Arkiv

Författararkiv

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

“Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Juridik, Magnus Larsson, Sikhall

Mariedal – skolan/östra

13 september, 2021 4 kommentarer

Vid Sikhalls badplats ligger Vänersborgs mest värdefulla skogsdunge. (Se cirkel på kartan till vänster.) Det kan man inte tro när man ser den, särskilt som det finns väldigt mycket annan skog i trakterna som dessutom ser betydligt både äldre och “fräschare” ut. Men så är det. Det har tjänstepersonerna på byggnadsförvaltningen bestämt, den lilla skogsdungen framför Sikhalls camping får inte röras. Inte för att det är något speciellt med den, för det är det ärligt talat inte, utan för att den typ är “fin”… Eller nåt…

I Mariedal finns det inte så mycket skog som i södra Dalsland. Och den skog som finns står mest i vägen. Det har tjänstepersoner på byggnadsförvaltningen och politiker i kommunfullmäktige konstaterat. I stället för onödiga träd, buskar, växtlighet och djurliv så ska det istället beredas plats för bostäder.

Området vid Mariedal Östra var länge en stridsfråga i kommunen. Det var framför allt Miljöpartiet som ansåg att den gamla täta, hundraåriga, vildvuxna och tämligen unika skogen skulle få finnas kvar. Men trots att partiet är och var med i styret så bestämdes att skogsområdet skulle exploateras. Och på hösten 2019 började exploateringen. Det sprängdes under en stor del av våren och sommaren 2020. Det innebar att de boende i området ofta vaknade till öronbedövande smällar och att husen skakade. Stundtals var det svårt för familjerna att vara hemma och njuta av semestern. Och ofta fick de inspektera väggar för att se om det hade tillkommit några nya sprickor. Och hade de tur, så hade det inte det.

Och det sprängs faktiskt fortfarande på Mariedal Östra. Under veckan har det skakat ordentligt på sina ställen i den gamla före detta skogen. Ja, det sprängdes till och med i söndags. Det verkade faktiskt vara lite obetänksamt, och farligt. Det fanns familjer som promenerade i området, ungdomar som cyklade på de nyasfalterade gatorna och tomtspekulanter som åkte runt i sina bilar. Och så jag då, som mest var där av nyfikenhet. Det fanns inga avspärrningar, inga skyltar uppsatta om att sprängning pågick etc.

Jag åkte runt i området. Det var fascinerande på något ledsamt vis. Den gamla skogen var borta och området visade upp sig i all sin nakenhet. Det fanns sparsamt med natur, inte en massa växter, träd och jord som dolde allt berg som fanns under den gamla skogen. Och alla de små “sjöarna” glittrade.

Det såg ärligt talat väldigt vattensjukt ut i det nya bostadsområdet. Någon nämnde att kommunen planerar att ordna en anläggning som på något sätt ska kompensera de våtmarker som gräv- och skogsmaskiner har förstört.

På kommunens hemsida (se “Mariedal, östra”) är det naturnära boendet på Mariedal Östra ett argument:

“Vår avsikt är att i största möjliga mån behålla den naturnära känslan i området och ambitionen är att lämna naturmarken i planen orörd. Vi planerar åtgärder för att gynna den biologiska mångfalden i området vilka då kommer att genomföras på naturmark.”

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. En sak torde man dock kunna säga – avsikt är en sak, utfall/resultat är ett annat…

Det har också hänt saker vid Mariedalskolan.

Någon på samhällsbyggnadsförvaltningen hittade ju faktiskt en skogsdunge vid skolan för några år sedan. Det visade sig att skogsdungen överraskande nog var helt onödig. Där måste vi fixa två tomter tänkte tjänstepersonen, och hade kommunen tur kunde man kanske till och med få ut en tredje tomt också. Efter en del politiskt strul, orsakad av nedanstående bloggare, så har nu kommunen börjar verkställa fullmäktiges beslut från den 22 maj 2019.

Träd har avverkats vid skolan, bland annat har två större ståtliga tallar fällts. Träden stod i vägen för den nya gatan, eller kanske snarare för en annan sträckning på den befintliga. Nu ska det bli en genomfartsgata precis bredvid skolan, som är en av Vänersborgs största. (Jag tror att Silvertärnan har gått om Mariedalskolan i antal elever.) Den gamla lågt trafikerade återvändsgatan är snart ett minne blott. Och det kan nog, tänker sannolikt tjänstepersonerna och politikerna, bli bra för eleverna, eftersom de då lättare kan bli körda till skolan istället för att gå eller cykla på GC-vägen genom skogen. Lite byggande och byggtrafik under skoltid är ju också bara övergående, det får elever och personal tåla i väntan på de nya villorna i det före detta skogsområdet.

Ytterligare träd ska nämligen tas bort till de 2-3 tomterna vid skolan. Det blir ett bra komplement, tycker säkerligen kommunen, till de 40 tomter och 15 – 20 stycken tomter till grupphus som har ordnats på Mariedal Östra några stenkast från skolan. För de villatomterna räcker nog inte till. Fast nästan 40% (15 st) av dem fortfarande inte är sålda… (Se kommunens hemsida “Mariedal, östra”.) 

Jag vet inte riktigt vad personalen, vårdnadshavarna och barnen på Mariedalskolan tycker om förändringarna. Enligt de uppgifter jag har fått så har personalen resignerat, de tycker att kommunens planer på nya villatomter är ”tråkiga”. Dessutom tvingas personalen köra på en smal och krokig GC-väg med dålig sikt för att komma till parkeringen.

Den tidigare ordföranden för barn- och utbildningsnämnden, Mats Andersson (C), påstod att chefen för samhällsbyggnadsförvaltningen hade sagt att planerna vid Mariedalskolan inte kommer att:

”innebära negativ påverkan på trafiksituationen.”

Jag undrar om personalen på skolan håller med…

Personal och elever på Mariedalskolan var överhuvudtaget inte involverade i kommunens planer runt skolan innan kommunfullmäktiges beslut den där majkvällen 2019. Men det skulle bli ändring på det sa samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklunds (MP) under fullmäktigedebatten (se “Vad sa politikerna om Mariedal?”):

”… jag är övertygad om att när det finns ett beslut om att det ska ske en exploatering, att den här samverkan som Stefan önskar ska ske eller som ska ske, kommer att bli av. Det är mer än skolan, det är Lantmäteriet som kommer att ha sikt där, det är trafikingenjörer och vatten som har åsikter om hur det här ska gå till och framför allt barnen i skolan och rektorerna där. Så att jag är övertygad om att när KF har tagit ett beslut att det ska ske en exploatering, då kommer det igång. … skall jag lova att se till att det blir en så bra samverkan som möjligt tillsammans med andra i den här frågan.”

Jag vet inte om Wiklunds ord har förverkligats, men visst – samhällsbyggnadsförvaltningens tjänstemän har enligt uppgift haft möten och konversationer med rektorerna på skolan inför och löpande under verkställandet. I varje fall om förvaltningen själv får säga det. Dialogen med elever och övrig skolpersonal ska rektorerna ha skött. Jag vet inte om skolans personal är nöjda med den samverkan som ordförande Wiklund utlovade.

Skogar i Sikhall, Mariedal Östra och Mariedalskolan… Det är tydligen stor skillnad.

Jag förstår inte hur den här kommunen tänker eller resonerar. Gör kommuninvånarna det?

Kategorier:Mariedal

Historien om Magnus Larsson (7)

12 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.

Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:

“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”

Denna karta bifogades:

Sedan utvecklade Larsson förslaget:

“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”

Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.

Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.

Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:

“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”

Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.

Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…

Blomgren yrkade på:

  1. “Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”
  2. “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
  3. “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
  4. “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”

Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:

“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”

Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.

Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.

Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.

De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).

Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…

Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.

Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på… 

En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…

Gunnar Lidell skrev:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”

Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…

Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…

Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.

Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga kommunfullmäktiges beslut.

Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (5)

9 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…

Larsson började sin skrivelse från den 22 november:

“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”

Och han fortsatte:

“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”

Och så framför Larsson ett kompromissförslag:

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”

Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.

Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…

Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…

Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.

Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:

“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”

Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.

Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…

Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”

Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl, planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…

Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.

Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:

“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”

Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:

“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”

Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.

Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.

Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.

I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.

Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (4)

8 september, 2021 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

Den 2 november 2005 hade kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) bestämt sig. Han ansåg att kommunen skulle förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Ja, den lilla fastigheten med endast en sommarstuga skulle också förköpas (dvs 1:23).

Jag hade en undran i gårdagens blogg (se ”Historien om Magnus Larsson (3)”) om hur Ljunggren kunde få fastighetsaffären i Sikhall på sitt bord så tidigt. Nu har jag av en kunnig läsare fått reda på att det var så på den här tiden att förköpsärenden bereddes av personal på Fastighetsenheten. Någon tjänsteperson tog helt enkelt reda på lite information om fastigheten ifråga och sedan gick ärendet vidare till kommunstyrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande hade delegation på att säga nej till förköp. Men ville ordförande däremot gå vidare med ett förköp, som i detta fall, så var det kommunfullmäktige som skulle avgöra frågan. Kommunen följde således rutinerna.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fick alltså fastighetsförvärvet i Sikhall på sitt bord. Han initierade inte någon ytterligare utredning om fastigheterna eller förvärvet. Ljunggren hade sin uppfattning klar direkt. Hur och varför han kunde ha det vet jag inte, det kan jag bara spekulera om. Men det ligger onekligen nära till hands att tänka sig att Ljunggren hade fått sin uppfattning och övertygelse från den i kommunhuset som förlorade budgivningen på fastigheterna, Ljunggrens kommunalrådskollega och vapendragare Bo Carlsson (C).

Ljunggrens förslag behandlades i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) den 9 november. KSAU fattade följande beslut:

“Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar remittera ärendet till samhällsbyggnadsnämnden för yttrande. Ärendet kommer åter att behandlas i kommunstyrelsens arbetsutskott 2005-11-23.”

Det var ju i sammanhanget ett osedvanligt klokt beslut. (Även om det var kommunstyrelsemöte den 23 november och inte KSAU.) I samhällsbyggnadsnämnden skulle väl fakta som kommunens kostnader tas fram liksom för- och nackdelar med ett förköp…

Det var emellertid anmärkningsvärt att kommunalrådet Bo Carlsson (C) inte anmälde jäv i ärendet. Han var ju i högsta grad jävig, eftersom han var en av spekulanterna till fastigheterna.

Magnus Larsson misstänkte att allt inte stod rätt till i kommunhuset. Och det var inte särskilt underligt. Tvärtom. Och det stod ju faktiskt inte rätt till. Den jävige Bo Carlsson var ju inblandad i besluten…

Larsson hade alltså redan dragit den slutsats som alla som var insatta i ärendet på den tiden (vilket inte jag var) hade gjort, att kommunen hade agerat helt annorlunda om det hade varit Bo Carlsson som hade fått köpa fastigheterna.

Magnus Larsson ville ha ett möte. Och det fick han faktiskt.

Den 16 november (2005) träffade Magnus Larsson kommunens representanter. Det var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars Blomgren (FP) och ytterligare fem tjänstemän, varav en av dem var den högste chefen av dem alla – kommunchef Guy Mahlviker.

Ljunggren redogjorde, enligt de minnesanteckningar som kommunsekreteraren förde under mötet, för bakgrund, inkomna samtal och skrivelser samt en del “formalia”. Han angav skälen till sitt intresse av förköp:

  • “säkerställa det rörliga friluftslivet”
  • “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”
  • “kulturbyggnad”

Ljunggren redovisade även kommunens investeringar under åren i området. Men inte hade väl kommunen investerat på privat mark?

Magnus Larsson började tydligen enligt minnesanteckningarna med att påpeka Bo Carlssons misstänkta roll i hanteringen och att Carlsson var jävig. Sedan berättade han om sin roll som:

“jord- och skogsbruksbonde med spannmålsodling”

Och att han i den rollen hade behov av mark för att utveckla verksamheten. Larsson framhöll att han:

“vill vara samarbetsvillig och hitta en bra lösning”

Magnus Larsson lämnade en redogörelse, som det uttrycktes i minnesanteckningarna, vad gäller de fastigheter som är föremål för prövning för kommunalt förköp (jag redovisar inte samtliga punkter, bara de viktigaste):

  • “positiv till att upplåta området för allmänheten och säkerställa tillträde”
  • “villig arrendera ut mark till kommunen till självkostnadspris för att säkerställa parkeringsplats till allmänheten”
  • “positiv till att bidra ekonomiskt till parkeringsplats”
  • “påtalade behovet av allmän toalett – inget som skall bekostas med privata medel”
  • “kan tänka sig “släppa till”/arrendera ut skogsmark och/eller dika ut vid stranden för att skapa ytterligare plats för parkering”
  • “villig ordna grusad väg för angränsande sommarstugeägare för att ge dessa tillträde till området”
  • “kan tänka sig avstyckning”
  • “kan tänka sig att sälja mark för att möjliggöra utvidgning av Sikhalls Camping”
  • “vill sätta upp ljus och lampor vid båtplatsen för att i möjlig utsträckning säkra båtar med tillbehör och parkerade bilar. Se till att området är snyggt.”

Jag kan väl tycka att Larsson var tämligen tillmötesgående. Det ska ju inte heller förglömmas att det faktiskt var hans privata mark som det var fråga om, mark som han rättmätigt hade förvärvat. Sedan var Magnus Larsson självklart helt medveten om att det fanns strandskydd och allemansrätt. Och han hade inga planer på att bryta mot de lagar som reglerade detta. Tvärtom. (Det har han väl också bevisat under alla dessa år…?)

Det diskuterades också andra frågor och i flera frågor verkade parterna ha olika syn. Det var dock det första mötet och det vore väl konstigt om man kom överens om allt på direkten. Dessutom satt Magnus Larsson i en speciell och synnerligen utsatt sits. Han hade ju Ljunggrens, och sannolikt kommunens, vilja att förköpa hans mark hängande över sig – en expropriering…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 17 november 2005, dagen efter mötet med Magnus Larsson, behandlades förköpsärendet. Det hade fortfarande inte gjorts någon utredning, det fanns ingen information från tjänstemännen i förvaltningen – i nämndens beslut hänvisades enbart till den kortfattade och knapphändiga skrivelse som fastighetsenheten hade upprättat den 2 november. (Se “Historien om Magnus Larsson (3)”.) Samhällsbyggnadsnämnden hade inte ens fått någon information om de eventuella kostnaderna av ett kommunalt övertagande. (Och minnesanteckningarna från mötet med Magnus Larsson dagen innan torde inte ha varit färdigställda. De nämns i varje fall inte i protokollet.)

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur tunt underlaget var för ett sådant här avgörande beslut för en enskild kommuninvånare. Det gjorde det inte bättre att detta var mer regel än undantag på denna tid då Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) styrde Vänersborg ihop. Det var inte lång tid kvar till arena- och Toppfrysskandalerna…

Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att föreslå kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att:

“kommunen utövar förköpsrätten avseende Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Bo Carlsson (C) var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han anmälde jäv och deltog inte i nämndens överläggningar och beslut. Bo Carlsson anmälde alltid jäv från och med nu när förköpsärendet behandlades. Det är väl nästan så att man misstänker att någon påpekade jävsituationen för Carlsson – och i så fall var det nog inte Lars-Göran Ljunggren. Han tillät ju Bo Carlsson att delta i KSAU:s beslut den 9 november… Eller hade Ljunggren kommit på andra tankar efter mötet med Magnus Larsson…? För övrigt vet alla, partikamrater och andra politiker, precis vad den jävige vill i sådana här situationer…

Det fanns en motivering till beslutet. Det lydde:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Beslutet ger upphov till flera funderingar.

Varför var det viktigt för kommunen att äga marken just i Sikhall? Kommunen ägde ju inte marken i alla andra strandområden i kommunen. Varför visade inte kommunen intresse av att förköpa området innan Svensk Fastighetsförmedling gick ut på marknaden med försäljningen? Mäklaren hade ju förhört sig om detta vid två tillfällen. (Uppgiften finns dock inte dokumenterad.) Hur kunde området fungera så bra för allmänheten och båtlivet mm innan Magnus Larsson köpte fastigheterna? Området var ju privatägt redan då. Vad var anledningen till att kommunen misstrodde Larssons avsikter med området? De kände ju inte honom. Varför undersökte inte kommunen andra möjligheter och lösningar att tillgodose allmänhetens krav och intressen än ett kommunalt ägande? Det fanns ju andra, och billigare, lösningar, t ex servitut eller detaljplan.

Och kanske den viktigaste funderingen, återigen:

Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande och tillika Ljunggrens regeringskollega, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C), hade fått köpa fastigheterna i Sikhall, hade då samhällsbyggnadsnämnden beslutat att föreslå att kommunen skulle utöva förköpsrätten…?

Det finns en intressant detalj i samhällsbyggnadsnämndens beslut…

Beslutet gällde:

“…Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4…”

Det saknas en fastighet, den lilla fastigheten Sikhall 1:23 – dvs säga fastigheten med sommarstugan…

Var det en medveten smäll på Ljunggrens fingrar, som hade föreslagit förköp av sommarstugan också, eller var det en miss i beslutsfattandet? Eller hade kanske Ljunggren, efter mötet med Magnus Larsson, insett sitt “misstag” och meddelat samhällsbyggnadsnämnden att stryka denna fastighet. Han kanske hade kommit till insikt om att det aldrig skulle gå att motivera ett kommunalt förköp av en sommarstuga…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium om inget annat anges.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (3)

7 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

Den 17 oktober 2005 skrev Svensk Fastighetsförmedling till Vänersborgs kommun:

“I enlighet med bestämmelserna i 7 §, andra stycket, förköpslagen, anmäles härmed att fastigheten Vänersborg Sikhall 1 :4, Sikhall 1 :6 och Sörbo 1 :4 i Gestad församling med … har försålts/förvärvats enligt bifogat köpekontrakt, daterat 2005-10-17.”

Magnus Larsson hade efter budgivning köpt fastigheterna i Sikhall. Han hade lagt det högsta budet. I köpet ingick också Sikhall 1:23, ett litet markområde med en sommarstuga. Sommarstugan låg som en ”ö” i Sikhall 1:4 och man var tvungen att åka igenom denna fastighet, och Sikhall 1:6, för att komma ut och in till stugan från landsvägen. Köpet av Sikhall 1:23 genomfördes samtidigt med de andra, men det upprättades separata kontrakt och handlingar för detta köp.

Köpekontrakten hade skrivits på den 17 oktober 2005 och omedelbart efter parternas underskrifter anmälde Svensk Fastighetsförmedling fastighetsaffärerna till kommunen. Det var lag på det, det var en så kallad förköpsanmälan. (Det var obligatoriskt när fastigheternas areal överskred 3.000 kvadratmeter.) Jag förmodar att mäklaren antog att det var en formsak. Hen hade ju hört sig för till kommunen innan fastigheterna bjöds ut till försäljning, och då var inte kommunen intresserad. Som advokatfirman Kjällgren senare skrev till Länsrätten (19 januari 2006):

“Fastighetsmäklaren hade dessförinnan genom två muntliga kontakter med företrädare för kommunen förvissat sig om att något intresse för förköp inte förelåg.”

Efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna ändrade kommunen sig…

Jag har inte fått reda på hur gången riktigt var när brevet från Svensk Fastighetsförmedling ankom till kommunen. Det torde inte heller vara särskilt viktigt. Den 2 november (2005) hade i varje fall Fastighetsenheten, som lyder under samhällsbyggnadsnämnden, där Bo Carlsson var ordförande, tittat på brevet. Så antagligen var det där som brevet från mäklaren hamnade från början.

Det är inte orimligt att anta att Bo Carlsson (C) nu fick reda vem som hade köpt de fastigheter i Sikhall som han själv hade varit med och bjudit på. Såvida han inte visste det redan innan…

Fastighetsenheten upprättade en skrivelse där köpet av fastigheterna redovisades, vad som utmärkte fastigheterna, t ex att Sikhalls magasin låg på den ena fastigheten och att en del av infarten till Sikhallsbadet låg på den andra, samt en beskrivning av vad förköpslagen stadgade om kommuners förköpsrätt. Här pekade Fastighetsenheten på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det fanns inget förslag i skrivelsen om hur kommunen skulle agera, utan Fastighetsenheten beskrev ärendet sakligt och korrekt. Men det är klart, genom att enbart lyfta fram just de här två skälen till en kommuns förköpsrätt så kunde man väl redan ana vartåt “det lutade”…

Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

Jag förstår inte varför skrivelsen lämnades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). Fastighetsenheten ligger ju under samhällsbyggnadsnämnden och det naturliga torde rimligen vara att skrivelsen hade hittat vägen dit istället. Det är nästan så att man anar att rutinerna var annorlunda just denna gång…

När ordförande Ljunggren får skrivelsen från fastighetsenheten i sin hand den 2 november började det snabbt hända saker. Senare samma dag(!) formulerade nämligen ordförande Ljunggren (S) en skrivelse till kommunstyrelsen. Och brådskan var anmärkningsvärd. Kommunen hade 3 månader på sig att förköpa fastigheterna. Med så lång tid så skulle man väl kunna tänka sig att Ljunggren eller kommunen skulle initiera eller invänta åtminstone en liten utredning om t ex för- och nackdelar med ett köp. Det borde i varje fall ha varit ett minimum, kan man tycka, att ha undersökt vad förköpet skulle innebära för skattebetalarna och kommunens ekonomi…

Ljunggren skrev till kommunstyrelsen:

“Ovan redovisade ärenden överlämnas till kommunstyrelsen med förslag att föreslå kommunfullmäktige att fatta beslut om förköp.”

Ljunggren (S) redovisade inga skäl, men han hänvisade till skrivelsen från Fastighetsenheten:

“Fastighetsenheten har i skrivelse 2005-11-02 redovisat ärendena samt vad som sägs i förköpslagen (1967:868) om kommuns förköpsrätt.”

Antagligen menade Ljunggren med denna hänvisning att marken var nödvändig för kommunen att förköpa på grund av att den var väsentlig för “idrott eller friluftsliv” och att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk synpunkt”. Fast det måste redan då ha varit svårt att inse detta, särskilt för sommarstugan på fastigheten Sikhall 1:23 (se karta ovan). Hur kunde den vara väsentlig för friluftslivet? …såvida det inte var tänkt för någon politikers friluftsliv…

Det som skulle kunna tala för att det låg något motiv som hänförde sig till “idrott eller friluftsliv” bakom Ljunggrens snabba agerande var att det redan den 9 augusti 2005 inkom en skrivelse till kommunen från Vänersborgs Segelsällskap (VSS), Sikhall Brattens samfällighetsförening, Sikhalls Trollingklubb och Stiftelsen Sikhalls magasin.

De fyra föreningarna beskrev i skrivelsen området som låg ute till försäljning och framhöll dess betydelse för den omgivande bygden och det rörliga friluftslivet. De betonade sina egna verksamheter, vilket naturligtvis inte behövde vara fel. De nämnde bland annat vikten av sjösättningsrampen, stenpiren, parkeringarna, uppställningsplatserna för segeljollar och Sikhalls magasin för allmänheten, och de själva, och att de fick vara kvar även efter försäljningen. De menade också att dessa var viktiga även för turister och andra besökare. De såg Sikhall som ett område som kommunen borde utveckla. Föreningarna befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det ska noteras att inga av föreningarna då visste vem som skulle vinna budgivningen. Jag tror inte ens att det var offentligt vilka budgivarna var. Magnus Larsson fick t ex inte reda på vilka han bjöd emot förrän han skrev på köpeavtalet.

Vänersborgs Segelsällskap kom för övrigt att senare spela en något tvivelaktig roll i denna affär.

Det var som jag ser det oerhört märkligt att kommunstyrelsens ordförande redan i detta tidiga skede, den 2 november, kände till en förhållandevis liten fastighetsaffär i en ganska bortglömd del av kommunen där en okänd skogs- och jordbrukare figurerade. Jag tror inte att det berodde på att Ljunggren hade läst brevet från de fyra föreningarna i Sikhall. Det hänvisades inte till brevet någonstans. Ljunggren hänvisade bara till Fastighetsenhetens yttrande, inte specifikt till t ex sjösättningsramp, stenpir eller något annat skäl som de fyra föreningarna hade fört fram.

Så jag kan inte låta bli att undra – hur kunde Ljunggren veta något om denna fastighetsaffär, och varför var han intresserad? Och den avgörande frågan torde vara – hur kunde kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med bara några timmars betänketid formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av fyra fastigheter, varav en sommarstuga, i Sikhall?

Kunde det bero på att den ledande centerpartistiske politikern, som hade lagt bud på fastigheterna, råkade vara Ljunggrens ”regeringskollega” och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen, Bo Carlsson (C)? Det kan ju naturligtvis vara ett sammanträffande, en sådan där ödets nyck som faktiskt händer ibland.

Fast… Om man tänker så här – om Bo Carlsson hade fått köpa fastigheterna, hade Ljunggren då yrkat på att kommunen skulle ha utnyttjat sin förköpsrätt…?

Knappast…

Uteslutet…

Och då kan det vara Bo Carlsson (C) som hela tiden hade informerat Lars-Göran Ljunggren (S) om vad som hände i Sikhall och hur kommunen skulle hantera frågan…

Och redan nu började en förtalskampanj mot Magnus Larsson…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (2)

6 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (1)”.

Magnus Larsson har levt hela sitt liv i trakterna kring Gestad och Sikhall. Han är uppvuxen här och här vill han leva och verka. Sikhall och Gestad är Larssons plats på jorden. Han är en bygdens son i ordets rätta bemärkelse. Många skulle kanske hävda att Magnus till och med är Sikhall.

Larsson har arbetat hårt i hela sitt liv. Han har haft framgångar och han har haft motgångar. Hans huvudsakliga sysselsättning har hela tiden handlat om jord och skog. Han är, som han själv säger, en enkel jord- och skogsbrukare. Magnus har också haft ett stort intresse för sjön. Många har sett honom åka vattenskidor i Sikhallsviken och många är de i bygden som han har lärt upp. På äldre dagar har sjöintresset mer övergått till att lugnt och stilla sitta i en båt. Tja, lugnt och stilla kanske inte var rätt uttryck…

Larssons företagande har genom åren expanderat. De pengar han har tjänat har investerats i mer mark och fler fastigheter. Och det inte enbart på grund av budgivning. När man köper och övertar fastigheter, som familjer och släkter har brukat i generationer i sådana här områden, så är förtroende en minst lika viktig fråga som pengar. Magnus mål blev tidigt att utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.

År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.) Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Dessa fastigheter hade Magnus Larsson tittat på länge, dom ville han definitivt ha. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. Fastigheterna var även viktiga i hans näringsverksamhet. De behövdes för att bredda basen för hans jord- och skogsbruk.

Innan försäljningen av fastigheterna hade mäklaren vid två tillfällen tillfrågat kommunen om den hade intresse av att förköpa fastigheterna. Mäklaren Svensk Fastighetsförmedling hade båda gångerna fått svaret att så inte var fallet. Svaren var dock inte skriftliga, det fanns ingen anledning. Det var kanske synd, men logiken säger att det vore en “dålig” mäklare om den inte hade gjort så. Det torde ligga i mäklarens intresse att förvissa sig om att de fastigheter som såldes verkligen fick behållas av köparen… Dessutom var mäklaren skyldig att anmäla avyttring och förvärv till kommunen när affären väl var gjord.

Magnus Larsson lade bud på fastigheterna. Det gjorde också flera andra, vilka visste inte Larsson då. Det fanns inga budgivningslistor på den tiden.

Budgivningen gick till som det brukar. Det var inga konstigheter. Spekulanterna lade sina bud och fick sedan möjlighet att höja buden när de fick höra om motbuden. Tills alla utom en av spekulanterna så att säga hade “hoppat av”.

Magnus Larsson vann budgivningen. Han lämnade det högsta budet.

Magnus Larsson stod som ny ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23.

Då började problemen för Magnus Larsson…

Det ska tilläggas att före detta fastighetsförvärv var Magnus Larsson en vanlig hårt arbetande dalslänning som tillbringade sina dagar i en skogsmaskin, grävmaskin eller skördetröska. Han hade inte haft något otalt med kommunen. Och kommunen hade inte haft något otalt med honom.

Det visade sig mycket snabbt att kommunen hade intresse av Larssons förvärv. Själv kunde han inte riktigt förstå varför, kommunen hade ju aldrig visat något större intresse av vad som utspelade sig i de dalsländska delarna av kommunen. Kommunen hade ju inte heller visat någon direkt vilja eller intresse av att utveckla bygden.

Magnus började ana oråd. Då fick han se den så kallade mäklarlistan.

Magnus Larsson kände igen flera namn på listan. Men det var framför allt ett namn som fångade hans intresse lite extra. Det visade sig att Bo Carlsson stod på listan. Bo Carlsson hade varit en av spekulanterna.

Den centerpartistiske politikern Bo Carlsson var vid denna tid 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. 

Det spred sig en märkligt unken doft kring Sikhall.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (1)

5 september, 2021 3 kommentarer

Den första gång jag såg Magnus Larsson, det var en vårdag 2013. Det var egentligen alldeles för sent. Magnus Larsson var nämligen redan då ökänd i Vänersborgs kommunhus. Han hade hunnit med att utkämpa många strider med kommunen – men han hade i och för sig många kvar. Och det visste han. För det mesta hade Larsson fått stå ensam på slagfältet, även om han hela tiden hade majoriteten av lokalbefolkningen i Sikhall på sin sida.

Magnus Larsson hade stundtals varit en omtalad person i media. TV hade varit i Sikhall, tidningar likaså. De hade skildrat den ”lille mannens” kamp mot den mäktiga kommunala byråkratin… Larsson hade nämligen hamnat i skottgluggen redan 2005 när han förvärvade fyra fastigheter i Sikhall. Det var då diskussioner och mygel bland politiker och tjänstemän hade tagit fart i kommunens olika korridorer och sammanträdesrum. Och den politiska processen hade slutat med att kommunfullmäktige beslutade om att förköpa de fastigheter som Magnus Larsson hade köpt i området.

Kommunens beslut om förköp av Larssons fastigheter var egentligen inget annat än en expropriering. Larsson ville nämligen inte sälja eller på annat sätt avhända sig sina fastigheter som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Fullmäktiges beslut var därför både tufft, kränkande och ganska unikt, det riktade sig mot en enskild person och näringsidkare. Vägen mot beslutet hade dessutom föregåtts av jävsituationer och kantats av en omfattande ryktesspridning. Det senare hade jag själv varit vittne till flera gånger. Och det var få som egentligen hade ifrågasatt smutskastningen – eller kommunens förköpsplaner.

Magnus Larsson var emellertid inte den som gav sig utan kamp. Särskilt inte när han blev orättvist behandlad. Han hade protesterat vilt under förköpsprocessen. Larsson skrev till kommunen, JO, Länsrätten och han anlitade jurister för att biträda honom i sin kamp mot kommunen. Larsson ville ha kvar sina fastigheter och han reagerade självklart även på förtalskampanjen.

Min partivän James Bucci (V) påverkades av Larssons skrivelser och kanske också av förtalskampanjen. Men inte riktigt på det sätt som ryktesspridarna hade hoppats på. Bucci blev intresserad, och nyfiken som han var ville han träffa Magnus Larsson i egen hög person och tala med honom på “brottsplatsen” i Sikhall. Bucci hade i början av april 2006 börjat ana att det var både en och två, eller flera, hundar begravda i Sikhallsärendet. Då började också några av oss i Vänsterpartiet få en annan uppfattning om vad som hade hänt i Sikhall och våra ögon började öppnas för det drev som hade startats i kommunen.

Så när James Bucci flera år senare tog med mig ut till Sikhall, till den plats som Larsson hade döpt till Politikerhyllan, så visste jag lite vad denne man hade gjort och vad han hade utsatts för. Mina förväntningar var tämligen stora, vem var denne Magnus Larsson egentligen? Och hur orkade han utmana och kämpa mot en överlägsen fiende? I alla dessa år…

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte reagerade starkare och framförallt tidigare på det som kommunen utsatte Magnus Larsson för. Kanske berodde det på att min partikamrat Bucci så att säga bevakade fallet, eller var det andra kommunala affärer som tilldrog sig mitt intresse, typ arenaskandalen? Jag vet fortfarande inte.

Den första gången jag pratade med Magnus Larsson var alltså i James Buccis sällskap 2013. Besöket i Sikhall gav upphov till en blogg, och jag är tämligen säker på att det var den allra första som jag skrev om Larsson – se “Sikhall – en pärla vid Vänern”. Den följdes några dagar senare av ännu en blogg – se “Sikhall 1:6”. Bloggarna hade naturligtvis inspirerats av mötet med Magnus. Det var bra bloggar, som gav ett ganska stort eko. Särskilt hos folk i bygden, för att inte tala om reaktionen hos några centerpartister…

Det har blivit en hel del bloggar under senare år… Jag har t ex nu senast redogjort för turerna kring upprättandet av en detaljplan för Sikhallsviken. (Se ”DP Sikhall (9): Framtiden”.)

Med de följande bloggarna vill jag visa hur Vänersborgs kommun har behandlat Magnus Larsson i Sikhall. Det är en viktig läsning om hur maktens politiker gaddade sig samman med den kommunala byråkratin när dess intressen utmanades av en enskild invånare. Det är också en historia om jäv och intriger. Och förföljelser av sällan skådad art – som aldrig har genomlysts, lyfts upp eller uppmärksammats. Och de som stod bakom alla intriger och allt mygel fortsatte att verka i kommunen. Det utkrävdes aldrig något ansvar. Ingen var intresserad av att rentvå Magnus Larsson…

Bloggarna blir ett försökt att ge en rättvis bild av Magnus Larsson i Sikhall och hans kamp mot Vänersborgs kommun. Förhoppningsvis kan det ge dagens politiker och tjänstemän i kommunhuset en annan bild av honom, en annan förståelse och därmed förhoppningsvis också ett annat bemötande.

Hela historien började samma dag som Magnus Larsson köpte sin drömfastighet Sikhall 2005…

Fortsättning följer – se ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Vänersvallen Syd, fd Isstadion

2 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag skrev i tisdags så besökte Vänsterpartiet i Vänersborg enhetschef Magnus Nordin på Arena Vänersborg. (Se “Arena Vänersborg 2021”.) När vi efter drygt en och en halv timme lämnade arenan så var det, i varje fall för mig, en fråga som hängde kvar i luften. Varför togs isen bort på den gamla anrika Isstadion? 

Isstadion fungerade som hemmaarena för en mängd klubbar under en hel massa år. Ja, till och med innan den blev konstfryst 1964. Det var storlag som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Blåsut och mitt eget favoritlag Lira som huserade på ispisten. Och det var också ofta som Wargön och Storegården förlade sina hemmamatcher på Isstadion. Publikrekordet låg enligt Wikipedia på 7.515 personer och sattes på annandagen 2001 när IFK tog emot Gripen från Trollhättan. Jag var där då, precis som på publikmatchen Sverige mot Ryssland någon gång på slutet av 60- eller början på 70-talet. Då var det VM. Jag kommer också ihåg en match mot Villa som drog över 6.000 personer, tror jag i varje fall, det var mycket folk… Då lät det som om det var Villa som hade hemmaplan, och det är jag åtminstone helt säker på.

Det var också på Isstadion som jag lärde mig åka skridskor och där jag som 14-15-åring debuterade i Liras B-lag. Det säger i och för sig inte så mycket. Matchen spelades nämligen på nyårsdagen och de ordinarie spelarna hade i god tid lämnat återbud till matchen. De anade väl att de av någon anledning inte skulle vara i form för en bandymatch kl 09.00 på årets första dag…

Isen fanns kvar på Isstadion ända fram till 2011. Det betyder att det fanns två konstfrysta bandyplaner i några år, Isstadion och arenan. Arena Vänersborg invigdes ju som bekant 2009.

Och så var det faktiskt tänkt, det skulle finnas två planer. Redan i en rapport från 2007 om planerna för det kommande arenabygget, “Sportcentrum Arena Vänersborg”, nämndes att isen på Isstadion skulle vara kvar parallellt med isen i arenan. Orsaken var att det skulle finnas möjlighet att flytta bandyn till Isstadion vid evenemang i arenan.

Så här såg planerna för Sportcentrum ut:

Och på Isstadion stod det skrivit på Isstadion (se bild vänster):

Under en kort tid fanns det alltså två planer, när takraset på arenan den 20 februari 2010 omöjliggjorde spel och träningar i bandyhallen. Det var då bara isen på Isstadion som gällde. Men senare under året, säsongen 2010-11, var det återigen två isar. (Fast jag vet inte riktigt när arenan kom igång igen.) IFK:s A-lag flyttade i varje fall till Trollhättan. Det berodde antagligen på att isen var sen den hösten… Det var svårt på grund av vädret att göra is utomhus, på Isstadion – se TTELA “Isen på stadion dröjer”.

Men det var sista säsongen, kommande säsong var isen på Isstadion borta. För alltid. Isstadion förvandlades till en fotbollsplan. Men även det var behäftat med vissa problem. I december 2012 klagades det på att det var oplogat på Isstadion efter snöfall – för fotbollen… (Se “BUN 10 dec (2): Frågor och svar”.)

På sätt och vis hade Isstadion varit en fotbollsplan även innan 2011, men bara under sommarhalvåret. Sedan 2005 hade Isstadion nämligen använts som fotbollsplan tack vare konstgräs. Nu blev det fotboll även under vintern.

Jag har försökt att ta reda på vem som fattade beslutet att ta bort isen för alltid, och varför. Jag var själv ledamot i barn- och ungdomsnämnden, som den hette då, och kan inte minnas något sådant beslut.

Jag frågade på kommunen, kunde de duktiga tjänstepersonerna där hjälpa mig att hitta ett beslut? Jo, det kunde de så klart. Men… Det fanns inga. De letade i alla möjliga och omöjliga protokoll, det fanns inga beslut att ta bort isen.

Jag har ställt frågan till flera som var med på den tiden, politiker i barn- och ungdomsnämnden och flera “gamla” chefer i förvaltningen. Ingen av dem kan dra sig till minnes exakt vad som hände, men  den kollektiva minnesbild som framträder ser ut ungefär som följer.

Det fanns inget behov av någon is på Isstadion. Det blev färre bandylag i kommunen, både Blåsut och Wargön lade t ex ner sin ungdomsverksamhet. Arenan räckte till för samtliga bandylag.

Fotbollen hade behov av fler planer och en längre säsong. När arenan, och även Gymmixhallen, byggdes så gjordes det på befintliga fotbollsplaner. Det försvann därmed tränings- och matchmöjligheter för fotbollen. En av mina källor skriver:

“När konstgräset var utslitet och ideliga översvämningar gjorde att matcher och cuper fick ställas in gjordes i stället en stor investering i Vänersvallen Syd som fotbollsarena och hemmaplan för VFK.”

Och för det tredje, och som jag tror, det viktigaste skälet – pengar. Så klart.

Det blev för stora kostnader med ytterligare en konstfryst bandyplan vid sidan av arenan. Och eftersom arenan blev så dyr så behövdes alla pengar till den. Det är till och med möjligt enligt en av källorna att detta låg i planeringen – att när arenan var klar skulle pengar sparas på Isstadion. Det var dock något som i så fall inte jag kände till. En av källorna menar också att rören, för konstfrysningen, var gamla och uttjänta. Och det skulle bli alltför kostsamt att byta ut dem. Rören plockades för övrigt bort av Fastighetsenheten någon gång efter den 1 januari 2014 när Fastighetsenheten tog över ägandet av anläggningen.

Det kan slutligen konstateras att en del underlag från den här tiden har gallrats, rensats bort, från diarier och arkiv – dock inga protokoll med beslut. Och det var ju ett tag sedan, minnena på de inblandade sviker.

Det var allt som jag har fått fram i faktaväg. Frågan som jag tidigare ställde om vem som fattade beslutet om att ta bort isen för gott har jag inte kunnat besvara. Däremot har väl frågan om ”varför” besvarats på ett ganska nöjaktigt sätt. Men det kanske finns någon som läser detta som kan bidra med mer fakta och fler upplysningar. Skriv i så fall gärna en kommentar här på bloggen.

Kategorier:Arena Vänersborg, is