Stefan Kärvlings blogg

Jag är väl inte riktigt redo att kasta in handduken i frågan om Norra än. Det är ändå mina barn det handlar om! Det finns dessutom många andra barn som bor i Nordstan och resten av innerstaden också. Många barn bor i lägenheter, några med en en ensamstående förälder.

Så som vanligt – jag googlade lite och hittade ”Skolstorlekens påverkan på elevers skolprestationer och sociala situation i skolan. En forskningsöversikt” av Carl-Henrik Adolfsson, Linnéuniversitet 2014. På sidan 10 kan man läsa ”Utifrån den forskning som haft ett specifikt fokus mot de yngre eleverna går det inte att hitta några studier som stödjer att en stor skola skulle gynna elevers skolprestationer. Däremot går det att hitta studier som pekar mot det motsatta, det vill säga att elever i de lägre åldrarna skulle gynnas av att gå på en mindre skola.”http://lnu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A712915&dswid=2741
I ljuset av detta – är det verkligen så bra att då bygga en storskola med 525 elever i årskurs F-6?
Att skolans organisation skulle blir så värst mycket effektivare på en stor enhet är jag också tveksam till. När enheterna blir stora brukar det leda till att kommunen får anställa en rektor till för att få rimlig arbetsbelastning. Det enda som blir effektivare är typ smittspridning…

Det är rent ut sagt skitdåligt hur Norra har låtits förfalla och att en renovering blir dyr. Men, om man räknar på det så blir byggkostnaden på Holmängen 260 000 000/525= ca 495000 per elev. Säg att man tar bort paviljongerna och renoverar Norra till enparallellig skola med 175 elever för 60 miljoner. Det blir ca 343 000 per elev! (Det finns ganska mycket mån uppåt om skicket är oväntat dåligt.) Billigare – plus att kulturhistoriskt värdefulla byggnader räddas, är miljövänligt eftersom mycket av byggmaterialet producerades för över hundra år sedan och dessutom minskar transportbehovet för familjerna i innerstaden.

Så vad göra? Bygg en ny skola på Holmängen, men mindre i storlek och komplettera med en förskola där. Det är praktiskt och bra för familjerna på Holmängen och östra delarna av stan som kan hämta och lämna t ex sin 4-åring och sin 7-åring på samma ställe. Förvaltningen verkar ha förberett för detta: ”Hemvisterna i markplan kommer även att kunna användas för förskola vilket ger lokaler som kan förändras utefter eventuella svängningar i elevunderlaget.”
Detta borde väl klaras inom de 260 miljonerna som är avsatta för Holmängenskolan? Visserligen brukar förskolegårdarna brukar ha lite mer lekredskap än skolgårdarna.

Sedan läste jag i budgeten och såg att det fanns pengar avsatta för att utöka antalet förskoleplatser i centrala Vänersborg – typ 57+30 miljoner. Om man får förskola av Holmängen-pengarna borde det redan vara uppfyllt och en del av förskolepengarna kan flyttas till renovering av Norra. Och ja, det går att flytta pengar! Det gjordes från Norra till Silvertärnan för några år sedan. Nu är det vår tur att få pengar flyttade till Norra!

Det är så att man gråter när man läser om kommunens skötsel av byggnader. Kommer än en gång att tänka på en barnbok jag läste. Här nedan kan man läsa om liknade beteende som Vänersborgs kommun har, och man löser det lika bra.

—————————————————————————————–

En särskild del av vår kulturarv är berättelserna om Tälje tokar. Begreppet syftar på Södertäljeborna och uppkom efter att en vårdinrättning för sinnessjuka inrättats i staden. Tälje tokar började då figurera i skämtsagor, som fick stor spridning. Nedanstående berättelse innehåller ett flertal tokarnas öden och äventyr. Den har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Till en liten stad som hette Tälje kom en dag ett fartyg. Ombord fanns ett djur som Täljeborna ännu aldrig hade sett, nämligen en katt. De blev så förtjusta i katten att de bad skepparen att få köpa den för en stor summa pengar. Det fick de, och i triumf bar de katten till rådstugan i staden, där snart alla människor trängdes för att se på det märkliga djuret.

Plötsligt kom någon att tänka på att man hade glömt att fråga vad katten skulle ha för mat. Alla rusade ner till stranden, men fartyget hade redan lagt ut. Man skrek och ropade om varandra, för att få reda på vad katten åt.

”Mjölk!” svarades i en lur från fartyget.

Men Täljeborna hörde fel och trodde att man hade ropat ”folk”. Alla greps då av en dödlig förskräckelse, och det beslöts att katten genast skulle dödas. Men ingen vågade angripa det förfärliga djuret, fast hela staden stod beväpnad till tänderna utanför rådhuset. Så kom någon på idén att man skulle tända eld på hela rådstugan; då skulle djuret ofelbart omkomma i lågorna och det var ju bättre att rådstugan brann än att alla stadsborna blev uppätna.

Sagt och gjort, man tände eld på rådstugan. Men då röken började tränga in i det rum där katten fanns, sprang han upp på vinden och hoppade genom en glugg över till taket på ett annat hus. Strax sprang Täljeborna iväg för att tända eld på det huset också. Och så fortsatte det tills katten äntligen fick tillfälle att hoppa ner på marken och försvinna in i den närbelägna skogen. Där stod Täljeborna nu med hela staden nerbränd. Ändå hade de inte fått död på det otäcka vidundret.

Så småningom lugnade sig Täljeborna och beslöt att bygga upp staden på nytt. Då alla stockarna var tillhuggna skulle de bära dem till sin plats. Staden låg i en dal och därför måste de gå nerför en brant backe med varje stock. När de skulle bära ner den sista stocken, var de så trötta att de tappade den och stocken rullade utför hela backen.

”Så enfaldiga vi varit!” utbrast de. ”Att vi inte hittat på det här sättet förut! Men det är inte för sent än.”

Och så bar de alla stockarna uppför backen igen och lät dem rulla tillbaka ner.

En dag när bygget närmade sig sitt slut hände det att en stor hummer kom krypande upp på stranden. Strax samlades en massa folk för att se vad det kunde vara för något. Slutligen kom man överens om att det måste vara en utländsk skräddare, eftersom han hade en sax i varje hand. Då deras stad nu var färdig skulle det nya rådhuset invigas. Alla som tillhörde magistraten skulle ha nya uniformer, och då passade det bra att låta den nya skräddaren klippa till kläderna. De bad därför hummern mycket hövligt om hjälp och lyfte sedan upp honom på ett stycke vadmal. Hummern kröp baklänges på tyget och klippte med sina klor i luften, och stadens skräddare ritade noggrant upp kritstreck på tyget allteftersom hummern flyttade sig. Då han krupit över hela tygstycket klippte man efter strecken och skulle sätta ihop bitarna. Men det var alldeles omöjligt att få någon fason på styckena. Hur man än bar sig åt, kunde man inte få ut några ordentliga plagg av dem. Då förstod Täljeborna att den nye skräddaren bara velat driva gäck med dem, och i sin förbistring dömde de honom att mista livet. Eftersom han var en utlänning skulle han dränkas, för han fick inte begravas i stadens jord. Med stor högtidlighet och under fromma gummors klagan fördes humern i en båt ut på sjön, där han till straff kastades i vattnet med ett väldigt plaskande.

Nu gick en tid i lugn och ro tills borgmästaren en vacker dag kom att undra över varför stadens invånare var så fattiga. Efter mycket funderande hit och dit kom man till den slutsatsen, att det inte kunde bero på annat än att man måste betala så mycket pengar för salt, som man köpte av utlänningar.

”Varför skulle inte vi kunna så salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”

Förslaget vann allmänt bifall. Man köpte en åker och några tunnor salt, som såddes ut. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars Täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.

Nu började man fundera över vad orsaken kunde vara till det dåliga resultatet. Till slut kom man överens om att det måste ha varit sparvarna som plockat upp alla saltkornen. Nästa år skulle man låta några män gå på vakt vid åkern, för att schasa bort alla fåglar.

På nytt samlade man ihop pengar till en tunna salt som såddes. Men trots att åkern vaktades både natt och dag, blev det ändå inte något salt. För att komma underfund med hur det kunde hänga ihop, slog man sina kloka huvuden samman. Efter mycket grubblande hit och dit kom man fram till att de män som vaktat åkern måste ha trampat ner saltplantorna. Men hur skulle man lösa den knuten? Någon kom med förslaget att eftersom det var de som hållit vakt vid åkern som trampat ner plantorna, så skulle man leja karlar att bära vakterna. Hans förslag vann allmänt gillande och till på köpet fick han en stor belöning. Men hur fågelvakterna och bärkarlarna än slet vid åkern ville aldrig något salt växa och kanske lever Täljeborna fattiga än idag.