Arkiv
Sikhall – låsta toaletter
Det var inte särskilt länge sedan som jag redogjorde för det förslag till överenskommelse som kommunen ville teckna med Magnus Larsson i Sikhall. (Se “Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)”.) De fastighetsrättsliga lösningar som kommunen föreslog var förenade med vissa tämligen långtgående krav på Larsson. I förslaget fanns det även skrivningar om att kommunen kunde kräva vite (“böter”) på upp till 30.000 kr i månaden av Magnus Larsson om inte:
“visionen [är] genomförd inom planens genomförandetid.”
Det är orimliga krav som ställs på Magnus Larsson. Han är entreprenör och företagare och som sådan beroende av intäkter från sin verksamhet om han ska kunna utveckla Sikhall utifrån en framtida detaljplan, som förhoppningsvis avspeglar hans visioner. Det finns väl ingen företagare som kan garantera att intäkter ska strömma in oavbrutet i företaget 10 år framåt. Det är väl bara att studera dagens Sverige och se hur det har gått med många företag i tider med hög inflation, höjda räntor och minskad efterfrågan.
Magnus Larsson har ägnat mycket tid och kraft, och pengar, åt att renovera Sikhalls magasin. Det är sedan en tid tillbaka i ett sådant skick att Larsson vågar, inte bara släppa in folk i byggnaden, utan också ordna olika typer av arrangemang. Han hyr ut magasinet till bröllop, fester, minnesstunder, studentfirande, årsmöten osv. Det visar sig att inte bara boende i området vill hyra magasinet utan även folk från hela kommunen.
Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. (Se ”Sikhalls magasin”.) Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:
“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.”
Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. Det finns därför inget vatten och avlopp indraget i magasinet, och det är inte heller tillåtet att installera det. Det skulle innebära alltför stora ingrepp i kulturarvet.
Uthyrningen av magasinet under sommaren har fungerat även utan toalett i byggnaden. Det finns nämligen en offentlig, kommunal toalett på parkeringen/grusplanen alldeles bredvid magasinet. Den har magasinets gäster, och bland annat snickare och takläggare, kunnat använda tillsammans med allmänheten.
Vänersborgs kommun byggde sannolikt den offentliga toaletten året eller något år efter att Magnus Larssons fastighet hade förköpts/exproprierats 2007. Kommunen rev då den gamla toaletten och byggde en ny. Det fanns alltså en toalett på platsen redan tidigare, se fotot. Den var byggd för Sikhalls magasin och användes enbart av gäster och andra som besökte magasinet. Toaletten var öppen året runt, men den var inte öppen för allmänheten eller det rörliga friluftslivet.
Den nya toaletten som kommunen uppförde var däremot till för det rörliga friluftslivet. Det rör sig nämligen mycket folk i Sikhalls hamnområde under somrarna. Det är båtgäster, människor som utnyttjar bryggorna till bad, vattenskidåkare, folk som promenerar i området, fikar och studerar de vackra omgivningarna.
Den offentliga toaletten var och är en viktig förutsättning för det rörliga friluftslivet i Sikhalls hamnområde. Och just detta var ju också kommunens viktigaste argument för förköpet/expropriationen av Magnus Larssons mark – “det rörliga friluftslivet”.
Tyvärr är kommunens toalett bara öppen på sommarhalvåret. Från och med oktober till och med april är den stängd och igenbommad. Kommunen tycker tydligen inte att det ska vara något rörligt friluftsliv utanför “sommarmånaderna”. Representanter för samhällsbyggnadsförvaltningen säger i allmänna ordalag om diverse toaletter där det rör sig mycket folk på somrarna t ex Sikhall och Nordkroken:
“Dessa är i nuläget inte driftsatta under den kalla delen av året, då behovet inte bedömts finnas…”
Jag tror att kommunen har missat att det rör sig många invånare i Sikhall även på vintrarna, kanske också på Nordkroken. När isen lägger sig är t ex Sikhallsviken populär bland skridskoåkare. Familjer kommer dit och passar på att grilla korv och umgås.
Men på vinterhalvåret är toaletten låst och igenbommad. De människor som besöker området tvingas göra sina behov i naturen… Om de nu överhuvudtaget fortsätter att åka till Sikhall. Det är flera invånare som genom åren har påtalat en önskan om att kommunen borde ha toaletten öppen året runt. Även Magnus Larsson har gjort det. Men kommunen har bestämt att det rörliga friluftslivet bara ska gälla under sommarhalvåret…
Kommunens nedstängning av toaletten har gett Magnus Larsson ett problem. Magasinet hyrs ut och är just nu bokat de flesta helger fram till december. Men utan toaletter…? Det finns ju inga toaletter för besökare och gäster i magasinet. I helgen som gick fick en bokning ställas in på grund av avsaknaden av toalett.
Och kommunen som vill kräva vite av Larsson om han inte får tillräckligt med intäkter för att fortsätta förverkliga sin vision… Borde inte kommunen istället underlätta för Magnus Larsson? (Det kan väl också nämnas att Magnus Larsson planerar för ett antal ställplatser för husbilar i området. Även dessa gynnas av offentliga toaletter.)
Ibland, inte helt sällan faktiskt, undrar jag om kommunen egentligen vill att Sikhall ska utvecklas. Den 17 maj sa i varje fall politikerna i kommunfullmäktige ja till de fastighetsrättsliga lösningar som var en förutsättning för utveckling av Sikhall. Det kanske är dags att politikerna fattar beslut också i frågor som rör själva verkställandet?
Men det känns inte som om det skulle vara särskilt svårt att komma till en lösning i toalettfrågan. Det är nämligen tekniskt möjligt att göra toaletten funktionsduglig igen. Det är klart att värme och städning kostar några kronor, men det tror jag inte är några oöverkomliga summor. Frågan för kommunen är väl om toaletten ska vara öppen för allmänheten eller bara när magasinet är uthyrt. Det sistnämnda alternativet torde innebära att Magnus Larsson får betala för städning mm. Kanske skulle kommunen kunna arrendera ut toaletten.
Det måste till en lösning i toalettfrågan snabbt – magasinet är uthyrt var och varannan helg. Tyvärr verkar det dock inte bli någon lösning. Magnus Larsson, och kommuninvånare, har ju som sagt påpekat toalettsituationen länge nu utan någon positiv respons.
Om jag känner Magnus Larsson rätt så ordnar han en egen lösning för Sikhalls magasin – och för det rörliga friluftslivet… Men varför ska det behöva vara så?
Hallevibadet – händer det nåt?
Kommunfullmäktige beslutade i juni om:
“avveckling av kultur- och fritidsnämndens verksamhet i Hallevibadet inför höstterminen 2023 utifrån nämndens förslag.”
Det var en stor majoritet av ledamöterna som ställde sig bakom beslutet. Det innebar att kommunen inte ska driva badet vidare. Men beslutet betyder inte att Hallevibadet ska läggas ner, att det typ ska rivas. Samtidigt med detta beslut sa fullmäktige nämligen nej till den andra delen, den andra att-satsen i beslutsförslaget:
“Samhällsbyggnadsnämnden har att bedöma nedskrivningsbehov och behov av övriga åtgärder i fastigheten som följder av en avveckling.”
Bakgrunden till avslaget av denna del av förslaget var att Simklubben Vänersborg under vissa förutsättningar var villig att ta över driften av badet. Det visade sig att en privat aktör, Jonas Mossberg och hans fru, också var villiga att ta över badet och driva det vidare. Det skrev jag om i bloggen “Hallevibadet i privat regi?”.
Mossberg vill köpa, eller möjligtvis arrendera, Hallevibadet. Han är ganska övertygad om att det inte behöver göras så mycket för att hålla badet igång 10-20 år framåt i tiden. Han har även planer på att bygga ut Hallevibadet och området runt omkring. TTELA redogjorde för Mossbergs planer i en artikel den 28 juli. (Se TTELA “Paret vill ta över Hallevibadet: ”Finns massor av möjligheter””.)
I TTELA-artikeln sa Ann-Marie Jonasson (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, att ärendet skulle komma upp på nämndens första presidiemöte efter sommaren:
“Jag har bett om en ordentlig dragning om Hallevibadet överhuvudtaget, givetvis också med den här biten med Mossberg.”
Och så blev det. Ärendet har dessutom varit uppe i samhällsbyggnadsnämnden den 21 september.
Jonas Mossberg träffade inför behandlingen i samhällsbyggnadsnämnden representanter för “Fastighet och service”, en enhet inom samhällsbyggnadsförvaltningen. Mossberg skickade även mail till ledamöterna i nämnden, både före och efter att ärendet behandlades. Ledamöterna fick bland annat den operativa affärsplan för Hallevibadet som Mossberg hade utarbetat.
Det kan nämnas att Mossbergs affärsplan inte var riktigt komplett. Det saknades uppgifter om både utgifter och inkomster för badet. Mossberg hade nämligen inte fått alla uppgifter från kommunen, och har fortfarande inte fått det. Det kan möjligtvis bero på att inte bara samhällsbyggnadsförvaltningen utan även kultur- och fritidsförvaltningen har varit inblandade i Hallevibadet.
Det fattades inga beslut på samhällsbyggnadsnämndens sammanträde, det var “bara” information. Tjänstepersoner informerade om Hallevibadets status, Mossbergs planer och förvaltningens syn på en eventuell försäljning.
Den presentation (PowerPoint) som visades för nämnden innehöll huvudsakligen en uppräkning av allt som behövde åtgärdas på Hallevibadet. Och konstaterandet att det skulle bli dyrt. År 2016 beräknades en renovering kosta 21,4 milj kr och skulle badet fungera på längre sikt krävdes ytterligare 11 milj kr. Förvaltningen påpekade att dessa belopp på grund av inflation och krig mm nu är betydligt högre.
Det är uppgifter som har redovisats i kommunala utredningar och externa utredningar som kommunen har beställt, och som låg till grund för fullmäktiges beslut i juni. Det var alltså inga nya fakta som presenterades för nämnden.
I sin föredragning tog förvaltningen upp alternativet arrende av badet, vilket i praktiken var samma frågeställning, skriver förvaltningen, som uthyrning. På en bild i presentationen stod det:
“Beaktat den tekniska statusen på anläggningen, som nu är tagen ur drift, så avrådes från detta alternativ.”
Förvaltningen menade däremot att en försäljning av anläggningen och delar av ytor i närhet till anläggningen var möjlig. Marken kring anläggningen är planlagd som “kvartersmark”.
Kvartersmark är enligt Boverket:
“Med kvartersmark avses all mark inom ett planområde som inte ska utgöra allmän plats eller vattenområde. I en detaljplan ska det alltid framgå vilken användning som är tillåten inom kvartersmark. Användning av kvartersmark kan till exempel vara bostäder, detaljhandel eller industri.”
Förvaltningens slutsats var emellertid att kommunen inte bör sälja Hallevibadet heller. Tjänstepersonerna avrådde starkt från det på grund av skicket på badet och att det inte går att garantera säkerheten. Det var kanske en liten ”stegring” i beskrivningen av förhållandet på Hallevibadet och de problem som finns, i varje fall jämfört med vad som har sagts innan. Politikerna i nämnden fick helt klart uppfattningen att förvaltningen tyckte att Hallevibadet helt enkelt ska rivas.
Alla de brister som finns på Hallevibadet är inte några nyheter för Jonas Mossberg. Han känner väl till förhållandena på Hallevibadet och han är medveten om den bild av badet som kommunen redovisar. Han håller i stort 
sett med om att det finns stora brister som måste åtgärdas om badet ska fortsätta drivas i kommunal regi. Men Jonas Mossberg menar att om badet drivs av en ”eldsjäl” som är tekniskt kunnig och har rätt kontaktnät så finns det goda förutsättningar för att driva badet 10-20 år till utan alla dessa investeringar. Och Mossberg anser att han är den personen. Han har goda kontakter inom processindustrin och upparbetade kanaler gällande underhåll av utrustning.
Jonas Mossberg är alltså helt medveten om Hallevibadets status. Han vet kommunens bedömning och han har själv varit på plats i badet åtskilliga gånger. Mossberg är fortfarande villig att ta över Hallevi.
Som jag ser det är det helt upp till Mossberg och hans fru att satsa, om de vill och vågar. Hallevibadet blir deras ansvar om de köper badet och fastigheten. Paret Mossberg behöver inte “räddas”, de vet vad de gör. Däremot skulle Mossberg behöva ett visst stöd av kommunen. Och det är inte särskilt konstigt, det lär inte finnas några badhus i detta land som går med vinst, eller ens jämnt upp. Vattenpalatset kostar t ex Vänersborgs kommun omkring 10 milj kr netto varje år.
Mossberg skulle bland annat önska att skolor förlägger simundervisning till Hallevibadet, men kanske också att kommunen ger en del bidrag. Samhällsbyggnadsförvaltningens “interna driftkostnader” för fastigheten ligger på 2-2,5 milj kr (exkl moms) per år. Innan den beslutade stängningen låg förvaltningens planerade underhållsbudget för fastigheten på ca 2,5 milj de kommande fyra åren, och då var inte anläggningen inräknad. Till detta kommer att kultur- och fritidsnämnden ville ha 1,8 milj kr för att driva Hallevibadet vidare nästa år. (Det är sådana här kostnader som Mossberg vill ha specificerade för att kunna färdigställa sin affärsplan.)
Kommunen har med andra ord satsat ganska många miljoner varje år på att hålla Hallevibadet öppet. Om kommunen ska riva Hallevibadet och återställa marken kommer det dessutom att kosta, vad jag har hört, ca 4 milj kr, exklusive avskrivningar på typ 3 milj.
Jag tror att Mossberg egentligen, oavsett allt annat, gör kommunen en tjänst om han köper fastigheten. Kommunen skulle då slippa en massa kostnader. Det kan nog faktiskt vara så att kommunen till och med skulle tjäna på att ge bort badet eller sälja det billigt – och samtidigt ge ett bidrag på någon eller två miljoner. Det skulle antagligen fortfarande ändå vara en ren vinst för kommunen. För att inte tala om badets betydelse, och “vinsten”, för allmänheten, simklubben, reumatikerföreningen och andra om det vore öppet.
Det skulle också kunna skrivas avtal om att paret Mossberg kan få stycka av fastigheten om 15-20 år och sälja “delarna” som villatomter. Det vore ett sätt för Mossberg att få tillbaka kostnaderna för en framtida rivning.
Det finns flera möjliga alternativ. Kommunen måste titta på dessa och komma till en lösning som är bra för kommunen och som samtidigt möjliggör för paret Mossberg att driva badet vidare. De stora vinnarna skulle bli alla de som vill använda badet.
Jag tror att en försäljning av Hallevibadet vore ekonomiskt ofarlig för kommunen. En försäljning skulle även lösa många av kommunens ”bad- och simproblem”. Visst, det vore ett “ekonomiskt vågspel” för Mossberg, men det blir Mossbergs och hans frus angelägenhet – inte kommunens. Det värsta som skulle kunna hända för kommunens del är att Mossberg tvingas stänga Hallevibadet. Och det är ju sannolikt ändå det alternativ som ligger närmast till hands om inte Mossberg får chansen att driva det vidare.
Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)”.
Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna har stora visioner för Sikhall – både för “Hamnen” och “Viken” samt magasinet. Kommunen har uppfattat visionen på följande vis och beskriver den i överenskommelsen:
“Fastighetsägaren har beskrivit en vision för Sikhall vilken han vill genomföra när han förvärvat markområden som berörs i denna överenskommelse. En småbåtshamn för ca 150 båtar med faciliteter som anses tillhöra en småbåtshamn. Fastighetsägaren vill utveckla Sikhalls magasin med utbyggnader som medger en restaurangverksamhet och gästbryggor för att restaurangen ska kunna motta båtburna gäster.”
Det stämmer bra med Magnus Larssons visioner – för “Hamnen” och magasinet. Men Larsson och fastighetsägarna har även visioner för “Viken”. Och här innebär förslaget till överenskommelse att visionen inte kan fullföljas.
Larsson vill utveckla campingen och ser på sikt även en lanthandel och/eller en cafeteria i området. Mellan detta område och stranden vill han ha en park. Människor ska kunna sitta med en kopp kaffe på en servering och se ut över sjön. Larsson vill inte att området ska fortsätta att vara “natur/skogsmark”, som det står i överenskommelsen. (Se “Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)”.)
Magnus Larssons vision är vidare att utöka och förlänga badstranden. Han vill även anlägga en parkering nedanför vägen som övergår till grönyta och släntas ut till sandstranden. Det vill han göra på den del av Sikhall 1:6 som han redan äger. Det är också en viktig del av visionen att Larsson och fastighetsägarna får bygga betydligt fler bostäder i Sikhall.
Visionerna är viktiga att ha i minnet när vi fortsätter att studera förslaget till “ÖVERENSKOMMELSE OM FASTIGHETSREGLERING i Sikhall”. Överenskommelsen innehåller nämligen inte bara själva fastighetsregleringarna utan kommunen ställer också upp en rad villkor och – viten (”böter”). Och de andas tyvärr ett visst misstroende…
Under punkt 9, “Genomförande av exploateringsplaner”, skriver kommunen:
“I och med detta avtals signerande förbinder sig fastighetsägaren till Sikhall 1:6 att utan dröjsmål från sin sida medverka till att planprocessen bedrivs framåt.”
Det tänker sannolikt Magnus Larsson och fastighetsägarna göra, det är ju de som har satt igång hela detaljplaneprocessen…
Det är dock lite oklart vad “utan dröjsmål” innebär. Kommunen har ju själv hållit på i över 8 år med planarbetet… Betyder det att ett ifrågasättande eller en önskan om dialog är ett “dröjsmål”? Kravet från kommunen kan dock uppfattas som ok, men sedan kommer ett stycke med rubriken “vite”…
“I de fall fastighetsägaren inte verkar för att planen ska antas ska han ersätta Samhällsbyggnadsförvaltningen för de kostnader förvaltningen lagt ner i plan- och utredningskostnader samt ersätta kommunen för utgifter i samband med detta avtals upprättande, värdering etc.”
Och då tänker sannolikt många, i varje fall jag – det beror väl på hur detaljplanen ser ut? Magnus Larsson kan väl inte tvingas acceptera en detaljplan som t ex går emot hans vision?
Det var Magnus Larsson och fastighetsägarna som den 4 mars 2015 ansökte om planbesked för att få lov att stycka av tomter för småhusbebyggelse. Fastighetsägarna äger nämligen tillsammans det mesta av marken inom det tänkta planområdet. Det ledde till att byggnadsnämnden var tvungen att upprätta en detaljplan. Det beslutade nämnden den 19 maj 2015 och det innebar att de som ansökte om planbesked fick stå för kostnaderna. Efter 8 års arbete och förhalande av planen så kan man undra om inte kommunen bör ersätta fastighetsägarna för deras kostnader…
Under rubriken “Genomförande av planen” står det:
“Fastighetsägaren ska när planen fått laga kraft bygga ut hamnen och magasinet enligt detaljplanens bestämmelser och den vision som legat till grund för kommunfullmäktiges inriktningsbeslut och i förlängningen de fastighetsrättsliga åtgärder detta avtal reglerar. Visionen ska vara genomförd inom planens genomförandetid.”
Ja, det hoppas väl Magnus Larsson också på. Det är naturligtvis hans plan och målsättning. Men återigen blandas två saker ihop. Visionen är en sak, den framtida detaljplanens utseende en annan. Det är inte visionen som ska vara genomförd, det är detaljplanen. Om sedan detaljplanen återspeglar visionen fullt ut återstår att se.
Magnus Larsson är beroende av intäkter för att kunna genomföra sina visioner, som förhoppningsvis då återspeglas i en detaljplan… Han måste sälja hustomter i området, sjöbodar, båtplatser osv. Och då är Larsson beroende av hur detaljplanen är utformad och att kommunen sedan beviljar bygglov till bostadshus och sjöbodar som människor vill köpa, godkänner utbyggnader av magasinet som medger restaurangverksamhet och gästbryggor osv.
Och ändå vet alla utifrån de senaste årens pandemi, kriget i Ukraina, inflationen och stigande räntor att det är osäkert att vara företagare. Hur ska Magnus Larsson kunna veta om han i framtiden kan producera allt han vill? Och hur skulle han kunna veta om människor vill hyra eller köpa hustomter, sjöbodar och båtplatser? Om Larsson bygger 50 båtplatser och bara får uthyrt 25, då bygger han självklart inte 50 till… Hur ska en företagare kunna vara säker på att få uthyrt eller sålt allt den producerar? Hur ska Larsson veta att företaget kommer att få tillräckligt med intäkter om 2 år, 5 år, 10 år?
Det är omöjligt att ställa sådana krav som kommunen gör på en entreprenör som är beroende av att verksamheten genererar intäkter. Det måste till någon annan formulering, kanske något i stil med att förverkligandet av detaljplanen måste påbörjas… För det är väl ingen som tvivlar på Magnus Larssons intentioner? Det har väl om inte annat renoveringen av magasinet visat…?
Kommunen ställer krav på Magnus Larsson. Det vore intressant om han kunde ställa krav på att kommunen uppfyller sin del av åtagandena, t ex bygger en GC-stig. Eller sköter om parkeringen och sjösättningsrampen.
Kommunen skriver i överenskommelsen att om Magnus Larsson inte genomför visionen (det står “visionen”, inte detaljplanen) så ska han inte bara ersätta kommunen för plan- och utredningskostnader mm utan också:
“Fastighetsägaren ska utöver direkta kostnader ersätta Samhällsbyggnadsförvaltningen med 10% av kontraktsvärdet per påbörjad månad som slutförandet dröjer. Kontraktsvärdet utgörs av totalbeloppet av ersättningen för mark som regleras som fastighetsägaren betalar till kommunen.”
Magnus Larsson ska betala nästan 300.000 kr till kommunen för den mark han förvärvar från kommunen. Det betyder att kommunen anser att han ska betala 30.000 kr i månaden i vite. Det är knappast rimligt. Larsson kan inte beläggas med viten för att han eventuellt inte får in de intäkter som krävs för att förverkliga hela detaljplanen.
Det finns ett förslag om en slags “force majeure” i överenskommelsen:
“I de fall visionen inte kan genomföras på grund av faktorer som ligger utanför fastighetsägarens kontroll ska ett vite inte utkrävas.”
Den företagsekonomiska situationen ingår inte. Kommunen förklarar:
“Faktorer som kan ligga utanför fastighetsägarens kontroll, men inte begränsas till, kan vara exempelvis förändrad lagstiftning som förhindrar att hamnverksamhet byggs ut enligt gällande lagstiftning eller att förutsättningar för att erhålla tillstånd för hamnutbyggnad (vattendom etc) förändras.”
Det finns även en “klausul” som reglerar vad som händer om en detaljplan inte antas eller inte får laga kraft, då:
“ska Fastighetsägaren verka för att bygga ut hamnen och magasinet enligt den vision som legat till grund för kommunfullmäktiges inriktningsbeslut och i förlängningen de fastighetsrättsliga åtgärder detta avtal reglerar. Visionen ska vara genomförd inom 10 år från det att beslut fattats om att planen inte ska antas eller vinna laga kraft.”
Den här sistnämnda “paragrafen” bör sannolikt utgå helt. Detaljplanearbetet påbörjades en gång i tiden för att möjliggöra förverkligandet av visionen. Utan detaljplan är det sannolikt inte möjligt. Larsson har redan frågat om han kan söka erforderliga lov och börja bygga i hamnen. Han har fått beskedet att han måste vänta på detaljplanen. För övrigt kan samma resonemang som tidigare tillämpas.
Jag kan inte säga varifrån tanken på dessa villkor och viten kommer i överenskommelsen. De ingick inte i kommunfullmäktiges beslut. Det beslutet handlade enbart om de fastighetsrättsliga frågorna (och ett servitut för Segelsällskapet). Det finns i och för sig en logik i att den som förvärvar mark från kommunen verkligen utför det som den avsåg vid köpet av fastigheten/marken. Det får ju inte vara så att t ex ett företag förvärvar mark för att bygga bostäder, och sedan låter marken vara obebyggd – och förfalla. Som på fastigheterna där Östra respektive Södra skolan en gång fanns. Det föreligger dock inte någon sådan risk i Sikhall.
Kommunfullmäktige antog 2016 “Riktlinjer markanvisningar, exploateringsavtal och försäljning av kommunägda fastigheter”. (Kan laddas ner här.) Det är väl det styrande dokument som kommer närmast det som gäller den fastighetsreglering som är på gång i Sikhall.
I dessa riktlinjer står det under avsnittet “Markanvisning”:
“I köpeavtalet fastställs tidplan för den kommande byggnationen, uppställs villkor för utformning samt säkerställs att planen blir genomförd på sådant sätt att kravet på ett tidsenligt väl fungerande bebyggelseområde blir tillgodosedda.”
Villkor kan alltså uppställas av kommunen. Men om dessa villkor inte fullföljs? Ur riktlinjerna:
“En markanvisning, som inte kan fullföljas, till exempel på grund av att detaljplanen inte kan antas eller att området visar sig vara olämpligt att exploatera av andra orsaker eller att det är uppenbart att exploatören inte har förmåga att genomföra projektet, ger inte rätt till ersättning eller ny markanvisning.”
I dessa riktlinjer nämns inte ordet “vite”. Och det trots att projektet kanske inte kan genomföras på grund av att “exploatören inte har förmåga”…
Jag kan alltså inte säga varifrån tanken på vite kommer i förslaget till överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson. (Att t ex byggnadsnämnden utdömer viten förekommer tämligen ofta, men då handlar det inte om sådana här frågor.)
Förslaget till överenskommelse är inte acceptabelt i sin nuvarande form, men det är en bra grund att utgå ifrån i den dialog som måste följa. De fastighetsrättsliga lösningarna är i stort sett bra men inte att överenskommelsen går in på detaljplanens domäner. Detaljplanen blir en senare fråga. Avsnittet om villkor och viten måste, som jag ser det, arbetas om i grunden.
Förslaget till överenskommelse är ett steg framåt. Det är bara att hoppas att resan fortsätter och når sitt mål så fort som möjligt.
==
Bloggar i denna serie:
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)” – 27 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)” – 28 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)” – 1 oktober 2023
GC-väg vid Juta, men var?
Idag hade Vänsterpartiet i Vänersborg en så kallad Röd Lördag. Det har vi haft i många år vid det här laget – och nu är vi igång igen efter sommaren. Sista lördagen i varje månad kommer Vänsterpartiet att finnas vid Gågatekrysset.
På de “Röda lördagarna” finns det tillfälle att prata om aktuella frågor i kommunen, som t ex arenataket – se min blogg “Taket på Arena Vänersborg” eller dagens två artiklar på TTELA:s hemsida: ”Utredning visar omfattande skador på Arena Vänersborg” och ”Arena Vänersborg läcker – vattnet går in och pengarna ut”.
Vid gågatekrysset idag träffade jag en gammal bekant vänersborgare. Han berättade för mig att kommunen sedan flera år tillbaka har planerat för en GC-väg vid Juta. Det hade jag inte en aning om. “Jo då, så var det” hävdade han. “Den finns med i kommunens cykelplan.”
“Oj”, tänkte jag för mig själv, “vilket sammanträffande”. Kommunens “Cykelplan Vänersborg” är nämligen ett ärende på onsdagens sammanträde med kommunstyrelsen. Cykelplanen ska uppdateras. Beslutsförslaget är i och för sig att den ska återremitteras av formella skäl, men det föreslås ingen ändring i de planerade GC-vägarna.
Det här var spännande. Hade kommunen tänkt att den planerade GC-vägen förbi Juta skulle gå på vägen längs Bengt Davidssons hus? I 5 för paret Davidsson långa år var ju denna väg den naturliga GC-vägen när allmänheten passerade Juta. Det ansåg i varje fall byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen (och Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg). Eller skulle GC-vägen gå vid älvkanten där Davidsson tycker att allmänheten ska passera?
Väl hemkommen, jag gick lite raskare än vanligt, öppnade jag cykelplanen på datorn och sökte på Juta. Jag fick en träff, på sidan 19 stod det:
”31. Önafors, En gång- och cykelväg planeras mellan Lillån och Jutatorpet. En sträcka på cirka 1.000 meter som anläggs i grus. En sammanhängande cykelled skapas runt hela Huvudnäsön. En del ligger på privat mark.”
Det här hade jag missat när jag läste/ögnade igenom cykelplanen igår. Men fortfarande var jag inte säker på var GC-vägen skulle gå…
På sidan 35 fanns svaret. En karta visade den planerade dragningen av GC-vägen, nr 31, förbi Juta. (Det röda krysset på fotografiet har jag satt dit, det markerar paret Davidssons bostadshus.)
Det var ingen tvekan var GC-vägen skulle gå… Det var helt klart vid älvkanten, längs Göta älv. På samma ställe som Bengt Davidsson hela tiden har hävdat är den naturliga passagen förbi Juta. 
Och där allmänheten alltid har passerat… (I den tidigare cykelplanen gick den föreslagna GC-vägen på precis samma ställe.)
Med andra ord, Gatuenheten (inom samhällsbyggnadsförvaltningen) på Vänersborgs kommun har tagit Bengt Davidssons åsikt för given, medan en annan del i kommunhuset, där byggnadsförvaltningen huserar, har haft en helt annan uppfattning. Byggnadsförvaltningen torde ha varit ganska ensam i sin uppfattning, inte bara bland vänersborgarna utan även i kommunhuset. 
Efter 5 år, den 7 mars i år, ändrade emellertid byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen uppfattning. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)
Det är tur att Bengt Davidsson har lagt tillbaka “Kärvlings Bro” (se “Jutabron på plats!”) över bäckravinen så att allmänheten kan ta sig från Juta till Önafors längs kommunens planerade GC-väg…
Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)”.
Magnus Larsson har fått ett förslag till överenskommelse om fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall. Förvaltningen förklarar:
“Detta avtal utgör underlag till ett ärende som bereds för politiskt beslut om faktisk försäljning för att sedan ligga till grund för en förrättning hos lantmäteriet om fastighetsreglering.”
Det är onekligen en “viss” väg kvar att vandra innan kommunen och fastighetsägarna kommer fram. Hur lång vägen är vet ingen i nuläget, men som ett kinesiskt ordspråk lyder:
“Även den längsta resan börjar med ett litet steg.”
Och nu går man äntligen framåt, och inte bakåt som man har gjort i Sikhall sedan 2007… Det här förslaget till överenskommelse bör ses, anser jag, 
som en utgångspunkt för ytterligare dialog – för att ta ännu några steg framåt. Förslaget innehåller nämligen en del som bör diskuteras, och ändras.
Det finns förslag på fastighetsrättsliga lösningar på tre olika delområden i Sikhall – Hamnen, Magasinet och Viken. (Ja, egentligen också på ett 4:e område.) På varje delområde lade tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen fram två alternativ, kommunens alternativ till lösningar och fastighetsägarnas. Kommunfullmäktige beslutade enligt förslagen från fastighetsägarna och Magnus Larsson.
I Sikhalls hamn innebär förslaget att området markerat med gul skraffering på kommunens fastighet, Sikhall 1:4, ska förvärvas av Magnus Larsson. Området ska i fortsättningen alltså tillhöra Larssons fastighet, Sikhall 1:6.
Det kan vara värt att notera att stenpiren hamnar på fastigheten Sikhall 1:6 (Magnus Larssons fastighet), medan parkeringen och sjösättningsrampen fortfarande blir kvar i kommunens ägo (Sikhall 1:4).
Det betyder att hyresavtalen för kommunens båtplatser längs stenpiren kommer att övertas av Magnus Larsson.
Förvaltningen skriver att det gula markerade området ska utgöras av:
“Centrumändamålsliknande verksamhet och hamnanläggning med tillhörande verksamheter.”
Jag är inte riktigt säker på vad “centrumändamålsliknande verksamhet” innebär just i Sikhall. Boverket definierar “Användningen Centrum” på följande sätt:
“kombinationer av olika verksamheter som handel, service, tillfällig vistelse, samlingslokaler, kontor och andra jämförliga verksamheter som behöver ligga centralt eller vara lätta att nå.”
Det är byggnadsnämnden och kommunfullmäktige, som i en detaljplan bestämmer hur ett område får användas och vad som t ex får byggas och inte, osv. Antagligen vill också Länsstyrelsen ha ett ord med i laget eftersom området omfattas av strandskydd. Det tycks därför som om formuleringen i den föreslagna överenskommelsen är något “förhastad”… Men naturligtvis hoppas Magnus Larsson att byggnadsnämnden ska göra hans “centrumändamålsliknande” vision möjlig genom att t ex “rita in” en restaurang eller café i detaljplanen,
Det lilla röda området på ca 95 kvm på kartan (längst upp till vänster) är en del av Sikhall 1:6 (Magnus Larssons fastighet). Den ska regleras och flyttas över till kommunens fastighet Sikhall 1:4. Regleringen är för att vägen in till parkeringen ska ligga i samma ägares hand, dvs kommunens.
Magnus Larsson föreslås få betala 195.000 kr i ersättning till kommunen för den fastighetsrättsliga lösningen i “hamnen”, dvs för den areal som överförs till fastigheten Sikhall 1:6. För det lilla röda området betalar kommunen 1.250 kr till Larsson.
Den 26 september 2022 beslutade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin att överlåta nyttjanderättsavtalet för Sikhalls magasin till Magnus Larsson. Styrelsen beslutade enhälligt (se “Nyhet om Sikhalls magasin”):
“att överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”
Marken runt magasinet kvarstod dock i kommunens ägo. I förslaget till överenskommelse står det:
“Magasinsbyggnaden har utgjort en lös egendom såsom nyttjanderätten var formulerad, i och med fastighetsregleringen kommer marken vilken magasinet vilar på tillföras till ägaren av byggnaden. Magasinsbyggnaden efter regleringen utgöra fast egendom till Sikhall 1:6.”
Magasinet, liksom marken kring byggnaden, vattnet utanför och runt om, och även stenpiren, kommer att ingå i Sikhall 1:6.
I området vid badet, “Viken”, ska det också göras en del fastighetsrättsliga lösningar.
Delar av kommunens fastighet Hopperud 1:12 ska föras över till Magnus Larssons fastighet Sikhall 1:6:
“Blått markerade områden om totalt ca 12.000 kvm ska regleras till fastighetsägarens fastighet Sikhall 1:6. Området är och ska fortsätta utgöra natur/skogsmark.”
Kommunens förslag till överenskommelse stämmer inte överens med fastighetsägarnas vision – om det med natur/skogsmark menas att den misskötta sly- och skogsdungen ska behållas. Fastighetsägarna vill se en park i området. Och får de inte skapa en park, utan att området ska se ut som det gör nu – ja, vad ska de då med marken till?
Jag skrev tidigare i bloggen att ett förslag var “förhastat” därför att det är byggnadsnämnden/kommunfullmäktige som i en detaljplan bestämmer hur ett område får användas och vad som t ex får byggas och inte osv. Det gäller samma sak här. Det är byggnadsnämnden/fullmäktige som bestämmer hur detaljplanen ska se ut, inte samhällsbyggnadsförvaltningen. Av den orsaken kan jag inte se att en skrivning om vad området ska användas till hör hemma i den här överenskommelsen. Dessutom skulle det troligtvis innebära att Magnus Larsson enbart av denna orsak avvisar förslaget.
Jag är lite fundersam över “spetsen” i det blå området. Det är blått, men med en annan nyans. Området utgörs av strand och Svartebäcks utlopp i sjön. 
Det står att området ska övergå till Larsson, Sikhall 1:6, men i det förslag som låg på fullmäktiges bord vid beslutet ingick inte detta område i fastighetsregleringen, dvs kommunen skulle behålla detta strandområde. (Magnus Larsson kan genomföra sin vision med utökad strand och parkering på den mark han redan äger.)
Magnus Larsson ska betala 96.000 kr i ersättning till kommunen för marken i “Viken”. Vilket han sannolikt ser som bortkastade pengar om han inte får anlägga en park… Larsson får dock “tillbaka” 1.250 kr, som kommunen betalar för marken markerad med orange.
Området som är markerat med orange ska regleras från Magnus Larssons fastighet Sörbo S:1 till kommunens fastighet Hopperud 1:12. Området på ca 400 kvm utgör ut-/infart till parkeringen för badplatsen. Kommunen vill försäkra sig om att området ska fortsätta vara det, trots att det idag finns ett servitut…
Det område som markeras med ett kort rött streck på kartan ovan, 50 kvm, ska föras från Sikhall 1:6 till kommunens fastighet Sikhall 1:4. Området ska utgöra stig, som det står i förslaget, för gång- och 
cykeltrafikanter. Kommunen håller tydligen “dörrarna öppna” för en “GC-stig” längs hela Sikhallsviken.
En eventuell “GC-stig” ska ha följande sträckning längs väg 2149 (se röd linje):
Det betyder att:
“Del av Sikhall 1:6 och Gestads-Berg 1:87 ska regleras till kommunens fastighet Sikhall 1:4 enligt röd markering.”
Kommunen avser inte att ersätta Magnus Larsson, som också äger fastigheten Gestads-Berg 1:87, för marken till “GC-stigen”. Kommunen skriver i förslaget att marken belastas med ledningsrätt för kommunalt VA och att Larsson redan har ersatts i ledningsrättsförrättningen. Kommunen bedömer därför att:
“stigens tillkommande är av den vikt att den mark som överförs för det ändamål inte ska ersättas ekonomiskt.”
Det var samtliga fastighetsrättsliga lösningar som förslaget till överenskommelse innehåller. Och vad jag kan se så är de helt i överensstämmelse med kommunfullmäktiges beslut den 17 maj – med ett undantag då vid “Viken”. Man får dock inte glömma att den mark som Magnus Larsson förvärvar av kommunen är delar av den mark som han köpte 2005 och som kommunen förköpte/exproprierade 2007.
Förslaget innehåller även flera andra paragrafer om t ex villkor och viten. Och här blir överenskommelsen något mer “komplicerad”.
Det tänkte jag återkomma till i en tredje och sista blogg.
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)”.
==
Bloggar i denna serie:
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)” – 27 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)” – 28 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)” – 1 oktober 2023
Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)
År 2005 förvärvade Magnus Larsson stora delar av Sikhall. Det var en dröm som Larsson hade närt i många år och som nu gick i uppfyllelse. Han hade nämligen stora planer och visioner för Sikhallsviken. Han fick dock aldrig chansen att förverkliga dem…
År 2007 förköpte/exproprierade Vänersborgs kommun stora delar av Larssons fastighet och omöjliggjorde att drömmarna kunde infrias. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)
Det har inte hänt särskilt mycket i Sikhall under kommunens ägarskap. Många säger att det tvärtom på flera sätt har blivit sämre. Magnus Larsson och några fastighetsägare tröttnade på bristen på ”kommunala initiativ” och den allmänna stagnationen. De försökte hela tiden få igång en utveckling, men de motarbetades av kommunen. Fastighetsägarna fick emellertid byggnadsnämnden att 2015 besluta om att upprätta en detaljplan. De fick själva stå för den största delen av kostnaden… (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”).
Detaljplanen drog ut på tiden, förhalades säger många. Fastighetsägarna hävdade från början att det krävdes fastighetsrättsliga lösningar innan detaljplanen kunde bli verklighet och visionerna för Sikhall 
kunde ta form. Kommunens förköp/expropriation av delar av fastigheterna i Sikhall låg nämligen som en blöt filt över området. Kommunen hade styckat av fastigheterna på ett sätt som omöjliggjorde utveckling. Tjänstepersonerna ville inte heller gå fastighetsägarna till mötes. De hänvisade till kommunens syfte med förköpet/expropriationen 2007. Detaljplanen är efter drygt 8 år fortfarande inte klar.
I år, 2023, blev ärendet Sikhall äntligen en politisk fråga. Sikhall behandlades i kommunstyrelsen den 3 maj. (Se “KS: Irriterat mellan S och M”.) Den 17 maj 2023 var ärendet uppe för ett inriktningsbeslut i kommunfullmäktige. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.) Ur protokollet från fullmäktiges sammanträde:
“Kommunfullmäktige beslutar att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna i samband med detaljplan för Sikhallsviken, utifrån samhällsbyggnadsförvaltningens redogörelse 2023-02-20, ska utgå från nedan beslutsalternativ 2 med följande beslutstillägg för hamnen;
Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten.”
Beslutsalternativ 2 var Magnus Larssons och fastighetsägarnas förslag. Det var det alternativ som den samlade oppositionen argumenterade och röstade för. Det kan väl också noteras att de styrande partierna vid tidpunkten för fullmäktiges behandling tycktes ha “gett upp”. De yrkade inte på förvaltningens förslag, alternativ 1. Men kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) yrkade däremot på följande tillägg till beslutet:
”Markförsäljning kan ske under förutsättning att detaljplanen ska vara antagen och ha vunnit laga kraft.”
Kommunen har arbetat med detaljplanen i över 8 år, så det var inget bra förslag. Vem vet, kanske skulle kommunens arbete med detaljplanen ta 8 år till… Fullmäktige avslog Augustssons tilläggsyrkande.
I och med kommunfullmäktiges beslut fick samhällsbyggnadsförvaltningen, som är den förvaltning som handhar och sköter fastighetsrättsliga frågor, veta vad som gäller. Det var inte några gamla beslut från 2005-2007 som skulle upprätthållas, utan beslutet den 17 maj 2023 som skulle verkställas….
Och sagt och gjort. Kommunen började arbeta med att verkställa fullmäktiges beslut. Den 18 augusti fick Magnus Larsson ett brev från kommunen:
“Under sommaren har förvaltningen arbetat med att ta fram avtalet för fastighetsreglering enligt kommunfullmäktiges beslut. Avtalet ska gå igenom några redaktionella ändringar samt kompletteras med uppgifter kring befintliga rättigheter i de områden som överförs. När dessa kompletteringar och ändringar är klara kommer utkastet skickas till dig Magnus för påsyn.”
Kommunen bokade samtidigt tid för ett besök hos Larsson på Sikhall. Kommunen skulle ta med sig en värderare som skulle värdera markerna på de olika inblandade fastigheterna.
Och besöket blev av den 22 augusti. En tjänsteperson från kommunen, värderaren, Magnus Larsson och en fastighetsägare till träffades och gick igenom fastigheterna.
I fredags fick Magnus Larsson ett förslag till:
“ÖVERENSKOMMELSE OM FASTIGHETSREGLERING i Sikhall”
I mailet bifogades förutom ett avtalsutkast på fastighetsregleringarna samt kartbilaga som hör till avtalet också en värdering samt de servitutsavtal som behöver upprättas.
Avtalsutkastet på fastighetsregleringarna är det viktigaste dokumentet. På kartan nedan ser man förslaget för fastighetsrättslig lösning i Sikhalls hamnområde.
Området markerat med gul skraffering är ett stort område (92.900 kvm), men består mestadels av vatten. Området är en del av kommunens fastighet, Sikhall 1:4. Förslaget innebär att det ska förvärvas av Magnus Larsson och i fortsättningen tillhöra hans fastighet, Sikhall 1:6.
Det här tänkte jag beskriva mer i detalj i nästa blogg. I denna blogg tänker jag kort redogöra för de två servitutsavtalen som tillhör förslaget till överenskommelse. Det ena är särskilt viktig skulle man kunna säga, eftersom det involverar ytterligare en fastighetsägare, nämligen Vänersborgs Segelsällskap (VSS). VSS äger fastigheten Sikhall 1:22. Kommunfullmäktige fattade också ett särskilt beslut om just ett servitut för Segelsällskapet:
“Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten.”
Vänersborgs kommun, ägare av Sikhall 1:4, ska skriva ett servitut med VSS, Sikhall 1:22. Servitutet innebär att Segelsällskapet ska få använda området med grön skraffering på kartan ovan för att bygga ut sin brygga. Området med blå skraffering ska vara öppet vatten.
Som man kan se på kartan ovan, från avtalsutkastet, är hela de skrafferade områdena tänkta att övergå i Magnus Larssons ägo, Sikhall 1:6. Jag är lite osäker på varför kommunen ska ingå servitutavtalet med VSS. Varför ska inte avtalet skrivas mellan Larsson och VSS? Å andra sidan gäller servitutet som kommunen skriver med VSS också när Larsson förvärvar denna del av kommunens fastighet. Servitut är knutna till fastigheter, inte personer.
En annan fråga är utformningen av den brygga som VSS ska få anlägga. (Fotot ovan visar den brygga VSS har idag på sin fastighet.) Det har framkommit tidigare, för ett antal år sedan, att en brygga riskerar att viken innanför kan slamma igen. Inne i viken finns det redan nu bryggor och båtplatser (se foto till vänster), och Magnus Larsson vill använda och utveckla detta område också. (Viken tillhör Sikhall 1:6.) Det är möjligt att det krävs speciella bryggor i det gröna området som inte riskerar att viken innanför slammar igen. (Ingen brygga ska få anläggas i det blå området.) Det här kanske måste utredas och avtalas innan fastighetsregleringen och servituten bestäms.
Det andra servitutet gäller det lila (violetta) skrafferade området på kartan. Detta servitut ska skrivas mellan Magnus Larsson (Sikhall 1:6) och Vänersborgs kommun (Sikhall 1:4). Det lila området ska kunna nyttjas av kommunen och dess invånare för tillgång till öppet vatten. Och det är inget att säga om, det finns en båtramp och en iläggningsplats på Sikhall 1:4 som allmänheten har tillgång till. Det är självklart att de ska kunna sjösätta en båt där och sedan åka ut på sjön. Jag förstår egentligen inte att det ens ska behövas ett servitut. Trodde att strandskydd och allemansrätt gällde…
Jag noterar att det inte ska skrivas något servitut på stenpiren i överenskommelsen. Nu tillhör stenpiren Vänersborgs kommun, dvs fastigheten Sikhall 1:4. Magnus Larsson, dvs Sikhall 1:6, har servitut, dvs fri åtkomst till piren. Efter fastighetsregleringen ska stenpiren övergå till Larsson och Sikhall 1:6. Men inget servitut? Visst torde väl stenpiren ingå i strandskyddet och allmänhetens fria tillgång, men det gäller väl det öppna vattnet också?
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)”.
==
Bloggar i denna serie:
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)” – 27 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)” – 28 september 2023
- ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (3)” – 1 oktober 2023
VA: Kommunens bevisbörda
Det har blivit många bloggar om VA i år, och även tidigare år. I sommar har jag bland annat skrivit fyra bloggar om Kohagens kamp mot kommunen ute på Gardesanna (se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”). Och det blev lika många bloggar om James Buccis och den samlade oppositionens kamp, i kommunhuset, för att få kommunen att följa lagen och sluta med att tvångsansluta kommuninvånare. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.)
VA-problematiken har uppmärksammats även i lokalpressen. TTELA skrev i april om hur Astrid och andra fastighetsägare i Gardesanna tvingades att ansluta sig till det kommunala VA-nätet. (Se “Är detta Vänersborgs kommun?”.)
Kommunens uppfattning är att alla i ett verksamhetsområde ska anslutas – vare sig de vill eller inte, vare sig de behöver eller inte. Kommunen anser att alla enskilda avloppslösningar är sämre än kommunens, utom möjligtvis Solvarms avloppsanläggning i naturhuset i Sikhall. (Se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.) Och inte nog med det, de enskilda lösningarna kan inte godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.
Kommunens uppfattning framgår tydligt när TTELA skrev (se “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”):
“På miljö och hälsa på kommunen vet man egentligen inget om den aktuella statusen på Astrids VA-anläggning.”
Kommunen vet inget om Astrids enskilda VA-anläggning, men kommunen tar för givet att den är undermålig och inte lever upp till Miljöbalkens krav.
Kommunen förutsätter nämligen att alla enskilda VA-anläggningar i ett av kommunfullmäktige beslutat verksamhetsområde är en “olägenhet för människors hälsa och miljön”. (Miljöbalken 9 kap. 7 § 1 st.) Eller som det uttrycks i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV 6 §) – inte kan “godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Och finns det någon annan uppfattning så är det upp till den enskilde fastighetsägaren att
bevisa att den enskilda VA-anläggningen uppfyller Miljöbalkens eller LAV:s krav. Eller är ”lika bra” eller ”bättre” än kommunens, vilket många kommuner felaktigt hävdar. Det här är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte helt enkelt att bevisa för en enskild fastighetsägare. Det kan bli både svårt, kostsamt och ta lång tid. Och kommunen kanske inte accepterar resultatet ändå.
Det har två fastighetsägare i Vedum, Vara kommun, erfarit. Deras VA-anläggning har varit uppe för beslut i Vara kommun, Länsstyrelsen och även Mark- och miljödomstolen. (Alla faktauppgifter i det följande är tagna från ett beslut i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg den 13 maj 2022. Beslutet kan laddas ner här.)
Bakgrunden är att Vara kommun i februari 2014 skickade ut ett informationsbrev till de två fastighetsägarna om att avloppsanläggningen behövde åtgärdas och att ett föreläggande skulle skickas om de inte gjorde det.
Det framgår inte av underlaget om fastigheten ingick i ett verksamhetsområde eller inte, men i och med att det inte nämns någonstans så är det sannolikt att fastigheten inte gjorde det, inte ingick i ett verksamhetsområde alltså. Då är det inte Vattentjänstlagen (LAV) som är tillämplig utan det är helt och hållet Miljöbalken som är aktuell.
Vara kommun hade gjort en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen hade, vilket Länsstyrelsen skrev i ett yttrande:
“som grund för sitt beslut gjort en generell bedömning utifrån hur avloppsanordningen är utformad enligt tidigare beviljat tillstånd från 1983.”
Det handlar alltså om en gammal anläggning och Vara kommuns bedömning grundade sig, skrev Länsstyrelsen vidare, framför allt på avloppsanordningens:
“konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”
Miljö och hälsa i Vänersborg resonerade på samma sätt när den gjorde sin skrivbordstillsyn av VA-anläggningarna på Vänersnäs. (Se “KS: VA Vänersnäs”.)
De två fastighetsägarna i Vara kommun protesterade. De menade att provtagningar hade genomförts vid VA-anläggningen vid ett flertal tillfällen och att anläggningens rening var tillräcklig. De menade också att Miljöbalken är teknikneutral och de hänvisade även till 12 § i “Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” (se här). Där står det beskrivet att det räcker med slamavskiljare eller annan typ av anordning, om man kan bevisa att reningen är tillräcklig.
Ärendet gick fram och tillbaka. Den 10 december 2020 beslutade Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun (genom delegationsbeslut) att förbjuda de två fastighetsägarna vid vite om 50.000 kronor vardera att släppa ut avloppsvatten från fastigheten. Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den 13 maj 2022 upphävde Länsstyrelsen kommunens beslut.
Länsstyrelsen konstaterade att det enligt Miljöbalken är verksamhetsutövaren, dvs fastighetsägaren, som har bevisbördan för att visa att verksamheten som bedrivs inte strider mot lagstiftningen. Men…
“Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagning analyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.”
Länsstyrelsen bedömde att här hade Vara kommun passerat gränsen för den enskilde fastighetsägarens ansvar och förpliktelser. I Miljöbalken finns en rimlighetsavvägning (Miljöbalken 2 kap 7 §) vilken innebär att kommunen inte kan kräva vad som helst av den enskilde. Kommunen ska dessutom ta särskild hänsyn till:
“nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”
Det var upp till kommunen att bevisa att den enskilda avloppsanläggningen inte kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det dög inte med en “skrivbordstillsyn”.
Miljö- och byggnadsnämnden i Vara yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva Länsstyrelsens beslut.
Den 8 augusti 2022 kom Mark- och miljödomstolens beslut:
“Mark- och miljödomstolen avvisar Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommuns överklagande.”
Mark- och miljödomstolen gjorde egentligen ingen bedömning i sak. Domstolen menade att Länsstyrelsen hade återförvisat ärendet till Vara kommun därför att det inte gick att bedöma om avloppsanläggningen följde miljöbalkens regler eller inte. Enligt Mark- och miljödomstolen:
“innehåller inte länsstyrelsens beslut sådana uttalanden att beslutet ska få överklagas. Nämndens överklagande bör därför avvisas.”
Jag vet inte, men antagligen hade Mark- och miljödomstolen beslutat annorlunda om den hade hållit med Vara kommun i sak, dvs att VA-anläggningen var undermålig. Eller om Mark- och miljödomstolen inte hade instämt i Länsstyrelsens bedömning att “den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall”.
Länsstyrelsens beslut stod fast. Och det var ett riktigt beslut. Den 15 april 2021 hade nämligen Mark- och miljööverdomstolen slagit fast i ett prejudicerande beslut (M 4447-20):
“…så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”
Mark- och miljööverdomstolen är mycket tydlig med att det inte duger med en generell bedömning, en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och varje enskild avloppsanläggning – om fastighetsägaren har uppfyllt sin del av lagen, t ex tagit prover vid flera tillfällen.
Myndigheternas bedömning har uppenbarligen ändrats. Tidigare domar från “gamla tider” har lagt hela bevisbördan på den enskilde, nu har det satts en gräns för vad som kan krävas av en fastighetsägare. På det sättet har rättstillämpningen närmat sig vad Mark- och 
miljööverdomstolen har kommit fram till tidigare när det gäller enskilda VA-anläggningar som ligger inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde, dvs där Lagen om allmänna vattentjänster är tillämplig (LAV). Där har domstolen betonat kommunernas ansvar.
Den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen, också i en prejudicerande dom:
“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”
Den här bloggen är lätt att sammanfatta.
Det är kommunerna som måste bevisa att varje enskild VA-anläggning inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön innan förelägganden skickas ut eller krav ställs på anslutning till det kommunala VA-nätet. Det betyder att Vänersborgs kommun måste avsätta pengar till och utföra denna verksamhet innan kommunen fortsätter sin nuvarande linje med tvångsanslutningar mm.
Just saying…
Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)
Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.
Det är uppenbart att juristen från SKR inte var helt uppdaterad på Vattentjänstlagens (LAV) område. Det visade punkt 6 i juristens bedömning. (Juristen använde inte punktform, det gjorde däremot förvaltningen i sin föredragning inför nämnden – se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.)
Juristen skrev, och jag citerar hela avsnittet:
“Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt. Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”
Jurister på SKR har många frågor att reda ut och svara på. Det är nog inte lätt att hänga med i alla turer på alla olika juridiska områden. Det är i varje fall uppenbart att juristen har missat de senaste årens prejudicerande rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen.
James Bucci (V) hade anfört ett av de viktigaste rättsfallen i sitt initiativärende, men juristen fick å andra sidan inte med hela skrivelsen från Bucci – bara nämndens beslut, dvs de tre yrkandena. (Se “VA: Fattar politikerna i SBN olagliga beslut? (1/4)”.) Därför visste juristen inte hur Bucci resonerade. (Kanske hade juristen kommit till andra slutsatser om han hade fått Buccis skrivelse…?)
För läsare av denna blogg är Mark- och miljööverdomstolens prejudicerande beslut den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, välbekant. Jag har skrivit om domen tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Det är en prejudicerande dom som avkunnades av Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020.
I domen skriver domstolen:
”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”
Det finns många paragrafer i Vattentjänstlagen och hur de hänger ihop och ska tolkas kan ibland vara svårt att greppa. Men i sin dom ger Mark- och miljööverdomstolen en tydlig vägledning. Domstolens tolkning, som alltså är 
prejudicerande, motsäger tydligt SKR-juristens påstående att kommunfullmäktiges beslut om en utbyggnad av den allmänna VA-anläggningen och inrättandet av ett verksamhetsområde redan har avgjort frågan om vilka som ska anslutas. Och när juristen skriver att “det skulle strida mot syftet med LAV”, dvs Vattentjänstlagen, blir det nästan lite pinsamt.
LAV, dvs Lagen om allmänna vattentjänster, säger mycket tydligt i 9 §:
”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, 
får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”
Det är en mycket viktig tolkning som domstolen gör i domen, om nu inte LAV är tillräckligt tydlig… Tyvärr verkar inte alla kommuner ha noterat den, i varje fall har inte Vänersborgs kommun gjort det. Och alltså inte heller SKR:s jurist…
I samma dom slog Mark- och miljööverdomstolen också fast, och det var just detta som James Bucci betonade i sitt initiativärende:
“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”
Det duger med andra ord inte med en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och:
“kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”
Det slår Mark- och miljööverdomstolen fast i en dom från 15 april 2021. (Se M 4447-20.)
Även här har alltså juristen på SKR fel. Det är inte fastighetsägarna som behöver “visa att behov inte föreligger” – det är Vänersborgs kommun som ska visa att behov av allmän vattentjänst föreligger.
En gång till. Det är kommunen som ska bevisa att fastigheterna “har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”
Tjänstepersonerna känner till dom M 4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen. Det hänvisades ju direkt till den i James Buccis (V) initiativärende. Det finns också kommuninvånare som har hänvisat till domen i andra sammanhang… (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.)
Slutligen kan man konstatera att hade juristen haft rätt så hade det inneburit att mark- och miljödomstolarna runt om i landet, inklusive Mark- och miljööverdomstolen, inte ens hade prövat sådana här mål. De hade helt enkelt avfärdat alla överklaganden med hänvisning till just det som förbundsjuristen ville göra gällande.
På sammanträdet med nämnden sa förvaltningen, eller de styrande partierna, inget om den prejudicerande domen. Det är anmärkningsvärt. I synnerhet som förvaltningen var mycket väl medveten om den, precis som de naturligtvis kände till Vattentjänstlagen (LAV). Ändå låtsades de inte om den, och till och med argumenterade för motsatsen. Varför gjorde förvaltningen det? Har tjänstepersonerna en agenda om att alla fastigheter till varje pris ska anslutas till det kommunala VA-nätet, oavsett om de har behov eller ej – och oavsett rättsfall…?
James Bucci (V) fick själv argumentera för att det visst går att pröva behovet av en VA-anslutning efter att ett verksamhetsområde har beslutats i fullmäktige och att bevisbördan låg på kommunen.
Det blev en hel del diskussion i samhällsbyggnadsnämnden. Det blev också ajourneringar och diskussioner inom och mellan partier. De styrande partierna upprepade vad förvaltningen hade förmedlat i tal och skrift. Som vanligt.
Till sist var det dags för beslut.
Ur protokollet från den 15 juni:
“Samhällsbyggnadsnämnden avslår utskickat förslag till beslut med följande lydelse:
”Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 §74 och följa den lagstiftning som finns”.”
Nämnden avslog alltså förslaget från tjänstepersonerna, och ordförande Ann-Marie Jonasson (S), eller?, med röstsiffrorna 6-5. Beslutet från april upphävdes alltså inte. Yrkandena i Buccis initiativärende gällde.
Oppositionen stod fortsatt enad mot de styrande partierna. M+L+V+MBP+SD ansåg att aprilbeslutet var både bra och lagligt. De styrande politikerna, eller tjänstepersonerna, hade kunnat överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Då hade rätten laglighetsprövat beslutet. Nu har överklagandetiden gått ut.
Det betyder att det verkligen är dags för samhällsbyggnadsförvaltningen att verkställa nämndens beslut från i april. Som James Bucci (V) sa till TTELA den 24 april (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”):
“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”
===
Bloggar i denna serie:
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)” – 30 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)” – 31 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)” – 2 augusti 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)” – 3 augusti 2023
Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)
Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.
Chefstjänstemän i samhällsbyggnadsförvaltningen var uppenbarligen mycket missnöjda med nämndens VA-beslut den 13 april. Beslutet accepterades helt enkelt inte. Därför bestämdes att förvaltningen skulle gå vidare och rådfråga SKR:s jurister. (SKR=Sveriges Kommuner och Regioner.) Det framgår av underlaget till samhällsbyggnadsnämndens ledamöter inför sammanträdet den 15 juni:
“Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.”
Det är oklart vem som gav “uppgiften”. Det bör vara samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) eller förvaltningschef Andreas Knutsson. I dessa sammanhang är för övrigt det korrekta begreppet “uppdrag” och uppdrag är alltid, så vitt jag vet, skriftliga…
Förvaltningen genom en tjänsteperson, som inte var i chefsposition, skickade följande mail till SKR:
“Har fått uppdraget att utreda om politiska beslut kan stå över lagkrav i vattentjänstlagen.
Uppdraget innebär att Samhällsbyggnadsförvaltningen vill beställa en opartisk bedömning av ärendet. Bifogar politiskt beslut.
Är tacksam för snar återkoppling :)”
Det formella och officiella mailet är i sig intressant, inte bara för att det avslutas med en malplacerad smiley. Eller att det anmärkningsvärt nog saknas datum… Nä, det mest remarkabla är att slutsatsen så att säga slås fast innan beställningen av bedömningen görs. Kommunen är “tydlig” med vad den vill att SKR:s bedömning ska leda till, även om det är underförstått. Det är ju tämligen självklart att politiska beslut i Vänersborg inte står över lagen. Frågeställningen borde istället vara om beslutet den 13 april bryter mot lagen. Det kan för övrigt noteras att tjänstepersonen använder begreppet “uppdrag”…
Förvaltningen fick det svar den önskade och formulerade därefter ett förslag till beslut inför nämndens sammanträde den 15 juni. Beslutsförslaget innebar att aprilbeslutet skulle upphävas. Förvaltningen med stöd av juristens bedömning ansåg att beslutet om att bifalla de tre yrkandena i James Buccis (V) initiativärende var olagligt.
Underlaget till politikerna inför samhällsbyggnadsnämndens sammanträde innehöll inga förklaringar till varför nämnden skulle upphäva beslutet, men i kallelsen bifogades utlåtandet från SKR:s jurist.
VA-chefen sammanfattade bedömningen från juristen i en PP (=PowerPoint)-presentation som visades för nämnden:
- “Vattentjänstlagen (LAV) reglerar frågan om kommunens skyldighet att ordna vattentjänster”
- “Ny flexibel bedömning”
- “Rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna regleras av LAV samt av kommunfullmäktige, enligt 23 §LAV, beslutade allmänna bestämmelser för användande av den kommunala va-anläggningen (ABVA) samt taxa”
“Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”- “Med utgångspunkt i vattentjänstplan kommer ett beslut om verksamhetsområde att föregås av en utredning från kommunens sida avseende behovet att lösa va-frågan i ett större sammanhang. Bestämmer kommunen sedan ett verksamhetsområde, innebär det beslutet att kommunen tagit ställning till att va-frågan behöver lösas i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön.”
- “Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”
- “Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”
Jag har jämfört denna sammanfattning med juristens utlåtande. (Kan laddas ner som jpg här – sidan 1 och sidan 2.) Sammanfattningen från samhällsbyggnadsförvaltningen är i stort sett korrekt, men på vissa punkter är den kanske väl “kortfattad”. Den blir därmed till viss del tillrättalagd och får också en speciell “vinkling”.
Punkt 2 betyder att Lagen om allmänna vattentjänster förändrades något förra året och gav utrymme för kommunerna att göra en mer “flexibel bedömning”. Juristen från SKR skrev följande, som förvaltningen bara sammanfattade som “Ny flexibel bedömning”:
“Bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster har också blivit mer flexibel genom att kommunen vid behovsbedömningen ska ta särskild hänsyn till förutsättningarna att tillgodose behovet av vattentjänster genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”
Juristen lyfter i sin bedömning förhållandet att flexibiliteten innebär att behovet av vattentjänster faktiskt kan tillgodoses med en enskild VA-anläggning och inte nödvändigtvis av kommunen… Flexibiliteten i den uppdaterade vattentjänstlagen innebar med andra ord större möjligheter och rättigheter för fastighetsägarna att lösa avloppsfrågan på “egen hand”. Det framgick inte av PP-presentationen.
På punkt 6 har VA-chefen citerat direkt ur juristens svar. Men juristens svar fortsätter på följande sätt, vilket alltså inte framgår av förvaltningens presentation:
“Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”
Jag tror att många fastighetsägare från t ex Vänersnäs reagerar på juristens skrivning i sin helhet på denna punkt 6. Det av förvaltningen utelämnade avsnittet visar att juristen faktiskt medger att ett verksamhetsområde kan ha inrättats på ett felaktigt sätt – trots att kommunfullmäktige har fattat beslutet. Juristens formulering i nästa punkt, punkt 7, bekräftar på sätt och vis denna slutsats, även om meningen inte finns med i förvaltningens PP-presentation. Det gör den inte trots att den följer direkt efter citatet i presentationen:
“Eftersom det är fråga om myndighetsutövning är det också av vikt att bedömningarna görs på ett korrekt sätt.”
Och om inte bedömningarna görs på ett korrekt sätt…? Det svarar inte juristen på. Jag tror inte heller att förvaltningen svarade på frågan på sammanträdet… Det borde också vara självklart för juristen att kommunfullmäktiges beslut självklart inte står över en lag.
I sin helhet tycks juristen ändå ha den uppfattningen att kommunfullmäktiges beslut är felfria och oklanderliga. Juristen menar att frågan är avgjord om fullmäktige fattar ett beslut om ett verksamhetsområde. Beslutet i sig är ett bevis på att alla i verksamhetsområdet behöver kommunala vattentjänster. Jag undrar i vilken värld juristen lever…
Dessutom undrar juristen hur fastighetsägarna ska kunna visa att behov inte föreligger, när kommunen redan har gjort bedömningen. Som sagt, det var nog ett tag sedan juristen var ute “på fältet”. Han har uppenbarligen missat att Vänersborg liksom flera andra kommuner gör så kallade “skrivbordsbedömningar”… Och att Mark- och miljööverdomstolen underkänner och avvisar sådana. (Se nästa blogg.)
Vilken uppfattning fick samhällsbyggnadsnämnden? Hade förvaltningen med SKR-juristens bedömning bevisat att nämnden hade fattat ett olagligt beslut som nu skulle upphävas?
Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)” – 30 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)” – 31 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)” – 2 augusti 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)” – 3 augusti 2023
Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)
Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.
Den 13 april biföll samhällsbyggnadsnämnden James Buccis (V) yrkanden. Yrkandena innebar sammanfattningsvis att kommunen skulle ta fram ett regelverk som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Det var exakt samma yrkanden som Lena Eckerbom Wendel (M) hade framfört i en motion till kommunfullmäktige.
När en nämnd fattar ett beslut är det tänkt att dess förvaltning ska verkställa beslutet. Och det var sannolikt nämndens tanke även i det här fallet… Beslutet utgjorde ju inte på något sätt något undantag från “vanliga” beslut… Men samhällsbyggnadsförvaltningen gick i andra tankar…
Och nu hände något unikt. Det har vad jag vet inte ens hänt i Vänersborg tidigare och frågan är om det har hänt i någon annan kommun…
Två månader senare, den 15 juni, var det dags för ett nytt sammanträde med samhällsbyggnadsnämnden. Oppositionens ledamöter trodde knappast sina ögon när de öppnade kallelsen. Ärende 2 på dagordningen hade rubriken “Upphävande av tidigare beslut”. Jag antar att de flesta ledamöter snabbt bläddrade fram till sidan 6 för att se vilket beslut som skulle upphävas. De kunde konstatera att det var ett beslut från sammanträdet i april. Beslutsförslaget hade följande lydelse:
“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 $74 och följa den lagstiftning som finns.”
“…beslutar att … följa den lagstiftning som finns”? Spänningen skruvades upp får man förmoda. Hade inte nämnden följt Sveriges lagar på sammanträdet i april?
I sammanfattningen av ärendet kunde ledamöter och ersättare läsa:
“Samhällsbyggnadsnämnden har beslutat att bifalla initiativärende SBN 2023.936 för vilket Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.
Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden. Sådana beslut måste fattas av kommunfullmäktige och föras in i kommunens ABVA. (ABVA=Kommunala föreskrifter om användandet av den allmänna va-anläggningen; min anm.)
Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg i ABVA med det innehåll som anges i samhällsbyggnadsnämndens beslut då det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”
Wow! Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt sin egen förvaltning och “juridisk extern kompetens” fattat ett olagligt beslut.
Redan i detta läge började nog några i oppositionen att klia sig i huvudet. Buccis motion handlade ju om att ta fram ett regelverk. Hur det regelverket skulle se ut, vilka regler som skulle gälla, var inte bestämt. Hur kunde då extern juridisk kompetens hävda att beslutet inte var lagligt? Det regelverk som skulle tas fram skulle naturligtvis kunna föreslå regler som var olagliga. Men det var ju samhällsbyggnadsförvaltningen, tjänstepersonerna, som skulle utarbeta regelverket. De hade inte ens börjat arbetet och tjänstepersonerna tänkte väl inte föreslå några olagliga regler? I Buccis initiativärende stod det inte heller något om att regler skulle tas fram som bröt mot lagen…
Fast det kanske ändå inte var detta som var orsaken till förslaget om ett upphävande av beslutet. Nyckelmeningen i förvaltningens motivering var uppenbarligen:
“Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”
Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt förvaltningen tydligen överskridit sin behörighet, sina juridiska befogenheter enligt Kommunallagen. Nämnden hade alltså på ett olagligt sätt tagit över kommunfullmäktiges roll.
Det är en mycket märklig syn på samhällsbyggnadsnämndens beslut den 13 april. Nämnden hade ju inte fattat något beslut om rättsförhållanden, den hade bara initierat ett arbete med att titta på ett regelverk. Det handlade om att samhällsbyggnadsförvaltningen skulle göra en utredning.
Det ingår i en nämnds rutiner och uppgifter att den initierar och beslutar i ärenden som ingår i nämndens kompetensområde. Det kan t ex vara att något ska utredas. Det sker i stort sett på varenda nämndsammanträde. Ibland handlar det om ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt. Då vet politikerna i nämnden att ärendet ska vidare och beslutas av kommunfullmäktige. Då nöjer sig nämnden med att fatta beslut om hur den anser att fullmäktige ska besluta.
Det här var inget som James Bucci (V) eller de andra partierna var omedvetna om. Samtliga ledamöter känner till vad som gäller. Och det verkar samhällsbyggnadsförvaltningen också inse när de i nästa stycke skrev:
“Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg…”
Även tjänstepersonerna såg framför sig att ett regelverk skulle gå vidare till fullmäktige…
Det är ganska oklart vad förvaltningen menade med:
“…fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”
Det var en svårbegriplig formulering, både språkligt och innehållsmässigt, men som nu skulle förklaras i underlaget. Vad var det exakt i Buccis tre yrkanden som hade med “rättsförhållandet” att göra?
I den förra bloggen citerade jag de tre yrkandena. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.) Jag kan inte se att de på något sätt skulle påverka rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna.
I det första yrkandet står det att fastighetsägares valmöjligheter ska tydliggöras. Det innebär ju inga förändringar av någonting som gäller nu. Det ska bara bli lättare att förstå valmöjligheterna. Det andra yrkandet ska göra det möjligt att skjuta upp en anslutning. Det står inget i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) om att det skulle vara omöjligt att göra detta. Och enligt den så kallade legalitetsprincipen är allt tillåtet som inte är förbjudet.
Det finns i stort sett bara två paragrafer i LAV som har med tidsaspekten att göra vid anslutning till kommunalt VA, 17 § och 18 §. 17 § säger bland annat att det är ok att anslutningen för en fastighet försenas om kommunen måste följa en utbyggnadsplan för VA-arbetena. I 18 § står det:
“… är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till va-anläggningen
1. innan fastighetsägaren har betalat den anläggningsavgift…”
Om fastigheten har en godtagbar enskild VA-anläggning – så varför ska kommunen kräva in en avgift…?
Svenskt Vatten (som är en branschorganisation som företräder Sveriges kommunala VA-avdelningar och vattentjänstföretag) skriver (se “Vad kan man avtala om inom verksamhetsområdet?‘”):
“Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.”
I det följande avsnittet i underlaget inför sammanträdet, “Fördjupad beskrivning av ärendet”, finns inget som visar på hur nämndens aprilbeslut griper in i rättsförhållandet mellan kommunen och de enskilda 
fastighetsägarna. Det finns överhuvudtaget inget som påvisar olagligheten i beslutet, dvs Buccis tre yrkanden. Den “fördjupade beskrivningen” sammanfattar bara lagstiftningen och de förändringar av LAV som gjordes förra året.
I sammanfattningen av ärendet nämns förkortningen ABVA. Begreppet nämns också i den fördjupade beskrivningen:
“Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”
ABVA, eller som kommunen uttyder förkortningen “Allmänna bestämmelser för brukande av Vänersborg kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar”, antogs av kommunfullmäktige den 21 juni 2017.
Står det något i ABVA om när en anslutning till kommunens VA-nät ska ske? Det enda jag hittar om anslutning är 3 §:
“Fastighetsägare som vill ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen ska göra skriftlig anmälan till huvudmannen som sedan ombesörjer inkoppling.”
Det står ingenting i övrigt i ABVA som har med Buccis tre yrkanden att göra. Och det beror på, som jag ser det, att initiativärendet, och Eckerbom Wendels motion, inte berör rättsförhållandet – i varje fall inte på något sätt de rättsförhållanden som finns i ABVA, eller vattentjänstlagen. (För den som eventuellt tvivlar går det bra att ladda ner publikationen ABVA här. Det är ett dokument på 3 sidor exklusive innehållsförteckning och ordlista.)
Förvaltningen skrev också i underlaget att nämndens beslut i april stred “mot syftet med LAV” och att det var ”direkt motsägelsefullt”. Påståendet utvecklas eller förklaras inte någonstans i underlaget. Det är anmärkningsvärt eftersom det är ett tämligen allvarligt påstående.
Samhällsbyggnadsnämndens ledamöter måste ha undrat vad det var i beslutet som var olagligt och varför det skulle upphävas. 
Ja, kanske inte representanterna från de styrande partierna då. De utgår i stort sett alltid från att tjänstepersonerna alltid har rätt.
Men vad stod det i utlåtandet från den externa juridiska kompetensen…?
Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)” – 30 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)” – 31 juli 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)” – 2 augusti 2023
- ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)” – 3 augusti 2023
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer