Stefan Kärvlings blogg

I Almedalen 2014 blev Jonas Sjöstedt (V) konfronterad i SVT för sitt påstående att sverigedemokraterna var rasister. Sjöstedt svarade spontant:

”Skiter björnar i skogen?”

Och det är genom historien inte bara skogens djur som har skitit (ursäkta uttrycket) i skogen. Alla människor har gjort detsamma. De har ätit, de har använt resurser från naturen, från livsmiljön, stoppat det i munnen och svalt. Och skitit… Och kissat… En del av det som stoppades i munnen omvandlades i kroppen till mer djur och till mer människa – och en del, den största, som sagt, till ”nedbrytningsprodukter”. I naturen, på åkrar och ängar. Och i skogen. I tusentals år. Ända fram till industrialiseringen. Det blir sammanlagt en massa skit… Miljarder ton skit. Det borde ha förstört naturen. Det borde ha gjort Sverige obeboeligt…

Långsökt?

I torsdags publicerades en debattartikel från LandLantbruk på nätet. Artikeln hade rubriken ”Enskilda avlopp inget stort miljöproblem”. I artikeln menar författaren att det är mycket tveksamt att utse ägare till enskilda avlopp till förorenare. Författaren menar vidare att de senaste forskarrapporterna visar att enskilda avlopp är ett mycket litet miljöproblem.

Och det var då jag tänkte på björnarna, och alla människor, som har skitit och kissat i naturen i alla tider. Varför är inte hela naturen förstörd och alla sjöar övergödda? Av all skit… (Och av alla dom som har skitit…)

Naturen med alla dess växter, insekter, svampar och mikroorganismer har en fantastiskt resursförnyande och renande effekt. I sig. Enbart. Det är märkligt, ”nedbrytningsprodukter” från djur och människor omvandlas – och blir till ny mat. Till växter och grönsaker. Och till kött… Naturen fungerar som ett – kretslopp…

Tänk, resurser som t ex mat, bränslen och virke bryts ned till avfall och föroreningar, t ex skit, rök och aska – och återskapas… I ett kretslopp. Skit och kiss blir till byggmaterial för nya växter och djur…

Naturen är fantastisk ordnad.

Eller var… Tills industrialiseringen och det ”moderna” samhällets ankomst… Med tätorter och städer… Människan ställde till det. Vi började ta ut och bryta ned naturens resurser snabbare än de återbildades. De började minska och livsmiljöns livsuppehållande förmåga försämrades. De kommunala avloppsreningsverken var, och är, det moderna svenska samhällets svar på flera av frågorna… Kanske nödvändiga svar…

Eller…?

På sätt och vis kan man säga att kommunala reningsverk inte renar. Kommunala reningsverk bryter istället ned inkommande, ofullständigt nedbrutna föroreningar till nya, mera fullständigt nedbrutna föroreningar, som inte syns för blotta ögat. (Det är det som mäts med BOD, Biochemical Oxygen Demand, dvs förbrukning av syrgas för biologisk nedbrytning.)

De nedbrytningsprodukter (nya föroreningar) som bildas, genom den mera fullständiga nedbrytningen, finns fortfarande kvar i vattnet, med undantag för de gasformiga nedbrytningsprodukter, bland annat koldioxid, som avgår till luften. I det utgående avloppsvattnet utgör de näring för alger, bakterier och andra organismer med förmåga att genomdriva fotosyntes med solljus som drivmedel. Tillväxt av sådana organismer utgör egentligen det första steget i livsmiljöns resursförnyelse och skulle vara ett viktigt steg för att sluta naturens kretslopp. Men detta framställs dock som miljöförstörelse och därför har avloppsreningsverken byggts för att hindra den. Det sker, vad jag förstår, genom att tillsätta kemikalier till avloppsvattnet för att fälla ut fosfatet i svårlöslig form och binda det i slammet. Slammet som innehåller både näringsämnen och gifter går till stor del till deponi. Vi flyttar det från ett ställe till ett annat.

När det regnar på slammet, det blir mycket slam i Sverige, inte bara i Vänersborg, bildas lakvatten och det får enligt bestämmelserna inte komma ut i miljön. Därför samlas lakvattnet upp och leds till ett reningsverk. Föroreningarna skulle i princip kunna cirkulera i evighet mellan reningsverk och slamupplag, om det inte vore så att mellan 10% och 30% av föroreningarna läcker ut vid varje varv och ut i sjöar och vattendrag. Det betyder att alla föroreningarna som bundits i slammet kommer ut i miljön efter ett antal varv mellan slamupplag och reningsverk. Reningsverket blir således onödigt. Det är verkningslöst, eftersom allt som kommer in i det förr eller senare rinner igenom det och hamnar okontrollerat i miljön. (Jämför bild nedan.)

Nedanstående bild, som jag har publicerat tidigare, illustrerar likheter och skillnader mellan kommunala reningsverk och markbaserade reningssystem med infiltration. Jämförelsen har gjorts av Peter Ridderstolpe, teknisk licentiat i tillämpad ekologi.

Vi kan se av tabellen att kommunala reningsverk har ganska mycket i övrigt att önska, t ex när det gäller kemikalier, läkemedelsrester och smittämnen. Enskilda anläggningar med infiltration är likvärdiga eller bättre… Och gissa vad ”utspädning” innebär? Samma mängd ”föroreningar” släpps ut, men utblandat i mer vatten…

I skriften ”Markbaserad rening”, utgiven av Länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne, skriver Peter Ridderstolpe:

”Markbaserad teknik är enkel och robust och har världen över visat sig fungera väl vad gäller grundläggande skydd för människors hälsa och miljö. … Markbaserad rening ger, förutsatt att den är rätt lokaliserad och utförd, ett billigt och mycket bra skydd mot smittspridning, lukt och annan sanitär olägenhet.”

På en konferens, VAK 2018, presenterade man en studie gällande Fyrisån. Man hade studerat områden med enbart enskilda avlopp och jämförde dem med vattendrag som påverkades av större kommunala reningsverk, bl a Uppsalas. Området bebos av 260.000 invånare och det fanns 26.000 enskilda avlopp. Man mätte 30 ämnen. Från de enskilda avloppen kom 2 ämnen ut i vattendragen. Från reningsverken kom i stort sett hela listan med ämnen, däribland många läkemedel…

Rapporter från forskare, myndigheter och andra visar att vi med andra ord borde tänka om i landet när det gäller VA-lösningar och avloppsrening. De kommunala reningsverken varken renar eller återför ämnen till naturen. Det är ett linjärt system till deponi. Det är inte kretsloppsanpassat och det är därmed inte hållbart. De kommunala reningsverken, som de fungerar nu, leder oss in i en miljömässig återvändsgränd.

Imorgon kommer del 2: ”VA (2/2): Mene mene tekel u-farsin. Och Solvarm…”.