmeter stor grönyta närmast båtplatserna hålls fri från uppställning av campingenheter för att kunna användas av båtturisterna som sammanhängande lek- och vistelseyta.”

Det är svårt att se på kartan var dessa 500 kvm finns. Antagligen tänker sig nämnden ytan mellan ställplatserna och hamnkanten. (Se krysset nedan.)

 500 kvm skulle innebära i runda slängar ett avstånd på 10 meter mellan båtarna och husbilarna. Men är det verkligen ett tillräckligt avstånd? Kommer inte campingturisterna ändå att känna att båtturisterna inkräktar på deras “hemfridszon”, och tvärtom? Och hur mycket skulle bli kvar av gräsmattan för campingturisterna på andra sidan husbilarna?

Som sagt, detta skulle kunna betraktas som Berts problem och inte kommunens. Men…

Det verkar som om gräsytorna på den norra sidan av Grönvik, dvs på fastigheten Kleverud 1:5, kommer att bli reserverade enbart för båt- och campinggäster. Det innebär i så fall att hela denna del av Grönvik inte kommer att vara tillgänglig för allmänheten. Om man studerar “markplaneringskartan” ovan, så verkar det som att passagen för allmänheten huvudsakligen eller enbart ska gå via GC-vägen norr om den befintliga gräsytan.

Det kommer med andra ord inte att finnas någon säkerställd “fri passage längs stranden”, som det också står i byggnadsnämndens beslut. Och det är ett problem för kommunen.

Vidare står det i nämndens motivering:

“Särskilt skäl till att lämna dispens är att anläggningen behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området”

Det förstår jag inte. Det finns ju ingen pågående verksamhet just nu på Grönvik, bortsett från att det finns ca 10 båtplatser som Bert kan hyra ut. Det är inte, och har aldrig varit, tillåtet med ställplatser runt småbåtshamnen, med undantag av de regler som gäller för allemansrätten. Och det kan man ju knappast kalla “pågående verksamhet”.

Man får tycka vad man vill om byggnadsnämndens motiveringar för sitt beslut men att bevilja “strandskyddsdispens för uppställning av campingenheter” håller enligt min mening inte. Man får känslan av att nämnden hade bestämt sig innan och att motiveringarna sedan formulerades i efterhand.

Byggnadsnämnden beviljade också strandskyddsdispens för mobila servicehus på Grönvik. Det var, som jag skrev i mitt förra inlägg, svårt att förstå. Den gällande detaljplanen tillåter ju redan byggnader för detta ändamål, dessutom på samma plats.

Det behövs servicehus på Grönvik – för både båtgäster och allmänhet. Problemet är, som vanligt frestas jag skriva, att kommunen inte har ordnat detta för länge sedan. Det har vidare sedan lång tid tillbaka föreslagits i kommunens planer att småbåtshamnen skulle byggas ut åt norr. Själva småbåtshamnen sägs också vara för grund för att kunna fylla sin funktion på ett bra sätt. Och hela hamnen, förutom ca 10 platser, har varit raserad, oanvändbar och misskött av kommunen redan innan Bert kom till Ursand… Vad jag förstår så är det Bert Karlsson som rustat upp “kajkanten” där de 10 båtplatserna finns.

Jag antar att byggnadsnämnden vill att Bert ska ordna saker som kommunen inte själv har förmått att ta tag i och fixa. Och självklart förstår jag att Bert inte vill lägga några (mer) pengar på Grönvik utan att få möjlighet till inkomster på sina satsningar. Det stämmer, som nämnden skrev:

“De kompletterande platserna för campingenheterna förbättrar underlaget för en ekonomiskt hållbar drift…”

De eventuella investeringar som Bert gör i Grönvik måste naturligtvis ge intäkter. Men jag har svårt att se att dessa investeringar skulle gynna kommuninvånarna. Kommuninvånarna kan bli av med ett populärt utflyktsmål, och vad får de istället? Ingenting, tvärtom – en stor del av Grönvik privatiseras och blir inte tillgängligt.

Min inställning är att om kommunen ska ge Bert möjligheter att tjäna pengar på sin verksamhet, så måste kommunen få något tillbaka. En win-win-lösning borde i så fall vara utgångspunkten för diskussioner och förhandlingar. Det skulle t ex kunna vara att servicehusen är öppna också för allmänheten eller att småbåtshamnen ställs i ordning och eventuellt byggs ut – i utbyte mot ställplatser i närheten av Grönvik mot campingen till, för uthyrning året runt. Eller sjöbodar nere vid restaurangen. Eller en “Smögenbrygga”. Samtidigt har jag mycket svårt att se att kommunen skulle acceptera att allmänheten utestängs från Grönvik eller att den fria passagen längs strandkanten inte säkerställs. 

Bert Karlsson har gjort mycket positivt på Ursand. Det är möjligt att han kan göra det även på Grönvik, men Vänersborgs kommun får inte glömma att sätta kommuninvånarnas intressen i första rummet. Det gör inte byggnadsnämnden, som jag ser det, med den beslutade strandskyddsdispensen och markplaneringen.

Bert Karlsson har genom åren haft många synpunkter på Vänersborgs kommun. Och inte helt sällan har han haft rätt. Men som helhet har Bert behandlats väldigt annorlunda av kommunen – och det på ett för Bert positivt sätt. Han har t ex påbörjat flera byggnationer på Ursand innan han fått bygglov. Det mesta har accepterats i efterhand utan viten eller andra “disciplinära åtgärder”. Det är en stor, ja till och med väsensskild, skillnad mellan behandlingen av Bert Karlsson på Ursand och t ex Magnus Larsson i Sikhall.

Men denna gång har Bert Karlsson varit alltför “snabb” för att det ska accepteras anser jag.

Bert har inte bara börjat verkställa byggnadsnämndens beslut, trots att beslutet inte vinner laga kraft förrän Länsstyrelsen har godkänt det. Bert har också “anpassat och vidgat” nämndens beslut – hela Grönvik har privatiserats…

På Grönvik står husbilarna längs stranden runt hela småbåtshamnen. De står både på den norra och södra sidan, både på fastigheterna Kleverud 1:5 och Djupedalen 2:1. De står så nära strandkanten att det inte finns någon fri passage. Markeringar och skyltar för ställplatserna på nordsidan visar också att platserna ska vara ända fram till strandkanten. Och det finns definitivt inga 500 kvm grönyta mellan ställplatserna och hamnkanten. Det verkar också vara el framdraget till flera ställplatser. Och det som jag reagerar allra mest på, en elektriskt styrd vägbom har satts upp med passerkort för camparna… Kommuninvånarna har i praktiken stängts ute.

Länsstyrelsen har alltså beslutat att överpröva byggnadsnämndens beslut om att bevilja Ursand Resort & Camping och Bert strandskyddsdispens. Både jag och sannolikt även Bert Karlsson är nog ganska övertygade om att Länsstyrelsen kommer att avslå ansökan och upphäva byggnadsnämndens beslut. Det är dock inte Länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet. Det är kommunen som ska kontrollera så att Ursand Resort & Camping inte gör något man inte får.

Till sist.

Den 11 december 2024 antog Vänersborgs kommunfullmäktige en Friluftsstrategi. I strategin slås det fast att det övergripande syftet med kommunens friluftslivsarbete bland annat är att göra friluftslivet tillgängligt samt att utveckla och bevara friluftsområden.

Det är som det brukar vara i Vänersborgs kommun, skillnad mellan ord och handling…

Anm. Det blev en fortsättning… Se ”Grönvik (4): Bert hittar fel”.

==

Kategorier:Byggnadsnämnden, friluftsliv, Länsstyrelsen, strandskydd, Ursand

Bert och Grönvik (2)

3 augusti, 2025 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på blogginlägget “Bert och Grönvik (1)”.

Tjänstepersonerna i miljö- och byggnadsförvaltningen var negativa till Bert Karlssons och Ursand Resort & Campings ansökan om strandskyddsdispens för att möjliggöra ställplatser och servicehus i Grönvik. Förvaltningen ville avslå ansökan. Nu var det dags för politikerna i byggnadsnämnden att komma in i bilden.

Berts ansökan om strandskyddsdispens diskuterades i början av januari 2025 i byggnadsnämndens presidium. I presidiet sitter två politiker, ordförande Benny Jonasson (S) och vice ordförande Piotr Gabrys (M). Mötet resulterade i en skrivelse den 24 januari från förvaltningen till Ursand Resort & Camping. Ärendet beskrevs med rubriken:

“Strandskyddsdispens och bygglov för nybyggnad av mobila servicehus, anläggande av uppställningsplatser samt marklov för fällning av träd.”

Jag vet inte att jag har stött på “mobila servicehus” och “fällning av träd” i några handlingar tidigare. Det är möjligt att parterna har haft kompletterande telefonkontakter. Eller också var det ett eget initiativ av presidiet. Men så kom det viktiga beskedet:

“Ärendena om strandskyddsdispens respektive säsongslov för uppställningsplatser för husvagn/husbilar vid Grönvik har diskuterats i Byggnadsnämndens presidium som uttrycker sig försiktigt positiva till att kunna pröva uppställningsplatser som ett komplement till hamnverksamheten. Det förutsätter dock att förslaget minskas ner, nuvarande förslag är alltför dominerande för att kunna utgöra ett komplement.”

Det var en stor förändring i kommunens syn på Grönvik.

Förvaltningen uppmanade Bert Karlsson och Ursand Resort & Camping att skicka in en ny markplaneringsritning över bland annat ställplatser, gångvägar, belysning, parkering och träd som skulle påverkas. Och det gjorde Bert.

Den 7 februari lämnades följande nya förslag in till förvaltningen:

Förslaget gick på remiss till Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Nämnden skulle uttala sig om förslagets påverkan på växt- och djurlivet. Och det gjorde nämnden – och kom till följande slutsats: 

“Miljö- och hälsoskyddsnämnden anser att strandskyddsdispens inte kan ges för servicehus, ställplatser, in- och utfart till nya ställplatser samt belysningsstolpar/belysningspollare på fastigheten KLEVERUD 1:5.”

Miljö- och hälsoskyddsnämnden bedömde att området hade höga naturvärden. Grönvik hade mycket goda förutsättningar för fladdermöss och förekomst av flera olika fladdermusarter. Planerad ny in- och utfart skulle hamna inom skyddsavstånd till gamla, grova ädellövträd (ekar) och anläggande av vägen skulle innebära en påtaglig risk för skada på dessa träd. Övergångszonen mellan Vänern, stranden och de grova träden var en värdefull naturmiljö. Belysning av området kunde störa den biologiska mångfalden genom att direkt belysning och ljusföroreningar skulle kunna påverka djurs och växters aktiviteter och livscykler negativt.

Den 27 februari blev Bert och Ursand Resort & Camping informerade om att:

“ansökan om strandskyddsdispens strider mot strandskyddets syften att långsiktigt bevara goda livsvillkor för djur och växter. Miljö- och byggnadsförvaltningen bedömer därför att dispens inte kan ges.”

Miljö- och byggnadsförvaltningen ansåg fortfarande inte att Grönvik skulle bli en del av Ursands camping. Och det alltså enbart med argument kring djur och växter. Vad ställplatser skulle innebära för allemansrätten och allmänhetens tillträde till Grönvik nämndes det ingenting om. Som jag ser det borde det vara viktigare argument än djurs och växters livsvillkor. Fladdermöss, grodor etc skulle ju faktiskt kunna flytta ett antal meter till ett nytt ställe… Det saknas ju inte skog och natur i området.

Tjänstepersonerna lade alltså fram ett förslag om avslag av Berts ansökan för politikerna i byggnadsnämnden. För som vanligt gällde:

“Förvaltningen har inte rätt att ge avslag. Därför kommer din ansökan att beslutas av politikerna i byggnadsnämnden.”

Den 4 mars 2025 behandlade byggnadsnämnden ärendet ”Ansökan om strandskyddsdispens”. Det kan nämnas att de ordinarie ledamöterna Pontus Gläntegård (V) och Roger Karlsson (-) inte var på plats. Gläntegård ersattes av Monica Öst (MBP) och Karlsson av Kenny Sandhöj (SD).

Byggnadsnämnden beslutade:

“1) Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för uppställning av mobila servicehus årligen mellan 15/6-15/8.”

“2) Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för uppställning av campingenheter, belysning samt anläggande av väg årligen mellan 15/6-15/8.”

Ett villkor ingick i beslutet på punkt 1:

“Inga träd får tas ned inom ytan där servicehusen skall placeras”

Byggnadsnämnden redogjorde i vanlig ordning för skälen till besluten:

“Mobila servicehus
Dispensen motverkar inte strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet.

Särskilda skäl till grund för dispens är att anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området (7 kap. 18c § pkt 3 MB) och att den behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området (7 kap. 18c § pkt 5 MB).

Fri passage längs stranden kan säkerställas.

Området ingår i riksintresse enligt 4 kap. 1 – 2 §§ MB så kallat geografiskt läge Vänern med öar och strandområden. En dispens för ett mobilt servicehus bedöms inte skada riksintresset.

Åtgärden överensstämmer med gällande detaljplan.”

Och beslut nr 2 som handlade om “Uppställningsytor för campingenheter”:

“Dispensen motverkar inte strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet.

Särskilda skäl till grund för dispens är att anläggningen behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området (7 kap. 18c § pkt 4 MB).

Ansökan avviker från den gällande detaljplanen, som föreskriver småbåtshamn. En strandskyddsdispens får inte beviljas i strid med detaljplanen, men små avvikelser kan godtas om de inte står i motsats till planens syften eller bestämmelser (2 kap. 6 § tredje stycket MB). I detta fall bedöms avvikelsen som mindre, detta eftersom åtgärden är ett lämpligt komplement till den nuvarande användningen och inte motverkar planens övergripande mål, vilket gör att den bedöms kunna godtas.

Fri passage längs stranden kan säkerställas.

Området ingår i riksintresse enligt 4 kap. 1 – 2 §§ MB så kallat geografiskt läge Vänern med öar och strandområden. En dispens för ett mobilt servicehus bedöms inte skada riksintresset.”

Den nya uppdaterade “detaljplanen” (markplaneringen) överensstämde helt med det förslag som lämnades av Bert Karlsson.

Jag förstår egentligen inte varför nämnden behövde fatta ett beslut om mobila servicehus. Redan detaljplanen från 2016 tillät ju att ”mindre byggnader för service får uppföras” – på samma plats som de mobila servicehusen nu får placeras.

Det bör också noteras att ställplatserna bara finns på fastigheten Kleverud 1:5, den norra delen av småbåtshamnen. Det finns inga platser på den södra sidan, på fastigheten Djupedalen 2:1.

Protokollet från byggnadsnämndens sammanträde är tämligen omfattande. Skälen för besluten utvecklas till exempel ytterligare. Det är emellertid inget nytt som framförs jämfört med de tidigare angivna skälen. Dock så noterar jag följande, som inte har nämnts i några handlingar tidigare:

“De kompletterande platserna för campingenheterna förbättrar underlaget för en ekonomiskt hållbar drift av de för områdets ändamålsenliga användning nödvändiga servicebyggnaderna som avses i den planlagda byggrätten.”

Det finns påståenden i skälen till besluten som jag skulle ha sett utvecklades mer. Jag har t ex lite svårt att få vägbommen vid infarten till Grönvik (se markplaneringen ovan) att stämma med “allmänhetens tillgång till strandområden”. Eller att “goda livsvillkor för djur- och växtlivet” bevaras, när Miljö- och hälsoskyddsnämnden påstår det motsatta. Eller att uppställning av campingenheter är en avvikelse som bedöms som mindre. Eller att “fri passage längs stranden kan säkerställas” när husbilarna står några meter från strandkanten. Det duger knappast att skriva:

“Platserna för campingenheterna är inte inhägnade eller markerade som någon tomtliknande yta”

Jag tänkte återkomma i ett sista blogginlägg med fler tankar kring nämndens skäl och motiveringar till sitt beslut. Det tänkte jag göra eftersom byggnadsnämndens inställning till strandskyddsdispenser har varierat både historiskt och beroende på vem som har sökt och vilka objekt det gällt. Det är viktigt att fastighetsägare och andra kommuninvånare kan ta del av hur byggnadsnämnden faktiskt resonerar kring olika dispenser.

Byggnadsnämnden fattade beslutet med acklamation. Nämndens båda SD:are Torbjörn Moqvist och Kenny Sandhöj yrkade på förvaltningens förslag till beslut, nämligen:

“att ge strandskyddsdispens för service samt att inte ge strandskyddsdispens för uppställning av campingenheter.”

I byggnadsnämndens beslut står det också, som det gör i alla beslut som handlar om beviljande av strandskyddsdispenser:

“Kommunens beslut om dispens sänds till länsstyrelsen som har att pröva om det finns skäl att överpröva beslutet. Länsstyrelsen ska fatta beslut om ärendet ska överprövas eller inte inom tre veckor från det att de har tagit del av beslutet. En överprövning kan leda till att länsstyrelsen upphäver kommunens beslut.”

Länsstyrelsen fattade sedan beslutet om att överpröva byggnadsnämndens beslut. Och fram tills Länsstyrelsen har meddelat sitt slutliga beslut får inte nämndens beslut verkställas. Det är detta som är orsaken till Berts ilskna uttalande i TTELA om Länsstyrelsen och “deras jävla regelverk med strandskydd”. (Se “Bert och Grönvik (1)”.) Bestämmelserna om strandskydd hittar man för övrigt framför allt i Miljöbalken, 7 kap.

Bert Karlsson har dock inte väntat på Länsstyrelsens beslut…

Anm. Fortsättning följer i blogginlägget ”Bert och Grönvik (3)”.

==

Kategorier:Byggnadsnämnden, friluftsliv, Länsstyrelsen, strandskydd, Ursand

Bert och Grönvik (1)

31 juli, 2025 2 kommentarer

Ursand ska bli platsen för en TV-inspelning. Det berättade TTELA i måndags på sin hemsida. (Se TTELA “SVT:s King Karavan spelas in på Ursand”.) Den nya realityserien King Karavan ska ha sin bas på Ursand. Serien ska emellertid inte handla om Bert Karlssons bravader utan om epatraktorn och epakulturen i stort. Det kan nog bli spännande, i varje fall för ungdomar…

Bert Karlsson gör avtryck var han än kommer. Realityserien kommer antagligen inte, tror jag, bara att gynna Berts eget Ursand utan även Vänersborgs kommun. Och kommunen behöver onekligen sättas på kartan på ett positivt sätt…

Men allt är inte guld och gröna skogar tycker Bert. Till TTELA säger han:

“Vårt problem är att vi inte får den marken vi vill ha av kommunen. Eller, det är inte kommunen egentligen utan det är länsstyrelsen och deras jävla regelverk med strandskydd och så vidare. Vi hade kunnat gjort världens bästa camping om vi hade fått använda alla ytor som finns.”

Bert tog över ett “råttebo” på Ursand 2011. Det var nedgånget och det gick knappt att besöka toaletterna. Han har gjort om Ursand till en av Sveriges finaste campingplatser. Det kan ingen ta ifrån honom. Och “Ursand City” har dessutom blivit en tätort att räkna med i kommunen. 

Jag anser att Bert Karlssons omvandling av Ursand mestadels har varit positiv. Det har jag gett uttryck för i en mängd blogginlägg genom åren. Det gick faktiskt till och med “så långt” att Bert i november 2017 gjorde reklam för Vänsterpartiet i Vänersborg. (Se “Klappdagar och sensationella politiska nyheter”.) I positiva ordalag beskrev han hur seriösa vänsterpartisterna i kommunen var och att flera av dem verkligen sätter sig in i frågorna…

Vägen till omvandlingen av Ursand har kantats av många motsättningar och konflikter mellan kommunen och Bert. Men ju längre tiden har gått desto större förståelse har Bert fått för sina planer. Oftast anpassar sig kommunen helt enkelt till Berts önskemål. Jag har själv varit med i kommunstyrelsen och röstat för en ändring av detaljplanen därför att Bert hade byggt ett förråd, eller vad det nu var, högre än vad planen medgav. Detaljplanen gjordes om så att byggnaden blev laglig… (Se “Det hände på KS”.)

Så behandlar inte kommunen andra invånare. Det är bara att fråga Magnus Larsson i Sikhall som fortfarande väntar på “sin” detaljplan över Sikhall som byggnadsnämnden beslutade om att upprätta redan 2015…

Men som synes av TTELA-artikeln är Bert Karlsson missnöjd igen. Denna gång dock inte med kommunen, utan med Länsstyrelsen. Och vem har inte synpunkter på Länsstyrelsen…?

Men har Bert Karlsson anledning att vara missnöjd?

Den 5 november förra året (2024) lämnade Ursand Resort & Camping AB in en ansökan om strandskyddsdispens. Dispensen avsåg servicehus och ställplatser på Djupedalen 2:1 och Kleverud 1:5. Det är det område som är känt som Grönvik, småbåtshamnen, några stenkast från campingen.

I ansökan skrev Ursand Resort & Camping:

“Camping kommer, enligt bygglovsansökan, att ske under tiden 15/6 till 15/8. Allmänhetens tillträde till området säkras genom ett område 4-5 meter brett ut med stranden/hamnen hålls öppen och inte används för campingfordon. Här anläggs en 2 m bred grusad promenadväg som förses med god allmänbelysning.

Övriga befintliga vägar genom området, strax norr och väster om den 10 meter breda markremsan för husvagnar och husbilar är forsatt öppna för allmänheten. Efter 15/8 varje år är området helt tillgängligt för allmänheten. Under övrig tid än ovan angiven tidsperiod är hela området öppen för allmänhet.”

Naturligtvis bifogades en karta till ansökan och Berts förslag till ny/uppdaterad detaljplan:

Bert vill göra om och inkludera Grönvik i Ursands camping. Det har för övrigt varit hans vilja i många år. Bert har framfört det vid flera tillfällen, och det har faktiskt stått husbilar i området under många somrar… Vilket har gett upphov till en del irritation hos badare, vandrare, cyklister, hundägare och andra kommuninvånare eftersom Bert inte har haft tillstånd till det.

När Bert Karlsson kom till Ursand 2011 och började arrendera området samt startade utvecklingen av campingen, var Grönvik aldrig aktuellt för att bli camping. Men vem vet, kanske närde Bert redan då sådana tankar, jag vet inte. I arrendeavtalet, ”Avtal om anläggningsarrende på Ursands camping 2011”, som gäller till den 31 december 2026, står det i 9 §:

“Arrendatorn skall ombesörja och bekosta arrendeområdets och de ingående anläggningarnas underhåll, reparationer, drift och skötsel. Åtagandet omfattar hela området även badstrand samt hamnen i Grönvik.”

Det är svårt att tro att Bert inte hade sina planer klara redan när han skrev på ett arrendeavtal med en sådan paragraf…

Bert Karlsson och Ursand Resort & Camping vill alltså uppdatera/ändra detaljplanen. Den gällande detaljplanen är från 2016 och kan laddas ner från kommunens hemsida (se här). I planen finns följande karta över Grönvik:

I förklaringen står det att grått område med bokstaven “V” betyder:

“Småbåtshamn. Mindre byggnader för service får uppföras.”

De små kryssen betyder att byggnad inte får uppföras och att gräsytor ska bevaras. Latrintömning får dock anordnas.

Det är denna uppfattning som kommunens politiker har haft de senaste åren. Det visade sig bland annat när kommunstyrelsen 2022 var positiv till att tillåta servicebyggnad och tömningsmöjligheter för båttoaletter vid Grönvik. (Möjligtvis uppdaterades detaljplanen från 2016 vid just detta tillfälle.) Men camping och ställplatser på Grönvik pläderade ingen för, inte vad jag vet. (Se “Kommunstyrelsen 27/4“.) Det är dock inte omöjligt att någon var positiv till någon slags vildmarkscamping med tält bland träden. Det var en idé som jag faktiskt hörde Bert själv framföra.

Ursand Resort & Camping och Bert gör alltså nu ett nytt försök att få strandskyddsdispens för ställplatser på Grönvik, och därmed en uppdaterad/ny detaljplan.

Tjänstepersonerna på miljö- och byggnadsförvaltningen var negativa till Berts ansökan. Den 18 december 2024 skrev förvaltningen:

“Din ansökan om strandskyddsdispens saknar särskilda skäl för dispens.
Miljö- och byggnadsförvaltningen bedömer därför att dispens inte kan ges.”

I förvaltningens bedömning stod det:

“Enligt 2 kap. 6 § miljöbalken (1998:808) får en dispens inte ges i strid med en detaljplan. Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller planbestämmelserna inte motverkas. I detaljplanen anges att användningsområdet är småbåtshamn där latrintömning får anordnas, byggnader ej får uppföras och gräsytor ska bevaras. Föreslagen åtgärd med uppställning husvagnar, husbilar och campingtält bedöms inte utgöra en liten avvikelse som är förenlig med detaljplanens syfte. Därmed kan strandskyddsdispens inte ges.”

I förvaltningens negativa besked till Ursand Resort & Camping och Bert Karlsson informerades också om att:

“Förvaltningen har inte rätt att ge avslag. Därför kommer din ansökan att beslutas av politikerna i byggnadsnämnden.”

Och när politikerna i byggnadsnämnden kom in i bilden tog sig ärendet en annan vändning…

Anm. Fortsättning följer i blogginlägget ”Bert och Grönvik (2)”.

==

Kategorier:Byggnadsnämnden, friluftsliv, Länsstyrelsen, strandskydd, ttela, Ursand

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)

15 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)”.

Den 19 mars 2024 överklagade Jan Andersson, ordförande för Gestad Hembygdsförening, MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm.

Den 29 maj 2024 kom beslutet från MÖD (Mark- och miljööverdomstolen). Domstolen beslutade att lämna över:

“Gestads hembygdsförenings överklagande av länsstyrelsens två beslut den 13 februari 2024 med diarienummer 323-2024 och 340-2024 till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

MÖD ansåg att Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg hade gjort en miss, ett gravt fel… I MMD:s dom hade endast privatpersonen Jan Andersson varit upptagen som part och inte Gestad Hembygdsförening. MÖD skrev i sitt beslut:

“I mark- och miljödomstolens dom har endast Jan G Andersson varit upptagen som part. … Mark- och miljööverdomstolen bedömer … att … Gestad hembygdsförening överklagat länsstyrelsens båda beslut. Vid sådant förhållande ska hembygdsföreningens överklagande lämnas över till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömde alltså, helt riktigt och självklart, att Gestad hembygdsförening hade överklagat Länsstyrelsens beslut.

Jag är inte riktigt säker på hur MÖD:s beslut skulle tolkas. Var det MÖD:s mening att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte? Eller var det tänkt att Gestad hembygdsförening hade rätt att överklaga själva sakfrågan? Jag lutar åt det sistnämnda, dvs att MÖD ansåg att Gestad Hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Det innebar i så fall att MMD var tvunget att pröva byggnadsnämndens beslut, i sak.

Jag skrev vid tre tillfällen till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg sedan domstolen fick ärendet tillbaka av MÖD och ställde frågan om något beslut hade fattats. Svaren var vid samtliga tillfällen att domstolen hade mycket att göra och att det jobbades med ärendet. Det talade som jag ser det för att MMD arbetade med överklagandet i sak. Hade det bara gällt om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga hade säkerligen målet avgjorts snabbt.

Men strax före sommarvilan kom, efter en ny fråga, ett “protokoll” från MMD i Vänersborg. Protokollet var från den 14 maj 2025, dvs nästan ett helt år efter MÖD:s dom…

Protokollet konstaterade att Gestad hembygdsförening hade överklagat:

“Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 februari 2024”

MMD uppfattade det som om MÖD:s dom innebar att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte. MMD tänkte inte pröva ärendet i sak.

Och under rubriken “SAKEN” stod:

“Avvisning av överklagande”

Det var ingen överraskning, men naturligtvis nedslående. Hade det tagit MMD ett år att komma fram till det? I protokollet beskrevs hur det gick till när MMD fattade beslutet.

Gestad hembygdsförening hade fått en kallelse med ett slags ultimatum. I MMD:s protokoll stod det nämligen:

“Målet ropas på, varvid konstateras att Gestad hembygdsförening, som delgetts kallelse till sammanträdet vid äventyr av att målet kan komma att skrivas av vid utevaro, inte inställer sig.”

MMD kallade alltså till sammanträde med Gestad Hembygdsförening. Och kom inte hembygdsföreningen till mötet så skulle målet kunna skrivas av, dvs läggas ner.

Jag förstår inte varför MMD överhuvudtaget skulle ha ett möte med Gestad Hembygdsförening. MMD skulle ju enligt MÖD avgöra om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Eller pröva ärendet “i sak”. Det kunde väl MMD göra på egen hand genom att läsa Miljöbalken och eventuellt åka ut till Sikhall, studera förhållandena på platsen, ta in eventuella vittnesmål, jämföra med lagtexten och förkunna en dom? Varför gjorde inte MMD det?

Men som sagt, MMD ville antagligen slippa att avgöra ärendet i sak. En sådan prövning hade kunnat få stora konsekvenser för Segelsällskapet…

När det var dags för sammanträde så visade det sig att Jan Andersson, ordförande i Gestad hembygdsförening, inte infann sig till sammanträdet. Chat GPT förklarar:

“Eftersom Gestad hembygdsförening inte kom till förhandlingen, trots att de blivit kallade och varnade för att det kunde leda till att målet avskrivs, så valde domstolen att avsluta ärendet utan att pröva det vidare.”

I protokollet framgick, eftersom det inte finns någon anteckning om detta, att MMD inte hade brytt sig om att ta reda på varför ordförande Jan Andersson hade uteblivit från sammanträdet – eller helt enkelt blivit försenad. Domstolen var ointresserad av om Andersson hade krockat på vägen till domstolen eller om han blivit akut sjuk etc. Och sanningen är att Jan Andersson var på väg till MMD men av olika orsaker blivit försenad…

Men efter 25 minuter, det framgår av protokollet att “sammanträdet” bara varade mellan 13.00-13.25, bestämde MMD:

“Mark- och miljödomstolen avskriver målet.”

Beslutet var naturligtvis helt enligt någon ”bortglömd” paragraf, men inte desto mindre ett enkelt och bekvämt sätt att avsluta målet.

Microsofts AI-motor, Copilot fick en fråga om rättssäkerheten i fallet. Svaret blev mycket tänkvärt: 

“beslutet framstår inte som rättssäkert i materiell mening, även om det formellt sett kan stödjas i lag. En avskrivning efter 25 minuter, utan att ens pröva om parten kunde inställa sig kort därefter, är i strid med principen om rätt till domstolsprövning (6 kap. EKMR, Århuskonventionen, RF 2:11) och kan ifrågasättas för att vara oproportionerlig och rigid.”

Det hade varit intressant om Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade fått pröva om Mark- och miljödomstolens (MMD) avskrivning av målet var ok. Hela ärendet hade dock tagit en väldigt lång tid med många diskussioner, mycket dokumentation och korrespondens och Jan Andersson orkade inte överklaga MMD:s beslut en gång till…

För mig är hanteringen av detta ärende en stor skandal, ända från anmälan 2021 om misstänkt brott mot strandskyddsreglerna (se ”Update: Tillsynen av Sikhall 1:22” och ”Byggnadsnämnden och strandskydd”) till MMD:s beslut 4 år senare. Vanliga människor och en ”vanlig” ideell förening har behandlats på ett styvmoderligt och partiskt sätt av Vänersborgs byggnadsnämnd och -förvaltning, Länsstyrelsen i Vänersborg och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Invånarnas rättigheter har på flera sätt satts åt sidan av myndigheterna genom att ärendet systematiskt har förhalats, komplicerats och ”byråkratiserats”. Det egentliga strandskyddsärendet har kvävts av detaljer och begravts under en hög av petitesser och formalia…

Jag tror att myndigheternas hantering strider mot de flesta kommuninvånares rättsuppfattning. Och det kan naturligtvis få konsekvenser. Bristande tillit till myndigheter, som ska vara ”samhällets stöttepelare”, kan i förlängningen leda till att tilltron till demokratin och rättsväsendet undergrävs…

Och byggnadsnämndens beslut om att avskriva det ursprungliga tillsynsärendet och lämna strandskyddsdispens i efterhand har alltså inte ens blivit prövat av högre instans. Och tänk, jag kan inte släppa tanken på att det har varit myndigheternas agenda hela tiden…

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)

13 juli, 2025 2 kommentarer

En överklagan om strandskyddsdispens på Sikhall 1:22 fick den 14 maj ett mycket tvivelaktigt avslut. Och det handlar inte om Magnus Larsson…

Bakgrunden till detta blogginlägg är att en kommuninvånare år 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna på sin fastighet i Sikhall. Personen anmälde därför VSS till miljö- och byggnadsförvaltningen där ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.) Efter många turer med förelägganden (byggnadsförvaltningen höll helt med anmälaren), mailkorrespondens och ränksmideri bakom kulisserna (vilket fick byggnadsförvaltningen att totalt ändra uppfattning) beslutade byggnadsnämnden den 5 december 2023 att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand… (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd”.)

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap och jag ska inte lägga några synpunkter eller värderingar på denna utgång. Dock med ett undantag, behandlingen av Segelsällskapets fastighet, Sikhall 1:22, skilde sig helt från hur byggnadsnämnden behandlade andra fastigheter i kommunen i motsvarande situation, t ex Juta. Byggnadsnämnden satte likställighetsprincipen helt åt sidan.

Länsstyrelsen ska som bekant alltid granska strandskyddsdispenser beslutade av en kommun. Redan samma dag(!) som Sikhallsärendet hamnade på Länsstyrelsens bord, den 15 december 2023, bestämde sig Länsstyrelsen. Den beslutade att godkänna Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens – med följande motivering:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.“

Det var ett närmast provocerande beslut med tanke på hur Länsstyrelsen behandlade ett mycket likartat ärende på Juta. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Byggnadsnämndens beslut, och Länsstyrelsens godkännande, uppmärksammades av SVT:s Lokala Nyheter Väst som den 30 januari 2024 sände ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) Byggnadsnämndens beslut upprörde flera i området och i programmet intervjuades Jan Andersson, ordförande i Gestad Hembygdsförening. Andersson ansåg att besluten bröt mot strandskyddsreglerna. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) I programmet intervjuades även Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim. Stålheim var av motsatt uppfattning, men utlovade en del förändringar på fastigheten. Området skulle göras mer öppet för allmänheten. Stålheim sa till SVT:s reporter att Segelsällskapet skulle:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Jan Andersson, som var ordförande i Gestad Hembygdsförening, överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. (Det gjorde också två privatpersoner.) Länsstyrelsen skulle alltså pröva ett beslut om strandskyddsdispens som den redan hade tagit ställning till. Så är det, men Länsstyrelsen prövade faktiskt inte ens ärendet i sak. Den 13 februari 2024 kom beslutet:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen menade att de två privatpersonerna och hembygdsföreningen inte hade rätt att överklaga.

En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga skrev Länsstyrelsen. Och om det handlade om, fortsatte Länsstyrelsen, “vissa allmänna intressen” som t ex strandskyddsärenden, så tillvaratogs de av myndigheterna. Med andra ord, ett moment 22. Det var myndigheter som byggnadsnämnden och Länsstyrelsen som bevakade de allmänna intressena…

Länsstyrelsen ansåg inte heller att Gestad Hembygdsförening uppfyllde Miljöbalkens kriterier (16 kap. 13–14 §§) eftersom föreningen bara hade 80 medlemmar den 8 januari 2024. (Hembygdsföreningen redovisade 186 personer i sitt medlemsregister. Antagligen hade inte alla medlemmar betalat in sin medlemsavgift den 8 januari…) Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen var alltså inte intresserad om själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Ordförande i hembygdsföreningen Jan Andersson gav sig inte, han överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD.s dom kom snabbt, redan den 1 mars 2024. Inte helt överraskande gick MMD i Vänersborg på Länsstyrelsens linje:

“Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet, dvs. ändrar inte länsstyrelsens beslut.“

Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Det är oerhört förvånande att MMD inte berörde Århuskonventionen i domen…

MMD höll således med Länsstyrelsen. 

En vanlig människa skulle antagligen ge upp i detta läge, men Andersson hade krafter kvar. Den 19 mars 2024 överklagade han MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm. Hur han nu kunde komma på en sådan idé… Trodde verkligen Andersson att Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen hade fel? Och byggnadsförvaltningen och byggnadsnämnden?

Fortsättning följer i inlägget ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)”.

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Juta: Rättshaveri?

11 augusti, 2024 2 kommentarer

Bengt Davidsson och hans fru köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta, i juni 2017. De sökte snabbt både bygglov och strandskyddsdispens för att renovera och bygga om huset.

Den 19 oktober 2017 fick Davidsson bygglov och den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden om strandskyddsdispens. Det var då Davidssons Kafka-liknande kamp mot myndigheter och rättsväsende började. Det har jag skildrat i ett flertal blogginlägg. (Det går att läsa alla inlägg om man väljer “Kategorier” i högerspalten och sedan “Juta”. De senaste inläggen visas överst, men det är bara att scrolla… Det första inlägget skrev jag den 6 mars 2021 – ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta (1/7)”.)

Davidsson har under åren kämpat mot Vänersborgs kommun i form av byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd men också mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har kostat Bengt Davidsson blod, svett och tårar, men också tid och pengar i form av juridisk hjälp. Det har varit en Davids kamp mot Goliat. Tyvärr dock med en annan utgång än den i Samuelsboken i Gamla Testamentet.

Som den minnesgode bloggläsaren erinrar sig så fattade byggnadsnämnden efter 5 år ett för paret Davidsson gynnsamt beslut. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Det beslutet satte emellertid Länsstyrelsen stopp för. En ärendehandläggare, tillika granne med Davidsson (se “Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”), gjorde “tillsyn” på Juta och kom fram till att Davidsson inte skulle ha någon tomt mot öster. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. (Se “Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)”.)

Måndagen den 15 januari 2024 avkunnades domen från Mark- och miljödomstolen. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Domstolen rättade ett flagrant fel som Länsstyrelsen hade gjort i sin dom (se “Lst kan inte lagen”) men fastställde i övrigt i stort sett Länsstyrelsens beslut. Den 26 februari skickade Davidsson och hans juridiska ombud på Advokatfirman Kjällgren in en överklagan till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. (Se “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD)”.) Den 26 juni meddelades beslutet från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD) (kan laddas ner här):

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Det var ett både oväntat och för Davidsson oerhört nedslående och bittert beslut. Det slog undan paret Davidssons drömmar och förhoppningar om en framtid med eget trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra kan göra i sina trädgårdar i kommunen, t ex i Nordstan… Det blev inte heller någon gräsyta där barnbarnen skulle kunna leka och spela fotboll. Och då talar vi ändå inte om om den ekonomiska förlust som utgången i ärendet innebär… (En mäklare värderade fastigheten till nästan 3 milj kr mindre utan gräsytan framför huset mot älven.)

Mark- och miljööverdomstolen har egentligen inte motiverat sitt beslut. Den återger enbart vad som formellt gäller för att ge prövningstillstånd, nämligen:

“Prövningstillstånd ska ges om
– det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till,
– det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges,
– det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller
– det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

Och därefter konstaterar domstolen kort och skoningslöst:

“Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall.”

Jag tror att alla som har satt sig in i strandskyddsärendet och tomtplatsavgränsningen på Juta har, precis som jag, tappar tilltron till rättsväsendet och till de juridiska experter som varit inblandade. Mark- och miljööverdomstolens beslut bekräftar den uppfattningen.

Mark- och miljödomstolen (MMD) har t ex inte följt de domar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) avkunnat och som är prejudicerande. (Se t ex “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)” och “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)”.) Davidsson och hans juridiska ombud hänvisade nämligen till ett flertal av MÖD:s domar i sin överklagan av både Länsstyrelsens beslut och sedan MMD:s dom. Varken Länsstyrelsen eller MMD följde prejudikaten från MÖD:s domar. Länsstyrelsen eller MMD kommenterade faktiskt inte ens domarna eller varför de ansåg att de t ex inte var relevanta.

Och sedan struntar MÖD i att MMD inte följer MÖD:s egna domar…

Det är otroligt. Det torde betyda att MÖD i praktiken har rationaliserat bort sig själv. För vad är överdomstolen till för om inte de underordnade domstolarna följer domarna…? Det torde kunna få hela rättsväsendet i gungning. För vad blir konsekvenserna när lagen tolkas på olika sätt av de olika miljödomstolarna? Det innebär ju att fastighetsägare och invånare i Sverige inte behandlas lika… Och inte heller vet vad som gäller.

Och konsekvenserna kan bli ännu mer ödesdigra. Nu ligger, som jag ser det, vägen öppen för enskilda tjänstepersoner och jurister att besluta och döma helt efter eget skön, efter egna uppfattningar och bedömningar. Och då riskerar juridiken att få mindre betydelse och godtycket och nyckfullheten större. Beslut och domar kan komma att bestämmas utifrån personliga övertygelser och egna värderingar, och ideologisk övertygelse. En miljöpartistisk ärendehandläggare på Länsstyrelsen eller domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att Europadomstolen med all sannolikhet skulle göra en helt annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad som görs i byggnaden i Vänersborg som huserar både Länsstyrelsen och MMD…

Målar jag upp en alltför pessimistisk och mörk framtid? Jag tror inte det. Studerar man fallet Juta är det faktiskt inte svårt att få uppfattningen att denna verklighet redan är här. Fallet Juta visar nämligen att juristernas ståndpunkter handlar mer om personliga bedömningar och tyckanden, och mindre om juridik.

Det finns, för att ta ett exempel, faktiskt fyra beslut på olika tomtplatsavgränsningar på Juta sedan 2018 – och det trots att de faktiska förhållandena har varit exakt desamma. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Och vid varje tillfälle har respektive myndighet hävdat att beslutet har varit helt korrekt och helt enligt lagen… Det faller på sin egen orimlighet.

Den ökade betydelsen av tjänstepersonernas och juristernas personliga bedömningar på juridikens bekostnad syns emellertid allra tydligast när man jämför hur samma avdelning på Länsstyrelsen i Vänersborg bedömde Juta och Segelsällskapets fastighet i Sikhall (1:22). Det fanns slående likheter mellan de båda ärendena, men Länsstyrelsen värderade argumenten och bevisen på helt motsatta sätt. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Som jag ser det så är skillnaderna i Länsstyrelsens bedömningar och avgöranden i de här båda fallen så uppenbara att juristernas handlande borde prövas av domstol. Det handlar i ett sådant fall om misstänkt brott mot grundlagen. I Regeringsformen 1 kap 9 § står det:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Och frågan är nog också om inte juristerna i Mark- och miljödomstolen (MMD) skulle sitta på samma bänk i rättegångssalen…

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) beslut att inte ge prövningstillstånd innebär att Davidssons kamp är slut, det blir ingen tomt ner mot älven. Vill makarna Davidsson odla grönsaker så får de skaffa en kolonilott eller odla krasse i en kruka i köket… Och vill barnbarnen spela fotboll så får de åka till någon tomt i Nordstan…

I verklighetens Sverige förlorade David kampen mot Goliat.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)

12 mars, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)

10 mars, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)”.

En privatperson, “X”, och Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson överklagade byggnadsnämndens beslut att ge strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det gav Länsstyrelsen en del huvudbry. Det är nämligen enligt svensk rättspraxis inte möjligt för alla utan urskillning att överklaga beslut. Länsstyrelsen undrade därför på vilket sätt Gestads Hembygdsförening och “X” var berörda av det överklagade beslutet. 

“X” menade bland annat att han tillhörde den allmänhet som har rätt till tillgång och användning av strandområden. Jan Andersson skrev till Länsstyrelsen (jag citerar ur Länsstyrelsens sammanfattning):

“…föreningen värnar om platsens karaktär utan avgränsande staket på ett så kulturellt viktigt besöksmål som Sikhall. … En av orsakerna till att stiftelsen Sikhalls magasin upplöstes var just att stärka lokalt inflytande kring hamnen där det fanns en vision för området att fritt kunna röra sig på bryggor.”

Det dög inte:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen motiverade beslutet med att:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen”

Länsstyrelsen gjorde följaktligen inte någon bedömning av de överklagandes argument i frågan om byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av att själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Länsstyrelsen menade att sådan var lagen, alla har inte rätt att överklaga beslut. Länsstyrelsen gav exempel på både lagparagrafer och prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) för att förklara och motivera sitt beslut.

 För dem som överklagar blir det emellertid ett dilemma, ett moment 22 om man så vill. De överklagar därför att de anser att byggnadsnämnden genom sitt beslut brutit mot Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen. De har läst lagen och de har prejudicerande domar från MÖD, de har vittnen, dokument och fotografier etc för att kunna hävda och styrka sin uppfattning. Men de fråntas möjligheten att argumentera för sin sak i domstol… De har ingen chans att få rättvisa skipad och lagen att gälla lika för alla.

Innan jag går in ytterligare på Länsstyrelsens argument och motiveringar för sitt beslut ska jag gå händelserna i förväg. Jan Andersson och “X” överklagade nämligen Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg.

MMD meddelade sin dom i ärendet tämligen snabbt och lätt:

“Som länsstyrelsen anfört är rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken begränsad. Rätten att överklaga är särskilt begränsad vad gäller beslut om områdesskydd såsom strandskydd. Här har bara den som har ett av rättsordningen skyddat enskilt intresse rätt att överklaga. Som länsstyrelsen anfört ska det allmänna intresset i dessa frågor bevakas och tillvaratas av myndigheter och vissa föreningar.”

Mark- och miljödomstolen gör alltså inte heller någon bedömning i sakfrågan. Domstolen bara konstaterar att den delar:

“länsstyrelsens bedömning att Jan Andersson (respektive “X”; min anm) inte är berörd av beslutet på sådant sätt att han har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut.”

MMD avslår därför de båda överklagandena.

Mark- och miljödomstolen motiverar inte sin dom mer än så. Den anför inga lagparagrafer eller domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), MMD hänvisar bara till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverar dock sina domar på ett utförligt sätt.

Länsstyrelsen utvecklar motiveringen till sitt beslut att avvisa överklagandena (se ovan): 

“I ärenden som enbart gäller prövning av vissa allmänna intressen, till exempel strandskyddsärenden, anses som huvudregel varken närboende, ägare av berörd fastighet eller övriga enskilda ha klagorätt (jämför MÖD 2001:29, MÖD 2010:4 och MÖD 2011:44). Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.
“X” och Jan G Andersson har till stöd för sina överklaganden bara åberopat allmänna intressen.
Länsstyrelsen bedömer att den beviljade strandskyddsdispensen som sådan inte påverkar deras rättsställning på så sätt att de har rätt att överklaga kommunens beslut.”

Och det tycks vara ett enkelt och oomtvistligt beslut. Men Gestads Hembygdsförening då? I Miljöbalken 16 kap. 13–14 §§ står det:

“…får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
   1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, (eller att “tillvarata friluftsintressen”, 14 §; min anm)
   2. inte är vinstdrivande,
   3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
   4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Länsstyrelsen slår fast i sitt beslut:

“Länsstyrelsen anser inte att Gestads Hembygdsförening har visat att föreningen uppfyller kriterierna i 16 kap. 13–14 §§ miljöbalken. Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att föreningen har 80 medlemmar enligt protokollet från styrelsemötet den 8 januari 2024. Föreningen har därför inte rätt att överklaga kommunens beslut.”

Det tycks som att Länsstyrelsen anser att Gestads Hembygdsförening uppfyller 3 av 4 av Miljöbalkens kriterier, men det fattas 20 medlemmar i föreningen. Och därför förlorar de sin rätt att överklaga… (Jag vet inte hur det här hänger ihop eftersom hembygdsföreningen redovisar 186 personer i sitt medlemsregister. Om Länsstyrelsen har fel så kan naturligtvis det vara ett skäl för att överklaga.)

Det kan tyckas mycket småaktigt att rätten att överklaga skulle upphävas på grund av att det saknas en handfull i en förening (om det nu gör det), men Miljöbalken är tydlig. Å andra sidan står det ju också i lagparagrafen:

“eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Det har Länsstyrelsen inte kommenterat. Varför inte det? Tänker åtminstone jag. Borde inte Länsstyrelsen ha gjort det? Jag kan nämligen tänka mig att invånare i Gestad, Sikhall och Brålanda har en positiv inställning till Gestads Hembygdsförening. 

I motiveringen till sitt beslut att avslå överklagandena skriver Länsstyrelsen (se ovan):

“Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.”

I ett sista blogginlägg tänkte jag titta lite mer på varför det är så svårt för allmänheten, för “vanligt folk” att överklaga beslut som på ett eller annat sätt fattas i deras namn. Av någon enstaka jurist på Länsstyrelsen, och på Mark- och miljödomstolen

Fortsättning följer i inlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)

7 mars, 2024 4 kommentarer

Det är onekligen en del som händer i Vänersborgs kommun just nu. Eller rättare sagt, som alltid. På senare tid har som bekant även Länsstyrelsen i Vänersborg “blandat sig i” och jobbat på att Vänersborg ska “sättas på kartan”. Länsstyrelsen har nämligen aktivt bidragit till att behandla och bedöma kommuninvånare på olika sätt utifrån, som det tycks, personliga överväganden, synpunkter och preferenser. Det berättade jag för övrigt om i två blogginlägg “Är Länsstyrelsen objektiv?” för en månad sedan. Samma personer på Länsstyrelsen har tolkat underlag, vittnesuppgifter, bevis, fotografier och Miljöbalken på helt olika sätt i de båda fallen.

Det handlar om två ärenden om strandskyddsdispenser – på Sikhall 1:22 och Juta. Fallet Juta är överklagat till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD). Det har jag redogjort för i flera inlägg. (Se det första inlägget “MMD: Dom över Juta”.) Nu tänkte jag redovisa vad som har hänt i fallet Sikhall 1:22.

Den 5 december 2023 fattade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun två beslut om fastigheten Sikhall 1:22. Bakgrunden till de båda ärendena var att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen som då upprättade ett tillsynsärende. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Miljö- och byggnadsförvaltningen inspekterade fastigheten och enligt rutinerna kommunicerades resultatet med fastighetsägaren, dvs Segelsällskapet. VSS redogjorde för sin syn, och passade dessutom på att söka strandskyddsdispens för några anordningar som föreningen uppenbarligen insåg inte var okej utifrån strandskyddsreglerna.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag ska inte diskutera innebörden av beslutet, det har jag gjort i ett antal blogginlägg – se fem inlägg med början “Byggnadsnämnden och strandskydd”. Hela ärendet blev dessutom välkänt i västra Sverige när SVT uppmärksammade byggnadsnämndens beslut… (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.)

Alla strandskyddsdispenser ska prövas av Länsstyrelsen. Det brukar vara en oviss och “svettig” väntan för de kommuninvånare som av någon anledning har fått dispens av byggnadsnämnden. Denna gång gick prövningen emellertid mycket lätt och smidigt. Redan samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, den 15 december, bestämde sig Länsstyrelsen.

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Tillsynsärenden prövas inte av Länsstyrelsen, inte heller detta ärende. Det innebar att staket, lekplats, sandlådor mm på Sikhall 1:22 som hade anmälts till miljö- och byggnadsförvaltningen, och som nämnden hade beslutat att avskriva, inte behandlades av Länsstyrelsen.

Byggnadsnämndens beslut, och därmed också Länsstyrelsens bedömning, överklagades av Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson. Dessutom överklagade också en privatperson, “X”. De överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) Jan Andersson överklagade också till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Andersson och “X” reagerade framför allt mot att fastigheten hade privatiserats. “X” skrev i överklagan bland annat:

“Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum…”

Jan Andersson skrev:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom.”

Andersson skickade med ett flertal fotografier varav några som var “nya” sedan behandlingen i byggnadsnämnden. Det var fotografier som styrkte hans sak, bland annat fotografier som visade när staket fanns och inte fanns. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” och “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det blev en del kommunikation mellan parterna. Länsstyrelsen ville att Andersson och “X” skulle förtydliga sig och förklara på vilket sätt de var berörda av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen visade inget intresse av det som Andersson och “X” förde fram i sakfrågan, dvs om byggnadsnämndens beslut i frågan om Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av om Segelsällskapet hade brutit mot strandskyddsdispensen eller inte. Länsstyrelsen var bara intresserad av om Gestads Hembygdsförening och personen “X” hade rätt att överklaga överhuvudtaget.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap