Arkiv

Archive for juli, 2025

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)

13 juli, 2025 2 kommentarer

En överklagan om strandskyddsdispens på Sikhall 1:22 fick den 14 maj ett mycket tvivelaktigt avslut. Och det handlar inte om Magnus Larsson…

Bakgrunden till detta blogginlägg är att en kommuninvånare år 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna på sin fastighet i Sikhall. Personen anmälde därför VSS till miljö- och byggnadsförvaltningen där ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.) Efter många turer med förelägganden (byggnadsförvaltningen höll helt med anmälaren), mailkorrespondens och ränksmideri bakom kulisserna (vilket fick byggnadsförvaltningen att totalt ändra uppfattning) beslutade byggnadsnämnden den 5 december 2023 att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand… (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd”.)

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap och jag ska inte lägga några synpunkter eller värderingar på denna utgång. Dock med ett undantag, behandlingen av Segelsällskapets fastighet, Sikhall 1:22, skilde sig helt från hur byggnadsnämnden behandlade andra fastigheter i kommunen i motsvarande situation, t ex Juta. Byggnadsnämnden satte likställighetsprincipen helt åt sidan.

Länsstyrelsen ska som bekant alltid granska strandskyddsdispenser beslutade av en kommun. Redan samma dag(!) som Sikhallsärendet hamnade på Länsstyrelsens bord, den 15 december 2023, bestämde sig Länsstyrelsen. Den beslutade att godkänna Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens – med följande motivering:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.“

Det var ett närmast provocerande beslut med tanke på hur Länsstyrelsen behandlade ett mycket likartat ärende på Juta. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Byggnadsnämndens beslut, och Länsstyrelsens godkännande, uppmärksammades av SVT:s Lokala Nyheter Väst som den 30 januari 2024 sände ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) Byggnadsnämndens beslut upprörde flera i området och i programmet intervjuades Jan Andersson, ordförande i Gestad Hembygdsförening. Andersson ansåg att besluten bröt mot strandskyddsreglerna. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) I programmet intervjuades även Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim. Stålheim var av motsatt uppfattning, men utlovade en del förändringar på fastigheten. Området skulle göras mer öppet för allmänheten. Stålheim sa till SVT:s reporter att Segelsällskapet skulle:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Jan Andersson, som var ordförande i Gestad Hembygdsförening, överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. (Det gjorde också två privatpersoner.) Länsstyrelsen skulle alltså pröva ett beslut om strandskyddsdispens som den redan hade tagit ställning till. Så är det, men Länsstyrelsen prövade faktiskt inte ens ärendet i sak. Den 13 februari 2024 kom beslutet:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen menade att de två privatpersonerna och hembygdsföreningen inte hade rätt att överklaga.

En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga skrev Länsstyrelsen. Och om det handlade om, fortsatte Länsstyrelsen, “vissa allmänna intressen” som t ex strandskyddsärenden, så tillvaratogs de av myndigheterna. Med andra ord, ett moment 22. Det var myndigheter som byggnadsnämnden och Länsstyrelsen som bevakade de allmänna intressena…

Länsstyrelsen ansåg inte heller att Gestad Hembygdsförening uppfyllde Miljöbalkens kriterier (16 kap. 13–14 §§) eftersom föreningen bara hade 80 medlemmar den 8 januari 2024. (Hembygdsföreningen redovisade 186 personer i sitt medlemsregister. Antagligen hade inte alla medlemmar betalat in sin medlemsavgift den 8 januari…) Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen var alltså inte intresserad om själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Ordförande i hembygdsföreningen Jan Andersson gav sig inte, han överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD.s dom kom snabbt, redan den 1 mars 2024. Inte helt överraskande gick MMD i Vänersborg på Länsstyrelsens linje:

“Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet, dvs. ändrar inte länsstyrelsens beslut.“

Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Det är oerhört förvånande att MMD inte berörde Århuskonventionen i domen…

MMD höll således med Länsstyrelsen. 

En vanlig människa skulle antagligen ge upp i detta läge, men Andersson hade krafter kvar. Den 19 mars 2024 överklagade han MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm. Hur han nu kunde komma på en sådan idé… Trodde verkligen Andersson att Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen hade fel? Och byggnadsförvaltningen och byggnadsnämnden?

Fortsättning följer i inlägget ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)”.

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

I Sikhall står tiden still

10 juli, 2025 1 kommentar

Den 18 september 2024 undertecknade Magnus Larsson dokumentet ”Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall”. Dagen efter, den 19 september 2024, beslutade oppositionspartierna i Samhällsbyggnadsnämnden att:

“godkänna upprättade avtalshandlingar rörande Sikhall utveckling och ger mark- och exploateringsingenjör i uppdrag att underteckna bilagda avtalshandlingar.”

Det var en mycket positiv och glädjande händelse för alla som vill se en utveckling i Sikhall. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det skrev jag om i ett blogginlägg om Sikhall för snart två månader sedan – “I alla delar – utom Sikhall”. Och detta vet sedan länge alla invånare i Vänersborgs kommun i allmänhet och dalslandsborna i synnerhet.

Kommunen har, som alla som följt Sikhallsärendet erfarit, försvårat och förhindrat Magnus Larssons planer, och en utveckling i Sikhall. Tiden som har gått sedan blogginlägget har inte heller gett anledning till att ändra denna uppfattning…

För att den fastighetsreglering som samhällsbyggnadsnämnden och Magnus Larsson hade kommit överens om och undertecknat ska bli verklighet, så måste den godkännas av Lantmäteriet i kommunen. Jag ställde frågan till byggnadsförvaltningen varför det tog så lång tid för Lantmäteriet, det hade ju gått nästan 8 månader efter undertecknandet. Jag fick svaret att det hade varit kö på ärenden. På Lantmäteriets hemsida står det:

“Från det att ansökan kommer in till oss tar det ca 5 månader innan vi kan påbörja handläggningen.”

Enligt kommuninvånare som varit i kontakt med Lantmäteriet är väntetiden snarare en policy… Utom för kommunen själv… Om vi jämför med avstyckningen av Fregatten på Sanden södra, som kommunen köpte i februari-mars någon gång, så är den redan godkänd och klar…

Men nu var det snart klart skrev byggnadsförvaltningen:

“Just nu så är handläggningen i stort sett klar”

Den 22 maj skulle beslutet fattas. Det har inte fattats än. Däremot har stolparna/rören för de nya fastighetsgränserna placerats ut i slutet av maj. Det visade sig dock att några gränser såg bättre ut på kartan än i verkligheten. Vid Sikhallsbadet justerades gränsen något till kommunens fördel (vid infarten till parkeringen). Det var ok med Magnus Larsson. Larsson ville sedan justera gränsen något vid rampen vid småbåtshamnen. Det skulle skapa ytterligare två båtplatser. Det gick inte kommunen med på… 

Magnus Larsson tyckte då att justeringen av gränsen kunde kvitta men innan det hann göras en överenskommelse mellan kommunen och Larsson gick kommunens representant på semester…. Och eftersom det inte kom något besked till Lantmäteriet om en överenskommelse så kunde inte lantmätaren fatta något beslut. Vilket naturligtvis är tråkigt eftersom det antagligen bara är någon timmes kontorsarbete kvar…

Och som sagt, de två båtplatserna spelar ingen större roll. I småbåtshamnen ligger det just nu bara 3 båtar. Det är ingen som vill ha båtarna i Sikhall. Kommunen har släckt ner ljusen i området nattetid och det gör att båtägare är rädda för stölder.

Samhällsbyggnadsförvaltningen har också satt upp två elmätare i hamnområdet, varav en mätare för Sikhalls magasin. “Undermätaren” tycks vara ganska onödig eftersom magasinet inte drar mindre ström för att den är uppsatt. Problemet med strömmen är istället att propparna hela tiden går i magasinet när människor vistas där. Kommunens huvudsäkring är nämligen på bara 16 ampere, men enbart pumpen till de kommunala toaletterna på hamnområdet drar 16 ampere när den sätter igång. Det betyder att sätts en kaffebryggare eller lampa på samtidigt som pumpen går så går propparna… Larsson har därför fått byta proppar under tiden som arrangemang har pågått i magasinet.

Det bästa vore naturligtvis om kommunen snabbt fixade huvudsäkringen till minst 25 ampere. Då kanske också belysningen på planen kunde vara tänd under dygnets mörka timmar. Men i samband med att mätarna installerades så satte kommunen istället lås på proppskåpet. Det gör det i praktiken omöjligt att i fortsättningen ha arrangemang i magasinet. Det omöjliggör även det traditionella Sikhall Rock som planerades in senare i sommar.

Det är mycket svårt att förstå varför samhällsbyggnadsförvaltningen vidtar åtgärder som i praktiken stänger av strömmen för magasinet och därmed alla arrangemang. Det bekräftar på sätt och vis att det finns krafter i kommunhuset som vill försvåra och sätta käppar i hjulet för Magnus Larsson. Och jag tänker på vad fastighetschefen skrev den 12 maj angående magasinet (se “I alla delar – utom Sikhall”):

“vi från förvaltningen [har] ingen tanke om att stänga av eller ändra någonting fram tills att fastighetsaffären är reglerad.”

Jag skrev till fastighetschefen och påpekade detta samt beskrev konsekvenserna av att ha en för låg huvudsäkring samtidigt som proppskåpet var låst. Han var på semester… Den tillförordnade fastighetschefen ordnade dock så att Magnus Larsson ska få en nyckel till proppskåpet.

Egentligen är både proppbyten, nycklar, mätare mm helt onödiga. När fastighetsregleringen är klar, som alltså är godkänd och påskriven av samhällsbyggnadsnämnden och Magnus Larsson i september förra året och inskickad till Lantmäteriet i oktober, så kommer Magnus Larsson att äga en markbit som sammanbinder hans fastighet (Sikhall 1:6 – se pilen på kartan) med Sikhalls magasin. Han kan då lösa elfrågan helt på egen hand. Och det vet samhällsbyggnadsförvaltningen. Så därför kan man undra varför de satte in två onödiga ”undermätare”… Två servicebussar, två montörer plus material typ skåp och elmätare osv – räcker 60.000 kr…?

För att problemen med Sikhalls magasin ska bli lösta krävs alltså att någon på samhällsbyggnadsförvaltningen skriver på överenskommelsen med Magnus Larsson om de mindre justeringarna av fastighetsgränserna och att Lantmäteriet sedan godkänner dessa. Men så länge som Lantmäteriet inte har gjort det, så kan inte Magnus Larsson gräva ner nya elledningar till Sikhalls magasin. Och bli oberoende av Vänersborgs kommun när det gäller elen.

Cirkeln är sluten, men tiden står still… 

Samhällsbyggnadsnämndens beslut är efter snart 10 månader fortfarande inte verkställt. Hur svårt kan det vara?

Kategorier:lantmäteri, Magnus Larsson, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall, Sikhalls Magasin

Äntligen beslut om Kulturhuset

8 juli, 2025 Lämna en kommentar

Diskussionerna kring hur Kulturhuset i Vänersborg ska drivas i framtiden har varit minst sagt livliga. Det har varit en lång, seg och omständlig historia där Folkets Hus-föreningen på många sätt har stått i centrum.

Jag ska inte försöka mig på att sammanfatta historien, jag är inte tillräckligt insatt i alla turer. Niklas Johansson på TTELA gjorde i februari ett bra försök (se TTELA “Folkets hus kan bli kvar i Kulturhuset i Vänersborg”), liksom TTELA:s ledarskribent Karl af Geijerstam (se “Beslutet om Kulturhuset kan kosta Vänersborg miljoner”). TTELA har för övrigt skrivit flera artiklar om kulturhusets “historia” – se här. (Det har trots allt också blivit ett blogginlägg från min sida, se “Beslut om Folkets hus överklagat”.)

TTELA har emellertid inte rapporterat om den senaste händelseutvecklingen. Och det är i och för sig inte så konstigt. Politiker brukar ta en sommarpaus, och så är det även i år. TTELA verkar dock ha missat årets undantag. För en vecka sedan, den 2 juli, sammanträdde nämligen kultur- och fritidsnämnden. Det fanns bara en punkt på dagordningen:

“Beslut om tilldelning avseende drift av verksamhet i Kulturhuset”

Informationen är för en utomstående knapphändig, och möjligtvis har den varit det även för nämndens ledamöter. I inledningen av protokollet står det:

“Ordföranden har kallat till ett extra sammanträde med kultur- och fritidsnämnden med anledning av att tilldela beslut om drift av verksamhet i Kulturhuset, efter upphandling. Vid offentlig upphandling råder absolut sekretess, inga uppgifter alls om anbud eller liknande får lämnas till dess att beslut är fattat om tilldelning till en viss leverantör. Handlingar i ärendet delas ut under sammanträdet.”

Ledamöterna från de olika partierna verkade trots den tidigare historien av misshälligheter och stridigheter ha kommit bra överens. Sammanträdet varade i endast 90 minuter och då hade det varit en ajournering för partiöverläggningar i 10 minuter, vilket även det var kort i sådana här sammanhang.

Det handlade alltså om den framtida driften av verksamheten i Kulturhuset. Ärendet hade varit ute på upphandling och det visade sig att det bara fanns anbud från en enda intressent – “Folkets Hus Vänersborg ekonomiska förening”, dvs samma förening som tidigare drivit, och som fortfarande driver, verksamheten.

I protokollet står det:

“Anbudet uppfyller samtliga krav och inga hinder föreligger. Anbudsgivaren har lämnat efterfrågade beskrivningar.”

Det blev ett beslut som alla ledamöter stod bakom – socialdemokrater, moderater, sverigedemokrater, vänsterpartister och en centerpartist:

“Kultur- och fritidsnämnden beslutar att tilldela uppdraget om drift av verksamhet i Kulturhuset i Vänersborg, till Folkets Hus Vänersborg ekonomiska förening, organisationsnummer 762500-0349. Ordföranden för kultur- och fritidsnämnden undertecknar avtalet.

Kultur- och fritidsnämnden beslutar att komplettera det slutliga avtalet med följande text:

Ersättning enligt detta avtal är delvis utformad med hänsyn till det åtagande som föreningen tog på sig i form av ett banklån i samband med renovering av fastigheten. Att amortering sker är en förutsättning för detta avtals undertecknande. Föreningen ska, jämte att betala ränta, årligen amortera minst 50.000 kr på detta lån. Vid omläggning av lån ska föreningen föra dialog med kommunens ekonomiavdelning i syfte att erhålla bästa möjliga lånevillkor.”

Den kompletterande texten i beslutet föreslogs av Moderaterna. Det var inget konstigt tillägg, en sådan skrivning finns med i nuvarande avtal. Samtliga ledamöter instämde i yrkandet och således blev beslutet enhälligt. 

Beslutet innebär att Folkets Hus-föreningen får uppdraget att bedriva verksamhet i Kulturhuset från och med den 1 april 2026 när nuvarande avtal löper ut.

Det är fantastiskt glädjande att det till slut blev en lösning i detta tidvis turbulenta ärende, som har dragits i långbänk alldeles för länge. Och jag är övertygad om att Folkets Hus-föreningen är den rätta att driva verksamheten i Kulturhuset. Föreningen har framgångsrikt gjort Kulturhuset till en central mötesplats i Vänersborgs kommun med ett rikligt evenemangsutbud, hög tillgänglighet och olika typer av arrangemang.

Kulturhuset är både välbesökt och uppskattat. Det lär det bli i fortsättningen också.

Kategorier:Folkets hus/Kulturhus, kultur, Kultur- och Fritidsnämnden, ttela

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)

6 juli, 2025 2 kommentarer

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger ett tredje skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator. Det sker under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst”:

“Skapande av allmän handling”

Förklaringen till att detta, enligt kommunen, är ett av de avgörande skälen förklaras i direkt anslutning:

“Om revisorer hämtar dokument från t.ex. Netpublicator för intern granskning, kan detta skapa nya allmänna handlingar hos revisionsmyndigheten, vilket innebär krav på hantering av begäran om utlämnande enligt offentlighetsprincipen.”

Jag har skrivit det några gånger, det gäller för kommunen att hitta argument för det som den redan har bestämt sig för. Det här tycks vara ytterligare ett sådant argument.

Argumentet är i sak helt korrekt. Det är bara det att detta är inget skäl för att neka revisorerna insyn i kommunens handlingar eller att neka dem tillgång till Netpublicator. Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.) Revisorerna ansvarar redan idag för sina handlingar – och är därför skyldiga att hantera handlingar enligt offentlighetsprincipen och andra lagar. Det är inget konstigt med det. Tvärtom, det vore konstigt om Vänersborgs revisorer inte hanterade handlingar på detta sätt.

Och att en handling blir diarieförd innebär inte att den per automatik blir offentlig. Sekretessprövning sker vid begäran om utlämnande. Som alltid. Prövningen måste naturligtvis ske på korrekt sätt, men det är en rutin som jag tror att alla myndigheter är vana vid. Om handlingarna innehåller sekretessbelagda uppgifter, kommer de att fortsätta vara sekretessbelagda även hos revisionsmyndigheten och kan därmed nekas allmänheten med stöd av sekretesslagen.

Jag kan inte se att detta skulle vara något som helst problem.

Hanteringen av handlingar är med andra ord ett administrativt ansvar, inte ett argument för att begränsa rätten till information. Kommunen kan alltså inte undanhålla en handling med hänvisning till att den sedan blir allmän hos revisorerna.

Svaret från kommunen på min fråga om varför Gunnar Lidell och de andra revisorerna förvägrades tillgång till Netpublicator avslutas med ett avsnitt med rubriken “Personuppgiftsansvar och krav på myndighetsutövning”.

Det räknas upp fem saker som revisorerna måste tänka på som myndighet. De är ju, påpekas det, personuppgiftsansvariga enligt dataskyddsförordningen (GDPR) för de personuppgifter som behandlas inom revisionsverksamheten. Eftersom revisorerna är en myndighet sedan flera år tillbaka förstår jag inte riktigt vad dessa påpekanden har med Netpublicator och tillgången till handlingar att göra. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.)

Efter uppräkningen avslutar kommunen hela dokumentet med följande avsnitt:

“Att få tillgång till Netpublicator – där obearbetat material, utkast och individärenden kan förekomma – innebär därför ett utökat ansvar och ökad risk för felhantering av personuppgifter. Det kräver avancerad och dokumenterad hantering, vilket inte är förenligt med revisionens uppdrag och roll. Även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator så ska man beakta uppdrag, ansvar och lämplighet i sitt uppdrag utifrån det som ovan sammanställts.”

Texten tycks vara ett skri från kommunhuset – “Vi vill inte! Vi vill inte! VI VILL INTE!!”.

Kommunen skriver att det inte är “förenligt med revisionens uppdrag och roll”. Inte heller denna gång hänvisas till någon lag eller annan källa… För det kan väl ändå inte vara ett personligt tyckande från Vänersborgs kommun…? Jag vill fortfarande påstå att en “avancerad och dokumenterad hantering” fortfarande är ett administrativt ansvar och inte ett argument för att begränsa revisorernas rätt till information.

Hela avsnittet verkar vara ett sätt att försöka flytta fokus från den lagstadgade rätten till handlingar till en mer subjektiv bedömning av ”lämplighet”. Problemet är att den ”lämplighet” som kommunen hänvisar till inte utgör någon rättslig grund för att neka revisionen insyn. Den leder dessutom till en inskränkning av den lagstadgade insynsrätten… 

Men visst har revisorerna ett stort ansvar. Det är ett lagstadgat ansvar som revisorerna har redan nu och som de måste hantera. Det är en del av den professionella revisionsverksamheten. Och det är självklart “förenligt med revisionens uppdrag och roll” att hantera känslig information och sekretessregler. Fattas bara! En revision som inte kan hantera sådana uppgifter skulle helt enkelt inte kunna fullgöra sitt uppdrag. 

Att argumentera för att revisorer inte ska få tillgång till information på grund av risken för felhantering av personuppgifter är att ifrågasätta själva grunden för revisorernas lagstadgade uppdrag och deras förmåga att utföra det. De eventuella svårigheter som finns är det kommunens skyldighet och ansvar att ordna.

Sedan kan man notera att kommunen gör ett litet, eller kanske stort, självmål när den faktiskt skriver att “även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator”… Ja, men gör det då – om det nu skulle finnas några lagliga möjligheter att begränsa revisorernas tillgång till information vill säga…

Gunnar Lidell har alltså avgått som förtroendevald revisor i Vänersborgs kommun. Lidell var inte bara ledamot i revisionen, han var dess ordförande. En av orsakerna till hans avgång var att revisorerna inte fick tillgång till verktyget Netpublicator – Netpublicator som är en digital, molnbaserad plattform för digital möteshantering och säker dokumentdistribution. Lidells uppfattning är att kommunen genom detta:

“visar sänkt förtroende och respekt för sina förtroendevalda revisorer”

Det svar och den motivering som kommunen har gett till att revisorerna inte får tillgång till Netpublicator har jag redogjort för i dessa fem blogginlägg. För mig råder ingen tvekan…

Kommunen har genom att neka revisorerna tillgång till Netpublicator, där många centrala handlingar lagras, i praktiken begränsat revisorernas möjligheter att utöva sitt uppdrag på ett självständigt, effektivt och rättssäkert sätt. Det kan inte bara påverka allmänhetens förtroende för den kommunala revisionens oberoende. Det står i strid med kommunallagen och lagens anda och intention.

Det är allvarligt och måste ändras. Jag hoppas att det kan ske utan att rättsväsendet behöver kopplas in.

Till sist, här kan du ladda ner hela svaret från Vänersborgs kommun om varför inte revisorerna får tillgång till Netpublicator.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Se också ”Nyhet: Revisorn avgår!” – 25 juli 2025.

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

MMD avslår Rostvägens överklagande

3 juli, 2025 Lämna en kommentar

Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 – mellan Rostvägen 1 och 9. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) Det handlar om det område som Tabrizi, och mäklare, kallar “Blåsut Höjd”. Här vill Tabrizi och hans företag Nova Nord AB bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025 beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. (Se “Bygglov beviljat på Blåsut (1)”.) De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.)

Grannarna yrkade att:

  • ”Länsstyrelsen ska upphäva det av nämnden beslutade bygglovet i sin helhet.”
  • “Klagandena yrkar också att nämndens beslut om bygglov ska inhiberas.”

Inhibera betyder att Länsstyrelsen skulle fatta ett snabbt beslut om att kommunens beslut om bygglov inte fick verkställas innan Länsstyrelsen hade fattat beslut om bygglovet i sin helhet.

Beslutet kom den 28 maj och det löd (se “Tråkig nyhet från Blåsut”):

“Länsstyrelsen avslår yrkandet om inhibition.”

Länsstyrelsens avslagsbeslut betyder att det är fritt fram för Babak Salahi Tabrizi att börja hugga ner skogen och spränga bort berget på fastigheten Blåsut 2:18. Det ska dock i ärlighetens namn sägas att det vore både dumdristigt och oklokt om Tabrizi faktiskt skulle borra ner dynamiten i berget och sätta skopan i jorden och börja bygga innan hela ärendet är avslutat. Enligt Plan- och bygglagen (se PBL 11 kap. 20 §) kan nämligen kommunen kräva både skadestånd och att “Blåsut Höjd” ska återställas om Länsstyrelsen eller MMD (Mark- och miljödomstolen), eller MÖD (Mark- och miljööverdomstolen), i ett senare skede skulle upphäva hela bygglovet. Det skulle i sådant fall kunna bli mycket kostsamt för Tabrizi och Nova Nord AB. Därför avvaktar de antagligen med exploateringen tills alla överklaganden är färdigbehandlade.

För två veckor sedan, den 18 juni, överklagade grannarna på Rostvägen Länsstyrelsens beslut om att avslå inhiberingsyrkandet. Det gjorde de boende till MMD (Mark- och miljödomstolen).

“Vi överklagar härmed Länsstyrelsens beslut att inte bevilja inhibition av det bygglov som beviljats för nybyggnad på fastigheten Blåsut 2:18 i Vänersborgs kommun.”

Grannarna motiverade överklagandet:

“Inhibition yrkas eftersom ianspråktagande av bygglovet kommer att kräva sprängning vilket innebär en irreversibel skada på naturmiljön. Om byggstart tillåts innan ett slutligt rättsligt avgörande har fattats, finns en betydande risk för att naturvärden, kulturmiljö och befintlig bebyggelse påverkas oåterkalleligt.”

Det är svårt att förstå att Länsstyrelsen avslog yrkandet om inhibering. Även om tjänstepersonerna på Länsstyrelsen vid ett första påseende anser att byggnadsnämndens beslut om bygglov är helt i sin ordning, så skulle ju faktiskt MMD eller MÖD senare kunna avslå bygglovet i sin helhet. Och då skulle naturmiljön på det lilla skogs- och bergsområdet onekligen vara oåterkalleligt skadat. Den skulle inte ens Babak Salahi Tabrizi kunna återställa…

De boende i området hänvisade i sin överklagan av inhiberingsbeslutet till den överklagan de lämnade av bygglovet i sin helhet. De åberopade samma skäl (se bland annat “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”):

  • “Att bygglovet strider mot gällande detaljplan beträffande byggnaders typ, antal och fristående karaktär.”
  • “Att den tilltänkta exploateringen innebär betydande olägenheter för omgivande fastigheter avseende insyn, buller, skuggning och trafik.”
  • “Att området har dokumenterade naturvärden och förekomst av skyddade arter, där sprängning och avverkning riskerar att medföra skador i strid med artskyddsförordningen och miljöbalkens försiktighetsprincip.”
  • “Att byggnationens omfattning är oproportionerlig i förhållande till områdets karaktär och planens intentioner.”

Det är viktigt att notera att överklagandet till Mark- och miljödomstolen endast gällde inhibitionen. Grannarnas överklagan av byggnadsnämndens beviljade bygglov, “i sin helhet”, har Länsstyrelsen ännu inte fattat något beslut om.

Idag, den 3 juli, kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

”Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.”

Domen kan knappast förvåna någon som följer denna blogg… Jag vet inte om det beror på att MMD och Länsstyrelsen huserar i samma fastighet, men de verkar alltid vara överens i sina bedömningar. Vilket också brukar sammanfalla med byggnadsförvaltningens uppfattning… Det kan gälla det svarta taket i Vargön, strandskyddet i Sikhall respektive Juta osv.

MMD har alltså prövat riktigheten av Länsstyrelsens beslut att avslå klagandenas yrkande om inhibition. MMD skriver i domen:

”Mark- och miljödomstolen har gått igenom handlingarna i målet samt övervägt vad de klagande anfört i mark- och miljödomstolen. Domstolen delar länsstyrelsens bedömning att det inte har funnits skäl att inhibera nämndens beslut att bevilja bygglov. Vad de klagandena har anfört vid domstolen medför ingen annan bedömning.”

Det här är faktiskt hela motiveringen. Mark- och miljödomstolen har som synes gjort det enkelt för sig. Den har inte gått igenom de klagandes synpunkter och domstolen har inte heller varit på plats och sett hur det ser ut i området. Jag har en känsla av att grannarna är både uppgivna och besvikna på rättsväsendet.

Det finns möjlighet för grannarna till Blåsut 2:18 att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag tvivlar dock på att MÖD skulle pröva detta ärende, men vi får se vad grannarna bestämmer sig för. Det är ju en viktig fråga och det kostar inget att försöka.

Det stora avgörandet kommer hur som helst att vara när byggnadsnämndens bygglov prövas i sin helhet. Det är ett avgörande som faller på Länsstyrelsens lott och som sedan kan överklagas till både MMD och MÖD.

Anm. Se vidare: ”Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, Juridik, Rostvägen Blåsut

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)

1 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst” tre skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator:

  • “Förhandsgranskning strider mot uppdraget”
  • “Individuella ärenden och sekretess”
  • “Skapande av allmän handling”

Det första skälet är avhandlat i de föregående inläggen. Detta blogginlägg ska ta upp det andra skälet.

Som motivering till varför “Individuella ärenden och sekretess” gör det olämpligt att revisorerna får tillgång till de handlingar de anser sig behöva via Netpublicator skriver kommunen:

“I Netpublicator kan handlingar innehålla individuppgifter och känsliga personuppgifter innan de är slutligt beslutade. Detta kan medföra att revisorerna får tillgång till material som enligt lag endast ska hanteras av sakkunniga revisorer vid särskild granskning enligt 12 kap. 3 § kommunallagen.”

Ja, det gäller att hitta argument för en förutbestämd ståndpunkt… Men det är intressant att det faktiskt hänvisas till en lagparagraf, äntligen. Jag citerar paragrafen i sin helhet, Kommunallagen 12 kap 3 §:

“Revisorernas granskning omfattar inte ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild i andra fall än

  1. när handläggningen av sådana ärenden har vållat kommunen eller regionen ekonomisk förlust,
  2. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer egna gynnande beslut enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen (2025:400),
  3. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer avgöranden av allmänna förvaltningsdomstolar, eller
  4. när granskningen sker från allmänna synpunkter.”

Det är onekligen en del undantag… Man kan undra vem som ska avgöra om ett ärende faller under revisorernas granskning och vilka som faller under denna undantagsparagraf. Är det de som ska granskas av revisorerna, eller är det revisorerna själva?

Självklart är det revisorerna som bestämmer vilka ärenden de ska granska eller inte. De har rätt att ta del av alla handlingar, även sekretessbelagda sådana – de omfattas ju själva av sekretess. Och vilka andra än revisorerna själva kan avgöra om ”granskningen sker från allmänna synpunkter”? Ser revisorerna att ett ärende inte omfattas av deras granskning, då lägger de det åt sidan helt enkelt.

Det står inget i den av kommunen anförda paragrafen om “sakkunniga revisorer vid särskild granskning”. Så jag förstår inte varför kommunen hänvisar till denna paragraf i detta sammanhang. I paragrafen står ju inte det som ska “bevisas”, som ska underbygga kommunens motivering… 

Var hänvisningen till denna paragraf fel? Jag letade i Kommunallagen om det stod om sakkunniga revisorsbiträden på något annat ställe. Och visst, det finns en paragraf i Kommunallagen som handlar om sakkunniga revisorsbiträden, 12 kap 8 §:

“Revisorerna ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra granskningen enligt god revisionssed.”

Denna paragraf begränsar i varje fall inte revisorernas eller de sakkunnigas rätt att ta del av handlingar… Det finns inte heller något i Kommunallagen om “särskild granskning”. Det kanske finns i någon annan lag, men då borde en jurist hänvisa till rätt lag och lagrum vid ett officiellt svar – kan man tycka…

Finns det då någon annan lag eller lagparagraf som talar för att revisorerna genom Netpublicator kan få “tillgång till material” som de “enligt lag” inte har rätt till?

Jag tror inte det.

Tidigare i svaret till undertecknad skriver kommunen att revisorerna har rätt att få de upplysningar de behöver (se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)):

“även när det gäller sekretessbelagd information.”

Det kallas “överförd sekretess”, sekretessen överförs till revisionen. Det står ingenstans i Kommunallagen att sekretess skulle vara ett skäl till att neka revisorerna insyn. Jag kan alltså tycka att kommunen talar emot sig själv i sekretessfrågan.

Revisorerna omfattas av Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och har personuppgiftsansvar enligt GDPR. Dessa lagar måste revisorerna hantera redan nu, t ex när de granskar individ- och familjeomsorgen. 

Enligt 10 kap 17 § i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) kan sekretessbelagda uppgifter lämnas till revisionen:

“Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.”

Det överensstämmer, naturligtvis, med skrivningarna i Kommunallagen. Och då gäller, för att vara fullständig, OSL 11 kap 1 §:

“Får en myndighet i verksamhet som avser tillsyn eller revision, från en annan myndighet en sekretessreglerad uppgift, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos den mottagande myndigheten.”

Det kan vara av intresse att känna till att SKR kommenterar denna lagparagraf (se “Revisionens rätt att ta del av handlingar”). SKR skriver följande om OSL 11 kap 1 §:

“Denna regel är bra att hänvisa till om det finns tveksamhet inom en myndighet och förvaltning att lämna ut uppgifter och handlingar till revisorerna.”

Det är en mycket intressant synpunkt och kommentar från SKR. Den slår faktiskt hål på kommunens argumentation…

Som jag ser det, om det nu finns några som helst hinder för revisorerna att ta del av information, så kan det ändå inte vara ett skäl att neka tillgång till t ex Netpublicator. Det är snarare skäl att säkerställa korrekt hantering av information. Och det är revisorerna fullt ansvariga för – som myndighet.

En liten “sidotråd” med anledning av en fråga från en läsare.

Det diskuteras ibland om revisorerna verkligen är en myndighet. På SKR:s webbplats står det:

”Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. Revisorerna ansvarar för sina handlingar och sitt arkiv.”

Information är publicerad den 28 april 2025, men jag ställde också frågan direkt till SKR för att vara riktigt säker. Svaret kom snabbt:

“Ja de är en myndighet.
Om frågan handlar om de ev. skulle vara var sin myndighet så fastställs det i en prop. SOU 2004:107 (s.146-147)”

I propositionen som det hänvisas till står det:

“Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att revisorerna i såväl granskningsarbetet som när de fattar förvaltningsbeslut bör ses som en enda myndighet.”

Även i svaret från kommunen till mig står det:

“Eftersom revisorerna tillsammans utgör en myndighet…”

Slut på “sidotråden”.

Det som kommunen anför i den andra punkten om “Individuella ärenden och sekretess” är alltså inte ett hinder för revisionen – det är ett förvaltningsansvar. Om, om…, det finns hinder eller “krockar” så måste det vara fullt möjligt att reglera tillgången, t ex genom olika behörigheter eller någon typ av filtrering av ärenden i Netpublicator.

I Kommunallagens 12 kap, som handlar om revisionen, kan jag inte annat än att dra den bestämda slutsatsen att lagstiftningen utgår från att revisorerna har tillgång till känslig information – och att de kan hantera den rättssäkert. Jag tror också att Dan Nyberg (S) håller med, eller om det är jag som håller med honom. På fullmäktige den 21 maj (se “KF (21/5): Debatt om Lidells avsägelse”) sa Nyberg nämligen att han inte förstod varför revisorerna var utestängda från Netpublicator:

“Det är fullständigt obegripligt för mig.”

Och Nyberg slog fast att:

“en revisor har per definition alltid rätt”

Fortsättning följer – “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor