Stefan Kärvlings blogg

Det är söndag kväll. I Nordstan skriker fiskmåsarna som vanligt. De flesta underlag inför veckans tre politiska händelser är genomlästa. Det är barn- och utbildningsnämnd imorgon måndag, Kunskapsförbundet på tisdag och kommunfullmäktige på onsdag kväll. Läsningen har tagit sin runda tid, men ändå hann jag faktiskt med några timmar i Gågatekrysset i lördags, dvs igår. Vänsterpartiet liksom de flesta andra partier var ute på stan och försökte motivera vänersborgarna till att rösta i EU-valet.

Det gick så där. Det var en massa människor ute vid Gågatekrysset, ovanligt många, men det berodde inte på intresset för EU. Intresset var, om inte obefintligt, så i varje fall tämligen minimalt. Det hade varit musikvecka och igår var det typ ”grand finale”. Det var därför det var så många människor ute på stan. De lyssnade på både orkestrar och blåsuppträdanden. Och tittade på Vargöns drillflickor. Inte i partiernas EU-broschyrer…

Centrum blir mycket trevligt och attraktivt när det är folk i rörelse. Precis som det kan bli motsatsen när det är tomt. Vilket tyvärr händer alltför ofta…

På morgondagens sammanträde med barn- och utbildningsnämnden (BUN) är det inga avgörande beslut som ska tas. Jag har för övrigt redogjort för ärendelistan, och lite annat i bloggen ”Inför BUN 20 maj”. Däremot hoppas jag på några diskussioner i dessa tider av nedskärningar.

I ärendet Delårsrapport beskrivs nämligen att BUN och förvaltningen måste spara. Det står:

”Minska budgetavvikelser på enheter inom förskola och skola.”

Och det redan i år alltså. Jag skrev om det i min tidigare BUN-blogg och har därefter fått några exempel på neddragningar som ska göras på olika skolor i höst. Och utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att det tycks som vanligt vara elever i behov av särskilt stöd som drabbas mest, genom att de får mindre stöd. Och så blir det alltid när det ska sparas i skolan. Varje klass behöver ju en lärare varje lektion, och det kan ingen rektor spara på… Men samtidigt säger Skollagen:

”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”

Det står inte att detta bara gäller om kommunen har pengar…

Och då blir frågan – ska rektorn i ett läge där en elev behöver särskilt stöd ge eleven det, trots att det inte finns pengar? Vad går först – den kommunala budgetföljsamheten eller Skollagen? Och sedan den minst lika viktiga frågan – vad gör huvudmannen, dvs BUN, om rektorerna följer Skollagen…?

Det finns två ”moment” i grundskolan som jag funderar på i dessa neddragningstider – musik- och simundervisningen…

Ska barn- och utbildningsförvaltningen betala extra till lärare från musikskolan (=kultur- och fritidsnämnden) för att de ska undervisa elever i åk 3 i halvklass 80 min i veckan i 12 veckor? (Jag tror att det är så på alla skolor.) Det finns ju redan musiklärare på skolorna. Det är dessutom skolans musiklärare som så småningom ska sätta betyg på eleverna. Jag tror att man borde ha diskuterat om BU-förvaltningen överhuvudtaget ska köpa musiktjänster från Musikskolan.

Och jag undrar också hur mycket simundervisningen kostar. Och hur mycket tid den får ta. Tid som oftast tas från annan undervisning.

Simning ingår i ämnet Idrott och Hälsa. I kunskapskravet för betyget E i åk 6 står det:

”Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.”

Elever måste alltså kunna simma för att få ett godkänt betyg i ämnet Idrott och Hälsa i åk 6. Men då är min undran, varför ska alla elever egentligen ha simundervisning i förskoleklass och på lågstadiet? Hade det inte räckt med att ha simundervisning bara i mellanstadiet eller till och med i åk 5 och åk 6? Ur skolans och Läroplanens synpunkt hade det definitivt räckt. Att kunna simma är ju bara ett av många kunskapskrav i ämnet Idrott och Hälsa. Och då finns det mängder av kunskapskrav också i alla andra ämnen. Hur kan man motivera att just detta kunskapskrav ska få kosta så mycket och få ta sådan tid?

Visst är det bra att barnen lär sig simma så tidigt som möjligt, men varför ska skolan använda sina begränsade undervisningsresurser för att utföra en uppgift som rimligen borde ligga på kommunen som helhet, eller staten?

På onsdag är det kommunfullmäktige. Då ska ett ärende upp som har med barn- och utbildningsnämnden och skolan att göra. Jag tänker på trafiksituationen på Mariedalskolan. Det skrev jag om i bloggen ”Mariedalskolan – nya tomter och trafiksituationen”.

Trafiksituationen är problematisk redan nu vid Mariedalskolan. Och så tänker kommunen att göra i ordning 2-3 tomter och ändra en vägsträckning i precis detta område.

Det finns de som säger att det ska bli bra och att vi ska lita på samhällsbyggnadsförvaltningen. Det handlar inte om att lita på någon. Vid sådana här förändringar så måste planer kommuniceras och det måste föras dialog men dom som berörs, dvs Mariedalskolan. Och det är det ingen som har gjort. Mariedalskolans personal och rektor fick reda på planerna av en slump i förra veckan. Och då är det ändå Mariedalskolan och dess rektor som har ansvar för barnen och deras säkerhet. Och det rör sig många barn i området…

Det torde för övrigt vara obligatoriskt att inför en sådan här förändring göra en riskanalys och en sådan borde dessutom ingå som underlag i ett sådant här beslut. Och det gäller en riskanalys för både själva byggnadsskedet och för resultatet när det är klart.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna så står det:

”8 § När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.”

Det är alltså kommunfullmäktige som på onsdag ska fatta beslut om förändringarna vid Mariedalskolan. Jag tänkte yrka på återremiss med följande motivering:

”Jag yrkar på återremiss för att samhällsbyggnadsförvaltningen ska få tid och möjlighet att genomföra dels en dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen för att lösa den nuvarande och framtida trafiksituationen i området, och dels upprätta en riskanalys.”

Och på tisdag har Kunskapsförbundet sammanträde. De viktigaste ärendena avgörs emellertid inte på direktionens möten. De avgörs av ägarkommunerna, Vänersborg och Trollhättan. Det är ägarkommunerna som bestämmer hur mycket pengar Kunskapsförbundet ska få till förfogande…

Och pengar till förskola, grundskola och gymnasieskola står inte särskilt högt i kurs för de styrande eller oppositionen i Trollhättan och Vänersborg… Trots alla fagra löften och allt fagert tal i t ex valrörelser…

Kunskapsförbundet har begärt ett extra tillskott för år 2019 – se ”Glöm inte våra gymnasieungdomar!”. Det begärda tillskottet var på 10,2 milj kr för Trollhättans del och 6,8 milj för Vänersborg. Det är pengar som är nödvändiga för att bedriva en någorlunda vettig gymnasieskola.

Benny Augustsson (S) och Gunnar Lidell (M), som var de politiker som representerade Vänersborg på ägarrådet, bestämde tillsammans med politikerna från Trollhättan att föreslå respektive kommunfullmäktige:

”att avslå direktionens begäran om ytterligare tillskott till förbundet under 2019.”

Vänersborgs barn och elever har ingen särskilt ljus tid framför sig.