Stefan Kärvlings blogg

Kommunfullmäktige antog den 11 december 2013 dokumentet ”Regler för mål- och resultatstyrning”. Det är detta dokument som ligger till grund för kommunens målarbete. I dokumentet står:

”I inriktningsmål anges viljeinriktning för vad som skall uppnås. Det ska ge en strategisk och övergripande vägledning.”

Det är viktigt med inriktningsmål. Så därför har kommunfullmäktige ett extrainsatt sammanträde den 13 september. Syftet med sammanträdet är att fullmäktige, utifrån reglerna om Mål- och resultatstyrning, ska arbeta fram nya inriktningsmål som ska gälla från 2018.

Politikerna ska alltså börja arbetet med att uppdatera de inriktningsmål som ligger till grund för kommunens verksamhet. Vilket naturligtvis inte kommer att bli helt lätt med tanke på de styrkeförhållanden som råder i kommunen denna mandatperiod. De styrande partierna har ju inte någon egen majoritet och har t ex förlorat två budgetomröstningar i rad.

Så därför finns det anledning att undra, måldiskussioner och målarbete – till nytta för vem?

Och så heter en mycket intressant rapport som jag har läst. En rapport vars analyser och diskussioner skakade om mig ganska ordentligt. Den satte ord på precis de erfarenheter jag har kring hur kommuner i Sverige styrs nu för tiden, både utifrån min egen erfarenhet som anställd i kommunen och som kommunpolitiker. Rapporten heter ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem?”. Den är skriven av Gunilla Ryd och Kerstin Eld och publicerades förra året. (Du kan hämta rapporten här.)

Rapporten handlar om det system som Sveriges offentliga sektor, däribland kommunerna, styrs efter. Styrsystemet kallas New Public Management (NPM). NPM introducerades gradvis inom offentlig sektor under 1980- och 1990-talen.

Förordet i rapporten börjar så här:

”Vi hör dem ofta: Hemtjänstpersonal som klagar på att de måste knappa in allt de gör, minut för minut, på datorer. Socialarbetare som går på knäna och inte hinner med. Lärare som måste ägna mer tid åt byråkrati än elever. Sjukhuspersonal som säger upp sig för att de inte har möjlighet att ge säker vård. Poliser som jagar ”pinnar” i stället för bovar.”

Känns det igen?

I det följande, och i två kommande bloggar, tänkte jag göra ett ganska utförligt referat av denna rapport.

New Public Management (NPM) handlar om att den offentliga sektorn ska styras genom ekonomistyrning eller målstyrning.

Bakgrunden till att NPM infördes var att den offentliga sektorn växte i Sverige under efterkrigstiden. Från liberalt och högerhåll höjdes röster på att detta var ohållbart. Reagan i USA och Thatcher i Storbritannien var spjutspetsarna. ”Vi har inte råd med välfärden” eller ”den offentliga sektorn är för stor” kunde man få höra.

Mattias Gardell skriver i sin bok ”Raskrigaren” om detta:

”Statens och [kommunernas] ekonomiska roll skulle minimeras, fackföreningarna bekämpas, gemensamma företag privatiseras, marknaderna avregleras, välfärdskostnaderna skäras ner och skatterna minskas.”

I kommunerna innebar detta bland annat privatiseringar, konkurrensutsättningar och rationaliseringar av verksamheterna.

Nationalekonomer delade denna syn och försökte ge ”högerideologin”/nyliberalismen ett vetenskapligt stöd. De menade att systemet var en ”ekonomisk naturnödvändighet”. Så småningom anammade även socialdemokraterna den nyliberala synen. Och faktiskt också fackföreningarna, som t ex mitt eget fackförbund SACO och LR. I varje fall ”topparna”…

Det var med andra ord några årtionden där de nyliberala strömningarna tog allt mer plats för att slutgiltigt ta över. Det handlade om (alla citat är tagna från ovanstående rapport):

”[Nyliberalismen] är specifik genom att den säger att marknaden är den bästa mekanismen för att organisera inte bara de ekonomiska transaktionerna utan även alla sociala relationer.”

Den offentliga sektorn skulle alltså effektiviseras och skäras ner. Offentlig verksamhet konkurrensutsattes och delar ”avknoppades” och privatiserades. En del av verksamheten upphandlades från privata aktörer.

Vi fick höra att allt detta var bra och att det skulle främja t ex valfrihet. Den offentliga verksamheten skulle bli effektivare, kvaliteten bättre, tillgängligheten öka och byråkratin bli mindre. Och allt dessutom till lägre kostnader. I verkligheten var det väl ett sätt för kapitalet att hitta en ny marknad där privata företag kunde tjäna pengar antar jag…

I kommunerna blev det ekonomin som blev det styrande målet. Det var inte längre invånarnas behov som skulle styra verksamheterna. Den offentliga sektorn skulle fungera som det privata näringslivet.

New Public Management utgår från ett företagsekonomiskt tänk, dvs det handlar om hur mycket pengar man tjänar. Det stora dilemmat är att det egentligen inte låter sig göras i offentlig verksamhet. Men man har försökt, och försöker… Olika moment i de offentliga verksamheterna omvandlas till mätbara värden, som blir till prislappar. (Känns det igen?) Det innebär att värden som har stor betydelse i välfärden som omsorg, trygghet och vänligt bemötande nedprioriteras eftersom dessa värden inte går att mäta ekonomiskt.

Införandet av New Public Management har fått en mängd mer eller mindre negativa (katastrofala) följder. Imorgon söndag planeras t ex vårdmanifestationer på flera orter i Sverige. Budskapet är: ”En annan vård är möjlig!”. Jag skulle vilja påstå att initiativtagarna till uppropet (se här) protesterar mot resultatet av NPM:

”Vården i Sverige har under de senaste decennierna tagit efter en marknadsfilosofi i ekonomiska styrsystem och lånat produktionsstyrning från industrin vilket lett till en fragmenterad vård med en arbetsmiljö som inte längre är acceptabel.”

.

PS. Denna blogg är den första delen av tre. Fortsättning följer alltså…

• Målarbete – till nytta för vem? (2/3)
• Målarbete – till nytta för vem? (3/3)