Stefan Kärvlings blogg

Gardesanna har hamnat i fokus igen. Men denna gång beror det inte på stavningen på vägskylten. Fastän det fortfarande står Gaddesanda, trots att det i folkmun heter Gardesanna. Och Gardis.

Men det får jag återkomma till.

Att Gardesanna har hamnat i fokus igen handlar inte heller om VA-frågan. Även om Länsstyrelsen har hört av sig till kommunen ännu en gång med ett ”ganska ilsket” föreläggande… (Jag har tidigare skrivit mycket utförligt om VA-situationen – se ”Gardesanna – också en del? (1/2)” och ”Gardesanna – också en del? (2/2)”.)

Men även detta får jag återkomma till.

Nej, det handlar naturligtvis om toaletternas (bajamajornas) och sopkärlens placering på badplatsen. Kommunen har ju flyttat dom. Och nu står toaletterna vid vändplatsen. Med följd att det blir längre att gå för badgästerna.

Gunilla Norman, en av markägarna vid Gardis och också en av kioskägarna, säger till TTELA den 23 juni (se här):

”Det finns väl inga föräldrar som låter sina barn gå ända dit bort, först genom skogen och sedan ut på vägen. Många kommer inte ens hinna dit utan kommer att göra sina behov i skogen eller i vattnet i stället.”

Det här håller de ansvariga på kommunen inte med om. Fastighetschef Gunnar Björklund kommenterar avståndet i TTELA:

”Det beror ju på var på badstranden du ligger. Vissa får längre att gå och vissa får kortare. Man behöver heller inte korsa en väg för att komma dit.”

Det är inte alltid så lätt att handskas med fakta och med sanningen. Och vad som är sanning beror ju väldigt ofta på vilket perspektiv som anläggs. Som i det här fallet. Båda har på sätt och vis både rätt och fel.

Men faktum är att stranden vid kiosken liksom är ”huvudstranden”, den strand där de flesta badgästerna lägger sig. (En del vet inte ens om att det finns en strand till.) Och ligger man där, vid kiosken, då blir det definitivt längre till bajamajorna än tidigare…

Å andra sidan, lägger du dig allra längst bort på stranden, eller på den andra stranden ännu längre bort, då blir det närmare…

Förvaltningschefen på samhällsbyggnads, Sophia Vikström, uttrycker det tydligare i ett mail:

”Det är tyvärr en längre bit att gå då man badar i närheten av kiosken.”

Väger man argumenten, de olika perspektiven, mot varandra, så tror jag att det kan konstateras att de flesta badgäster faktiskt får längre till toaletterna än innan flytten… Kanske 200 till 300 meter längre. Och det kan vara väldigt, väldigt långt för ett barn i trängande behov… Eller för personer med funktionsnedsättningar. Och för alla andra också förresten…

Det här med vägen då? Och skogen?

Jag förstår nog inte riktigt Gunnar Björklund i det här fallet. ”Vändplatsslingan” måste väl ändå betraktas som en väg? Bilar kör ju där, och då är det åtminstone i min värld – en väg.

Dessutom parkeras det många bilar i området.

Och denna väg måste badgästerna definitivt korsa för att kommat till toaletterna. Å andra sidan behöver de inte nödvändigtvis gå genom skogen, inte om de går på vägen hela sträckan… Fast då kan det å andra sidan bli väldigt långt att gå…

En liten, men ack så betydelsefull, detalj i sammanhanget är en liten skylt.

Vid toaletternas gamla placering, alldeles vid kiosken, har kommunen satt upp en skylt med texten:

”Toaletter finns vid parkeringsplatsen.”

Vilken parkeringsplats? Det står inte på skylten.

Kommer man som ”ny” till Gardesanna så är det första man ser en stor parkeringsplats – med en (nyuppställd) bajamaja. Naturligtvis är det denna parkeringsplats de nya besökarna kommer att tänka på. Hur ska de kunna veta att det finns en parkeringsplats till, längre bort, närmare stranden?

Och då kan det definitivt bli en lång väg att gå om behoven gör sig påminda… En väldigt lång väg…

Men, varför har kommunerna flyttat toaletterna?

Jag blir inte riktigt klar över detta. Inte särskilt klok heller.

Det tycks som att det är väldigt viktigt ur kommunal synpunkt att bajamajorna står på kommunal mark och inte på privat. I TTELA säger till exempel fastighetsingenjör Maria Wagerland:

”Nu står också toaletterna och sopkärlen på mark som kommunen äger och inte på privat mark.”

Jag förstår inte detta resonemang riktigt. På andra ställen har kommunen både bajamajor och andra ”inrättningar” på privat mark. Jag skrev till förvaltningschef Sophia Vikström och frågade. Hon svarade:

”Kommunen behöver inte köpa mark för att placera toaletter odyl på en fastighet men avtal/överenskommelse bör finnas  mellan fastighetsägare och kommun.”

Det är alltså inte avgörande om marken som bajamajorna står på är privat eller kommunal. Då föll det argumentet. Men det bör alltså finnas ett avtal eller en överenskommelse. Vilket jag kan förstå. Som det för övrigt har funnits i alla år – när barn- och ungdomsnämnden hade ansvar för Gardesanna och de andra badplatserna…

Gunilla Norman, mark- och kioskägare, säger till TTELA:

”Vi har aldrig pratat om att detta är vår mark och vi har upplåtit marken till badgästerna i alla år. Kommunen har haft toaletterna stående här, de har städat här varje morgon och tömt soptunnorna som stått här. Nu slutar de med detta helt plötsligt och säger att de inte får ha toaletter och soptunnor här längre eftersom det är privat mark, men det har tydligen gått bra alla andra år.”

Så är det, så har det varit. Det har gått bra. Även om avtal och överenskommelser kanske inte alltid har varit skriftliga. Vilket de naturligtvis borde ha varit.

Då kanske man undrar om kommunen har försökt komma överens om ett avtal med markägaren. TTELA skriver:

”Enligt Björklund har ett arrende av den privata marken diskuterats, men man har inte kunnat komma i mål.”

Varför arrende förresten, varför inte ett avtal eller en överenskommelse? Arrende låter lite överdrivet.

I samhällsbyggnadsnämndens diarium finns ett mail skrivet av förvaltningschef Vikström:

”Vi har inte kunnat komma överens med fastighetsägare angående toaletternas placering och valt att placera dem på kommunal mark.”

Jag skrev till förvaltningschefen och bad henne att utveckla detta. Vikström svarade:

”Vi fick besked av fastighetsägarna under våren att de inte ville ha kommunala toaletter odyl på sin fastighet.”

Förvaltningschefen menar uppenbarligen att kommunen inte bara har velat arrendera marken utan också försökt få till stånd ett avtal med markägaren. Det här gjorde mig lite fundersam eftersom markägare Gunilla Norman inte alls ger denna bild i TTELA (se citatet ovan). Jag ringde Gunilla Norman.

Gunilla Norman berättade att hon kontaktades av Maria Wagerland på samhällsbyggnadsförvaltningen redan i februari. Kommunen ville arrendera marken. Det ville dock inte Norman. Och i denna mening har kommunen rätt i TTELA. Däremot framförde Gunilla Norman till de kommunala tjänstemännen att kommunen kunde få köpa en del av hennes mark.

Det blev inget kommunalt köp av mark.

I protokollet för fastighetsutskottets sammanträde den 4 juni står det:

”Diskussionen med fastighetsägaren är avslutad, då parterna har helt skilda uppfattningar om fastighetens värde.”

Här gjorde jag en intressant ”upptäckt” i diariet – en brevväxling den 6 juli mellan Gunilla Norman och kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin (S). Den handlade till stor del om skräp- och sopsituationen, men i ett av Normans mail står det:

”Jag erbjöd kommunen att köpa marken men ni ville bara betala 10:- m2. Skulle du sälja för det priset?”

Det här kommenterade aldrig Marie Dahlin. Möjligtvis gjorde hon det i ett svar som löd:

”Nej, och jag vet ju inte utan sitter emellan. Jag kan ju inte säga bu eller bä.”

Men det var flera frågor, så jag vet inte säkert vilken fråga Dahlin svarade detta på.

10 kronor kvadratmetern är ett hutlöst lågt pris. Jag skrev och frågade förvaltningschef Vikström och frågade om kommunen verkligen hade lämnat ett sådant bud.

Vikström svarade kort och gott:

”nej”

Vid samtal med Gunilla Norman håller hon dock fast vid att kommunen bara ville betala 10 kronor kvadraten – kommunen erbjöd sig att köpa 4.000 kvadratmeter mark för 40.000 kr.

Jag har bett förvaltningschef Vikström att skicka mig dokumentation kring denna diskussion/förhandling. Jag hittar nämligen ingen sådan i diariet. I skrivande stund så har jag inte fått något svar. (Om jag får vid senare tillfälle, så återkommer jag i frågan.)

Hur som helst, det blev ingen affär.

Men köp eller arrende, det var ju bara en överenskommelse/avtal som behövdes. Och det har inte blivit av. Kommunen tog tydligen inte någon mer kontakt med Norman angående överenskommelse/avtal när parterna inte kom överens om arrende/köp. I varje fall inte enligt Gunilla Norman. Och det finns inget som tyder på motsatsen.

Min uppfattning är att det verkar som om kommunen helt enkelt inte har velat ha ett avtal med markägarna om att ha kvar bajamajorna vid kiosken. Av någon anledning som jag inte känner till. Och det gör mig synnerligen förundrad, för att uttrycka det någorlunda diplomatiskt. För vi måste komma ihåg – det har stått bajamajor och toaletter på Normans mark i många många år. Varför skulle Norman ha ändrat sig helt plötsligt?

Gunilla Norman har dessutom, enligt egen utsago, även försökt att få kontakt med samhällsbyggnadsnämndens ordförande, socialdemokraten Benny Augustsson, för att diskutera frågan. Men Benny Augustsson har inte hört av sig…

Sopkärlen då?

Ja, de står numera en bit från kiosken. En alltför lång bit anser vissa badgäster. Eller också har de helt enkelt inte sett kärlen… Som istället för att använda dessa kärl låter skräpet ligga kvar på stranden eller slänger det i skogen. Och det kan man naturligtvis tycka vad man vill om, och det gör jag också, men nu är det ju som det är.

Kommunen har fått en del kritik över tillsynen och städningen av stranden. Det är möjligt att det fanns ”inkörningsproblem”, jag vet inte, men nu är nog denna del ordnad. Tror jag. Kommunen städar regelbundet.

Med ett undantag då.

Förvaltningschef Sophia Wikström:

”Vi städar inte kioskens altan eller 5 meter runt kiosken utan anser detta åligger kioskägare.”

Jag undrade hur noggranna de kommunala tjänstemännen var med denna gräns… Låter de ett glasspapper ligga kvar som ligger 4,90 meter från kiosken?

Naturligtvis skrev jag till förvaltningschef Vikström och frågade, och fick svaret:

”Självklart ligger det inte kvar skräp 4.90 m. Jag tycker att vi har gjort en rimlig bedömning att inte städa runt kiosken på ett avstånd av 5 m. jag hoppas att då kioskägarna plockar skräp när de ser det 5.10 m från kiosken. Det är svårt och löjligt att hålla knivskarpa gränser.”

Nu har det ju varit en dålig sommar så det har kanske inte varit speciellt många badgäster på Gardesanna och därmed inte heller så mycket skräp.

När jag pratar med Gunilla Norman så, jag kan inte hjälpa det, så får jag en känsla av deja-vu. Jag tänker på det som har hänt Magnus Larsson i Sikhall, jag tänker på Andersson på Nordkroken… Den enskilda lilla människan mot den stora kommunen. Jag kan ha fel, jag hoppas det. Men ändå, varför kan kommunen inte ordna upp till synes enkla frågor med enskilda kommuninvånare – till gagn för alla kommuninvånare?

Gardesanna är ju faktiskt en av Sveriges absolut finaste badplatser. Ska den inte få fortsätta att vara det? För det kan väl inte vara så, att det finns det en tanke hos kommunen att vilja påverka vilken badstrand som borde vara nummer ett för vänersborgarna…