Stefan Kärvlings blogg

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)”.

Det kan vara svårt med gränsdragningen mellan huvudmannens, dvs barn- och utbildningsnämndens, ansvar och professionens, dvs rektorers och lärares ansvar. Att göra utredningar av elevers behov av stöd och att upprätta åtgärdsprogram är inte en politisk fråga. Det ansvaret ligger på rektor:

• “Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds”
  (Skollagen 3 kap 7 §)
• “Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn.” (Skollagen 3 kap 9 §)

Det är emellertid oftast någon annan än rektor som blir ansvarig för uppföljning och utvärdering, dock inte några politiker i BUN. Men om det finns brister så är det enligt Skolverket nämndens ansvar. Vilket också de professionella revisorerna i EY påpekar.

EY har varit mycket ambitiösa, vilket är berömvärt, och gjort stickprovskontroller av 20 slumpmässigt utvalda elevärenden. Urvalet utgick från elever i årskurs 7-9 som inte uppnådde betygskriterierna i minst två ämnen.

EY utgick i sin analys återigen från Skolverkets “Kommentarer till Skolverkets allmänna råd om arbete med  extra anpassningar, särskilt stöd  och åtgärdsprogram”. De råd och anvisningar som finns i detta material användes som en mall vid bedömningen av de 20 fallen.

Resultatet är ingen uppmuntrande läsning. Stickproven visar sammanfattningsvis följande:

• “I 17 av 20 ärenden saknas utredning om särskilt stöd. I tre av 20 ärenden har utredning om särskilt stöd genomförts.”
• “Det finns en väsentlig skillnad i kvalitet mellan skolor. Stickprovet visar ett fåtal goda exempel men också skolor som behöver utveckla sitt arbete med särskilt stöd.”
• “I 13 av 20 elevärenden fördelat på tre skolor framgår inte huruvida elevhälsan varit delaktig.”
• “I sex elevärenden framgår inte hur vare sig elev eller dennes vårdnadshavare varit med i utformningen av åtgärdsprogram.”
• “I flera fall har åtgärder inte justerats och/eller förändrats under flera år, trots att utvärdering inte kunnat påvisa att åtgärderna haft effekt.”
• “I flera åtgärdsprogram saknas åtgärder som kan anses vara särskilt stöd. Exempel på sådana åtgärder är allmänt beskriva personalförstärkningar på organisationsnivå utan koppling till individernas behov eller betygskriterier.”
• “I flera fall är anpassad studiegång elevens enda särskilda stöd. Vår erfarenhet är att när en elevs första och enda särskilda stöd utgörs av anpassad studiegång har verksamheten inte lyckats identifiera elevens behov i tid.”

85% av de slumpvis utvalda elevärendena “underkänns” av revisorerna. De brister som de har upptäckt är naturligtvis inte acceptabla. Revisorerna avslutar därför sin granskningsrapport med följande bedömning:

“Vår bedömning är att barn- och utbildningsnämnden inte har säkerställt att elever som riskerar att inte uppnå betygskriterierna får sitt behov av särskilt stöd utrett. Vår bedömning grundas på att utredningar om särskilt stöd i allt väsentligt saknas för elever som inte uppnår betygskriterierna. Av skollagen följer att om det finns indikationer på att en elev inte kommer att uppfylla de betygskriterierna som minst ska uppfyllas ska elevens behov av särskilt stöd utredas. Vi konstaterar att de granskade eleverna inte har uppnått betygskriterierna. I enbart tre av 20 ärenden har en utredning genomförts som kan sägas uppfylla formkraven för att kallas utredning. Vi noterar avslutningsvis att nämndens styrning genom riktlinjer i allt väsentligt reglerar arbetsprocessen. Även om arbetsprocessen i sig följer lag och allmänna råd anser vi att nämndens styrning skulle stärkas av att tydliggöra hur det praktiska arbetet bör gå till. Detta särskilt givet de brister som identifierats.

Vidare bedömer vi att utredningar av särskilt stöd och åtgärdsprogram delvis följer skollagens krav och allmänna råd. Vår bedömning grundas på att de utredningar som faktiskt genomförs i stort uppfyller lagkrav och allmänna råd. Dock konstaterar vi att flera åtgärdsprogram behöver utvecklas. Vissa åtgärdsprogram innehåller enbart åtgärder av mer allmän karaktär (såsom extra lärare i klassrummet) och flera åtgärdsprogram saknar konkreta utvärderingsbara åtgärder.

Därtill bedömer vi att barn- och utbildningsnämnden inte har säkerställt att åtgärdsprogram utvärderas och att åtgärder omvärderas om de inte har fått effekt. Vår bedömning grundas för det första på att det inte finns någon formell systematik i hur utvärderingen ska ske. Det är i allt väsentligt upp till respektive skolenhet att avgöra form och frekvens för utvärdering. Stickprovet visar att flera åtgärdsprogram varit förhållandevis långvariga – flera längre än en termin – utan att utvärdering skett. För det andra grundas vår bedömning i att stickprovet visar att åtgärdsprogram inte har utvärderats i tillräcklig utsträckning. Vi anser att detta medför risk att åtgärder som inte haft tillräcklig effekt omvärderas.”

Barn- och utbildningsnämnden och barn- och utbildningsförvaltningen står definitivt inför en stor utmaning eller, annorlunda uttryckt, de har stora problem.

Det som inte riktigt “går ihop” är att den stora majoriteten av rektorer och lärare vet hur det ska gå till att utreda elevers behov av särskilt stöd och de vet också vad som gäller kring åtgärdsprogram. Varför gör rektor och pedagoger inte det som står i Skollagen?

Anpassningar och extra anpassningar, dokumentation och utredningar, kontakter och möten med elever och vårdnadshavare samt utredningar, uppföljningar och utvärderingar tar tid…Tid är en bristvara i skolans värld, det är något som både rektorer och lärare har ont om. Lärare måste ha sina lektioner och undervisningsskyldigheten är omfattande. Den har ökat sedan skolan kommunaliserades. Lektioner ska förberedas och lektionerna efterarbetas. Klasserna i högstadiet har blivit större, “delningstalet” är numera 29 elever. Det kan betyda att 29 prov ska rättas efter en lektion… I stort sett alla lärare är mentorer eller klassföreståndare. Uppdraget innebär många elevkontakter och kontakter med vårdnadshavare. Uppdraget ligger dessutom utanför undervisningsskyldigheten.

På högstadierna har varje elev flera lärare (olika ämnen). Det ska inför en utredning samlas in information från varje lärare, som helst ska vara skriftlig. Och det kan handla om flera elever samtidigt, antalet elever i behov av stöd ökar successivt. Det ska hittas mötestider, och i flera skolor också plats. Det ska bokas samtal med vårdnadshavare.

Det kan vara svårt att hitta och besluta om adekvata åtgärder. Skolan kan t ex inte kräva att vårdnadshavarna ska hjälpa till med undervisning. Ansvaret för att eleverna ska få godkända betyg ligger på skolan. Det är skolan som ska ge eleven rätt förutsättningar för att lyckas. Det finns dock sällan resurser till de åtgärder som skulle krävas för de elever som är i behov av särskilt stöd. All skolpersonal är redan överbelastade med arbete, bland annat på grund av personalnedskärningarna i kommunens skolor de senaste åren.

Det är framför allt resurspersoner med visstidsanställning som har fått lämna verksamheterna i Vänersborgs kommun. Det var 18 färre anställda 2022 jämfört med 2021. 2023 var det 50 färre anställda med visstidsanställning jämfört med 2022. Eniga personalorganisationer (“facken”) reserverar sig alltid mot den budget som föreslås med t ex sådana här formuleringar (från 2024 – se ”KF-beslutet om budget 2025”):

“Att, precis som förra året, fortfarande ställa krav på att prestera ännu högre kvalité i våra verksamheter, som redan är pressade till bristningsgränsen, till en lägre kostnad (minskade resurser) är en omöjlig ekvation (balans).”

Och barn- och utbildningsförvaltningen påpekar alltid för nämnden att:

“kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd är höga och att det är en utmaning.”

I år står BUN inför ytterligare personalneddragningar. Personalkostnaderna måste minska med 21,4 milj kr – från 719,6 milj kr år 2024 till 698,2 milj kr år 2025. Grundskolans del i besparingen uppgår till 8,1 milj kr. Den största delen ska sparas under hösten.

Personalneddragningarna är naturligtvis ett resultat av de ekonomiska resurser som kommunfullmäktige har ställt till BUN:s och därmed till verksamheternas förfogande. Och när inte nämnden får de resurser som skulle behövas så måste BUN minska kostnaderna.

Barn- och utbildningsnämnden ska, som framgår av EY:s rapport:

“regelbundet säkerställa att skolenheterna har tillräckliga resurser för att uppfylla de krav som ställs i lagar och andra föreskrifter i fråga om extra anpassningar och särskilt stöd.”

Men om inte kommunfullmäktige anslår tillräckligt med pengar så kan BUN självklart inte heller “säkerställa att skolenheterna har tillräckliga resurser”. Lika lite som rektorerna, som enligt Skolverket ska:

“se till att det finns tillräckliga resurser för att tillgodose elevernas behov av extra anpassningar och särskilt stöd samt vid behov omprioritera resurser på skolenheten”

Revisorerna i EY har gjort ett gediget jobb med sin genomarbetade rapport. De har uppmärksammat många stora brister. Det är viktigt att betona det. Men kritiken borde, som jag ser det, riktas mot de som är de verkligt ansvariga… Det ska dock sägas att revisorerna också har visat på brister i BUN:s sätt att styra och leda verksamheterna som måste åtgärdas. Det är viktigt att nämnden snarast rättar till dessa.

Det är också på sin plats att framhålla att de stora förlorarna, om grundskolan inte fungerar som den ska i Vänersborgs kommun, naturligtvis är eleverna. Brister i verksamheten, vems fel det än är, riskerar att elever inte klarar sina studier med allt vad det kan innebära för framtiden som minskat självförtroende, utanförskap, ökad risk för kriminalitet osv.

Till sist.

De förtroendevalda revisorerna lämnar följande rekommendationer till BUN:

• ”Säkerställa att elever som riskerar att inte uppnå betygskriterierna får sitt behov av stöd utrett.”
• ”Överväga om behov finns av att tydliggöra hur arbetet med utarbetande och uppföljning av åtgärdsprogram bör gå till.”
• ”Säkerställa att åtgärdsprogram innehåller konkreta och utvärderingsbara åtgärder.”
• ”Säkerställa att åtgärder följs upp och utvärderas om åtgärderna utgör ett tillräckligt stöd för eleven, eller om andra eller kompletterande åtgärder behöver vidtas.”

Senast den 12 mars 2025 vill de förtroendevalda revisorerna få ett svar från BUN på vilka åtgärder som:

”nämnden ämnar vidta med anledning av de rekommendationer som lämnas i rapporten.”

===

I denna bloggserie:

• ”BUN får skarp kritik från revisorerna (1)” – 14 januari 2025
• ”Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)” – 16 januari 2025
• ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)” – 17 januari 2025

Anm. I blogginlägget ”Nytt år för BUN” kan du läsa om de andra ärendena som BUN ska avhandla på sitt sammanträde den 20 januari.

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.

De förtroendevalda revisorerna levererar en mycket skarp kritik mot barn- och utbildningsnämnden (BUN). Det är utifrån revisionsrapporten från EY. I mitt förra inlägg redogjorde jag för slutsatserna, här hänvisar jag till senare delen av rapporten där EY redovisar sina motiv till dessa slutsatser.

När det gäller bedömningen om BUN har åtgärdat de rekommendationer som lämnades i revisionsrapporten från 2021 (gjord av revisionsföretaget KPMG på uppdrag av kommunens förtroendevalda revisorer) utvecklar EY resonemangen.

EY börjar med rekommendationen från 2021 att vidta åtgärder angående likvärdig tillgång till legitimerade och behöriga lärare i skolorna. (Se “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.) BUN menade ju i sitt yttrande på kritiken den gången att nyckeltalet inte var korrekt eller rättvisande. Den tidigare revisionsrapporten gav därför en felaktig bild av läget i Vänersborgs kommun. EY anser att BUN då istället skulle ha använt Skolverkets nyckeltal om lärare med “pedagogisk högskoleexamen”, eftersom det var mest jämförbart med kommunens synsätt.

Hur som helst, EY konstaterar att skillnaderna mellan skolorna i Vänersborg vad gäller andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen fortfarande är stor. EY drar därför slutsatsen att:

“nämnden [inte har] vidtagit några åtgärder för att stärka likvärdigheten. Vi anser sammantaget att rekommendationen i allt väsentligt kvarstår.”

Det betyder på skolspråk “betyget F”, ej godkänt. BUN har inte vidtagit några åtgärder fast revisorerna ansåg att det var nödvändigt. Vilka åtgärder som BUN skulle kunna vidta för att stärka likvärdigheten är inte revisorers uppgift att föreslå.

Självklart är det viktigt att stärka likvärdigheten mellan kommunens skolenheter. Det är inte tal om annat. Helst skulle alla elever i alla skolor ha 100% legitimerade och behöriga lärare. Legitimerade och behöriga lärare är ju en av de viktigaste faktorerna som finns för att eleverna ska uppnå bättre skolresultat. Det är nämnden fullt medveten om och det är nämndens absoluta ambition och vilja att Vänersborgs kommun ska kunna rekrytera nya legitimerade och behöriga lärare, och samtidigt behålla de som redan är anställda.

Det är emellertid lättare sagt än gjort att stärka likvärdigheten. Nämnden och förvaltningen kan inte tvinga lärare att flytta från en skola till en annan, samtidigt som det inte är helt lätt att rekrytera nya legitimerade lärare. Det är brist på lärare i landet, inte minst personal med specialpedagogisk kompetens. Konkurrensen mellan kommuner är också stor, vilket försvårar rekryteringen ytterligare. 

BUN fick emellertid grönt, godkänt betyg, på rekommendationen 2021 att:

“särskilt följa upp förutsättningar för att elever i behov av särskilt stöd får det särskilda stöd som de behöver”

“Vår bedömning”, skriver EY, är att:

“åtgärden i stort har avhjälpts.”

Jag har lite svårt att förstå detta godkända betyg när jag sedan studerar vad EY kommer fram till i sin fördjupade granskning av det särskilda stödet. (Se “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.)

EY ger en bakgrund om vad som enligt Skollagen gäller för elever som behöver ytterligare stöd och slår därefter fast vilket övergripande ansvar BUN i egenskap av huvudman har. Och då citerar EY “Kommentarer till Skolverkets allmänna råd om arbete med  extra anpassningar, särskilt stöd  och åtgärdsprogram” utgiven av Skolverket. Huvudmannen, dvs nämnden, har ansvar för:

• “Att regelbundet säkerställa att skolenheterna har tillräckliga resurser för att uppfylla de krav som ställs i lagar och andra föreskrifter i fråga om extra anpassningar och särskilt stöd.”
• “Att kontinuerligt följa upp hur arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd fungerar på skolenheterna, för att kunna vidta nödvändiga åtgärder om det finns brister.”

EY beskriver vidare hur BUN fördelar sina ekonomiska resurser med elevpeng, en socioekonomisk “pott”, som fördelas till skolorna efter behov (se tabell nedan), och att det finns en central barn- och elevhälsa, vilket säkerställer att det finns en likvärdig tillgång till dessa funktioner. Skolorna har alltså olika behov, men ingen skola är utan specialpedagogisk kompetens.

(En speciallärare undervisar elever i behov av särskilt stöd medan en specialpedagog ofta arbetar som handledare mot lärare.)

EY konstaterar att resursfördelningens koppling till elevernas kunskapsutveckling framgår enbart på övergripande nivå som delförklaring till det ekonomiska utfallet. Och tar som exempel att det i en delårsrapport (det brukar alltid stå i delårsrapporterna) stod att:

“kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd är höga och att det är en utmaning.”

Vidare står det i revisorsrapporten att det inte framgår att:

“nämnden följer upp exempelvis hur många av eleverna som har särskilt stöd eller andelen elever som inte uppnår betygskriterierna och som getts särskilt stöd.”

Jag tror att vi närmar oss gränslandet för vad som är en huvudmannauppgift, dvs en uppgift för politikerna i nämnden, och en fråga för professionen, dvs pedagoger och rektorer. Visserligen skriver Skolverket att nämnden kontinuerligt ska “följa upp hur arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd fungerar på skolenheterna, för att kunna vidta nödvändiga åtgärder om det finns brister.” Och Skolverkets allmänna råd ska följas, det är inget att diskutera. Skollagen är dock betydligt vagare och faktum är ju att det är rektor som ansvarar för att elever i behov av särskilt stöd får den hjälp de behöver – Skollagen 3 kap. 7 §:

“Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds.”

Det finns alltså, som jag ser det, en “gråzon” här, men det är helt klart att det arbete som nämnden har initierat om att följa upp barns och elevers rätt till särskilt stöd i nämndens interna kontrollarbete måste fördjupas och bli en återkommande punkt. Och då kan det nog vara en bra idé att ta åt sig av revisorernas kritik och följa deras rekommendationer och synpunkter. Trots att jag ändå ser svårigheter med “gränsdragningen”. Vilket kanske också visas när EY granskar tre lokala barn- och elevhälsoplaner.

De professionella revisorerna ville undersöka om det i de lokala barn- och elevhälsoplanerna fanns:

“tydliga rutiner och en tydlig arbetsgång i verksamheten för åtgärder när en elev riskerar att inte uppfylla kunskapsmålen.”

Granskningen visade att planerna i huvudsak innehöll en beskrivning av stödprocessen samt ansvarsfördelningen, men

“Beskrivning av hur arbetet praktiskt ska gå till saknas i allt väsentligt.”

EY gör en bedömning av de tre elevhälsoplanerna utifrån Skolverkets råd om vad lokala rutiner bör innehålla (rött är ”inte godkänt”):

Jag återger hela EY:s kommentar till tabellen därför att jag är osäker på hur texten ska tolkas:

“Kontrollpunkt 3-6 har enligt uppgift uppdragits åt respektive specialpedagog att hantera. Inte heller i nämndens barn- och elevhälsoplan anges hur arbetet med särskilt stöd ska bedrivas i praktiken. Enligt uppgift används Skolverkets allmänna råd som rutiner för arbetet. Tillämpningen av Skolverkets allmänna råd sker således enhetsvis. Kommunen har däremot utarbetat kommungemensamma mallar för åtgärdsprogram och utvärdering av åtgärdsprogram. I dessa gemensamma mallar framgår hur överklagande (punkt 7) hanteras.”

Även i detta avsnitt är jag alltså tveksam till var gränsen mellan politik och professionell verksamhet går. Jag har svårt att t ex se att politikerna i nämnden ska besluta om hur “särskilt stöd ska bedrivas i praktiken”. Det har vi som politiker knappast någon aning om.

Nästa blogginlägg, som blir det sista, handlar det bland annat om EY:s analys av ett antal åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammen i sig är ingen politisk fråga, men om det finns brister så är det uppenbarligen det.

Fortsättning följer i inlägget ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)”.

===

I denna bloggserie:

• ”BUN får skarp kritik från revisorerna (1)” – 14 januari 2025
• ”Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)” – 16 januari 2025
• ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)” – 17 januari 2025

Igår, en vecka före barn- och utbildningsnämndens (BUN) första sammanträde för år 2025, damp kallelsen ner i den digitala brevlådan. Efter en snabb blick på dagordningen fastnade mina ögon redan på det första ärendet – “Presentation av revisionsrapport: Uppföljande granskning av skolans måluppfyllelse och fördjupad granskning av särskilt stöd”.

Jag lade allt åt sidan och började läsa:

“Den sammanfattande bedömningen är att nämnden inte har säkerställt ett ändamålsenligt arbete med särskilt stöd i grundskolan. Granskningen visar att det finns väsentliga brister i nämndens följsamhet till lag och allmänna råd vad gäller elever i behov av stöd. Elever får inte sitt behov av stöd utrett i tillräcklig utsträckning, åtgärder på individnivå är inte tillräckligt konkreta och kan därmed inte utvärderas. Utvärderingen behöver också utvecklas så att åtgärder omprövas vid behov. Vad gäller de rekommendationer som lämnades år 2021 bedöms nämnden delvis ha åtgärdat dessa.”

Det var ord och inga visor! Det var osedvanligt hårda och kritiska formuleringar från kommunens förtroendevalda revisorer – framförda av ordförande Gunnar Lidell (M) och vice ordförande Magnus Cassel (S). Det skarpa omdömet föranleddes av en rapport som revisionsföretaget EY har utarbetat och presenterat på uppdrag av kommunens revisorer.

Bakgrunden är en ganska omfattande revision 2021. Då skärskådade revisionsföretaget KPMG barn- och utbildningsnämnden för de förtroendevalda revisorernas räkning. KPMG:s rapport hade titeln “Granskning av grundskolans måluppfyllelse” och innehöll även den en tämligen omfattande kritik av nämndens arbete. Det blev fyra blogginlägg från mitt tangentbord om KPMG:s granskning. I tre av inläggen redogjordes för revisorernas synpunkter, “Revisorerna granskar grundskolan” – 1 – 2 – 3. I det fjärde inlägget kommenterade jag BUN:s svar på revisorernas kritik, “Imorgon 21/3: BUN”.

EY:s uppdrag i höstas var att genomföra en:

“fördjupad granskning av särskilt stöd och en uppföljande granskning av 2021 års granskning av måluppfyllelse i skolan.”

Syftet med EY:s granskning var att:

“dels bedöma om barn- och utbildningsnämnden har säkerställt ett ändamålsenligt arbete med särskilt stöd i grundskolan, dels bedöma om barn- och utbildningsnämnden åtgärdat de rekommendationer som lämnades år 2021.”

EY inleder med några siffror från läsåret 2022/2023, dvs efter den första granskningen. Statistiken tydde på att BUN inte hade vidtagit de åtgärder som hade föreslagits. EY konstaterar att det fortfarande fanns:

“både en betydande variation i elevernas resultat och det genomsnittliga resultatet är lägre än det statistiskt sett förväntade resultatet.”

Dessutom bestod:

“skillnader i andelen behöriga lärare mellan kommunens skolor.”

Det här visade på vikten av en ny granskning av BUN och dess förvaltning – görs det rätt nu? Revisorerna och EY frågar sig om BUN har vidtagit några åtgärder sedan den förra granskningen. Och i så fall – vilka åtgärder och med vilka resultat? Dessa frågor ingår i det som EY kallar den “uppföljande delen” av granskningen.

I EY:s fördjupade granskning av det särskilda stödet ställdes följande frågor:

• “Har barn- och utbildningsnämnden säkerställt att elever som riskerar att inte uppnå betygskriterierna får sitt behov av särskilt stöd utrett?”
• “Har barn- och utbildningsnämnden säkerställt att utredningar av särskilt stöd och åtgärdsprogram följer skollagens krav och Skolverkets allmänna råd?”
• “Har barn- och utbildningsnämnden säkerställt att överlämning från grundskolan till gymnasieskolan sker på ett ändamålsenligt sätt?”
• “Har barn- och utbildningsnämnden säkerställt att åtgärdsprogram utvärderas och att åtgärder omvärderas om de inte har fått effekt?”

Det är avgörande viktiga och centrala frågor. Skollagen är tydlig med att alla elever ska kunna utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Och för de elever som kan befaras att inte komma att uppfylla de betygskriterier som minst ska uppfyllas ska olika stödåtgärder sättas in. (Se Skollagen 3 kap.)

Det är bra att de förtroendevalda revisorerna har låtit EY granska hur det särskilda stödet fungerar i Vänersborgs grundskolor. Nämnden har faktiskt diskuterat och efterlyst en redovisning och analys av det särskilda stödet. Förvaltningen började arbeta med uppgiften och meddelade på sammanträdet i november (se ”BUN: Mörka moln på himlen”) bland annat att rektorerna hade beskrivit att det fanns problem med elevernas rätt till särskilt stöd. Slutsatsen var att det var svårt att få en fullständig bild och att det därför behövdes en djupare analys. Det har kan man säga EY nu bidragit med…

EY:s rapport har som brukligt ett metodavsnitt. Där beskrivs hur granskningen genomfördes genom dokumentanalys, intervjuer och stickprov. EY har t ex genomfört stickprov på elevärenden.

Den samlade bedömningen av den uppföljande granskningen, dvs bedömningen om BUN åtgärdat de rekommendationer som lämnades år 2021, visar att tidigare rekommendationer delvis åtgärdats.

EY:s bedömning presenteras i följande tabell:

Tabellen visar att två av tre rekommendationer har avhjälpts, dvs de är gröna. Sedan konstaterar EY att BUN inte delade kommunrevisionens bild av den presenterade statistiken kring legitimerade och behöriga lärare.

Jag vill minnas att det inte var så enkelt som revisorerna menade. Det fanns på flera enheter, särskilt på de mindre, legitimerade lärare som undervisade i ämnen som de inte var behöriga i. Men BUN ansåg att dessa lärare inte kunde räknas till gruppen “ej legitimerade och behöriga lärare”. Statistiken var därför varken riktig eller rättvis menade BUN.

EY instämmer dock i den bedömning som KPMG gjorde och skriver:

“Vi konstaterar också att nämndens bild är att Vänersborgs kommun har högre behörighet än riket trots att alla vedertagna nyckeltal indikerar det motsatta.”

EY bedömer därför att rekommendationen om att “vidta åtgärder för likvärdig tillgång till legitimerade och behöriga lärare” inte är uppfylld.

Den samlade bedömningen av den fördjupade granskningen har varit att bedöma om BUN har säkerställt ett ändamålsenligt arbete med särskilt stöd i grundskolan.

EY:s bedömning ser ut så här:

EY drar slutsatsen att BUN:

“inte har säkerställt ett ändamålsenligt arbete med särskilt stöd i grundskolan.”

 Det är en ytterst allvarlig kritik. De professionella revisorerna på EY fortsätter:

“Vår bedömning grundas på att elever som uppenbart riskerar att inte uppnå betygskriterierna inte fått sitt behov av stöd utrett. Stickprovet visar väsentliga avvikelser där endast tre av 20 elever som har minst två icke godkända betyg fått sitt behov av stöd utrett. Vår bedömning grundas även på att åtgärdsprogram i flera fall saknar konkreta och utvärderingsbara åtgärder. Avslutningsvis grundas vår bedömning på att åtgärdsprogrammen inte har utvärderats och omvärderats i tillräcklig utsträckning.”

I rapporten utvecklar EY beskrivningen av sin granskning. Men till den återkommer jag.

Fortsättning följer ”Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)”.

===

I denna bloggserie:

• ”BUN får skarp kritik från revisorerna (1)” – 14 januari 2025
• ”Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)” – 16 januari 2025
• ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)” – 17 januari 2025