Stefan Kärvlings blogg

Läsåret 2020-2021 har pågått några veckor.

Höstterminen har enligt uppgift börjat bra i kommunens alla grundskolor. Eleverna är i skolan. De är i klassrummen, de besöker samlingssalar och matsalar, de rör sig i korridorer och på skolgårdar. Och de lär sig förhoppningsvis allt som beskrivs i kunskapskraven. Det är typ som vanligt.

Och självklart finns det också många vuxna i skolorna. Det finns lärare, skolledare, assistenter och övrig skolpersonal på plats. De arbetar och handleder och de undervisar eleverna. Det är också som vanligt.

Läsåret har startat och terminen går sin gilla gång. Precis som den största delen av vårterminen gjorde. När coronan bröt ut var i och för sig en del elever hemma, men många kom tillbaka till skolan efter någon vecka. Dock var frånvaron bland elever större under vårterminen än under terminerna dessförinnan. Så var det också bland skolpersonalen. Fler än vanligt var frånvarande under vårterminen. Sjukfrånvaron ökade. Jag har inga helt färska siffror, men så här såg det ut i efter april:

Diagrammen visar sjukfrånvarotimmar i % av tillgänglig arbetstid. Notera att det är olika skalor på y-axlarna.

Den ökade sjukfrånvaron beror naturligtvis på corona-pandemin. Inte bara att människor blev sjuka, utan också för att man inte fick utsätta sig själv eller någon närstående för smittorisken.

Covid-19 finns i skolorna, fast ändå inte. Eleverna är närvarande, lärarna är närvarande och verksamheten pågår i stort sett som vanligt. Alla försöker iaktta och följa Folkhälsomyndighetens alla regler för möten och kontakter osv. Men det är svårt eller omöjligt att göra det t ex att hålla distans. Hur ska en lärare kunna förklara ett mattetal för en elev som sitter och arbetar i sin bänk i klassrummet – och hålla distans? Hur ska en lärare kunna hålla avstånd när en elev går fram till katedern och frågar om råd? Eller när en elev behöver tröstas? Eller när elever trängs och bråkar i korridorerna, i matsalarna och på skolgården?

 Det finns en motsägelse. Flera lärare och skolpersonal är med all rätt rädda för covid-19 och smittorisken. De närmar sig kanske pensionsåldern eller tillhör några av riskgrupperna. Eller måste tänka på någon i den egna familjen/hemma som under inga omständigheter får drabbas. Och samtidigt ska förskolan, fritidshemmet och grundskolan fungera som vanligt. Som om det inte fanns någon smittorisk. Det har myndigheterna bestämt. Undervisning, vård och omsorg ska fortsätta som vanligt i det corona-drabbade Sverige.

Och så kanske det ska vara eller måste vara. Det är inte mitt eller ens kommunens beslut. Men visst borde samhället på något sätt erkänna personalens uppoffrande och osjälviska arbete – för att upprätthålla viktiga och ibland till och med livsviktiga samhälleliga funktioner. Personal som har arbetat övertid, som har slitit, som har hittat “nya lösningar”, som har gått in och vikarierat för varandra. Denna personal som finns inom vård, skola och omsorg borde uppmuntras eller belönas på något annat sätt än bara applåder. Om de ens får det.

Det tycktes finnas en sådan tid i våras där alla, också de politiska partierna både nationellt och kommunalt, var överens om detta. Personalen skulle få ersättning, högre lön och dessutom bli fler i antal. Det var uppenbart att det behövdes fler händer inom dessa områden.

I höstens Sverige börjar istället varslen i de offentliga verksamheterna. Som vanligt höll jag på att skriva. Det ska sparas och “effektiviseras”, kostnaderna för vård, skola och omsorg ska ska skäras ner – budgetarna ska hållas.

Så tycks det bli också i Vänersborgs kommun. Det ska skäras ner och sparas inom social- och barn- och utbildningsförvaltningen. Det ska sparas på t ex förskolor, skolor och fritidshem.

Och de som inte har fått någon fortsatt anställning i höst har på sin höjd fått en applåd…

Jag tänkte att i några bloggar beskriva läget inom barn- och utbildningsförvaltningens område.

Anm. Läs gärna också:

• ”Skollagen går före budgetföljsamhet” – 3 sept.
• ”BUN: Delårsrapport – pengarna räcker inte till” – 12 sept.