Arkiv
Sikhalls magasin 4: Framtiden
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 3: Magnus”.
Sikhalls Magasin, detta fantastiska kultur- och byggnadsminne, håller på grund av misskötsel på att förfalla.
Stiftelsen underhöll byggnaden till en början, men ju längre tidens tand fick verka desto mer omfattande blev slitage och skador. Och ju längre man sköt upp nödvändigt underhåll och nödvändiga renoveringar desto dyrare skulle magasinet bli att reparera och återställa.
Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat. Så har t ex gräs runt byggnaden klippts regelbundet. Och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. …
Jag har ingen kunskap om hur styrelsen för Stiftelsen har resonerat de senaste åren kring underhåll och renoveringar och hur diskussionerna med kommunen som ägare har sett ut. Jag antar att styrelsemedlemmarna hjälplöst och med ledsna ögon har sett hur magasinet har förfallit.
Min gissning är att kommunen inte har lagt två strån i kors för att hjälpa Stiftelsen, men det har jag inte fått bekräftat. Kommunen anser ju inte ens att det är den som äger byggnaden… Och kommunen som förköpte, exproprierade, fastigheten för att den ville hindra magasinet att hamna i Magnus Larssons ägo… Kommunen kunde ju sköta den kulturhistoriskt intressanta byggnaden mycket bättre…
Jag undrar om Lars-Göran Ljunggren (S), Benny Augustsson (S), Bo Carlsson (C) och alla tjänstepersoner verkligen, på fullaste allvar, tror att magasinet hade sett ut på samma sätt om Magnus Larsson hade fått äga och sköta om det?
Nu är Sikhalls Magasin i det skick det är. Och styrelsen har insett att något måste göras – nu, innan det är för sent.
Den 5 juli hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. Jag citerar hela paragraf 5 i det undertecknade protokollet – med rubriken ”Magasinets framtid”:
“Jan G informerade om att magasinet är behov av en del reparationer och underhåll.
Vår tidigare ordförande Ingvar Håkansson kontaktade hösten 2021 regionmuseet för besiktning och bidrag till magasinet, tyvärr kom sjukdom i vägen och det blev inte av.
Ingen av stiftelsens föreningar är intresserade av att driva magasinet i framtiden utan önskar överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson.
Nu är det bestämt ett möte 24 augusti 2022 kl. 09.00 vid Sikhalls magasin med Lars Bergström regionmuseet och Länsstyrelsen är även kallade.
Magnus Larsson kommer att kallas till kl.10.00.
Jan G får i uppdrag att informera Benny Augustsson, Vänersborgs kommun om stiftelsens planer.”
Styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin vill alltså överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson. Och det har Stiftelsen enligt nyttjanderättsavtalets paragraf 5 full befogenhet till. Det är för övrigt samme Magnus Larsson som ägde magasinet från oktober 2005 till december 2007… Och som kommunfullmäktige tvingade honom att sälja till kommunen.
Styrelsens beslut är dock vad jag förstår ett slags inriktningsbeslut. Samtliga stiftare var i och för sig närvarande på styrelsemötet, men en av stiftarna, MHF, ville att dess styrelse skulle få yttra sig innan slutligt ställningstagande i Stiftelsen gjordes. Man kan nog anta att det mer är en formell sak, samma beslut lär fattas.
Jag tvivlar dock på att Magnus Larsson vill överta nyttjanderättsavtalet. Varför skulle Larsson lägga ner miljoner på en byggnad som Vänersborgs kommun äger? Det skulle i så fall vara om Magnus Larsson fick köpa fastigheten och byggnaden. Då kanske Larsson är beredd att satsa pengar.
Ryktena säger att styrelsebeslutet inte mottogs särskilt positivt i kommunhuset. Av någon anledning. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så. I den “nyligen” genomförda utredningen (16 mars 2022) med förslag till fastighetsrättsliga lösningar som är ett led i, och en förutsättning för, en detaljplan i Sikhall, så skriver utredaren (kan laddas ner här; se också ”Visar kommunen vilja i Sikhall?”):
“Eventuellt oklart kring magasinets framtid om marken blir privat”
Med tanke på hur kommunen stillatigande har tittat på och inte lyft ett finger, när magasinen har förfallit, så kan det väl knappast bli sämre med Larsson som ägare… Eller antyder formuleringen, som liksom hela utredningen andas misstro mot Magnus Larsson, att Magnus Larsson ska riva magasinet, ett byggnadsminne, om han får överta äganderätten?
Sedan kan man undra om det verkligen finns politiker och tjänstepersoner i kommunhuset som anser att Vänersborgs kommun eventuellt ska lägga tiotals miljoner på att renovera Sikhalls Magasin. När det finns en privat entreprenör som är villig att göra det. Allt kan i och för sig hända i kommunen, men att vara mot en försäljning av Sikhalls Magasin vore väl ändå att passera en gräns?
Eller vill kommunen sälja fastigheten till någon annan spekulant, t ex Bo Carlsson? I så fall tror jag inte att kommunen har “tänkt färdigt”. Kommunen har förköpt, exproprierat, fastigheten 2007 av Magnus Larsson. Motiven har varit att kommunen är bättre lämpad att förvalta byggnadsminnet och att det rörliga friluftslivet ska säkerställas liksom allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området. Då kan knappast kommunen sälja till en tredje part, till någon annan privat spekulant. Eller överhuvudtaget till någon annan.
Det sägs att staten troligtvis skulle vara med och bekosta en renovering/ombyggnad av magasinet och eventuellt stå för 80-90% av kostnaderna. Jag vet inte om uppgiften är riktig, statsbidraget skulle i så fall gå till den som åtgärdar byggnaden, vem det än är. Dock är frågan till vilket skick staten är beredd att bekosta en återställning.
Magnus Larsson är villig att köpa tillbaka fastigheten. Den ingick i de visioner han hade för området vid fastighetsförvärven år 2005. Förutom att åtgärda byggnaden i sig har han tankar på att fixa VA, el, värme, ventilation osv. Han skulle också gärna se ett kök, ett ölbryggeri och/eller en festlokal i byggnaden.
Kanske skulle det kunna uppstå något av ett centrum kring hamnen i Sikhall precis som vid 1800-talets andra hälft…
Men först ska sannolikt kommunens jurister ta sig en djup titt på alla paragrafer och formaliteter kring lagar och avtal. Vi får se hur lång tid det tar… Och vad sedan kommunens politiker kommer fram till…
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Sikhalls magasin 3: Magnus
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.
Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Han hade lagt ett högre bud än de andra spekulanterna, bland annat Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C). 
Bo Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden, och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Magnus Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det upprättades inget nytt avtal.
Och innan bläcket på Magnus Larssons namnteckning på köpeavtalet hade torkat… Redan den 2 november 2005, bara två veckor efter att Larsson blivit ägare till fastigheterna, hade Fastighetsenheten i Vänersborgs kommun författat en skrivelse om Larssons fastighetsförvärv i Sikhall. Det var oerhört, och förvånande, snabbt jobbat av kommunen. Men det kanske inte var någon slump att fastighetsenheten var en enhet inom samhällsbyggnadsnämnden, en nämnd där Bo Carlsson (C) var ordförande… Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).
I skrivelsen kunde Ljunggren läsa att magasinet låg på den ena fastigheten (Sikhall 1:4). Fastighetsenheten pekade också på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:
“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Det sistnämnda var en direkt hänvisning till magasinet. Frågan är dock om det var korrekt beskrivet, magasinet nyttjades och sköttes ju av Stiftelsen Sikhalls Magasin.
Skrivelsen från Fastighetsenheten handlade om skäl till att kommunen skulle utöva sin förköpsrätt till fastigheterna… Det var lite förvånande. Mäklaren hade nämligen förhört sig i ett tidigt skede, både en och två gånger, om kommunen var intresserad av att förvärva fastigheterna. Det var inte kommunen. Men nu helt plötsligt hade kommunen ändrat sig. Ljunggren författade redan samma dag som han fick skrivelsen från Fastighetsenheten ett förslag till kommunfullmäktige om att kommunen skulle förköpa samtliga de fastigheter som Magnus Larsson alldeles nyligen hade förvärvat.
Det var många i Sikhall och Gestad som undrade om kommunen hade varit lika intresserad av att förköpa fastigheterna om det hade varit Bo Carlsson som hade lagt det högsta budet…
Sikhalls Magasin angavs alltså redan i detta tidiga skede som ett av skälen till kommunens vilja till förköp – en kulturbyggnad, “värdefull från kulturhistorisk synpunkt” som “bör bevaras”. Magnus Larsson noterade kommunens stora intresse av att köpa hans ärligt och rättmätigt förvärvade fastigheter. Han ville därför visa sin vilja till “kompromisser” och överenskommelser med kommunen. Larsson riskerade ju att förlora allt.
Magnus Larsson skrev till kommunen så tidigt som den 22 november (2005):
“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering.”
Kommunen var inte intresserad av några kompromisser. Den 20 december 2005 beslutade kommunfullmäktige att förköpa, dvs expropriera, Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Utom en liten fastighet med en sommarstuga, Sikhall 1:23.) Det fanns ingen motivering till förköpet i fullmäktiges beslut.
Gunnar Lidell (M) som senare skulle bli kommunalråd, röstade mot beslutet. Lidell skrev några veckor efter beslutet till kommunen:
”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. … Jag konstaterar att köparen hela tiden … visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen.”
Magnus Larsson överklagade fullmäktiges beslut. Hans advokat Anders Lundmark skrev bland annat följande om varför förköpsargumentet av Sikhalls Magasin var felaktigt:
“Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, 
Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång. … Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.”
Det är värt att notera Sikhalls Magasin spelade en tämligen stor roll i den kommunala förköpsprocessen – till en början. Efter advokat Lundmarks inlaga försvann magasinet som argument för kommunen. Och det var nog ingen slump. Kommunen var dock inte villig att låta Larsson få behålla äganderätten.
Advokat Lundmark skrev att det var ”förlängningsrätt vid avtalstidens utgång”. Jag kan inte se att det var så. Det fanns inget sådant skrivet i avtalet.
Kommunfullmäktige hade beslutat att expropriera Larssons fastigheter, men han hade överklagat. Och innan dom hade fallit, och regeringen godkänt förköpet (som också var en förutsättning), så tillhörde fastigheterna fortfarande lagligen Magnus Larsson. Även fastigheten där magasinsbyggnaden stod. Både kommunen och Larsson insåg att Larsson ägde magasinsbyggnaden och att Stiftelsen Sikhalls Magasin bara hade nyttjanderätten. Men Magnus Larsson riskerade som sagt att förlora allt. Han fortsatte visa sin goda vilja…
Den 17 oktober 2006 överlät Magnus Larsson Sikhalls Magasin som gåva till Stiftelsen, dvs Stiftelsen Sikhalls Magasin skulle få överta äganderätten till magasinsbyggnaden:
“Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden”
Det här gåvoavtalet skulle börja gälla när kommunen återkallade sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Men det gjorde aldrig kommunen. Rent formellt så förköpte nämligen kommunen alla fastigheterna och sedan sålde kommunen tillbaka stora delar till Magnus Larsson. Det här hade parterna kommit överens om. Regeringen hade därför sagt ja till kommunens förköp utan att närmare studera fallet – parterna var ju överens.
Det kan tilläggas att Magnus Larsson egentligen inte var överens. Han tvingades acceptera den här överenskommelsen. Larsson riskerade ju annars att förlora all sin mark i Sikhall. Kommunen behöll 7.500 kvm av Larssons mark. Det är det streckade området på kartan till vänster, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, stenpiren och – magasinet…
Denna upplösning betyder att gåvoavtalet mellan Magnus Larsson och Stiftelsen aldrig blev giltigt – och att det nu är kommunen som äger marken som magasinet står på. Och själva magasinet…
Enligt säkra källor så har kommunen också övertagit nyttjanderättsavtalet med Stiftelsen, dvs avtalet gäller än.
Vi får se vad kommunen säger om min beskrivning, när kommunens tjänstepersoner kommer tillbaka efter semestrarna. Jag tror att kommunens jurister får lite att bita i.
Hur som helst, det är i varje fall inte Magnus Larsson som äger magasinet… Och trots att Vänersborgs kommun exproprierade fastigheten för att byggnaden…:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
… har ändå magasinet förfallit… Hur kan det ha varit möjligt…?
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 4: Framtiden”.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Fågelplågan 2: Kanadagässen
Inte nog med att Nordstan drabbas av fiskmåsterror från hustaken varje sommar så att man knappt kan gå på gator och trottoarer, vattnet kring Skräcklan går knappast heller att utnyttja. Det går t ex inte att bada vid Norra skolan, inte i år heller. Det är antagligen inte fiskmåsarnas fel. Och även om det aldrig går att utesluta att det är kommunen som bräddar avloppsvatten, så är det sannolikt inte heller det som är orsaken. Och det orsakas absolut inte av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs, även om socialdemokraten Dan Nyberg påstår det.
Nä, det undermåliga badvattnet i Skräcklan är sannolikt orsakad av Nordstans andra stora fågelplåga – Kanadagässen. Fågelarterna har tydligen kommit överens om en, för dem, passande arbetsfördelning – gässen skitar ner i vattnet och fiskmåsarna på land… I själva gränsområdet, dvs stränderna, delar de solidariskt på utrymmet.
En sak är i varje fall helt klar. Nordstan och Skräcklan tillhör inte Kanadagässens naturliga habitat. Som miljö och hälsa påstår att fiskmåsarna gör. 
Kanadagåsens ursprungliga utbredningsområde är Kanada. Det hörs ju om inte annat på namnet. Det är där de ska hålla till, eller möjligtvis i Alaska och norra USA. Att Kanadagässen numera befolkar även Sverige beror enligt Wikipedia på att de fördes hit av vilseledda fågelälskare på grund av att gåsen ansågs vacker. Ofattbart men sant.
Förra året kunde vi ana en viss minskning av beståndet av kanadagäss. Dock verkade deras plats då övertas av fler grågäss. I år tycks kanadagässen vara tillbaka med fullt manskap. Och gångbanor, berghällar och gräsmattor har i vanlig ordning fyllts med gåsskit. Man vågar knappast tänka på hur det ser ut i vattnet, inte bara vid “barnbadet” bredvid 
Norra skolan. Gässen gör ju sina “stora” behov minst en gång varannan timme… De stora mängderna fekalier från gässen ihop med det stillastående vattnet, som vi faktiskt kan hitta på fler ställen runt Skräcklan, förorenar sannolikt lite överallt.
Det finns nog bara ett sätt att effektivt bekämpa Kanadagässen – det tuffare sättet, med bly och hagel. Och faktum är att kommunen faktiskt har skjutit 
kanadagäss på Skräcklan. Det var år 2020 och det fick en märkbar effekt. (Se TTELA “Jakten på gässen har fått effekt”.) Det kanske till och med var därför som det fanns färre kanadagäss även förra året. Det verkade då som om gässen i ren desperation hade flyttat upp till Rörvik och Sikhall… Till moderaten Dan Åbergs stora sorg och bedrövelse. (Se “Kanadagåsen”.)
Det är faktisk helt på sin plats att skjuta kanadagäss. Det är dessutom snart jakttid, kanadagåsen får jagas mellan den 11 augusti till den 31 december. (Se information från Marks kommun.) Gässen omfattas också av skyddsjakt (se Jägareförbundet) och den får bedrivas året runt:
“Om det behövs för att förebygga skada, får kanadagås som uppträder vid fält med oskördad gröda eller som orsakar sanitär olägenhet jagas den 1 juli–30 juni”
Kanadagåsen är nämligen klassad som en främmande art med hög riskklassning. Det betyder att utbredning och etablering bör begränsas anser Naturvårdsverket. Kommunen borde med andra ord följa verkets råd och begränsa antalet kanadagäss, även i år.
Och det står utom allt tvivel att gässen ”orsakar sanitär olägenhet”.
Det är ju snart val. Kanske skulle t ex Vänsterpartiet få ökat förtroende bland väljarna om partiet lovade att bekämpa kanadagässen, och fiskmåsarna, med alla till buds stående medel? Även med tyngre artilleri…?
==
Anm. Den andra fågelplågan är fiskmåsarna – se ”Fågelplågan 1: Fiskmåsarna”.
Sikhalls magasin 2: Stiftelsen
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.
Sikhalls Magasin förfaller. Det finns risk att väggar och tak på den gamla anrika byggnaden rasar ihop. Det skulle vara en mycket stor förlust för bygden och för Vänersborgs kommun. Med Sikhalls Magasin skulle ett stycke svensk historia gå förlorad. Som länsantikvarie Margareta Hallin skrev 1985:
“Idag står detta ståtliga magasin som ett minne över en intensiv och mycket viktig period i Dalslands utveckling. Havreodlingen kom som inget annat att prägla det dalsländska jordbruket under större delen av 1800-talet. Därför är det synnerligen angeläget att en byggnad som är så förknippad med en förändringsprocess som har omvandlat den småskaliga odlingsbygden till det kulturlandskap vi möter idag, bevaras för framtiden.”
Men vem är ansvarig för magasinsbyggnaden, är det Vänersborgs kommun? Jag skrev och frågade samhällsbyggnadsförvaltningen och fick svaret den 2 mars i år:
“Ärendet har tagits upp på ett presidiemöte, dock tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”
Den 10 mars (2022) skrev jag till Miljö- och byggnadsförvaltningen:
“Kommunen äger ju marken/fastigheten … Men är det inte så att det är Stiftelsen Sikhalls Magasin som äger själva byggnaden, dvs magasinet? Och då undrar jag vem som egentligen är ansvarig för misskötseln av byggnaden – är det kommunen eller Stiftelsen? Vad är kommunens ansvar i misskötseln, när byggnaden ägs av Stiftelsen?”
Svaret från Miljö- och byggnadsförvaltningen var kort och gott:
“… handläggningen av ärendet [har] inte påbörjats ännu så jag kan inte svara på dina frågor i dagsläget. Det är först när handläggningen av ärendet sker som man sätter sig in i detaljerna.”
Ansvarsfrågan är inte helt enkel. Och handläggningen har efter en anmälan i oktober 2021 fortfarande inte påbörjats… Det är illa. Särskilt som man betänker att förfallet har uppmärksammats av flera ledamöter i byggnadsnämnden…
Vänersborgs kommun äger fastigheten som Sikhalls Magasin står på, därom råder inga tvivel. Men själva byggnaden ägs av Stiftelsen Sikhalls Magasin. Tror i varje fall kommunen…
Stiftelsen Sikhalls Magasin bildades en gång i tiden av hembygdsvårdande föreningar i Vänersborgs kommun. Enligt TTELA den 21 juli 2005 (se “Ovanlig försäljning i Sikhall”) består Stiftelsen av fyra stiftare – Gestad hembygdsförening, Brålanda-Sundals Ryrs hembygdsförening, Motormännens helnykterhetsförbund i Brålanda samt Lions i Brålanda. Syftet med stiftelsen torde helt enkelt ha varit att underhålla byggnaden så att den bevarades för framtiden.
Stiftelsen bildades i samband med att de tidigare, privata ägarna inte ville sköta byggnaden längre. De började bli gamla och det var dags för andra att ta över. Det upprättades därför ett nyttjanderättsavtal den 23 april 1986 mellan jordägarna, som upplåtarna kallades, och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Inskrivningsmyndigheten Vänersborgs Domsaga godkände, beviljade, avtalet den 3 december 1986.
I nyttjanderättsavtalet stadgades att äganderätten till byggnaden och tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 skulle övergå till Stiftelsen Sikhalls Magasin:
“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”
Nyttjanderättshavaren var Stiftelsen Sikhalls Magasin.
Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Mer om det nedan.
I nyttjanderättsavtalet ingår även marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden. Detta trots att inte marken nämns i formuleringen om äganderätten. I paragraf 1 under delrubriken “Nyttjanderättsobjekt” definieras nämligen själva objektet som avtalet handlar om:
“En ekonomibyggnad uppförd 1874 som havremagasin jämte tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 i Gestads socken, Vänersborgs kommun i enlighet med bifogad kartskiss.”
Alltså också “jämte tillhörande markområde”. Det tillhörande markområdet definierades dels i en bilagd kartskiss (se bild; den röda texten har jag lagt in) och dels i avtalstexten:
“Markområdets norra gräns skall gå i södra kanten av befintlig väg till bryggan vid Vänern.”
I resten av avtalet, liksom i formuleringen kring ägandet, handlar det dock om nyttjanderätten till byggnaden och inte till marken. Det torde kunna bli en juridisk diskussion om detta, antar jag. Nyttjanderättsavtalet är för övrigt mycket tydligt, och det innehåller ytterligare en del mycket viktiga paragrafer.
Syftet med hela överlåtelsen till Stiftelsen Sikhalls Magasin var att:
“bevara den kulturhistoriskt intressanta byggnaden och för att kunna nyttja den i nyttjanderättshavarens verksamhet.”
Upplåtelsetiden var på 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035. Och som ersättning för nyttjanderättsupplåtelsen skulle nyttjanderättshavaren erlägga 1.000 kr per år. Ersättningen skulle justeras enligt konsumentprisindex.
Och sedan kommer en mycket viktig paragraf, paragraf 5:
“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”
Paragrafen är på ett sätt mycket tydlig, och det kan ha en stor betydelse i framtiden. Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.
Det är dock en formulering som förbryllar, nämligen “utan jordägarnas skriftliga medgivande”. Jordägarna? Men hade inte äganderätten till marken enligt en tidigare paragraf övergått till Stiftelsen? Är inte formuleringen då helt onödig?
För mig har nyttjanderätt alltid betytt att man får använda någon annans egendom, men att det på inget sätt innebär att man äger egendomen. Det verkar som om denna definition är korrekt. 
Den bekräftas på Lantmäteriets hemsida och Sveriges Domstolars hemsida. Det är vad jag förstår Jordabalken som reglerar allt det här.
Jag är tämligen säker på att samhällsbyggnadsförvaltningen hade fel när de svarade mig, den 2 mars i år:
“… tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”
Det måste, som jag ser det, vara Vänersborgs kommun som äger magasinsbyggnaden. Det styrks också av § 8 i nyttjanderättsavtalet:
“Nyttjanderättsobjektet skall underhållas av nyttjanderättshavaren i enlighet med det syfte som anges i § 2 ovan. Eftersättes underhållet så att nyttjanderättsobjektet skadas i väsentlig mån har jordägarna rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande.”
Och hur skulle “jordägarna” kunna säga upp avtalet om det inte längre var jordägarna, dvs Vänersborgs kommun, som fortfarande ägde byggnaden…?
Det uppstår en mycket intressant fråga – när fastighetsägaren och ägaren av byggnaden, dvs Vänersborgs kommun, ser att magasinsbyggnaden missköts, “skadas i väsentlig mån” som det står i nyttjanderättsavtalet, är det då inte bara en rättighet utan också en skyldighet att säga upp avtalet och “ta över” ansvaret för byggnaden helt och hållet? Sikhalls Magasin är ju faktiskt ett byggnadsminne…
Det kanske blir anledning för kommunen och dess jurister att inom en nära framtid reda ut ansvar och skyldigheter. Men det får gå fort, taket håller på att rasa in…
Det kan också vara värt att påpeka att när upplåtelsetiden går ut 2035 måste ett nytt nyttjanderättsavtal ingås om Stiftelsen ska fortsätta vara nyttjanderättshavare. Avtalet förlängs inte automatisk. Och då kommer ansvaret för magasinet helt och hållet att ligga på fastighetsägaren, dvs Vänersborgs kommun. Och då, om inte förr, kommer en upprustning/renovering/ombyggnad garanterat att bli mycket kostsam.
Fortsättning följer.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Sikhalls magasin 1: Byggnaden
Den 17 oktober 2005 skrev Magnus Larsson på ett köpekontrakt. Han hade lagt det högsta budet i en budgivning på några fastigheter. I budgivningen deltog kommunalrådet Bo Carlsson (C). Men Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.
Det innebar att Magnus Larsson hade köpt sina drömmars fastigheter – fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Här tänkte han bygga sitt hem, och det här området ville han utveckla. Larsson hade stora planer.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det var en mycket anrik gammal byggnad. Länsstyrelsen hade beskrivit byggnaden på följande sätt år 2007 (se här):
“Magasinet är byggt av tegel på en hög grund murad av natursten direkt på urberget. Fasaderna är putsade, ytan är jämn men med en grov struktur. Putsens ytskikt kan ha kvastats då kalken ytterst är borttvättad så att ballasten sticker fram. Fasaden är ofärgad förutom fönsteromfattningarna som är vita med helt slät puts. Fönstren har nio små rutor och bågar av trä, innanför fönstren finns järngaller. Ingången sker från norr där en trappa av betong leder upp till en plattform av stålbalkar med trägolv och en kraftig parbräddörr. Vid södra gaveln finns en mindre brädklädd ytterdörr och en relativt modern plattform av förzinkat järn med järnräcke, troligen tillkommen vid renoveringen, dörren fungerar nu som utrymningsväg.”
Länsstyrelsen beskrev även magasinets insida (se här):
“Interiört består magasinet av två våningar samt vind, varje våningsplan består av helt öppna rum, med undantag för den invändiga stommen av stolpverk som bär upp bjälklagen. Golven är släta trägolv och vid norra gaveln finns en bred trappa med låga steg vilket underlättar bärandet av spannmålssäckar. Bottenvåningen används som hembygdsmuseum och hyrs ut som festlokal och en del lös inredning har tillkommit för denna verksamhet. I övervåning står hitflyttade kyrkbänkar längs väggarna.”
Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:
“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”
Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer.
Denna serie om fyra bloggar ska handla om Sikhalls Magasin.
Sikhall ligger vid Vänern, ungefär 15 km (fågelvägen) norr om Vänersborg. Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:
“Sikhallsviken ligger med utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”
Vid 1800-talets andra hälft uppstod något av ett centrum kring hamnen i Sikhall. Här fanns tegelbruk, varv och affär. Magasinet byggdes 1874 för att magasinera spannmål, företrädesvis havre. Det ligger på en klippudde omgivet av Vänerns vatten på tre sidor.
Riksantikvarieämbetet skrev (se här):
“Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och 
kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880; den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd.
Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg.”
Sikhalls Magasin uppfördes av Johannes Larsson och övertogs senare av hans son.
Sikhalls Magasin är ett viktigt historiskt minnesmärke för Gestad- och Sikhallsbygden och för hela Dalsland. Som gammal historielärare har jag nämnt magasinet åtskilliga gånger i min undervisning – i bygdens närmaste högstadieskola, Dalboskolan i Frändefors. Efter den så kallade “havreruschen”, då även Hästefjorden sänktes för att få mer 
odlingsbar mark, sjönk havreexporten till England kraftigt omkring 1880. Dalsländsk havre utkonkurrerades av bland annat amerikansk havre, och någonstans har jag också läst majs. Området drabbades av en svår kris. Mellan 1870 och 1915 emigrerade 30% av Dalslands befolkning och faktum är att andelen av invånarna som utvandrade från områdena kring Gestad och Grinstad (Melleruds kommun) är bland de högsta i hela Sverige. I vissa socknar utvandrade upp mot hälften av befolkningen.
Storhetstiden för Sikhalls Magasin är för länge sedan över. Det har sett sina bästa dagar. Byggnaden har inte skötts eller underhållits under de senaste åren. Den har förfallit. Det är fuktskador, väggen mot sjön ser ut att falla ihop när som helst och taket är på väg att rasa in. Magasinsbyggnaden är i ett uruselt skick. Det används inte längre, varken som museum eller festlokal. Ett stycke dalsländskt historia håller på att försvinna.
Ett flertal personer har hört av sig till Vänersborgs kommun om förfallet, bland annat ledamöter i byggnadsnämnden. Så här skrev en av dem:
“En fråga gällande det vackra magasinet i Sikhall. Det har kommit till min kännedom av flera personer att taket läcker in. Finns det en plan för renovering?”
Byggnaden är också anmäld för misskötsel. En av anmälningarna står en annan ledamot i byggnadsnämnden för:
“Jag vill att förvaltningen upprättar ett tillsynsärende om ovårdad byggnad för sikhallsmagasinet.”
Faktum är att misskötseln har gått så långt att kommunen också har anmält sig själv…
Handläggningen av anmälningsärendena har dock inte påbörjats ännu. Trots att anmälan för ovårdad byggnad gjordes redan i oktober förra året…
Den 9 mars fick jag följande svar från miljö- och byggnadsförvaltningen:
“Vi har ännu inte påbörjat handläggningen av det ärendet. De handlingar som finns är anmälan, ärendebekräftelse samt utskick till fastighetsägare gällande att ett tillsynsärende har upprättats. … Vår ambition är att påbörja handläggningen så snart som möjligt, förhoppningsvis innan sommaren.”
Nu i juli bekräftade förvaltningen att handläggningen inte hann påbörjas innan semestrarna.
Det är en skandal att Sikhalls Magasin har fått förfalla. Frågan är dock vems ansvar det är. Det verkar inte vara så enkelt.
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Fågelplågan 1: Fiskmåsarna
Det var lugnt och stilla i Värnamo. Det enkla förklaringen var att fiskmåsarna lyste med sin frånvaro. Det tycks inte finnas några fiskmåsar i denna del av Småland. Jag såg i varje fall inte några. Varken i Mossle, Osuddens badplats eller
Apladalen. Kan det vara Värnamo kommun som har lyckats utrota fiskmåsarna? Har de möjligtvis lagt ut förgiftade ostkakor? Spetsat krösamoset? Eller har alla måsar flyttat till sina naturliga habitat runt Vänern, företrädesvis till Nordstan i Vänersborg…? Jag vet inte, men det verkar så.
Efter några dagars vila för öron, och nerver, i Värnamo så är jag tillbaka i Nordstan. Och fiskmåsarna. Två stora hemska fiskmåsungar gick på gatan och hälsade mig omedelbart välkommen hem till Nordstan med sitt eländiga pipande. 
Jag tyckte att näbbarna formades till hånleenden… Och mamma och pappa fiskmås stirrade ilsket på mig från en av Lovisebergsgatans lyktstolpar. Barnbarnet skrek åt mig att inte gå för nära när jag dokumenterade händelsen. (Se här.) Olle vet nämligen vad han pratar om. Han har fått känna på fiskmåsarnas artilleri – i örat och ansiktet. Han har lärt sig att respektera de flygande råttorna. Som de kallas i USA, “sea rats”.
Det är ett fruktansvärt liv på fiskmåsarna just nu. De för oväsen under dygnets alla 24 timmar, de skitar ner bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, barnvagnar, trottoarer osv. 
Det vet och det tänker alla boende i Nordstan på med ångest. Och så länge ungarna springer på gator och i trädgårdar kommer det att fortsätta.
Jag förstår ärligt talat inte hur det får vara så här. Men det är väl så att de som bestämmer, fastighetsägare, miljöinspektörer etc, är bosatta långt ifrån fiskmåsarnas territorium. Hade människor utstött samma vansinnesvrål dygnet runt, så hade polisen, eller möjligtvis personer i vita rockar, garanterat varit på plats och tagit hand om de störande illa kvickt. Likadant om det hade varit människor som levererat all den skit som måsarna lämnar efter sig.
I Malmö kom förra året ett tips om att man skulle mata måsarna med P-piller. Jag har inte sett någon utvärdering av försöket, men det kan ju knappast ha blivit värre. För några veckor sedan fick jag följande, initierade tips från Vänersborg:
“Jag letade upp inspelat ljud av havsörn, och höll mot en fönsterspringa, lätet varierade men lät som det var inom anfallshåll. Måsarna tystnade och försvann längre bort. De till och med flydde från andra sidan husen. Vet inte hur hållbart det är, och hur länge, men långt emellan kanske de inte fattar att de är lurade.”
Inte heller från detta försök har jag fått någon utvärdering.
Vänersborgs kommun då? Ja, där tycks det inte finnas någon hjälp att få. På kommunens hemsida står det (se “Störningar från vilda fåglar”):
“Miljö- och byggnadsförvaltningen får ibland klagomål om störande fåglar, till exempel kajor och måsar. Störningar från vilda fåglar på allmänna platser är dock inte en sådan typ av olägenhet som Miljöbalken avser. Miljö- och byggnadsförvaltningen gör därför inga åtgärder vid dessa klagomål. Om du störs av fågelskri bör du stänga fönster och dörrar.”
Texten på hemsidan har formulerats om. Kommunen verkar ha resignerat fullständigt. Det var faktiskt annorlunda förr, då kunde kommunen åtminstone slå en signal till berörda fastighetsägare. Det verkar inte vara så längre.
Texten på kommunens hemsida fortsätter:
“Fåglar som bygger bon på hus kan dock bli en olägenhet (enligt Miljöbalkens mening) för de boende i den fastigheten eller i angränsande fastighet. Det kan bedömas som olägenhet om det är kraftig nedsmutsning, ohyra, lukt eller ihållande ljud från fågelbon, som stör inne i bostäder. Det är fastighetsägaren som ansvarar för att vidta åtgärder mot olägenheter.”
Som synes frånsäger sig kommunen allt ansvar. Det är uteslutande fastighetsägarnas skyldighet att åtgärda problemen. Men vad ska man göra om fastighetsägarna struntar i att vidta åtgärder? Vilket 9 av 10 fastighetsägare faktiskt gör. Menar kommunen att invånarna i Nordstan då ska polisanmäla fastighetsägarna? Jag kan väl tycka att kommunen gör det väl lätt för sig…
Det kan nog tyvärr vara så att det inte är så mycket att göra åt fiskmåsplågan när “sjöråttorna” väl har bosatt sig på taken. Det gäller att hindra dem från att göra det. Och det är faktiskt fullt möjligt. Men de flesta fastighetsägare tar som sagt inte sitt ansvar. Precis som kommunen.
Det finns naturligtvis en annan möjlighet att komma till rätta med fiskmåsplågan. Den diskuteras livligt bland invånarna i Nordstan. Metoden är emellertid både osäker och olaglig. Men det hade antagligen varit en både lättare och effektivare lösning om några jägare hade satt P för måsarna. Det finns ju gott om jägare i t ex fullmäktige… Men Vänersborg lär aldrig bli som Turkmenistan. Eller som Holbæk på danska Själland, där man satte in drönare. (Se ”Danmark sätter in drönare mot måsar”.)
Det verkar tyvärr inte som om samhällets regler och moral tillåter oss i Sverige att ta itu med “fiskmåsutmaningen” på ett effektivt sätt. De är viktigare än människorna. Så fiskmåsarna lär få fortsätta att vara sanitära problem för de boende samtidigt som de avskräcker folk t ex turister från att besöka Nordstan och Skräcklan.
PS. För er som inte har några fiskmåsar i er närhet, här kan ni höra fiskmåsvrålen: klicka här. En del tror att skriken bara pågår på dagtid eller att fiskmåsarna ”vilar” nattetid. Så är det inte, de här oljuden pågår nätterna igenom. Här kan du se ytterligare en film. Den utspelar sig mitt i natten. Två fiskmåsar råkar i slagsmål. Eller om det handlar om mobbing. Eller kärlek… Avgör själva: klicka här.
Anm. Den andra fågelplågan är Kanadagässen- se ”Fågelplågan 2: Kanadagässen”.
Epilog: Koloniområdet på Nabbensberg
Det var en gång ett koloniområde…
För några år sedan fanns det ett blomstrande koloniområde ute vid Nabbensberg, alldeles bredvid kanalen. Det låg mycket vackert längs Karls Grav – centralt men ändå avskilt. Det var inget stort område, men det var lugnt och mysigt. Koloniområdet hade legat på samma plats sedan 1982.
Det var ett litet paradis för de som hade sina kolonilotter här. Många av dem bodde i lägenheter och kolonilotten var ett sätt att både få odla lite egna grönsaker och få välbehövlig avkoppling från vardagen. Det gällde “gammelsvenskar” såväl som “nysvenskar”. Allmänhetens tillgång till området var också stort. På stigen vid kanalkanten klippte koloniarrendatorerna gräset och de hade placerat ut bänkar. Och tack vare att det var röjt och klippt vid kanalen så kunde metartävlingar hållas utan problem. Koloniområdet främjande på många sätt det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till vattnet.
Arrendeavtalet för kolonierna löpte ut år 2020. Avtalet förlängdes inte och området var tömt förra året, 2021. Det var följden av en princip. Det saknades nämligen bygglov och strandskyddsdispens för området. Det var alltså inte så att kommunen hade några andra planer för koloniområdet vid Nabbensberg, det 
fanns inga sådana planer. Det skulle t ex inte byggas något annat på området som t ex industrier och större fastigheter som det finns fullt av på andra sidan kanalen…
Det kanske till och med var så att kommunen och Länsstyrelsen ansåg att koloniområdet hindrade det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till vattnet. Det fanns hur som helst ingen större flexibilitet i deras agerande.
Jag gjorde ett besök på området för några dagar sedan.
Det var ett mycket tråkigt återseende. Kolonistugorna var rivna, trädgårdarna igenväxta, bänkarna borta och inga människor syntes till. Ingen skötte längre det gamla koloniområdet.
Kommunen och Länsstyrelsen har sina principer, och de ska följas… I varje fall ibland. Och nu har allmänheten och det rörliga friluftslivet fri tillgång till området. Och så även småkrypen.
Men, blev det bra?
Nya åtgärder vid oljehamnen
Det fortsätter att hända saker vid oljehamnen…
Det började med att jag i en blogg i måndags drog en liten parallell mellan vad kommunen helt obefogat befarar att Magnus Larsson ska göra i Sikhall och vad kommunen själv gör i oljehamnen. I Sikhall fruktar kommunens politiker och tjänstepersoner att det ska bli slut på allmänhetens tillträde till stranden/vattnet och det rörliga friluftslivet om marken vid småbåtshamnen överlåts till Magnus Larsson – samtidigt som kommunen själv stänger av vägen ner till oljehamnen och sjön… Och om inte omöjliggör för allmänheten så i varje fall försvårar tillträdet till stranden och vattnet.
Det skrev jag alltså om i måndags. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen“.) Tidigt på tisdag förmiddag fick jag reda på att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. Jag åkte dit och kunde konstatera att det stämde. Kommunen hade tydligen ändrat inställning. Trodde jag. Jag skrev om händelsen. Det kunde ju vara bra för de vänersborgare som ibland hade vägarna ner till det fina området att veta att de nu kunde åka dit igen. (Se “Oljehamnen forts…”.)
På Facebook har de två bloggarna lett till omfattande diskussioner. Några har tagit ställning för kommunens beslut att stänga av vägen, andra är emot. Det finns flera som anser att det inte är nedskräpat i området, andra säger att det är det. 
Det har också blivit en diskussion om Bert Karlsson har någon roll i kommunens beslut eller inte. Och det har i sin tur lett till en diskussion om kommunen ska upplåta gratis ställplatser till husbilar – i konkurrens med enskilda näringsidkare, som t ex Bert. Det har också diskuterats, stundtals ganska upprört, om inkompetenta politiker, medan andra har påstått att det snarare är tjänstepersonerna som ska hållas ansvariga.
Och den diskussionen lär få förnyat bränsle efter att det hände saker också efter min andra blogg i tisdags. Kl 17.10 igår onsdag plingade det nämligen till i mobilen. Någon hade lämnat en skriftlig kommentar till bloggen:
“Nu är det uppsatt två suggor och förbudsskylt.”
Idag är nedfarten till oljehamnen återigen inspekterad…
Den som kommenterade bloggen hade rätt. Kommunens tjänstepersoner har begränsat det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till stranden/vattnet – med två suggor och en förbudsskylt…
Min känsla är att stängningen denna gång är definitiv. Den som vill ner till oljehamnen får i fortsättningen bereda sig på en längre promenad. Det är långt från Ursandsvägen ner till oljehamnen, för att inte tala om uppförsbacken på väg tillbaka… Där Erik Blix övade sina färdigheter på skateboard på 70-talet… Och det finns dessutom dåligt med parkeringar i närheten av nedfarten. (Det går lättare att promenera till oljehamnen via Dalbostigen.)
Beslutet om avstängningen har fattats av tjänstepersoner i samhällsbyggnadsförvaltningen. Det är inte dokumenterat och hur giltigt beslutet då är vet jag inte. Det är ovanligt, tror jag, att det inte finns skriftligt. I min värld, dvs skolans värld, vet jag hur viktigt det var, och är, att alla beslut kring t ex elever hela tiden dokumenterades. Men det kanske är annorlunda i samhällsbyggnadsnämnden, jag vet som sagt inte. Eller också kanske det har dokumenterats i efterhand…
I förra veckan, den 21 juni, fick jag i varje fall ett skriftligt svar från förvaltningen på ett mail som jag skickade. I svaret beskrevs motivet till de förbudsskyltar som då hade satts upp. Jag återger svaret i sin helhet, eftersom det sprider ljus över förvaltningens handlande:
“Vi har privatpersoner och egen personal blivit uppmärksammade på att det förekommer nedskräpning, eldning m.m vid oljehamnen. Förvaltningen har till en början valt att sätta upp soptunnor och städa området, men anser nu att vi inte ska 
lägga skattepengar på att städa ett område som inte har ett utpekat användningsområde. Det har sedan tidigare också suttit en förbudsskylt för nedfart till området men har blivit nedsparkat. Vi har därför valt att sätta upp skyltar igen och kommer att stänga av vägen med bom.
Området är inte skyddsområde men hamnanläggningen fungerar som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen, därav kan man diskutera lämpligheten av att ha privatpersoner nära. Men i dagsläget inga beslut på det.
Hans Därnemyr förbundschef NÄRF samt Benny Gustavsson enhetschef samhällsskyddsavadelningen NÄRF har i samtal uttryckt ” fordon på platsen förhindrar räddningstjänstens framkomst eller utgör ett hot för uppkomst av brandspridning eller utrymning.””
Det kan noteras att inte heller farhågorna från NÄRF eller samhällsskyddsavdelningen är skriftliga.
Jag vet inte om diskussionen på Facebook kring kommunens agerande slutar nu med de upplysningar som ges i mailet, men det torde i varje fall vara denna förklaring som gäller. När det gavs information om förvaltningens åtgärder och planer i samhällsbyggnadsnämnden den 16 juni så ledde det till diskussion i nämnden mellan politiker och andra politiker och tjänstepersoner.
Klockan 9.00 idag torsdag fick jag följande direktrapport från Ursandsvägen:
”Ha, har suttit en stund och skött lite epost på en parkeringsficka intill oljehamnsvägen. Och då passerar vaktbolagsbilen. Den saktade in vid suggorna för att kolla. Det hade hunnits parkera en bil framför dessa, en mor och son som gick nedåt vägen till oljehamnen. Antar att samhällsbyggnadsförvaltningen (förvaltningschefen?) har bett dem kolla att vägen är tillgänglig för det rörliga friluftslivet eller hur?
Nej, de har nog blivit ombedda att se att suggorna står kvar när de åker en runda ned till Ursands parkering för att se att ingen har överträtt parkeringsregler nere på den parkeringen.”
Och till sist kan jag återigen inte låta bli att skänka en tanke till Magnus Larsson i Sikhall. Tänk om Magnus Larsson hade satt upp suggor och förbudsskyltar för att försvåra allmänhetens tillträde till stranden och vattnet i Sikhall…
Som kommunen har gjort vid oljehamnen. Och Segelsällskapet i Sikhall…
Oljehamnen forts…
Ryktet nådde mig i morse att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. De hade tagits bort alldeles nyligen…
Det handlar alltså om de skyltar som jag skrev om i gårdagens blogg (se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen”) och som enligt samhällsbyggnadsförvaltningen snart skulle ersättas med en vägbom. Fast skyltarna var inte ersatta med någon vägbom. De var inte ersatta med någonting. Det fanns ingenting i vägen som hindrade bilar eller husbilar från att åka ner till oljehamnen.
Så därför åkte jag ner till oljehamnen.
Det var sig likt. Det var många år sedan jag var där sist. Jag tror att det var i slutet av 70-talet. Då hade Erik Blix köpt en skateboard som han ville pröva i backen ner till sjön. Jag tror ingen av oss åkte någon mer skateboard efter det. I varje fall gjorde inte jag det. Det var livsfarligt.
Det var två bilar som hade parkerat nere vid sjön. Det verkade inte vara de som hade skräpat ner vid den ena av två papperskorgar. (Som jag såg.) Fast det kunde faktiskt ha varit fåglar som hade varit där och rotat bland soporna. Några kråkor syntes till i närheten och över huvudet cirklade ett 
antal fiskmåsar. Och finns det fiskmåsar så förstår jag att gräsmattorna, eller snarare ängarna, kunde bli nedsmutsade. Fiskmåsar är ju inte direkt kända för att sköta sina behov på ett diskret sätt…
Nedskräpning av området ska annars vara det officiella skälet till att någon i 
samhällsbyggnadsförvaltningen stängde av vägen till oljehamnen, även om det inte finns några beslut dokumenterade. Det är alltså inte för att det finns olja i bergrummen. Det var nämligen många år sedan det lagrades olja där. Det betyder att området inte heller är något skyddsområde. Dock kan hamnanläggningen fungera som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen ibland.
Det återstår att se om vägen ner till oljehamnen kommer att vara öppen i fortsättningen också. Kanske har kommunen tänkt om och verkligen bestämt sig
för att underlätta allmänhetens tillträde till vattnet.
Det tog för övrigt inte lång tid på plats innan en stor husbil hittade ner till den vackra oljehamnen… Vi får se om det kommer in några klagomål till kommunen om nedskräpning.
Anm. Det hände lite kring oljehamnen dagen efter denna blogg – se ”Nya åtgärder vid oljehamnen”.
Kommunen svarar kyrkoherden i Frändefors
Den 3 mars samlades ett antal boende i Frändefors församlingshem. Det var kyrkoherde Daniel Westin som hade sammankallat ett möte. De närvarande var fastighetsägare från husen mellan Frändeforsån, 45:an och Dalboskolan. Boende i 23 av de 38 fastigheterna i området deltog. De flesta på mötet tillhörde den äldre generationen.
De närvarande, inklusive Svenska Kyrkan, hade fått ett utskick från Vänersborgs kommun. Varje fastighet hade blivit kartlagd, det gällde dagvatten och spillvatten. Det var inte helt lätt att förstå utskicken och det fanns de som hade blivit mer eller mindre chockade när de öppnade sina kuvert. De hade inte en aning vad det handlade om. (Se “Protester i Frändefors”.)
På mötet berättade kyrkoherde Westin bakgrunden till kommunens utskick och varför han hade sammankallat mötet. Han beskrev hur han i januari hade pratat med VA-chefen och att VA-chefen hade lovat att prata med någon lämplig i personalen. 
Men när Westin ringde kommunen någon vecka innan mötet var det ingen på Kretslopp & Vatten som kände till det. Och följaktligen fanns det inte heller någon kommunal representant på plats i församlingshemmet. Kyrkoherden var besviken och fick uppfattningen att kommunen inte var särskilt intresserad av dialog.
Deltagarna på mötet beslutade att skicka in en gemensam protestskrivelse till kommunen, där fastighetsägarna krävde mer och bättre information. Den skrivelsen återgav jag i bloggen “Protester i Frändefors”.
Nu har chefen på Kretslopp & Vatten besvarat skrivelsen, den 1 april. Inte till alla de som skrev på den, utan till kyrkoherde Westin.
VA-chefen skriver utförliga svar och förklaringar. Han börjar med ett längre citat från “Allmänna bestämmelser för brukandet av Vänersborgs kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar” och 21 § LAV (Lagen om allmänna vattentjänster). VA-chefen redogör även för kommunens problematik kring avloppsledningar och avloppsreningsverket i Brålanda. 
Han beskriver vidare fastighetsägarens respektive kommunens ansvar och omständigheterna kring förbindelsepunkter, husgrundsdränering osv. Den är inget att orda om svaren och förklaringarna. De är i och för sig stundtals “tekniska” och inte helt lätta att förstå, men svaren är sakligt sett helt tillfyllest. VA-chefen svarar på de frågor han har fått i protestskrivelsen.
Det var dock inte kommunens syfte eller lagliga stöd till åtgärderna som de berörda fastighetsägarna protesterade mot, det var bristen på information – och förståelig sådan. Flera fastighetsägare förstod helt enkelt inte vad det utskickade brevet handlade om och vad som förväntades av dem. Och det är ju lite talande att svaret på protestskrivelsen enbart skickades till kyrkoherde Westin. Informationen borde ha gå till samtliga berörda fastighetsägare i området kan man tycka.
Men VA-chefen anser att Kretslopp & Vatten följer kommunens kommunikationspolicy:
“Vi är så tydliga som vi kan vara i det utskickade brevet med anmodan samt bilagd teckenförklaring och rörinspektionskarta. Vi har gett de råd vi kan ge och vi har lämnat kontaktinformation.”
Det låter onekligen som om det utskickade brevet var tämligen välfyllt med många olika handlingar. Flera av fastighetsägarna hade med sig brevet – så här såg ett av dem ut (fastighetsbeteckningar och gatunamn är raderade av mig):
Utskicket innehöll kanske inte all den information som hade behövts. Och framför allt, väldigt många 
fastighetsägare vittnade om att de inte förstod den information som fanns. Och det skriver också VA-chefen:
“Vi kan förstå med anledning av telefonsamtal från fastighetsägare att viss teknisk information är svårbegriplig och vi ser om vi kan förenkla informationen.”
Så viss teknisk information var alltså “svårbegriplig”… Och det var faktiskt just därför som kyrkoherde Westin sammankallade mötet där VA-chefen också hade lovat att åtminstone en tjänsteperson från Kretslopp & Vatten skulle delta. Det kom ingen.
Det har inte heller skickats ut någon “förenklad” information till fastighetsägarna i efterhand. Ja, det har inte skickats ut någon mer information överhuvudtaget, inte ens svaren på protestskrivelsen – mer än till kyrkoherden då. Men det torde inte vara kyrkans uppgift att informera om kommunens planer och förklaringar…
Kommunen har en kommunikationspolicy, som du kan ladda ner här. Den börjar på detta sätt:
“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.
Kommunikationsarbetet ska bidra till att Vänersborgs kommun når visionen och uppsatta inriktningsmål, samt präglas av öppenhet och tillit. Strategisk och god kommunikation bidrar till bättre förutsättningar för att nå förväntat resultat. Kommunikation är en avgörande framgångsfaktor i det kommunala arbetet.”
De tre första punkterna i de övergripande syftena med kommunens kommunikation är att:
- “Öka kännedomen och kunskapen om kommunens uppdrag, service, verksamheter och det vi erbjuder invånarna, företag, föreningar och andra organisationer.”
- “Få invånarna att känna till och förstå politiska beslut samt hur de kan påverka genom att delta i debatt och dialog.”
- “Bygga förtroende och förtroendefulla relationer med kommunens intressenter genom att erbjuda service och tjänster av hög kvalitet, väcka intresse och engagemang.”
Huruvida Kretslopp & Vatten har följt kommunens kommunikationspolicy vågar jag inte uttala mig om, men att det övergripande syftet med kommunikationen har misslyckats i Frändefors råder det inte några som helst tvivel om. Och det torde bland annat bero på att kommunikationen inte har varit:
“tydlig och enhetlig”
eller
“anpassad efter mottagare och målgrupp”
som den borde ha varit enligt samma kommunikationspolicy. Och, det måste vara kommunens ansvar att kommunikationen med invånarna fungerar.
Första meningen i policyn tål att fundera extra noga över:
“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.”
Jag vet inte riktigt vad det är för inställning till invånarna i Frändefors som framskymtar i avslutningen av kommunens svar till Westin, men jag antar att kyrkoherden inte reagerar särskilt positivt:
“Den handskrivna listan som bifogades inskickat brev verkar vara deltagarförteckning från mötet. 
Ingenstans på sidan med signaturer står det att vederbörande signerar för att inkomma med en protest.”
För det kan väl ändå inte vara så att kommunen på allvar undrar, och kanske till och med ifrågasätter, varför kyrkoherde Westin skickade en lista med namn tillsammans med protestskrivelsen – och varför alla fastighetsägare hade signerat med sina namnteckningar…?
PS. Kyrkoherde Westin har framfört till kommunen att han fortfarande önskar ett möte med kommunen.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer