Arkiv

Archive for september, 2021

Historien om Magnus Larsson (3)

7 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

Den 17 oktober 2005 skrev Svensk Fastighetsförmedling till Vänersborgs kommun:

“I enlighet med bestämmelserna i 7 §, andra stycket, förköpslagen, anmäles härmed att fastigheten Vänersborg Sikhall 1 :4, Sikhall 1 :6 och Sörbo 1 :4 i Gestad församling med … har försålts/förvärvats enligt bifogat köpekontrakt, daterat 2005-10-17.”

Magnus Larsson hade efter budgivning köpt fastigheterna i Sikhall. Han hade lagt det högsta budet. I köpet ingick också Sikhall 1:23, ett litet markområde med en sommarstuga. Sommarstugan låg som en ”ö” i Sikhall 1:4 och man var tvungen att åka igenom denna fastighet, och Sikhall 1:6, för att komma ut och in till stugan från landsvägen. Köpet av Sikhall 1:23 genomfördes samtidigt med de andra, men det upprättades separata kontrakt och handlingar för detta köp.

Köpekontrakten hade skrivits på den 17 oktober 2005 och omedelbart efter parternas underskrifter anmälde Svensk Fastighetsförmedling fastighetsaffärerna till kommunen. Det var lag på det, det var en så kallad förköpsanmälan. (Det var obligatoriskt när fastigheternas areal överskred 3.000 kvadratmeter.) Jag förmodar att mäklaren antog att det var en formsak. Hen hade ju hört sig för till kommunen innan fastigheterna bjöds ut till försäljning, och då var inte kommunen intresserad. Som advokatfirman Kjällgren senare skrev till Länsrätten (19 januari 2006):

“Fastighetsmäklaren hade dessförinnan genom två muntliga kontakter med företrädare för kommunen förvissat sig om att något intresse för förköp inte förelåg.”

Efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna ändrade kommunen sig…

Jag har inte fått reda på hur gången riktigt var när brevet från Svensk Fastighetsförmedling ankom till kommunen. Det torde inte heller vara särskilt viktigt. Den 2 november (2005) hade i varje fall Fastighetsenheten, som lyder under samhällsbyggnadsnämnden, där Bo Carlsson var ordförande, tittat på brevet. Så antagligen var det där som brevet från mäklaren hamnade från början.

Det är inte orimligt att anta att Bo Carlsson (C) nu fick reda vem som hade köpt de fastigheter i Sikhall som han själv hade varit med och bjudit på. Såvida han inte visste det redan innan…

Fastighetsenheten upprättade en skrivelse där köpet av fastigheterna redovisades, vad som utmärkte fastigheterna, t ex att Sikhalls magasin låg på den ena fastigheten och att en del av infarten till Sikhallsbadet låg på den andra, samt en beskrivning av vad förköpslagen stadgade om kommuners förköpsrätt. Här pekade Fastighetsenheten på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det fanns inget förslag i skrivelsen om hur kommunen skulle agera, utan Fastighetsenheten beskrev ärendet sakligt och korrekt. Men det är klart, genom att enbart lyfta fram just de här två skälen till en kommuns förköpsrätt så kunde man väl redan ana vartåt “det lutade”…

Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

Jag förstår inte varför skrivelsen lämnades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). Fastighetsenheten ligger ju under samhällsbyggnadsnämnden och det naturliga torde rimligen vara att skrivelsen hade hittat vägen dit istället. Det är nästan så att man anar att rutinerna var annorlunda just denna gång…

När ordförande Ljunggren får skrivelsen från fastighetsenheten i sin hand den 2 november började det snabbt hända saker. Senare samma dag(!) formulerade nämligen ordförande Ljunggren (S) en skrivelse till kommunstyrelsen. Och brådskan var anmärkningsvärd. Kommunen hade 3 månader på sig att förköpa fastigheterna. Med så lång tid så skulle man väl kunna tänka sig att Ljunggren eller kommunen skulle initiera eller invänta åtminstone en liten utredning om t ex för- och nackdelar med ett köp. Det borde i varje fall ha varit ett minimum, kan man tycka, att ha undersökt vad förköpet skulle innebära för skattebetalarna och kommunens ekonomi…

Ljunggren skrev till kommunstyrelsen:

“Ovan redovisade ärenden överlämnas till kommunstyrelsen med förslag att föreslå kommunfullmäktige att fatta beslut om förköp.”

Ljunggren (S) redovisade inga skäl, men han hänvisade till skrivelsen från Fastighetsenheten:

“Fastighetsenheten har i skrivelse 2005-11-02 redovisat ärendena samt vad som sägs i förköpslagen (1967:868) om kommuns förköpsrätt.”

Antagligen menade Ljunggren med denna hänvisning att marken var nödvändig för kommunen att förköpa på grund av att den var väsentlig för “idrott eller friluftsliv” och att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk synpunkt”. Fast det måste redan då ha varit svårt att inse detta, särskilt för sommarstugan på fastigheten Sikhall 1:23 (se karta ovan). Hur kunde den vara väsentlig för friluftslivet? …såvida det inte var tänkt för någon politikers friluftsliv…

Det som skulle kunna tala för att det låg något motiv som hänförde sig till “idrott eller friluftsliv” bakom Ljunggrens snabba agerande var att det redan den 9 augusti 2005 inkom en skrivelse till kommunen från Vänersborgs Segelsällskap (VSS), Sikhall Brattens samfällighetsförening, Sikhalls Trollingklubb och Stiftelsen Sikhalls magasin.

De fyra föreningarna beskrev i skrivelsen området som låg ute till försäljning och framhöll dess betydelse för den omgivande bygden och det rörliga friluftslivet. De betonade sina egna verksamheter, vilket naturligtvis inte behövde vara fel. De nämnde bland annat vikten av sjösättningsrampen, stenpiren, parkeringarna, uppställningsplatserna för segeljollar och Sikhalls magasin för allmänheten, och de själva, och att de fick vara kvar även efter försäljningen. De menade också att dessa var viktiga även för turister och andra besökare. De såg Sikhall som ett område som kommunen borde utveckla. Föreningarna befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det ska noteras att inga av föreningarna då visste vem som skulle vinna budgivningen. Jag tror inte ens att det var offentligt vilka budgivarna var. Magnus Larsson fick t ex inte reda på vilka han bjöd emot förrän han skrev på köpeavtalet.

Vänersborgs Segelsällskap kom för övrigt att senare spela en något tvivelaktig roll i denna affär.

Det var som jag ser det oerhört märkligt att kommunstyrelsens ordförande redan i detta tidiga skede, den 2 november, kände till en förhållandevis liten fastighetsaffär i en ganska bortglömd del av kommunen där en okänd skogs- och jordbrukare figurerade. Jag tror inte att det berodde på att Ljunggren hade läst brevet från de fyra föreningarna i Sikhall. Det hänvisades inte till brevet någonstans. Ljunggren hänvisade bara till Fastighetsenhetens yttrande, inte specifikt till t ex sjösättningsramp, stenpir eller något annat skäl som de fyra föreningarna hade fört fram.

Så jag kan inte låta bli att undra – hur kunde Ljunggren veta något om denna fastighetsaffär, och varför var han intresserad? Och den avgörande frågan torde vara – hur kunde kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med bara några timmars betänketid formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av fyra fastigheter, varav en sommarstuga, i Sikhall?

Kunde det bero på att den ledande centerpartistiske politikern, som hade lagt bud på fastigheterna, råkade vara Ljunggrens ”regeringskollega” och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen, Bo Carlsson (C)? Det kan ju naturligtvis vara ett sammanträffande, en sådan där ödets nyck som faktiskt händer ibland.

Fast… Om man tänker så här – om Bo Carlsson hade fått köpa fastigheterna, hade Ljunggren då yrkat på att kommunen skulle ha utnyttjat sin förköpsrätt…?

Knappast…

Uteslutet…

Och då kan det vara Bo Carlsson (C) som hela tiden hade informerat Lars-Göran Ljunggren (S) om vad som hände i Sikhall och hur kommunen skulle hantera frågan…

Och redan nu började en förtalskampanj mot Magnus Larsson…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (2)

6 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (1)”.

Magnus Larsson har levt hela sitt liv i trakterna kring Gestad och Sikhall. Han är uppvuxen här och här vill han leva och verka. Sikhall och Gestad är Larssons plats på jorden. Han är en bygdens son i ordets rätta bemärkelse. Många skulle kanske hävda att Magnus till och med är Sikhall.

Larsson har arbetat hårt i hela sitt liv. Han har haft framgångar och han har haft motgångar. Hans huvudsakliga sysselsättning har hela tiden handlat om jord och skog. Han är, som han själv säger, en enkel jord- och skogsbrukare. Magnus har också haft ett stort intresse för sjön. Många har sett honom åka vattenskidor i Sikhallsviken och många är de i bygden som han har lärt upp. På äldre dagar har sjöintresset mer övergått till att lugnt och stilla sitta i en båt. Tja, lugnt och stilla kanske inte var rätt uttryck…

Larssons företagande har genom åren expanderat. De pengar han har tjänat har investerats i mer mark och fler fastigheter. Och det inte enbart på grund av budgivning. När man köper och övertar fastigheter, som familjer och släkter har brukat i generationer i sådana här områden, så är förtroende en minst lika viktig fråga som pengar. Magnus mål blev tidigt att utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.

År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.) Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Dessa fastigheter hade Magnus Larsson tittat på länge, dom ville han definitivt ha. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. Fastigheterna var även viktiga i hans näringsverksamhet. De behövdes för att bredda basen för hans jord- och skogsbruk.

Innan försäljningen av fastigheterna hade mäklaren vid två tillfällen tillfrågat kommunen om den hade intresse av att förköpa fastigheterna. Mäklaren Svensk Fastighetsförmedling hade båda gångerna fått svaret att så inte var fallet. Svaren var dock inte skriftliga, det fanns ingen anledning. Det var kanske synd, men logiken säger att det vore en “dålig” mäklare om den inte hade gjort så. Det torde ligga i mäklarens intresse att förvissa sig om att de fastigheter som såldes verkligen fick behållas av köparen… Dessutom var mäklaren skyldig att anmäla avyttring och förvärv till kommunen när affären väl var gjord.

Magnus Larsson lade bud på fastigheterna. Det gjorde också flera andra, vilka visste inte Larsson då. Det fanns inga budgivningslistor på den tiden.

Budgivningen gick till som det brukar. Det var inga konstigheter. Spekulanterna lade sina bud och fick sedan möjlighet att höja buden när de fick höra om motbuden. Tills alla utom en av spekulanterna så att säga hade “hoppat av”.

Magnus Larsson vann budgivningen. Han lämnade det högsta budet.

Magnus Larsson stod som ny ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23.

Då började problemen för Magnus Larsson…

Det ska tilläggas att före detta fastighetsförvärv var Magnus Larsson en vanlig hårt arbetande dalslänning som tillbringade sina dagar i en skogsmaskin, grävmaskin eller skördetröska. Han hade inte haft något otalt med kommunen. Och kommunen hade inte haft något otalt med honom.

Det visade sig mycket snabbt att kommunen hade intresse av Larssons förvärv. Själv kunde han inte riktigt förstå varför, kommunen hade ju aldrig visat något större intresse av vad som utspelade sig i de dalsländska delarna av kommunen. Kommunen hade ju inte heller visat någon direkt vilja eller intresse av att utveckla bygden.

Magnus började ana oråd. Då fick han se den så kallade mäklarlistan.

Magnus Larsson kände igen flera namn på listan. Men det var framför allt ett namn som fångade hans intresse lite extra. Det visade sig att Bo Carlsson stod på listan. Bo Carlsson hade varit en av spekulanterna.

Den centerpartistiske politikern Bo Carlsson var vid denna tid 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. 

Det spred sig en märkligt unken doft kring Sikhall.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (1)

5 september, 2021 3 kommentarer

Den första gång jag såg Magnus Larsson, det var en vårdag 2013. Det var egentligen alldeles för sent. Magnus Larsson var nämligen redan då ökänd i Vänersborgs kommunhus. Han hade hunnit med att utkämpa många strider med kommunen – men han hade i och för sig många kvar. Och det visste han. För det mesta hade Larsson fått stå ensam på slagfältet, även om han hela tiden hade majoriteten av lokalbefolkningen i Sikhall på sin sida.

Magnus Larsson hade stundtals varit en omtalad person i media. TV hade varit i Sikhall, tidningar likaså. De hade skildrat den ”lille mannens” kamp mot den mäktiga kommunala byråkratin… Larsson hade nämligen hamnat i skottgluggen redan 2005 när han förvärvade fyra fastigheter i Sikhall. Det var då diskussioner och mygel bland politiker och tjänstemän hade tagit fart i kommunens olika korridorer och sammanträdesrum. Och den politiska processen hade slutat med att kommunfullmäktige beslutade om att förköpa de fastigheter som Magnus Larsson hade köpt i området.

Kommunens beslut om förköp av Larssons fastigheter var egentligen inget annat än en expropriering. Larsson ville nämligen inte sälja eller på annat sätt avhända sig sina fastigheter som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Fullmäktiges beslut var därför både tufft, kränkande och ganska unikt, det riktade sig mot en enskild person och näringsidkare. Vägen mot beslutet hade dessutom föregåtts av jävsituationer och kantats av en omfattande ryktesspridning. Det senare hade jag själv varit vittne till flera gånger. Och det var få som egentligen hade ifrågasatt smutskastningen – eller kommunens förköpsplaner.

Magnus Larsson var emellertid inte den som gav sig utan kamp. Särskilt inte när han blev orättvist behandlad. Han hade protesterat vilt under förköpsprocessen. Larsson skrev till kommunen, JO, Länsrätten och han anlitade jurister för att biträda honom i sin kamp mot kommunen. Larsson ville ha kvar sina fastigheter och han reagerade självklart även på förtalskampanjen.

Min partivän James Bucci (V) påverkades av Larssons skrivelser och kanske också av förtalskampanjen. Men inte riktigt på det sätt som ryktesspridarna hade hoppats på. Bucci blev intresserad, och nyfiken som han var ville han träffa Magnus Larsson i egen hög person och tala med honom på “brottsplatsen” i Sikhall. Bucci hade i början av april 2006 börjat ana att det var både en och två, eller flera, hundar begravda i Sikhallsärendet. Då började också några av oss i Vänsterpartiet få en annan uppfattning om vad som hade hänt i Sikhall och våra ögon började öppnas för det drev som hade startats i kommunen.

Så när James Bucci flera år senare tog med mig ut till Sikhall, till den plats som Larsson hade döpt till Politikerhyllan, så visste jag lite vad denne man hade gjort och vad han hade utsatts för. Mina förväntningar var tämligen stora, vem var denne Magnus Larsson egentligen? Och hur orkade han utmana och kämpa mot en överlägsen fiende? I alla dessa år…

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte reagerade starkare och framförallt tidigare på det som kommunen utsatte Magnus Larsson för. Kanske berodde det på att min partikamrat Bucci så att säga bevakade fallet, eller var det andra kommunala affärer som tilldrog sig mitt intresse, typ arenaskandalen? Jag vet fortfarande inte.

Den första gången jag pratade med Magnus Larsson var alltså i James Buccis sällskap 2013. Besöket i Sikhall gav upphov till en blogg, och jag är tämligen säker på att det var den allra första som jag skrev om Larsson – se “Sikhall – en pärla vid Vänern”. Den följdes några dagar senare av ännu en blogg – se “Sikhall 1:6”. Bloggarna hade naturligtvis inspirerats av mötet med Magnus. Det var bra bloggar, som gav ett ganska stort eko. Särskilt hos folk i bygden, för att inte tala om reaktionen hos några centerpartister…

Det har blivit en hel del bloggar under senare år… Jag har t ex nu senast redogjort för turerna kring upprättandet av en detaljplan för Sikhallsviken. (Se ”DP Sikhall (9): Framtiden”.)

Med de följande bloggarna vill jag visa hur Vänersborgs kommun har behandlat Magnus Larsson i Sikhall. Det är en viktig läsning om hur maktens politiker gaddade sig samman med den kommunala byråkratin när dess intressen utmanades av en enskild invånare. Det är också en historia om jäv och intriger. Och förföljelser av sällan skådad art – som aldrig har genomlysts, lyfts upp eller uppmärksammats. Och de som stod bakom alla intriger och allt mygel fortsatte att verka i kommunen. Det utkrävdes aldrig något ansvar. Ingen var intresserad av att rentvå Magnus Larsson…

Bloggarna blir ett försökt att ge en rättvis bild av Magnus Larsson i Sikhall och hans kamp mot Vänersborgs kommun. Förhoppningsvis kan det ge dagens politiker och tjänstemän i kommunhuset en annan bild av honom, en annan förståelse och därmed förhoppningsvis också ett annat bemötande.

Hela historien började samma dag som Magnus Larsson köpte sin drömfastighet Sikhall 2005…

Fortsättning följer – se ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Vänersvallen Syd, fd Isstadion

2 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag skrev i tisdags så besökte Vänsterpartiet i Vänersborg enhetschef Magnus Nordin på Arena Vänersborg. (Se “Arena Vänersborg 2021”.) När vi efter drygt en och en halv timme lämnade arenan så var det, i varje fall för mig, en fråga som hängde kvar i luften. Varför togs isen bort på den gamla anrika Isstadion? 

Isstadion fungerade som hemmaarena för en mängd klubbar under en hel massa år. Ja, till och med innan den blev konstfryst 1964. Det var storlag som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Blåsut och mitt eget favoritlag Lira som huserade på ispisten. Och det var också ofta som Wargön och Storegården förlade sina hemmamatcher på Isstadion. Publikrekordet låg enligt Wikipedia på 7.515 personer och sattes på annandagen 2001 när IFK tog emot Gripen från Trollhättan. Jag var där då, precis som på publikmatchen Sverige mot Ryssland någon gång på slutet av 60- eller början på 70-talet. Då var det VM. Jag kommer också ihåg en match mot Villa som drog över 6.000 personer, tror jag i varje fall, det var mycket folk… Då lät det som om det var Villa som hade hemmaplan, och det är jag åtminstone helt säker på.

Det var också på Isstadion som jag lärde mig åka skridskor och där jag som 14-15-åring debuterade i Liras B-lag. Det säger i och för sig inte så mycket. Matchen spelades nämligen på nyårsdagen och de ordinarie spelarna hade i god tid lämnat återbud till matchen. De anade väl att de av någon anledning inte skulle vara i form för en bandymatch kl 09.00 på årets första dag…

Isen fanns kvar på Isstadion ända fram till 2011. Det betyder att det fanns två konstfrysta bandyplaner i några år, Isstadion och arenan. Arena Vänersborg invigdes ju som bekant 2009.

Och så var det faktiskt tänkt, det skulle finnas två planer. Redan i en rapport från 2007 om planerna för det kommande arenabygget, “Sportcentrum Arena Vänersborg”, nämndes att isen på Isstadion skulle vara kvar parallellt med isen i arenan. Orsaken var att det skulle finnas möjlighet att flytta bandyn till Isstadion vid evenemang i arenan.

Så här såg planerna för Sportcentrum ut:

Och på Isstadion stod det skrivit på Isstadion (se bild vänster):

Under en kort tid fanns det alltså två planer, när takraset på arenan den 20 februari 2010 omöjliggjorde spel och träningar i bandyhallen. Det var då bara isen på Isstadion som gällde. Men senare under året, säsongen 2010-11, var det återigen två isar. (Fast jag vet inte riktigt när arenan kom igång igen.) IFK:s A-lag flyttade i varje fall till Trollhättan. Det berodde antagligen på att isen var sen den hösten… Det var svårt på grund av vädret att göra is utomhus, på Isstadion – se TTELA “Isen på stadion dröjer”.

Men det var sista säsongen, kommande säsong var isen på Isstadion borta. För alltid. Isstadion förvandlades till en fotbollsplan. Men även det var behäftat med vissa problem. I december 2012 klagades det på att det var oplogat på Isstadion efter snöfall – för fotbollen… (Se “BUN 10 dec (2): Frågor och svar”.)

På sätt och vis hade Isstadion varit en fotbollsplan även innan 2011, men bara under sommarhalvåret. Sedan 2005 hade Isstadion nämligen använts som fotbollsplan tack vare konstgräs. Nu blev det fotboll även under vintern.

Jag har försökt att ta reda på vem som fattade beslutet att ta bort isen för alltid, och varför. Jag var själv ledamot i barn- och ungdomsnämnden, som den hette då, och kan inte minnas något sådant beslut.

Jag frågade på kommunen, kunde de duktiga tjänstepersonerna där hjälpa mig att hitta ett beslut? Jo, det kunde de så klart. Men… Det fanns inga. De letade i alla möjliga och omöjliga protokoll, det fanns inga beslut att ta bort isen.

Jag har ställt frågan till flera som var med på den tiden, politiker i barn- och ungdomsnämnden och flera “gamla” chefer i förvaltningen. Ingen av dem kan dra sig till minnes exakt vad som hände, men  den kollektiva minnesbild som framträder ser ut ungefär som följer.

Det fanns inget behov av någon is på Isstadion. Det blev färre bandylag i kommunen, både Blåsut och Wargön lade t ex ner sin ungdomsverksamhet. Arenan räckte till för samtliga bandylag.

Fotbollen hade behov av fler planer och en längre säsong. När arenan, och även Gymmixhallen, byggdes så gjordes det på befintliga fotbollsplaner. Det försvann därmed tränings- och matchmöjligheter för fotbollen. En av mina källor skriver:

“När konstgräset var utslitet och ideliga översvämningar gjorde att matcher och cuper fick ställas in gjordes i stället en stor investering i Vänersvallen Syd som fotbollsarena och hemmaplan för VFK.”

Och för det tredje, och som jag tror, det viktigaste skälet – pengar. Så klart.

Det blev för stora kostnader med ytterligare en konstfryst bandyplan vid sidan av arenan. Och eftersom arenan blev så dyr så behövdes alla pengar till den. Det är till och med möjligt enligt en av källorna att detta låg i planeringen – att när arenan var klar skulle pengar sparas på Isstadion. Det var dock något som i så fall inte jag kände till. En av källorna menar också att rören, för konstfrysningen, var gamla och uttjänta. Och det skulle bli alltför kostsamt att byta ut dem. Rören plockades för övrigt bort av Fastighetsenheten någon gång efter den 1 januari 2014 när Fastighetsenheten tog över ägandet av anläggningen.

Det kan slutligen konstateras att en del underlag från den här tiden har gallrats, rensats bort, från diarier och arkiv – dock inga protokoll med beslut. Och det var ju ett tag sedan, minnena på de inblandade sviker.

Det var allt som jag har fått fram i faktaväg. Frågan som jag tidigare ställde om vem som fattade beslutet om att ta bort isen för gott har jag inte kunnat besvara. Däremot har väl frågan om ”varför” besvarats på ett ganska nöjaktigt sätt. Men det kanske finns någon som läser detta som kan bidra med mer fakta och fler upplysningar. Skriv i så fall gärna en kommentar här på bloggen.

Kategorier:Arena Vänersborg, is