Arkiv
Nordkroken och kommunen
Flera personer har känt igen sig i Magnus Larssons situation och ”problem” med Byggnadsnämnden. (Se mina bloggar om Magnus Larsson, ”Sikhall”, ”Rörvik 1” och ”Rörvik 2”.) De har hört av sig och berättat hur de har bemötts och hur deras ärenden har hanterats av kommunen.
Jag bestämde mig för att åka ut till Nordkroken och hälsa på en av dem som har hört av sig. För övrigt nästan så långt bort man kan komma i kommunen från Magnus Larssons Rörvik.
Andersson bor på Nordkroken, ett stenkast från stranden. Huset med tillhörande tomt har funnits i släkten i många herrans år. Tomten är ganska stor, så stor att han ville bygga ytterligare ett hus några hundra meter in mot land. Där sönerna skulle kunna tillbringa några helger och sommarveckor.
Andersson sökte bygglov och fick det. Så långt inga problem.
När Andersson och hans söner skulle bygga huset, så samtalade de med en granne på Nordkroken. Denne granne hade nyligen också byggt ett hus, närmare stranden än Anderssons hus skulle ligga. Grannen hade fått bygglov för ett enplanshus, men byggde till en “andra våning” trots att han inte hade bygglov för detta. Grannen fick dock bygglov för detta i efterhand. Av Byggnadsnämnden i Vänersborg.
Andersson tänkte, det gör jag också, dvs bygger ett ett och ett halvplanshus. Och det gjorde Andersson. Vägglivet fick vara högst 3,4 meter. Men han höjde det till 4,0 meter. Och Andersson inredde vindsvåningen.
Det var ett i stort sett identiskt hus som grannen vid stranden hade byggt. Grannen hade dock höjt vägglivet ännu lite mer än Andersson, till 4,2 meter. Grannen byggde också en källare, vilket inte fanns i bygglovet. Det sistnämnda gjorde dock inte Andersson… Anderssons hus stod klart 2008.
Andersson tänkte att det blir inga problem – fick grannen bygglov för en “övervåning” (och en källare) i efterhand, så får jag det också. Dessutom fanns det även andra grannar som hade gjort precis detsamma. Några hade byggt till en våning, andra hade byggt en källare och några hade gjort båda delarna. Inga problem. Husen står kvar, kommunen har inga synpunkter.
Någon anmälde Anderssons hus till Byggnadsnämnden…
Då började det…
Varför just Andersson blev anmäld vet ingen. Varför de andra i området inte anmäldes vet ingen heller. Men Anderssons hus blev det.
Byggnadsnämnden godkände inte Anderssons hus.
”väggliv ska sänkas till nivå enligt bygglovet och inredd vindsvåning ska undanröjas.”
Och visst, Andersson byggde inte enligt bygglovet. Han visste att han hade gjort fel. Det fanns ingen “inredd vindsvåning” i bygglovet. Men han kunde inte förstå varför just hans hus inte blev godkänt. När de andra blev det. När de andra fick byggnadslov i efterhand.
Så vad gjorde Andersson nu?
Andersson skrev brev. Han ringde och han hade möten med kommunens representanter. Han överklagade.
Kunde han ändra huset på något sätt, så att alla parter blev nöjda? Kanske kunde han ta bort balkongen?
Andersson är antagligen, tror jag, lite desperat i det här läget. Det går nämligen inte att sänka vägglivet och ta bort “andravåningen”. Då måste Andersson riva huset och bygga ett nytt. Utan “inredd vindsvåning”. Andersson vill naturligtvis undvika detta till varje pris.
Men ingen lyssnar. Tvärtom. Kommunen vill inte diskutera med Andersson. Kommunen vill inte kompromissa.
Andersson tycker också att han bemöts på ett sätt som inte är professionellt. Han menar att kommunen inte alltid håller sig till sanningen när den förklarar varför de andra husen hade fått byggnadslov. Och varför inte han får byggnadslov för en “inredd vindsvåning”.
Kommunen hävdar bland annat att olika grannars hus, som Andersson pekar på och som inte är byggda enligt bygglov, är byggda enligt bygglov. Kommunen resonerar som barn menar Andersson. Kniper man ögonen tillräckligt hårt, så finns inte verkligheten. Då finns det inga hus som inte stämmer med byggloven.
Eller.
Kommunen kan också förklara skillnaderna i behandling av olika människor och olika hus på ett annat sätt:
”Ett och eventuellt fler tidigare felaktiga beslut rättfärdiggör inte ett nytt.”
Läs den meningen en gång till och fundera på vad den egentligen innebär.
Vidare.
Kommunen hävdar i en inlaga till Kronofogdemyndigheten (28 aug i år) att Anderssons hus ligger i ett område med stor risk för översvämning. Då kan man ju undra varför Andersson har fått byggnadslov överhuvudtaget… Och är det så att det finns risk för översvämning, då är det väl bara bra att det finns en övervåning dit de boende kan flytta när vattnet stiger…
Nu ligger inte huset i ett område med stor risk för översvämning…
Och.
När kommunen argumenterar mot Andersson tycker i varje fall Andersson att kommunen uttrycker sig kränkande. Kommunen anser att Andersson istället för att riva huset:
”väljer att av tredska behandla frågan i samtliga rättsinstanser.”
Förutom att kommunen visar att den helt saknar empati för vad en rivning av ett hus innebär för en enskild, så säger kommunen att det enbart beror på ”tredska”.
”Tredska” är väl ett inte alltför vanligt ord nu för tiden. Det betyder enligt NE:
”envis ovillighet att göra som man blivit tillsagd”
Andersson finner detta språkbruk både olämpligt och kränkande.
Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen är orubblig. “Övervåningen” ska bort! Huset ska rivas. Och Andersson vet fortfarande att han har gjort fel, att han bara hade byggnadslov för ett hus utan “övervåning”. Men han kan inte förstå att det inte går att kompromissa på något sätt. Andersson vill inte riva huset.
Och det kan man väl förstå. Även om det antagligen finns många, som likt kommunen, anser att Andersson får “stå sitt kast”.
Varför skriver jag då denna blogg? Vad vill jag ha sagt?
Jag slås av att kommuninvånarna inte behandlas lika. Vissa får byggnadslov, andra inte. Och för mig känns detta väldigt fel. Jag tror inte ens att det får vara så. Det som gäller för den ene borde (måste?) väl gälla för den andre.
Kommunallagen säger:
”Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”
I det här fallet är det nog tveksamt om kommunen följer intentionerna i lagen. Som jag ser det kan kommunen inte heller försvara sig med:
”Ett och eventuellt fler tidigare felaktiga beslut rättfärdiggör inte ett nytt.”
Ett sådant resonemang innebär ju ren godtycklighet. Det innebär att kommunen kan typ fatta ”felaktiga” beslut när den ”känner” för det.
Jag tycker också att kommunen uttrycker sig på ett sätt som kan upplevas, och i det här fallet faktiskt upplevs, som kränkande. Ovidkommande personliga värdeomdömen får inte förekomma i officiella kommunala handlingar, särskilt inte om de skickas till en annan myndighet.
Med andra ord, så finns det nog en hel del för kommunen att “arbeta med” i behandlingen av kommuninvånarna.
I sakfrågan då?
Andersson har alltså ett byggnadslov. Dock inte på en “inredd vindsvåning”. I området där huset ifråga står, så rör det sig inte särskilt många människor. Tomterna i området är privata och det är den lilla grusvägen också. Råkar någon komma förbi, så tänker man inte på att det finns en “övervåning”. Varför skulle man det? Nästan alla hus i området har ju det. “Andravåningen” på Anderssons hus stör inte heller någon. Den skymmer t ex ingen utsikt.
Så ingen tjänar i praktiken något på att huset rivs. Kommunen tjänar inget. För det kan väl inte ligga någon vinst i att en kommuninvånare ska behöva riva ett hus?
Naturligtvis vill kommunen att lagar och regler ska följas. Genom att fullfölja sanktionerna mot Andersson, så vill kommunen upprätthålla respekten för de regler som gäller. Fallet Andersson ska statuera exempel gentemot andra kommuninvånare.
Jag önskar emellertid att kommunen skulle lösa konflikter genom respektfulla samtal och sunt förnuft. Kommunen är ju till för invånarna och inte tvärtom. Och Andersson är villig att kompromissa, han vet att han har gjort fel. Och huset är ju faktiskt byggt – och har stått där i 5 år.
Jag vet inte vad folk tycker i en sådan här fråga. Är den allmänna meningen att Andersson ska riva huset?
Vad tycker du?
Magnus Larsson och Byggnadsnämnden (2/2)
Entreprenören och företagaren Bo Håkan Magnus Larsson i Sikhall fick alltså, efter 19 månader och via ett överklagande till Länsstyrelsen, strandskyddsdispens för sin mark Lövås 1:24. (Se här.)
Nu kunde Magnus Larsson, allt enligt kommunens kommande vision, börja exploatera marken och börja processen med att bygga hus på sin mark…
Magnus Larsson följer naturligtvis regelverket och vänder sig till kommunen, som man ska, och begär ett förhandsbesked för att få stycka av och bebygga tomten. Det var nu i september 2013.
Då kontaktas Magnus Larsson av en chefstjänsteman på Byggnadsförvaltningen och ombeds att dra tillbaka sin ansökan! Magnus Larsson skulle ändå få ett avslag…
Magnus Larsson tror inte att det är sant… Avslag? Varför då?
Jo. Skälet denna gång var, enligt chefstjänstemannen, att det råder byggstopp i två år i området, på grund av att det kommunala VA-nätet inte är framme i Rörvik.
Det här hade det inte sagts något om tidigare. Då handlade det bara om strandskydd.
Byggstopp?
Magnus Larsson är inte den som ställer sig med mössan i hand och bugar och bockar för Byggnadsnämnden i Vänersborg. Det har han lärt sig vid det här laget. Han har ju fått rätt i allt varenda gång. Till slut.
Magnus Larsson meddelar därför att han inte drar tillbaka sin ansökan om förhandsbesked. Då fick han, den 23 oktober 2013, följande svar av chefstjänstemannen:
”Tack för hjälpen! Det var i alla fall värt ett försök. Jag måste nu skriva förslag till avslag.”
En uppmuntrande kommentar, är det inte…?
Det är inte frågan om att hitta lösningar eller att kompromissa, att gå varandra till mötes, att ha en öppen dialog, att skapa ”attraktiva boenden i hela kommunen”. Det är nej, nej, nej!
NEJ! ”Här ska inget byggas!” Typ.
En nollvision…
Vad handlar det om?
Kommunen bygger just nu och sedan några år tillbaka ut VA-nätet på Vänerkusten. Det är för övrigt en stor satsning från kommunens sida. Ett av skälen är att detta ska leda till ökat bostadsbyggande och inflyttning till Dalslandsdelen av vår kommun. Sägs det. Skrivs det. På det berömda papperet.
VA-nätet beräknas vara framme vid Lövås i Rörvik nästa år, 2014. Vid en mailkontakt i veckan med berörd chefstjänsteman på Byggnadsförvaltningen, om detta datum fortfarande gällde, fick jag beskedet att han inte visste. (Fast ett avslag på Magnus Larssons ansökan redan var bestämt?) Mitt mail vidarebefordrades till Samhällsbyggnadsförvaltningen. Där fick jag följande besked:
”arbetet med va-ledningar till Rörvik [kommer] att påbörjas 2014 och det kommer att vara i drift 2015”
VA-utbyggnaden till Rörvik är alltså försenad.
Och?
Bakgrunden till VA-utbyggnad och byggstopp är ett beslut som Miljö- och Hälsoskyddsnämnden tog den 14 november 2011. Då beslutade Miljö- och Hälsoskyddsnämnden om ”Rutiner för handläggning av avloppsärenden längs Dalslandskusten under tiden för utbyggnad av kommunalt VA”.
I dessa riktlinjer står det:
”Om ett verksamhetsområde planeras att inrättas inom 2 år skall en anmälan/ansökan avslås. Tydliga skäl skall anges exempelvis tidsaspekten, att kommunalt VA är en bättre lösning inom området, hälso/miljörisker med enskilt avlopp.”
Det är denna ”paragraf” som enligt Byggnadsförvaltningen är tillämplig i det här fallet. Och som, återigen, sätter käppar i hjulet för Magnus Larsson.
Det tycks som om kommunens kvarnar inte bara mal långsamt – de är både många och komplicerade.
OK, om det nu är byggstopp – skulle inte kommunen kunna komma överens med Magnus Larsson om någon bra lösning, något som båda parter kan vara nöjda med? Jag menar, vi vill väl alla att det ska byggas bostäder i Vänersborg och att det ska flytta in människor. ”I alla delar.”
Eller?
Nu är det inte så enkelt som Byggnadsförvaltningen vill få det till. Studera och fundera på Magnus Larssons resonemang. Han resonerar som så här:
Den ansökan om förhandsbesked som Magnus Larsson har lämnat in tar någon månad att behandla. Det kan ta upp till 8 månader för själva avstyckningen och sedan kommer byggnadslovet för kommande bebyggelse att ta kanske 3-6 månader, inklusive tid för nya tomtägare att göra sina ställningstaganden. Till sist är byggtiden på kanske 6 månader.
Magnus Larssons tre hus skulle alltså stå klara efter att VA-nätet är framme i Rörvik. Och då kan Magnus Larsson koppla husen till det kommunala avloppet!
För det viktiga, menar Magnus Larsson, måste ju vara att avloppet är besiktigat och godkänt när husen tas i anspråk. När folk flyttar in i husen.
Jag har svårt att inte se logiken i Magnus Larssons resonemang.
Har jag missat något?
Ja, kanske en sak. Vad händer om det kommunala avloppet inte skulle vara klart innan husen blev klara?
En sak är obestridlig. Magnus Larsson skulle inte bygga hus utan avlopp…
Skulle VA-utbyggnaden bli ytterligare försenad, den är ju redan försenad, så skulle det vara fullt möjligt att ha en sluten tank kopplad till husen. Tills kommunens VA-utbyggnad blev klar.
Tillfälligt.
För det är faktiskt inget förbud mot avloppslösningar med tank. Ur Miljö- och Hälsoskyddsnämndens riktlinjer:
”Normalt är miljö- och hälsoskyddsnämnden restriktiv med tillstånd för sluten tank för ett wc-avlopp, men i detta fallet (OBS. Det handlar inte om ”Magnus Larsson-fallet”. Min anm.) kan en sluten tank ses som en rimlig lösning för några år.”
Nämnden är bara restriktiv. Det finns inget förbud. Det går att diskutera.
Ja, men gör det då!
Och en sak till. Notera att Miljö- och Hälsoskyddsnämnden riktlinjer handlar om att någon vill bygga ett enskilt avlopp! Och det vill inte Magnus. Hans hus ska kopplas in på det kommunala VA-nätet. Byggstoppsparagrafen gäller inte i Magnus Larssons fall!
Magnus Larsson väntar just nu på ett avslag på sin ansökan om förhandsbesked. Döm då av hans förvåning när Byggnadsnämndens ordförande Peter Göthblad (FP) ringde upp Magnus Larsson i veckan – och bad honom om att dra tillbaka sin ansökan. Igen.
Om Magnus Larsson drar tillbaka sin ansökan så ska Göthblad se till att en detaljplan upprättas över området.
Ytterligare ett argument alltså. Det tredje i ordningen. Allt för att Magnus Larsson inte ska komma igång med sitt byggande. (Det här med detaljplan nämndes faktiskt, närmast i förbigående och nästan som ett ”hot”, redan vid ”strandskyddsbeslutet” den 19 juni 2012.)
Och hur lång tid tar en detaljplan?
Och varför skulle inte en sådan detaljplan kunna göras efter att Magnus Larsson har fått sina tomter styckade och sina hus uppförda?
Det är svårt att förstå varför Byggnadsnämnden gör allt för att försvåra för Magnus Larsson, varför allt görs för att försena för Magnus Larsson, varför allt görs för att förhindra för Magnus Larsson…
Argument efter argument…
Och antagligen har Byggnadsnämnden och -förvaltningen ytterligare ett ”ess i rockärmen” för att försöka få stopp på Magnus Larssons planer. Att begära att Magnus Larsson gör en geoteknisk undersökning à X antal tiotusen kronor…
Det finns många möjligheter att fördröja och sabotera för en framåt företagare och entreprenör…
Förresten… När vi ändå pratar geotekniska undersökningar… För fullständighetens skull.
Det har faktiskt utförts två geotekniska undersökningar på Lövås. På hus framför Magnus Larssons tilltänkta byggen. På hus vid stranden alltså. Där ansågs marken vara stabil och väl byggbar. Magnus Larsson har dessutom grävt några provgropar på sina tomter. Och det visade sig att marken innehöll hårt packad sand, grus och sten…
Hur som helst. Här är vi nu. Dagen som idag är.
Tiden går. Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen kommer på allt fler skäl till att försena och förhindra att husbyggena kommer igång. Och snart har det väl gått 2 år sedan Magnus Larssons strandskyddsdispens… Och en strandskyddsdispens gäller bara i 2 år… Och vips – då får Magnus Larsson söka igen… Och plötsligt är Magnus Larsson på ruta noll…
Och till vilken nytta? Jag menar, vinner kommunen mot Magnus Larsson så vinner den inget. De vinner bara 0 (=noll) utveckling.
”Nollvisionen” uppfylls…
Det här var alltså berättelsen om entreprenören, företagaren och ”husbyggaren” Bo Håkan Magnus Larsson i Sikhall. Och berättelsen är alltså inte slut än. Den pågår fortfarande.
Hur ska det gå? Hur ska det sluta?
Jag tror att det finns stora chanser att Byggnadsnämnden ”vinner” över Magnus Larsson. Och att hans planer på att bygga bostäder går i stöpet. Det betyder i så fall att kommunen har lyckats stoppa ytterligare en entreprenör och företagare från att utveckla och bygga i Vänersborg. Och precis som så många andra företagare, så tar kanske Magnus Larsson sitt pick och pack och beger sig till någon annan, mer positiv kommun.
Och så odlar han helt enkelt skog på sina tomter i Vänersborg…
Så här får det naturligtvis inte gå till. Någon måste slå näven i bordet och säga till Byggnadsnämnden att underlätta för vänersborgare, både de som vill göra enklare ändringar och justeringar på sina bostäder, de som vill bygga verandor, uteplatser, förråd och garage, de som vill bygga nytt och de som vill bygga åt andra.
Det tycks som om Byggnadsnämnden har en nollvision om utveckling och bostadsbyggande. Utom på ett ställe i hela kommunen – skogen vid Kindblomsvägen…
Till sist. Som jag började.
Alla i Vänersborg tycks vara överens om att Vänersborg ska präglas av öppenhet och förtroendefull dialog mellan politiker och tjänstemän och vänersborgarna. Alla är också överens om att Vänersborg behöver fler företagare och att det ska byggas fler bostäder i kommunen.
Det tycker alla. Även politiker och alla tjänstemän.
I Vänersborg kan det vara stor skillnad mellan teori och praktik, mellan ord och handling, mellan papper och verklighet.
Och så får det inte vara.
.
Detta var del 3 och den avslutande delen (för denna gång) i historien om Magnus Larsson. De två tidigare delarna hittar du här:
Magnus Larsson och Byggnadsnämnden (1/2)
Bo Håkan Magnus Larsson i Sikhall äger en bit skogsmark i Rörvik – Lövås 1:24.
Som den driftige entreprenör Magnus Larsson är och på grund av den känsla han har för bygden, han bor i området, så vill han stycka av 3 tomter på sin mark och bygga hus på tomterna.
Marken det är fråga om, Lövås 1:24 i Rörvik, ligger bara några stenkast från Vänern och också några stenkast från den i södra Dalsland så berömda SMU-gården.
Så här ser kartan över Rörvik ut.
Magnus Larssons tomt, som han vill stycka av, är markerad på kartan (Lövås 1:24 – se pil). Längst ner på kartan har vi Vänern. Alla fyrkanter är hus. Husen ligger tätt längs hela strandremsan, endast vid de tre pilarna till höger kommer allmänheten ner till stranden. I praktiken faktiskt endast på ett ställe, vid pilen allra längst till höger.
Magnus Larsson vill alltså stycka av sin tomt och bygga tre hus. Han erbjuder sig dessutom att anlägga två parkeringsplatser för allmänheten. Dessa är också utsatta på kartan. Idag är det mycket svårt eller nästan omöjligt för allmänheten att parkera i området.
Det framgår tydligt av kartan att det ligger flera hus mellan Magnus Larssons mark och stranden. Det går också en mindre väg mellan marken och de andra husen och stranden.
Magnus Larsson sökte strandskyddsdispens den 31 januari 2012. Med tanke på hur det ser ut i området, så kunde man kanske tro att det mest var en formalitet. Kommunen vill ju dessutom att det ska byggas fler bostäder i kommunen. I hela kommunen.
Men i Vänersborg är det skillnad mellan teori och praktik, mellan ord och handling, mellan vision och verklighet.
Miljö- och Hälsoskyddsnämnden yttrade sig i ärendet den 2 april 2012. I protokollet står det bland annat:
”De befintliga fritidsfastigheter som ligger på östra sidan om vägen ner till stranden bedöms idag inte ha någon avhållande effekt för besökare till Vänerstranden så länge skogsområdet förblir oexploaterat. Vägen förbi husen leder fram till en öppning i strandvallen ner mot Vänern där allmänheten kan komma ner till sandstranden. En byggnation av tre hus på den aktuella platsen bedöms ge en avhållande effekt vilket därmed motverkar tillgängligheten till stranden och därmed strandskyddets syften. För att bibehålla tillgängligheten till stranden anser nämnden att skäl till att bevilja dispens saknas.”
Titta på kartan igen. Jämför med vad Miljö- och Hälsoskyddsnämnden skriver. Håller ni med? Själv blir jag mycket fundersam. Hur skulle tre hus på det nuvarande skogsområdet få en ”avhållande effekt för besökare till Vänerstranden”? Jag kan inte se det.
Istället ser jag det som så, att Magnus Larssons planer tvärtom skulle underlätta ”tillgängligheten till stranden”. För som det är nu, så kan allmänheten knappt komma till stranden. För var ska de parkera? I förslaget vill Magnus Larsson anlägga två parkeringsplatser.
Men Miljö- och Hälsoskyddsnämnden hade alltså en annan åsikt.
Magnus Larssons ansökan, tillsammans med yttrandet från Miljö- och Hälsoskyddsnämnden, gick vidare till Byggnadsnämnden. Byggnadsnämnden behandlade ärendet den 19 juni 2012.
När Magnus Larssons ärende behandlades i Byggnadsnämnden blev det tydligen en hel del oenighet, diskussioner och ajourneringar. Alla var inte överens med det förslag till beslut som Byggnadsförvaltningen föreslagit utifrån Miljö- och Hälsoskyddsnämndens yttrande. Ärendet avslutades till slut med en votering. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade enligt tjänstemännens och Miljö- och Hälsoskyddsnämndens förslag, dvs avslag på Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens. Representanterna från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna ville ge Magnus Larsson dispens. De reserverade sig också mot beslutet.
Byggnadsnämndens beslut betydde alltså att Magnus Larsson inte fick någon strandskyddsdispens. Han skulle alltså inte kunna stycka tomten och bebygga den. Nämnden såg inga som helst möjligheter att gå Magnus Larsson till mötes på något sätt. Det var inte frågan om att hitta lösningar eller att kompromissa. Det var ett nej. ”Här ska inget byggas!” Typ.
Magnus Larsson tyckte ändå att han hade rätt och Byggnadsnämnden fel. Vilket kanske inte är helt svårt att förstå.
Magnus Larsson överklagade följaktligen Byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. Magnus Larsson vet ju hur man gör. Han fick stor erfarenhet av det i sina tidigare kontakter med Byggnadsnämnden när det gällde Sikhall 1:6…
Den 30 maj 2013 kommer beslutet/domen från Länsstyrelsen…
Och håll i er nu.
Länsstyrelsen upphäver Byggnadsnämndens beslut!
Magnus Larsson fick återigen rätt mot Vänersborgs kommun. För vilken gång i ordningen kommer väl Magnus Larsson knappast ihåg själv…
När jag som amatör betraktar kartan ovan, så måste jag säga att det var ett helt riktigt beslut. Visst räcker det med att titta på kartan? Det tyckte i varje fall Länsstyrelsen…
”Länsstyrelsen anser att ett platsbesök inte är nödvändigt för att kunna avgöra ärendet.”
Så skrev Länsstyrelsen i sitt beslut.
I sitt beslut skriver Länsstyrelsen vidare lite om riksintresse, biologiska värden etc, vilket det inte finns på platsen ifråga, och så sammanfattas Länsstyrelsens utlåtande kort och gott:
”Länsstyrelsen anser att husen som är belägna mellan den aktuella platsen och vattnet avskärmar mot vattnet. Även om fastigheten bebyggs anser Länsstyrelsen att det dessutom fortfarande kommer att finnas möjlighet för allmänheten att passera.”
Därmed upphävde Länsstyrelsen Byggnadsnämndens beslut. Och som brukligt återförvisades ärendet till Byggnadsnämnden för meddelande av strandskyddsdispens.
Den 20 augusti 2013 var ärendet åter uppe i Byggnadsnämnden. Denna gång hade Byggnadsnämnden inget val, den var tvungen att göra som Länsstyrelsen sa. Magnus Larsson fick strandskyddsdispens.
Byggnadsnämnden skriver som skäl för beslutet:
- ”Dispensen motverkar inte strandskyddets syften att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet.
- Särskilt skäl till grund för dispensen är att området genom bebyggelse är väl avskilt från området närmast strandlinjen (7 kap 18c § pkt 2 miljöbalken).
- Fri passage längs stranden kan säkerställas.
- Området ingår i riksintresse enligt 4 kap 1 – 2 §§ miljöbalken s k Geografiskt läge Vänern med öar och strandområden. En dispens för tre bostadshus och två allmänna parkeringsplatser bedöms inte skada riksintresset.
- En dispens påverkas inte direkt av rekommendationer i gällande Fördjupad översiktsplan för Dalslandskusten.”
En total och villkorslös reträtt. Under piskan från Länsstyrelsen då förstås…
Magnus Larsson ansökte alltså om strandskyddsdispens den 31 januari 2012. Omkring 19 månader senare får han den beviljad. Ett solklart ärende tar 19 månader! 19 månader utan att något händer. Jag tror att många företagare och entreprenörer skakar sina huvuden åt situationen. De förstår vad 19 månader betyder för en företagare…
Men trots allt… Efter 19 månader, så kanske man ändå kan säga: Slutet gott, allting gott?
Nä, det kan man inte. Det är inte slut än.
.
Detta var del 2 i historien om Magnus Larsson. Den första delen hittar du här:
Vision och verklighet. Och Magnus Larsson.
Det var visionskväll i Sessionssalen på Kommunhuset den 23 oktober. Politiker och allmänhet skulle tillsammans diskutera utformningen av en ny vision för Vänersborg. Och det gjorde vi.
På onsdagens fullmäktige fick sedan vi politiker det förslag till vision och inriktningsmål, som är en sammanställning och ett resultat av alla visionskvällar, dialoger, diskussioner och inskickade förslag.
I förslaget står det bland annat att kommunens inriktningsmål ska vara:
- ”Fler ska vara nöjda med kommunens service och hur behov och förväntningar tillgodoses.
- Fler anser att kommunen har en öppen dialog med invånare, företag och föreningar.
- Kommunens attraktionskraft ska öka inom näringsliv …
- Fler attraktiva boenden i hela kommunen.
- Det ska vara lättare och smidigare för företag att etablera sig och verka i kommunen.”
Alla i Vänersborg tycks vara överens om att Vänersborg ska präglas av öppenhet och förtroendefull dialog mellan politiker och tjänstemän och vänersborgarna. Alla är också överens om att Vänersborg behöver fler företagare och att det ska byggas fler bostäder i kommunen.
Det tycker alla. Även politiker och tjänstemän.
Alla. Alltid.
I Vänersborg kan det dock vara stor skillnad mellan teori och praktik, mellan ord och handling, mellan papper och verklighet.
I den senaste medborgarundersökningen, hösten 2011, visade det sig nämligen att vänersborgarna var mycket besvikna på de styrande. (Läs mer här: ”Medborgarundersökning i Vänersborg”.)
TTELA kommenterade undersökningen:
”Vänersborgarna upplever inte att man har något större inflytande i kommunen. Inom områdena kontakt, information, påverkan och förtroende får man lägre betyg än snittet för de deltagande kommunerna och hamnar i botten på mätningen.”
Den här undersökningen och de här åsikterna hos vänersborgarna är en stor anledning till att kommunen har bestämt att nu ska det bli ändring, och bättring. Chefer och anställda har skickats på charmkurser, vikten av öppenhet i kontakter mellan kommunen och vänersborgarna har stötts och blötts.
Och det har arbetats intensivt med visioner och inriktningsmål.
Men fortfarande nås, både jag och många andra politiker, av allmänhetens missnöje över hur de hanteras och bemöts i kommunen. I fokus står ofta Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen.
På det nyligen hållna visionsmötet till exempel, framfördes kritik mot hur byggfrågor hanteras i kommunen. Det var i stort sett det första som de två inbjudna gästerna lyfte. Det verkar som om många, som söker bygglov av olika slag, också kan vittna om tråkiga erfarenheter av Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen. Det tycks faktiskt vara ett allmänt problem.
Jag tänkte berätta en historia om en person som har haft åtskilliga kontakter och som har ”tampats” åtskilliga gånger, och år inte minst, med ”byggnadsmyndigheterna” i Vänersborgs kommun. Historien kanske också visar hur det kan gå, om man inte håller med, utan har andra åsikter än Vänersborgs kommun.
Historien är en slags fallstudie. Och samtidigt en avskräckande, men sann, historia. Jag berättar den för att den tyvärr känns representativ, om än i något större omfattning än ”normalt”.
Historien handlar om entreprenören, företagaren och ”husbyggaren” Bo Håkan Magnus Larsson i Sikhall.
Historien började för ungefär 8 år sedan. Det var när Sikhall 1:6 bjöds ut till försäljning. (Jag har tidigare berättat hela historien, i varje fall en stor del av den, i bloggen ”Sikhall 1:6”.)
Det fanns flera intressenter till fastigheten i Sikhall. Bland annat en ledande centerpartistisk politiker, den inte helt okände Bosse Carlsson. Carlsson var 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen vid den här tiden.
Det blev som det brukar i sådana här sammanhang, den som lägger det högsta budet får köpa fastigheten. Ingen konstigt med det. Och det högsta budet lade Magnus Larsson. Magnus Larsson blev således ägare till fastigheten.
Och redan där kunde historien ha slutat. Men det var istället här den började…
Nu började svårigheterna för Magnus Larsson. Han fick nej av kommunen till allt han gjorde och ville göra med huset. Det gick till och med så långt att kommunstyrelsens ordförande, och vän till Bosse Carlsson, socialdemokraten Lars Göran Ljunggren (S), föreslog att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt! Förköpsrätt? Till en ”vanlig” fastighet på Sikhall?
Av någon anledning, så var Magnus Larssons köp av Sikhall 1:6 inte särskilt populärt i kommunhuset. Byggnadsnämnden och Byggnadsförvaltningen gjorde allt för att livet skulle bli så surt som möjligt för Magnus Larsson. Och åren gick…
Efter över 7 års tvistande, efter 7 års kamp, med blod, svett och tårar (i varje fall svett, tid och pengar), så fick Magnus Larsson rätt. Inte av Vänersborgs kommun. Men mot. Det var Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen som dömde i Magnus Larssons favör. Alla klagomål, synpunkter, tillrättavisningar, kritik, förslag etc, som kommunen och Byggnadsnämnden hade framfört till Magnus Larsson underkändes av de rättsvårdande myndigheterna.
Magnus Larsson fick rätt på alla punkter. På alla punkter!
Efter nästan 8 år…
Slutet gott, allting gott. Eller…?
Så hade det kanske varit om inte Magnus Larsson hade varit den han är – driftig och full av idéer. Magnus Larsson är företagare och en typisk entreprenör. Han vill utveckla områdena bortåt Sikhall och vill att det ska byggas attraktiva bostäder, så att människor flyttar dit. Till hans egen hembygd. Om han sedan tjänar en slant, tja, och…? Det hör väl till företagsamheten?
Att sedan de idéer Magnus Larsson har, också råkar stämma väl överens med förslagen till ny vision för Vänersborgs kommun, är väl närmast att betrakta som ett fantastiskt sammanträffande. Och det borde ju bana vägen för ett bra samarbete mellan Magnus Larsson och kommunen…
Slutet gott, allting gott?
Så har det inte blivit.
Det talas om nollvisioner i trafiken, det pratas om nollvisioner inom den drogförebyggande verksamheten, det talas om nollvisioner lite överallt. I Vänersborg tycks det ibland som att det råder en nollvision när det handlar om utveckling och bostadsbyggande…
Trots visioner och alla fina ord.
Imorgon ska jag berätta om Magnus Larssons (fortsatta) förehavanden med Miljö- och Hälsoskyddsnämnden och Byggnadsnämnden.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer