Stefan Kärvlings blogg

I Vänersborg behöver man inte vara politiker för att vara intresserad av idrott. Idrottsintresset verkar vara något som förenar stora delar av den vänersborgska befolkningen. Och då blir relationen mellan kommunen, idrotten och idrottsföreningarna också mycket viktig.

Jag tänker i denna blogg inte tala om hur viktig idrotten och föreningslivet är för Vänersborgs kommun, hela kommunen. Jag tar för givet att alla känner till den enorma betydelse föreningarna, och kanske i synnerhet idrottsföreningarna, har för kommunens invånare. Bloggen ska handla om något annat. Relationerna mellan idrottsföreningarna och de styrande i Vänersborgs kommun gnisslar. De har inte fungerat under coronapandemin.

I TTELA den 20 november kunde vi läsa om att 17 av kommunens idrottsföreningar återigen har skickat ett öppet brev till kommunstyrelsens presidium. (Se “Idrottsföreningarna söker fortfarande dialog”.) 

Det är inte första gången som idrottsföreningarna skriver till kommunen. Som ersättare i kommunstyrelsen fick jag i april ett mail där föreningarna skrev att de från kommunledningen upplevde:

“En avsaknad av vilja. En avsaknad av dialog. En avsaknad av driv att försöka hitta lösningar.”

I ett senare brev, ett så kallat öppet brev strax före sommaren, skrev föreningarna att de kände sig satta på undantag och att intresset och viljan från kommunen var alltför låg. Och fortsatte:

“Det vi vill åstadkomma är en förbättrad dialog mellan idrottsföreningar och kommunen och att kommunen i förlängningen ska öka det finansiella stödet till idrotten. Vi är medvetna om att förändringar inte kan ske över en natt och att nuvarande situationen med COVID-19 påverkar allt arbete inom kommunen.”

Föreningarna utvecklade sina synpunkter i brevet, som avslutades:

“Vi ställer inga krav, men vi vill få till en konstruktiv dialog kring frågorna ovan.”

Det var onekligen en del turbulens i våras. TTELA hade flera artiklar som visade detta. Och det verkar inte heller som om något har löst sig mellan föreningarna och kommunen under sommaren och hösten, även om en del samtal tydligen har hållits. I varje fall är inte föreningarna nöjda med kommunen. Och i dagarna kom alltså ytterligare ett öppet brev från idrottsföreningarna.

I det senaste brevet berättade föreningarna att de vid ett möte den 24 juni blivit lovade återkoppling med den nya förvaltningschefen för kultur- och fritidsförvaltningen. Och nu är det november och ingen återkoppling har ännu skett. Det bekräftas att föreningarna inte är speciellt nöjda med kommunens och “kultur och fritids” hantering av dem under coronapandemin.

Föreningarna beskriver effekterna av coronan och de ekonomiska påfrestningar detta innebär för flera föreningar – och skriver:

“ett engångsbidrag och/eller en hyresreduktion vore otroligt välkommet”

Hur diskussionerna och “förhandlingarna” fortlöper mellan föreningarna och kommunledningen vet jag inte. Kommunen har ju i ärlighetens namn inte heller varit helt passiv. På kommunens hemsida, se “Kommunala föreningslivsfrämjande åtgärder”, står flera åtgärder uppräknade. Kommunen har dubblerat grundbidraget till föreningslivet, förstärkt aktivitetsstödet (med 600.000 kr), utbetalda föreningsbidrag och bidrag till enstaka evenemang krävs inte tillbaka även om evenemangen ställts in och kommunen är enligt hemsidan:

“öppen för en dialog kring betalningsvillkor för kommande fakturor.”

Det verkar dock inte vara några större ekonomiska åtaganden från kommunens sida. Vilket faktiskt är lite svårt att förstå med tanke på de enorma och oväntade statsbidrag som kommunen har fått. Det är ju faktiskt så att kommunen inte har vetat vad den skulle göra med alla pengarna. Kommunen kommer enligt prognoserna därför att gå med ett överskott i år på 173 miljoner kr. Några miljoner till föreningarna hade varit väl investerade pengar. (Det är ju faktiskt inte för sent än…)

Föreningarna har alltså inte fått några engångsbidrag eller hyresreduktioner som de har önskat.

Men så, i förra veckan (17 november), avslöjade TTELA den sensationella nyheten – IFK Vänersborg hotade att lägga sina hemmamatcher i Trollhättan. (Se TTELA “IFK kan flytta till Slättbergshallen”.)

IFK Vänersborg betalar en matchhyra på 18.458 kronor för Arena Vänersborg. Det tyckte IFK var alldeles för mycket under rådande omständigheter. Med coronarestriktionerna kan IFK nämligen bara använda en liten del av de ytor man normalt använder. Tillsammans med kultur- och fritidsnämnden har IFK kommit fram till att “hyresvärdet” på de ytor som IFK använder under en match uppgår till 3.903 kr.

Gripen Trollhättan betalar 6.200 kronor per match i Slättbergshallen. Och om IFK inte fick sänkt hyra skulle klubben, berättar TTELA, kunna hyra hallen i Trollhättan och spela sina matcher där istället. Det skulle bli billigare för IFK än att spela i arenan, även om IFK skulle få betala något mer än Gripen.

Den här frågan var uppe i kultur- och fritidsnämnden (13 november). Ordförande Hans-Peter Norén (S) tog upp det som ett extra ärende vid sammanträdet.

Kultur- och fritidsnämnden fattade inget beslut om att reducera hyran för IFK Vänersborg. I protokollet står det bara att nämnden “noterar informationen”. I sammanfattningen stod det däremot:

“Presidiet följer upp frågan om en eventuell reducering av hyran.”

Det var en ganska luddig och intetsägande formulering, men som dock, som nämnts, inte på något sätt återspeglade sig i nämndens beslut.

Den 19 november gjorde TTELA ett nytt avslöjade. Kommunen hade gått IFK Vänersborg till mötes (se TTELA “IFK stannar i Arena Vänersborg”):

“Men på torsdagen kom ett efterlängtat besked – kommunen går med på en hyressänkning.”

Det visade sig att kultur- och fritidsnämndens ordförande Hans-Peter Norén den 18 november hade fattat ett så kallat ordförandebeslut. Det innebar att Norén fattade ett beslut i stället för nämnden. Och det är i vissa fall helt ok enligt Kommunallagen 6 kap 39 §:

“En nämnd får uppdra åt ordföranden, eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas.”

Det här beslutet ska sedan anmälas till nämnden på nästa sammanträde. Och när Norén gör det så vet jag inte hur nämnden reagerar, och agerar.

Ordförande får alltså fatta beslut i nämndens ställe om ett ärende är “så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas”. Till TTELA sa ordförande Norén:

“På mötet (kultur och fritidsnämnden) i förra veckan bestämde vi att vi skulle ta upp den frågan på nästa möte. Men så blev det bråttom, och då gick jag in och gjorde ett ordförandebeslut.”

Det är ju emellertid intressant om ärendet faktiskt var att betrakta som brådskande. För Vänersborgs kommun var det ju knappast det. Jag menar, vad gör det kommunen om IFK Vänersborg spelar en hemmamatch i Trollhättan? Och vad gör det IFK, det är ju bara lite drygt 10 km till Slättebergshallen…?

Noréns ordförandebeslut hade följande lydelse:

“Kultur- och fritidsnämndens ordförande beslutar om en hyresnivå i Arena Vänersborg på 3.903 kr per match vid IFK Vänersborg herrars elitseriematcher i bandy till och med 2020-12-11.”

IFK ska således betala en matchhyra på 3.903 kr istället för 18.458 kr… Det är en sänkning av hyran med nästan 80%.

I sitt brev bad föreningarna om en tillfällig reduktion av hyrorna. De fick nej av kommunledningen. Och nu har kultur- och fritidsnämndens socialdemokratiske ordförande på egen hand beslutat om en tillfällig hyressänkning på nästan 80%…

Det är intressant av flera skäl.

Hur ska kultur- och fritidsnämnden, som redan går med underskott, finansiera inkomstbortfallet? Det är en aspekt som hittills inte berörts någonstans. Och ska kultur- och fritidsnämnden med sin ansträngda ekonomi verkligen prioritera IFK Vänersborgs elitserielag framför t ex bibliotek och ungdomsverksamhet…?

En annan aspekt av ordförandebeslutet. I ordförande Noréns beslut står det i “motiveringen”:

“Ärendet behandlades vid kultur- och fritidsnämndens sammanträde 2020-11-13 där nämnden beslutade att notera information samt att presidiet skulle rådgöra med kommunstyrelsens presidium i frågan.”

Nej, så står det inte i kultur- och fritidsnämndens protokoll. Det står inget om att rådgöra med kommunstyrelsens presidium.

Direkt efter ovanstående citat från ordförandebeslutet fortsätter texten:

“Efter samråd konstateras att kommunstyrelsens presidium och kultur- och fritidsnämndens ordförande är eniga om att förvaltningens förslag ska bifallas.”

Det här känner väl ingen mer än de inblandade till. Det finns i varje fall inget protokoll på något bifall från kommunstyrelsens presidium. Eller att frågan överhuvudtaget diskuterats mellan Norén och presidiet. Och jag finner det inte heller helt enkelt att ta till mig… Skulle Benny Augustsson (S) helt plötsligt ge en hyresrabatt till IFK Vänersborg när han sagt nej till andra föreningar? I kommunstyrelsens presidium ingår också Gunnar Lidell (M). Och att han skulle gå med på en rabatt till IFK känns som ännu mer osannolikt…

Jaja, det där får kommunalråden själva göra upp med Norén om…

Den största konsekvensen av ordförande Noréns beslut om hyresrabatt torde väl ändå vara det som Kommunallagen betecknar som likställighetsprincipen:

“Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”

Likställighetsprincipen betyder att kommuner, alltså även Vänersborgs kommun, inte får särbehandla vissa invånare eller föreningar – alla ska behandlas lika, alla ska få en objektiv och rättvis behandling.

På hemsidan som jag refererade till ovan (“Kommunala föreningslivsfrämjande åtgärder”) säger kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S):

“Vi följer likabehandlingsprincipen i kommunallagen.”

Och vad jag förstår så har flera föreningar redan hört av sig till kommunen. Och de har rätt, får IFK en sänkning av hyran med 80% – då ska alla andra föreningar också få motsvarande sänkning.

Jag har en känsla av att ordförande Noréns beslut kommer att få konsekvenser, både för kultur- och fritidsnämnden och för kommunen. Och kanske även för Norén (S) själv. Beslutet tycks snällt sagt vara – “förhastat”…

Jag tror att den här olyckliga hanteringen, eller snarare olyckliga hanteringar, beror på och visar att kommunens politiker saknar samsyn och en politisk handlingsberedskap. Man vet inte vad som gäller, vad kommunen egentligen vill och arbetar för eller i vilken riktning den vänersborgska bojorten ska styras. Sådana här frågor om kommunen och föreningarna borde diskuteras mellan de politiska partierna, liksom så många andra frågor i Vänersborg. Det borde föras en gemensam diskussion om vad kommunen vill och hur det ska genomföras. Som naturligtvis också måste innefatta fördelningen och prioritering av de ekonomiska resurserna. Kommunstyrelsen vore för övrigt ett utmärkt forum för denna typ av samtal och diskussion.