Arkiv

Archive for the ‘Samhällsbyggnadsnämnden’ Category

Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)

27 september, 2023 Lämna en kommentar

År 2005 förvärvade Magnus Larsson stora delar av Sikhall. Det var en dröm som Larsson hade närt i många år och som nu gick i uppfyllelse. Han hade nämligen stora planer och visioner för Sikhallsviken. Han fick dock aldrig chansen att förverkliga dem…

År 2007 förköpte/exproprierade Vänersborgs kommun stora delar av Larssons fastighet och omöjliggjorde att drömmarna kunde infrias. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Det har inte hänt särskilt mycket i Sikhall under kommunens ägarskap. Många säger att det tvärtom på flera sätt har blivit sämre. Magnus Larsson och några fastighetsägare tröttnade på bristen på ”kommunala initiativ” och den allmänna stagnationen. De försökte hela tiden få igång en utveckling, men de motarbetades av kommunen. Fastighetsägarna fick emellertid byggnadsnämnden att 2015 besluta om att upprätta en detaljplan. De fick själva stå för den största delen av kostnaden… (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”).

Detaljplanen drog ut på tiden, förhalades säger många. Fastighetsägarna hävdade från början att det krävdes fastighetsrättsliga lösningar innan detaljplanen kunde bli verklighet och visionerna för Sikhall kunde ta form. Kommunens förköp/expropriation av delar av fastigheterna i Sikhall låg nämligen som en blöt filt över området. Kommunen hade styckat av fastigheterna på ett sätt som omöjliggjorde utveckling. Tjänstepersonerna ville inte heller gå fastighetsägarna till mötes. De hänvisade till kommunens syfte med förköpet/expropriationen 2007. Detaljplanen är efter drygt 8 år fortfarande inte klar.

I år, 2023, blev ärendet Sikhall äntligen en politisk fråga. Sikhall behandlades i kommunstyrelsen den 3 maj. (Se “KS: Irriterat mellan S och M”.) Den 17 maj 2023 var ärendet uppe för ett inriktningsbeslut i kommunfullmäktige. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.) Ur protokollet från fullmäktiges sammanträde:

“Kommunfullmäktige beslutar att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna i samband med detaljplan för Sikhallsviken, utifrån samhällsbyggnadsförvaltningens redogörelse 2023-02-20, ska utgå från nedan beslutsalternativ 2 med följande beslutstillägg för hamnen;
Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten.”

Beslutsalternativ 2 var Magnus Larssons och fastighetsägarnas förslag. Det var det alternativ som den samlade oppositionen argumenterade och röstade för. Det kan väl också noteras att de styrande partierna vid tidpunkten för fullmäktiges behandling tycktes ha “gett upp”. De yrkade inte på förvaltningens förslag, alternativ 1. Men kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) yrkade däremot på följande tillägg till beslutet:

”Markförsäljning kan ske under förutsättning att detaljplanen ska vara antagen och ha vunnit laga kraft.”

Kommunen har arbetat med detaljplanen i över 8 år, så det var inget bra förslag. Vem vet, kanske skulle kommunens arbete med detaljplanen ta 8 år till… Fullmäktige avslog Augustssons tilläggsyrkande.

I och med kommunfullmäktiges beslut fick samhällsbyggnadsförvaltningen, som är den förvaltning som handhar och sköter fastighetsrättsliga frågor, veta vad som gäller. Det var inte några gamla beslut från 2005-2007 som skulle upprätthållas, utan beslutet den 17 maj 2023 som skulle verkställas….

Och sagt och gjort. Kommunen började arbeta med att verkställa fullmäktiges beslut. Den 18 augusti fick Magnus Larsson ett brev från kommunen:

“Under sommaren har förvaltningen arbetat med att ta fram avtalet för fastighetsreglering enligt kommunfullmäktiges beslut. Avtalet ska gå igenom några redaktionella ändringar samt kompletteras med uppgifter kring befintliga rättigheter i de områden som överförs. När dessa kompletteringar och ändringar är klara kommer utkastet skickas till dig Magnus för påsyn.”

Kommunen bokade samtidigt tid för ett besök hos Larsson på Sikhall. Kommunen skulle ta med sig en värderare som skulle värdera markerna på de olika inblandade fastigheterna.

Och besöket blev av den 22 augusti. En tjänsteperson från kommunen, värderaren, Magnus Larsson och en fastighetsägare till träffades och gick igenom fastigheterna.

I fredags fick Magnus Larsson ett förslag till:

“ÖVERENSKOMMELSE OM FASTIGHETSREGLERING i Sikhall”

I mailet bifogades förutom ett avtalsutkast på fastighetsregleringarna samt kartbilaga som hör till avtalet också en värdering samt de servitutsavtal som behöver upprättas.

Avtalsutkastet på fastighetsregleringarna är det viktigaste dokumentet. På kartan nedan ser man förslaget för fastighetsrättslig lösning i Sikhalls hamnområde.

Området markerat med gul skraffering är ett stort område (92.900 kvm), men består mestadels av vatten. Området är en del av kommunens fastighet, Sikhall 1:4. Förslaget innebär att det ska förvärvas av Magnus Larsson och i fortsättningen tillhöra hans fastighet, Sikhall 1:6.

Det här tänkte jag beskriva mer i detalj i nästa blogg. I denna blogg tänker jag kort redogöra för de två servitutsavtalen som tillhör förslaget till överenskommelse. Det ena är särskilt viktig skulle man kunna säga, eftersom det involverar ytterligare en fastighetsägare, nämligen Vänersborgs Segelsällskap (VSS). VSS äger fastigheten Sikhall 1:22. Kommunfullmäktige fattade också ett särskilt beslut om just ett servitut för Segelsällskapet:

“Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten.”

Vänersborgs kommun, ägare av Sikhall 1:4, ska skriva ett servitut med VSS, Sikhall 1:22. Servitutet innebär att Segelsällskapet ska få använda området med grön skraffering på kartan ovan för att bygga ut sin brygga. Området med blå skraffering ska vara öppet vatten.

Som man kan se på kartan ovan, från avtalsutkastet, är hela de skrafferade områdena tänkta att övergå i Magnus Larssons ägo, Sikhall 1:6. Jag är lite osäker på varför kommunen ska ingå servitutavtalet med VSS. Varför ska inte avtalet skrivas mellan Larsson och VSS? Å andra sidan gäller servitutet som kommunen skriver med VSS också när Larsson förvärvar denna del av kommunens fastighet. Servitut är knutna till fastigheter, inte personer.

En annan fråga är utformningen av den brygga som VSS ska få anlägga. (Fotot ovan visar den brygga VSS har idag på sin fastighet.) Det har framkommit tidigare, för ett antal år sedan, att en brygga riskerar att viken innanför kan slamma igen. Inne i viken finns det redan nu bryggor och båtplatser (se foto till vänster), och Magnus Larsson vill använda och utveckla detta område också. (Viken tillhör Sikhall 1:6.) Det är möjligt att det krävs speciella bryggor i det gröna området som inte riskerar att viken innanför slammar igen. (Ingen brygga ska få anläggas i det blå området.) Det här kanske måste utredas och avtalas innan fastighetsregleringen och servituten bestäms.

Det andra servitutet gäller det lila (violetta) skrafferade området på kartan. Detta servitut ska skrivas mellan Magnus Larsson (Sikhall 1:6) och Vänersborgs kommun (Sikhall 1:4). Det lila området ska kunna nyttjas av kommunen och dess invånare för tillgång till öppet vatten. Och det är inget att säga om, det finns en båtramp och en iläggningsplats på Sikhall 1:4 som allmänheten har tillgång till. Det är självklart att de ska kunna sjösätta en båt där och sedan åka ut på sjön. Jag förstår egentligen inte att det ens ska behövas ett servitut. Trodde att strandskydd och allemansrätt gällde…

Jag noterar att det inte ska skrivas något servitut på stenpiren i överenskommelsen. Nu tillhör stenpiren Vänersborgs kommun, dvs fastigheten Sikhall 1:4. Magnus Larsson, dvs Sikhall 1:6, har servitut, dvs fri åtkomst till piren. Efter fastighetsregleringen ska stenpiren övergå till Larsson och Sikhall 1:6. Men inget servitut? Visst torde väl stenpiren ingå i strandskyddet och allmänhetens fria tillgång, men det gäller väl det öppna vattnet också?

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (2)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:fastigheter, Magnus Larsson, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

VA: Kommunens bevisbörda

23 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Det har blivit många bloggar om VA i år, och även tidigare år. I sommar har jag bland annat skrivit fyra bloggar om Kohagens kamp mot kommunen ute på Gardesanna (se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”). Och det blev lika många bloggar om James Buccis och den samlade oppositionens kamp, i kommunhuset, för att få kommunen att följa lagen och sluta med att tvångsansluta kommuninvånare. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.)

VA-problematiken har uppmärksammats även i lokalpressen. TTELA skrev i april om hur Astrid och andra fastighetsägare i Gardesanna tvingades att ansluta sig till det kommunala VA-nätet. (Se “Är detta Vänersborgs kommun?”.)

Kommunens uppfattning är att alla i ett verksamhetsområde ska anslutas – vare sig de vill eller inte, vare sig de behöver eller inte. Kommunen anser att alla enskilda avloppslösningar är sämre än kommunens, utom möjligtvis Solvarms avloppsanläggning i naturhuset i Sikhall. (Se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.) Och inte nog med det, de enskilda lösningarna kan inte godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Kommunens uppfattning framgår tydligt när TTELA skrev (se “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”):

“På miljö och hälsa på kommunen vet man egentligen inget om den aktuella statusen på Astrids VA-anläggning.”

Kommunen vet inget om Astrids enskilda VA-anläggning, men kommunen tar för givet att den är undermålig och inte lever upp till Miljöbalkens krav.

Kommunen förutsätter nämligen att alla enskilda VA-anläggningar i ett av kommunfullmäktige beslutat verksamhetsområde är en “olägenhet för människors hälsa och miljön”. (Miljöbalken 9 kap. 7 § 1 st.) Eller som det uttrycks i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV 6 §) – inte kan “godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Och finns det någon annan uppfattning så är det upp till den enskilde fastighetsägaren att bevisa att den enskilda VA-anläggningen uppfyller Miljöbalkens eller LAV:s krav. Eller är ”lika bra” eller ”bättre” än kommunens, vilket många kommuner felaktigt hävdar. Det här är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte helt enkelt att bevisa för en enskild fastighetsägare. Det kan bli både svårt, kostsamt och ta lång tid. Och kommunen kanske inte accepterar resultatet ändå.

Det har två fastighetsägare i Vedum, Vara kommun, erfarit. Deras VA-anläggning har varit uppe för beslut i Vara kommun, Länsstyrelsen och även Mark- och miljödomstolen. (Alla faktauppgifter i det följande är tagna från ett beslut i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg den 13 maj 2022. Beslutet kan laddas ner här.)

Bakgrunden är att Vara kommun i februari 2014 skickade ut ett informationsbrev till de två fastighetsägarna om att avloppsanläggningen behövde åtgärdas och att ett föreläggande skulle skickas om de inte gjorde det.

Det framgår inte av underlaget om fastigheten ingick i ett verksamhetsområde eller inte, men i och med att det inte nämns någonstans så är det sannolikt att fastigheten inte gjorde det, inte ingick i ett verksamhetsområde alltså. Då är det inte Vattentjänstlagen (LAV) som är tillämplig utan det är helt och hållet Miljöbalken som är aktuell.

Vara kommun hade gjort en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen hade, vilket Länsstyrelsen skrev i ett yttrande:

“som grund för sitt beslut gjort en generell bedömning utifrån hur avloppsanordningen är utformad enligt tidigare beviljat tillstånd från 1983.”

Det handlar alltså om en gammal anläggning och Vara kommuns bedömning grundade sig, skrev Länsstyrelsen vidare, framför allt på avloppsanordningens:

“konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”

Miljö och hälsa i Vänersborg resonerade på samma sätt när den gjorde sin skrivbordstillsyn av VA-anläggningarna på Vänersnäs. (Se “KS: VA Vänersnäs”.)

De två fastighetsägarna i Vara kommun protesterade. De menade att provtagningar hade genomförts vid VA-anläggningen vid ett flertal tillfällen och att anläggningens rening var tillräcklig. De menade också att Miljöbalken är teknikneutral och de hänvisade även till 12 § i “Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” (se här). Där står det beskrivet att det räcker med slamavskiljare eller annan typ av anordning, om man kan bevisa att reningen är tillräcklig.

Ärendet gick fram och tillbaka. Den 10 december 2020 beslutade Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun (genom delegationsbeslut) att förbjuda de två fastighetsägarna vid vite om 50.000 kronor vardera att släppa ut avloppsvatten från fastigheten. Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den 13 maj 2022 upphävde Länsstyrelsen kommunens beslut.

Länsstyrelsen konstaterade att det enligt Miljöbalken är verksamhetsutövaren, dvs fastighetsägaren, som har bevisbördan för att visa att verksamheten som bedrivs inte strider mot lagstiftningen. Men…

“Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagning analyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.”

Länsstyrelsen bedömde att här hade Vara kommun passerat gränsen för den enskilde fastighetsägarens ansvar och förpliktelser. I Miljöbalken finns en rimlighetsavvägning (Miljöbalken 2 kap 7 §) vilken innebär att kommunen inte kan kräva vad som helst av den enskilde. Kommunen ska dessutom ta särskild hänsyn till:

“nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Det var upp till kommunen att bevisa att den enskilda avloppsanläggningen inte kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det dög inte med en “skrivbordstillsyn”.

Miljö- och byggnadsnämnden i Vara yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva Länsstyrelsens beslut.

Den 8 augusti 2022 kom Mark- och miljödomstolens beslut:

“Mark- och miljödomstolen avvisar Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommuns överklagande.”

Mark- och miljödomstolen gjorde egentligen ingen bedömning i sak. Domstolen menade att Länsstyrelsen hade återförvisat ärendet till Vara kommun därför att det inte gick att bedöma om avloppsanläggningen följde miljöbalkens regler eller inte. Enligt Mark- och miljödomstolen:

“innehåller inte länsstyrelsens beslut sådana uttalanden att beslutet ska få överklagas. Nämndens överklagande bör därför avvisas.”

Jag vet inte, men antagligen hade Mark- och miljödomstolen beslutat annorlunda om den hade hållit med Vara kommun i sak, dvs att VA-anläggningen var undermålig. Eller om Mark- och miljödomstolen inte hade instämt i Länsstyrelsens bedömning att “den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall”.

Länsstyrelsens beslut stod fast. Och det var ett riktigt beslut. Den 15 april 2021 hade nämligen Mark- och miljööverdomstolen slagit fast i ett prejudicerande beslut (M 4447-20):

“…så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolen är mycket tydlig med att det inte duger med en generell bedömning, en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och varje enskild avloppsanläggning – om fastighetsägaren har uppfyllt sin del av lagen, t ex tagit prover vid flera tillfällen.

Myndigheternas bedömning har uppenbarligen ändrats. Tidigare domar från “gamla tider” har lagt hela bevisbördan på den enskilde, nu har det satts en gräns för vad som kan krävas av en fastighetsägare. På det sättet har rättstillämpningen närmat sig vad Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till tidigare när det gäller enskilda VA-anläggningar som ligger inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde, dvs där Lagen om allmänna vattentjänster är tillämplig (LAV). Där har domstolen betonat kommunernas ansvar.

Den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen, också i en prejudicerande dom:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Den här bloggen är lätt att sammanfatta.

Det är kommunerna som måste bevisa att varje enskild VA-anläggning inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön innan förelägganden skickas ut eller krav ställs på anslutning till det kommunala VA-nätet. Det betyder att Vänersborgs kommun måste avsätta pengar till och utföra denna verksamhet innan kommunen fortsätter sin nuvarande linje med tvångsanslutningar mm.

Just saying…

Kategorier:Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Miljö o Hälsa, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)

3 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.

Det är uppenbart att juristen från SKR inte var helt uppdaterad på Vattentjänstlagens (LAV) område. Det visade punkt 6 i juristens bedömning. (Juristen använde inte punktform, det gjorde däremot förvaltningen i sin föredragning inför nämnden – se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.)

Juristen skrev, och jag citerar hela avsnittet:

“Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt. Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”

Jurister på SKR har många frågor att reda ut och svara på. Det är nog inte lätt att hänga med i alla turer på alla olika juridiska områden. Det är i varje fall uppenbart att juristen har missat de senaste årens prejudicerande rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen.

James Bucci (V) hade anfört ett av de viktigaste rättsfallen i sitt initiativärende, men juristen fick å andra sidan inte med hela skrivelsen från Bucci – bara nämndens beslut, dvs de tre yrkandena. (Se “VA: Fattar politikerna i SBN olagliga beslut? (1/4)”.) Därför visste juristen inte hur Bucci resonerade. (Kanske hade juristen kommit till andra slutsatser om han hade fått Buccis skrivelse…?)

För läsare av denna blogg är Mark- och miljööverdomstolens prejudicerande beslut den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, välbekant. Jag har skrivit om domen tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Det är en prejudicerande dom som avkunnades av Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020.

I domen skriver domstolen:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Det finns många paragrafer i Vattentjänstlagen och hur de hänger ihop och ska tolkas kan ibland vara svårt att greppa. Men i sin dom ger Mark- och miljööverdomstolen en tydlig vägledning. Domstolens tolkning, som alltså är prejudicerande, motsäger tydligt SKR-juristens påstående att kommunfullmäktiges beslut om en utbyggnad av den allmänna VA-anläggningen och inrättandet av ett verksamhetsområde redan har avgjort frågan om vilka som ska anslutas. Och när juristen skriver att “det skulle strida mot syftet med LAV”, dvs Vattentjänstlagen, blir det nästan lite pinsamt.

LAV, dvs Lagen om allmänna vattentjänster, säger mycket tydligt i 9 §:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det är en mycket viktig tolkning som domstolen gör i domen, om nu inte LAV är tillräckligt tydlig… Tyvärr verkar inte alla kommuner ha noterat den, i varje fall har inte Vänersborgs kommun gjort det. Och alltså inte heller SKR:s jurist…

I samma dom slog Mark- och miljööverdomstolen också fast, och det var just detta som James Bucci betonade i sitt initiativärende:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Det duger med andra ord inte med en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och:

“kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Det slår Mark- och miljööverdomstolen fast i en dom från 15 april 2021. (Se M 4447-20.)

Även här har alltså juristen på SKR fel. Det är inte fastighetsägarna som behöver “visa att behov inte föreligger” – det är Vänersborgs kommun som ska visa att behov av allmän vattentjänst föreligger.

En gång till. Det är kommunen som ska bevisa att fastigheterna “har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Tjänstepersonerna känner till dom M 4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen. Det hänvisades ju direkt till den i James Buccis (V) initiativärende. Det finns också kommuninvånare som har hänvisat till domen i andra sammanhang… (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.)

Slutligen kan man konstatera att hade juristen haft rätt så hade det inneburit att mark- och miljödomstolarna runt om i landet, inklusive Mark- och miljööverdomstolen, inte ens hade prövat sådana här mål. De hade helt enkelt avfärdat alla överklaganden med hänvisning till just det som förbundsjuristen ville göra gällande.

På sammanträdet med nämnden sa förvaltningen, eller de styrande partierna, inget om den prejudicerande domen. Det är anmärkningsvärt. I synnerhet som förvaltningen var mycket väl medveten om den, precis som de naturligtvis kände till Vattentjänstlagen (LAV). Ändå låtsades de inte om den, och till och med argumenterade för motsatsen. Varför gjorde förvaltningen det? Har tjänstepersonerna en agenda om att alla fastigheter till varje pris ska anslutas till det kommunala VA-nätet, oavsett om de har behov eller ej – och oavsett rättsfall…?

James Bucci (V) fick själv argumentera för att det visst går att pröva behovet av en VA-anslutning efter att ett verksamhetsområde har beslutats i fullmäktige och att bevisbördan låg på kommunen.

Det blev en hel del diskussion i samhällsbyggnadsnämnden. Det blev också ajourneringar och diskussioner inom och mellan partier. De styrande partierna upprepade vad förvaltningen hade förmedlat i tal och skrift. Som vanligt.

Till sist var det dags för beslut.

Ur protokollet från den 15 juni:

“Samhällsbyggnadsnämnden avslår utskickat förslag till beslut med följande lydelse:

”Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 §74 och följa den lagstiftning som finns”.”

Nämnden avslog alltså förslaget från tjänstepersonerna, och ordförande Ann-Marie Jonasson (S), eller?, med röstsiffrorna 6-5. Beslutet från april upphävdes alltså inte. Yrkandena i Buccis initiativärende gällde.

Oppositionen stod fortsatt enad mot de styrande partierna. M+L+V+MBP+SD ansåg att aprilbeslutet var både bra och lagligt. De styrande politikerna, eller tjänstepersonerna, hade kunnat överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Då hade rätten laglighetsprövat beslutet. Nu har överklagandetiden gått ut. 

Det betyder att det verkligen är dags för samhällsbyggnadsförvaltningen att verkställa nämndens beslut från i april. Som James Bucci (V) sa till TTELA den 24 april (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”):

“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, SKR, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)

2 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.

Chefstjänstemän i samhällsbyggnadsförvaltningen var uppenbarligen mycket missnöjda med nämndens VA-beslut den 13 april. Beslutet accepterades helt enkelt inte. Därför bestämdes att förvaltningen skulle gå vidare och rådfråga SKR:s jurister. (SKR=Sveriges Kommuner och Regioner.) Det framgår av underlaget till samhällsbyggnadsnämndens ledamöter inför sammanträdet den 15 juni:

“Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.”

Det är oklart vem som gav “uppgiften”. Det bör vara samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) eller förvaltningschef Andreas Knutsson. I dessa sammanhang är för övrigt det korrekta begreppet “uppdrag” och uppdrag är alltid, så vitt jag vet, skriftliga… 

Förvaltningen genom en tjänsteperson, som inte var i chefsposition, skickade följande mail till SKR:

“Har fått uppdraget att utreda om politiska beslut kan stå över lagkrav i vattentjänstlagen.
Uppdraget innebär att Samhällsbyggnadsförvaltningen vill beställa en opartisk bedömning av ärendet. Bifogar politiskt beslut.
Är tacksam för snar återkoppling :)”

Det formella och officiella mailet är i sig intressant, inte bara för att det avslutas med en malplacerad smiley. Eller att det anmärkningsvärt nog saknas datum… Nä, det mest remarkabla är att slutsatsen så att säga slås fast innan beställningen av bedömningen görs. Kommunen är “tydlig” med vad den vill att SKR:s bedömning ska leda till, även om det är underförstått. Det är ju tämligen självklart att politiska beslut i Vänersborg inte står över lagen. Frågeställningen borde istället vara om beslutet den 13 april bryter mot lagen. Det kan för övrigt noteras att tjänstepersonen använder begreppet “uppdrag”…

Förvaltningen fick det svar den önskade och formulerade därefter ett förslag till beslut inför nämndens sammanträde den 15 juni. Beslutsförslaget innebar att aprilbeslutet skulle upphävas. Förvaltningen med stöd av juristens bedömning ansåg att beslutet om att bifalla de tre yrkandena i James Buccis (V) initiativärende var olagligt.

Underlaget till politikerna inför samhällsbyggnadsnämndens sammanträde innehöll inga förklaringar till varför nämnden skulle upphäva beslutet, men i kallelsen bifogades utlåtandet från SKR:s jurist.

VA-chefen sammanfattade bedömningen från juristen i en PP (=PowerPoint)-presentation som visades för nämnden:

  1. “Vattentjänstlagen (LAV) reglerar frågan om kommunens skyldighet att ordna vattentjänster”
  2. “Ny flexibel bedömning”
  3. “Rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna regleras av LAV samt av kommunfullmäktige, enligt 23 §LAV, beslutade allmänna bestämmelser för användande av den kommunala va-anläggningen (ABVA) samt taxa”
  4. “Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”
  5. “Med utgångspunkt i vattentjänstplan kommer ett beslut om verksamhetsområde att föregås av en utredning från kommunens sida avseende behovet att lösa va-frågan i ett större sammanhang. Bestämmer kommunen sedan ett verksamhetsområde, innebär det beslutet att kommunen tagit ställning till att va-frågan behöver lösas i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön.”
  6. “Efter ett beslut om verksamhetsområde går det inte att ha en ordning där enskilda fastighetsägare inte skulle anses omfattas därför att fastighetsägaren kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Den frågan är ju redan avgjord. Det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”
  7. “Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”

Jag har jämfört denna sammanfattning med juristens utlåtande. (Kan laddas ner som jpg här – sidan 1 och sidan 2.) Sammanfattningen från samhällsbyggnadsförvaltningen är i stort sett korrekt, men på vissa punkter är den kanske väl “kortfattad”. Den blir därmed till viss del tillrättalagd och får också en speciell “vinkling”.

Punkt 2 betyder att Lagen om allmänna vattentjänster förändrades något förra året och gav utrymme för kommunerna att göra en mer “flexibel bedömning”. Juristen från SKR skrev följande, som förvaltningen bara sammanfattade som “Ny flexibel bedömning”:

“Bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster har också blivit mer flexibel genom att kommunen vid behovsbedömningen ska ta särskild hänsyn till förutsättningarna att tillgodose behovet av vattentjänster genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Juristen lyfter i sin bedömning förhållandet att flexibiliteten innebär att behovet av vattentjänster faktiskt kan tillgodoses med en enskild VA-anläggning och inte nödvändigtvis av kommunen… Flexibiliteten i den uppdaterade vattentjänstlagen innebar med andra ord större möjligheter och rättigheter för fastighetsägarna att lösa avloppsfrågan på “egen hand”. Det framgick inte av PP-presentationen.

På punkt 6 har VA-chefen citerat direkt ur juristens svar. Men juristens svar fortsätter på följande sätt, vilket alltså inte framgår av förvaltningens presentation:

“Om fastighetsägarna inom området kan visa att anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön, har ju kommunens beslut om att inrätta ett verksamhetsområde varit felaktigt. Dessutom skulle fråga uppstå hur fastighetsägarna ska visa att behov inte föreligger, när kommunen innan beslut om verksamhetsområde gjort bedömningen att vattenförsörjning eller avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang.”

Jag tror att många fastighetsägare från t ex Vänersnäs reagerar på juristens skrivning i sin helhet på denna punkt 6. Det av förvaltningen utelämnade avsnittet visar att juristen faktiskt medger att ett verksamhetsområde kan ha inrättats på ett felaktigt sätt – trots att kommunfullmäktige har fattat beslutet. Juristens formulering i nästa punkt, punkt 7, bekräftar på sätt och vis denna slutsats, även om meningen inte finns med i förvaltningens PP-presentation. Det gör den inte trots att den följer direkt efter citatet i presentationen:

“Eftersom det är fråga om myndighetsutövning är det också av vikt att bedömningarna görs på ett korrekt sätt.”

Och om inte bedömningarna görs på ett korrekt sätt…? Det svarar inte juristen på. Jag tror inte heller att förvaltningen svarade på frågan på sammanträdet… Det borde också vara självklart för juristen att kommunfullmäktiges beslut självklart inte står över en lag. 

I sin helhet tycks juristen ändå ha den uppfattningen att kommunfullmäktiges beslut är felfria och oklanderliga. Juristen menar att frågan är avgjord om fullmäktige fattar ett beslut om ett verksamhetsområde. Beslutet i sig är ett bevis på att alla i verksamhetsområdet behöver kommunala vattentjänster. Jag undrar i vilken värld juristen lever…

Dessutom undrar juristen hur fastighetsägarna ska kunna visa att behov inte föreligger, när kommunen redan har gjort bedömningen. Som sagt, det var nog ett tag sedan juristen var ute “på fältet”. Han har uppenbarligen missat att Vänersborg liksom flera andra kommuner gör så kallade “skrivbordsbedömningar”… Och att Mark- och miljööverdomstolen underkänner och avvisar sådana. (Se nästa blogg.)

Vilken uppfattning fick samhällsbyggnadsnämnden? Hade förvaltningen med SKR-juristens bedömning bevisat att nämnden hade fattat ett olagligt beslut som nu skulle upphävas?

Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (4/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, SKR, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)

31 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.

Den 13 april biföll samhällsbyggnadsnämnden James Buccis (V) yrkanden. Yrkandena innebar sammanfattningsvis att kommunen skulle ta fram ett regelverk som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Det var exakt samma yrkanden som Lena Eckerbom Wendel (M) hade framfört i en motion till kommunfullmäktige.

När en nämnd fattar ett beslut är det tänkt att dess förvaltning ska verkställa beslutet. Och det var sannolikt nämndens tanke även i det här fallet… Beslutet utgjorde ju inte på något sätt något undantag från “vanliga” beslut… Men samhällsbyggnadsförvaltningen gick i andra tankar…

Och nu hände något unikt. Det har vad jag vet inte ens hänt i Vänersborg tidigare och frågan är om det har hänt i någon annan kommun…

Två månader senare, den 15 juni, var det dags för ett nytt sammanträde med samhällsbyggnadsnämnden. Oppositionens ledamöter trodde knappast sina ögon när de öppnade kallelsen. Ärende 2 på dagordningen hade rubriken “Upphävande av tidigare beslut”. Jag antar att de flesta ledamöter snabbt bläddrade fram till sidan 6 för att se vilket beslut som skulle upphävas. De kunde konstatera att det var ett beslut från sammanträdet i april. Beslutsförslaget hade följande lydelse:

“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att upphäva ett tidigare beslut taget i samhällsbyggnadsnämnden 2023-04-13 $74 och följa den lagstiftning som finns.”

“…beslutar att … följa den lagstiftning som finns”? Spänningen skruvades upp får man förmoda. Hade inte nämnden följt Sveriges lagar på sammanträdet i april?

I sammanfattningen av ärendet kunde ledamöter och ersättare läsa:

“Samhällsbyggnadsnämnden har beslutat att bifalla initiativärende SBN 2023.936 för vilket Kretslopp & Vatten har fått i uppgift att med juridisk extern kompetens granska beslutet.

Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden. Sådana beslut måste fattas av kommunfullmäktige och föras in i kommunens ABVA. (ABVA=Kommunala föreskrifter om användandet av den allmänna va-anläggningen; min anm.)

Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg i ABVA med det innehåll som anges i samhällsbyggnadsnämndens beslut då det skulle strida mot syftet med LAV och dessutom vara direkt motsägelsefullt.”

Wow! Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt sin egen förvaltning och “juridisk extern kompetens” fattat ett olagligt beslut.

Redan i detta läge började nog några i oppositionen att klia sig i huvudet. Buccis motion handlade ju om att ta fram ett regelverk. Hur det regelverket skulle se ut, vilka regler som skulle gälla, var inte bestämt. Hur kunde då extern juridisk kompetens hävda att beslutet inte var lagligt? Det regelverk som skulle tas fram skulle naturligtvis kunna föreslå regler som var olagliga. Men det var ju samhällsbyggnadsförvaltningen, tjänstepersonerna, som skulle utarbeta regelverket. De hade inte ens börjat arbetet och tjänstepersonerna tänkte väl inte föreslå några olagliga regler? I Buccis initiativärende stod det inte heller något om att regler skulle tas fram som bröt mot lagen…

Fast det kanske ändå inte var detta som var orsaken till förslaget om ett upphävande av beslutet. Nyckelmeningen i förvaltningens motivering var uppenbarligen:

“Samhällsbyggnadsnämnden har inte behörighet att fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Samhällsbyggnadsnämnden hade enligt förvaltningen tydligen överskridit sin behörighet, sina juridiska befogenheter enligt Kommunallagen. Nämnden hade alltså på ett olagligt sätt tagit över kommunfullmäktiges roll. 

Det är en mycket märklig syn på samhällsbyggnadsnämndens beslut den 13 april. Nämnden hade ju inte fattat något beslut om rättsförhållanden, den hade bara initierat ett arbete med att titta på ett regelverk. Det handlade om att samhällsbyggnadsförvaltningen skulle göra en utredning.

Det ingår i en nämnds rutiner och uppgifter att den initierar och beslutar i ärenden som ingår i nämndens kompetensområde. Det kan t ex vara att något ska utredas. Det sker i stort sett på varenda nämndsammanträde. Ibland handlar det om ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt. Då vet politikerna i nämnden att ärendet ska vidare och beslutas av kommunfullmäktige. Då nöjer sig nämnden med att fatta beslut om hur den anser att fullmäktige ska besluta.

Det här var inget som James Bucci (V) eller de andra partierna var omedvetna om. Samtliga ledamöter känner till vad som gäller. Och det verkar samhällsbyggnadsförvaltningen också inse när de i nästa stycke skrev:

“Kommunfullmäktige rekommenderas att inte fatta beslut om ändring/tillägg…”

Även tjänstepersonerna såg framför sig att ett regelverk skulle gå vidare till fullmäktige…

Det är ganska oklart vad förvaltningen menade med:

“…fatta beslut eller göra ställningstaganden som har med rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna att göra i va-rättsligt hänseenden.”

Det var en svårbegriplig formulering, både språkligt och innehållsmässigt, men som nu skulle förklaras i underlaget. Vad var det exakt i Buccis tre yrkanden som hade med “rättsförhållandet” att göra?

I den förra bloggen citerade jag de tre yrkandena. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.) Jag kan inte se att de på något sätt skulle påverka rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna.

I det första yrkandet står det att fastighetsägares valmöjligheter ska tydliggöras. Det innebär ju inga förändringar av någonting som gäller nu. Det ska bara bli lättare att förstå valmöjligheterna. Det andra yrkandet ska göra det möjligt att skjuta upp en anslutning. Det står inget i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) om att det skulle vara omöjligt att göra detta. Och enligt den så kallade legalitetsprincipen är allt tillåtet som inte är förbjudet.

Det finns i stort sett bara två paragrafer i LAV som har med tidsaspekten att göra vid anslutning till kommunalt VA, 17 § och 18 §. 17 § säger bland annat att det är ok att anslutningen för en fastighet försenas om kommunen måste följa en utbyggnadsplan för VA-arbetena. I 18 § står det:

“… är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till va-anläggningen
   1. innan fastighetsägaren har betalat den anläggningsavgift…”

Om fastigheten har en godtagbar enskild VA-anläggning – så varför ska kommunen kräva in en avgift…?

Svenskt Vatten (som är en branschorganisation som företräder Sveriges kommunala VA-avdelningar och vattentjänstföretag) skriver (se “Vad kan man avtala om inom verksamhetsområdet?‘”):

“Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.”

I det följande avsnittet i underlaget inför sammanträdet, “Fördjupad beskrivning av ärendet”, finns inget som visar på hur nämndens aprilbeslut griper in i rättsförhållandet mellan kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Det finns överhuvudtaget inget som påvisar olagligheten i beslutet, dvs Buccis tre yrkanden. Den “fördjupade beskrivningen” sammanfattar bara lagstiftningen och de förändringar av LAV som gjordes förra året.

I sammanfattningen av ärendet nämns förkortningen ABVA. Begreppet nämns också i den fördjupade beskrivningen:

“Sammanfattningsvis gäller att frågan om behovet av att ordna vattentjänster i ett större sammanhang med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, bedöms innan ett beslut om att bestämma ett verksamhetsområde för sådana tjänster. Därefter regleras rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägarna av LAV och ABVA.”

ABVA, eller som kommunen uttyder förkortningen “Allmänna bestämmelser för brukande av Vänersborg kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar”, antogs av kommunfullmäktige den 21 juni 2017.

Står det något i ABVA om när en anslutning till kommunens VA-nät ska ske?  Det enda jag hittar om anslutning är 3 §:

“Fastighetsägare som vill ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen ska göra skriftlig anmälan till huvudmannen som sedan ombesörjer inkoppling.”

Det står ingenting i övrigt i ABVA som har med Buccis tre yrkanden att göra. Och det beror på, som jag ser det, att initiativärendet, och Eckerbom Wendels motion, inte berör rättsförhållandet – i varje fall inte på något sätt de rättsförhållanden som finns i ABVA, eller vattentjänstlagen. (För den som eventuellt tvivlar går det bra att ladda ner publikationen ABVA här. Det är ett dokument på 3 sidor exklusive innehållsförteckning och ordlista.)

Förvaltningen skrev också i underlaget att nämndens beslut i april stred “mot syftet med LAV” och att det var ”direkt motsägelsefullt”. Påståendet utvecklas eller förklaras inte någonstans i underlaget. Det är anmärkningsvärt eftersom det är ett tämligen allvarligt påstående. 

Samhällsbyggnadsnämndens ledamöter måste ha undrat vad det var i beslutet som var olagligt och varför det skulle upphävas. Ja, kanske inte representanterna från de styrande partierna då. De utgår i stort sett alltid från att tjänstepersonerna alltid har rätt.

Men vad stod det i utlåtandet från den externa juridiska kompetensen…?

Fortsättning följer i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (3/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet

Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)

30 juli, 2023 Lämna en kommentar

 Den 15 februari behandlades en motion av Lena Eckerbom Wendel (M) i Vänersborgs kommunfullmäktige. Motionen hade tre yrkanden:

  • “Att ett regelverk ska tas fram som tydliggör befintliga fastighetsägares valmöjligheter vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”
  • “Att regelverket enligt ovan ska göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kan visa anslutning inte behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.”
  • “Att regelverket kommuniceras så tydligt för allmänhet, politiker och berörda fastighetsägare att syftet med lagen om allmänna vattentjänster kan uppnås mer effektivt än idag.”

Motionen handlade alltså om att ett regelverk skulle tas fram som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.

De styrande partierna (S+C+KD+MP) visste att fullmäktige skulle bifalla motionen, dvs rösta ja till den. Det kunde de inte acceptera. Det skulle ju kunna sätta käppar i hjulet för den anslutning till det kommunala VA-nätet som de ansåg vara önskvärt och nödvändigt.

För att stoppa fullmäktiges beslut använde de styrande partierna den lagliga rätten att med minst en tredjedel av rösterna återremittera ett ärende. (Se “KF 2: VA – återremiss igen”.) Det hjälpte alltså inte att en majoritet i fullmäktige, dvs hela oppositionen (M+L+V+MBP+SD), ville bifalla motionen. Den styrande minoriteten återremitterade ärendet.

Det var helt klart en ”maskerad bordläggning”, som Tor Wendel (M) uttryckte det. Tanken med en återremiss är nämligen att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det var inte fallet, återremissen skulle enligt fullmäktiges minoritetsbeslut bara invänta en ny vattentjänstplan.

De styrande partierna med kommunalråden i spetsen gick över gränsen när de återremitterade ärendet. Det är min absoluta uppfattning. Jag begärde därför att Förvaltningsrätten i Göteborg skulle laglighetspröva beslutet. I min överklagan skrev jag bland annat (se “Överklagande till Förvaltningsrätten”):

“Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag.”

Förvaltningsrätten tar tid på sig och ärendet lär knappast avgöras före årsskiftet. Men under tiden har det hänt saker i samhällsbyggnadsnämnden…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 13 april anmälde James Bucci (V) ett ”initiativärende”. Det betyder att Bucci väckte ett ärende på sittande sammanträde, ett ärende som inte fanns med på dagordningen. Det här är inte särskilt vanligt, inte i någon nämnd, och det är än mindre vanligt att nämnden fattar ett beslut i ärendet på samma sammanträde. Men det gjorde samhällsbyggnadsnämnden denna gång.

Rubriken på James Buccis (V) initiativärende var:

“Initiativärende – Motion till samhällsbyggnadsnämnden om att nämnden ger i uppdrag att det tas fram ett regelverk som skall gälla vid inrättandet av ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp.”

Bucci skrev:

“Kommunfullmäktige i Vänersborg 2023-02-15 hanterade en motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp (KS 2022/106) med ett tvivelaktigt beslut om att återremitterar ärendet med motiveringen att invänta tills Vänersborgs kommun arbetat fram en ny vattentjänstplan.

Då det redan idag är klarlagt (se MÖD mål M4976-19) att det är kommunen som har bevisbördan för att en fastighet inom ett verksamhetsområde har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i lagen om allmänna vattentjänster finner jag ingen anledning att invänta kommunens arbete med en vattentjänstplan för att sedan komma till skott med att hantera motionen.

Samhällsbyggnadsnämnd och förvaltning har, som huvudmän, ansvaret för kommunens vatten- och avloppstjänster och det är därför rimligt att i nämnden väcka ett ärende som speglar intentionerna som motionären hade i sin motion till kommunfullmäktige.”

Bloggläsare känner antagligen igen den dom, M 4976-19, som Bucci anför i texten. Den har jag skrivit om tidigare. (Se t ex “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Jag återkommer till denna dom.

Sedan redogör Bucci för sina yrkanden. Yrkandena är tre till antalet och de är helt identiska med de yrkanden som Lena Eckerbom Wendel anförde i sin motion till kommunfullmäktige, dvs den motion som fullmäktige återremitterade den 15 februari – se början av denna blogg!

I nämnder beslutas återremisser med vanlig majoritet, en minoritet kan inte besluta om återremiss som i kommunfullmäktige. Vid omröstningen i samhällsbyggnadsnämnden biföll hela oppositionen, V+M+SD+MBP, Buccis yrkande. Det betydde 6 röster mot 5 – och majoritet för oppositionen.

I TTELA (se TTELA “VA-striden: Fastighetsägare kan slippa tvångsanslutning”) sa James Bucci (V):

“När man väl har hamnat i ett verksamhetsområde i vår kommun förutsätter förvaltningen att man ska koppla in sig och snällt betala räkningen. Blir det vi har föreslagit verklighet skulle det hindra förvaltningen att göra så.”

TTELA citerade i samma artikel samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S):

“Vi arbetar med en vattentjänstplan och den ska vara klar till årsskiftet. Och i den planen är väldigt mycket från förslaget med. Vi ska inte dubbelarbeta utan invänta att planen blir klar.”

Och under tiden som tjänstepersonerna arbetar med planen ska kommuninvånarna för dyra pengar tvångsanslutas till kommunens VA-nät fast de inte vill eller behöver…

Ingår de tre yrkandena med automatik i arbetet med vattentjänstplanen? James Bucci vet bättre:

“Nej, det är inget krav. Varje kommun kan själv formulera sin vattentjänstplan. Jag tror att det är dimridåer.”

“Dimridåer”…

Men var beslutet som samhällsbyggnadsnämnden fattade den 13 april lagligt? Nämndens styrande minoritet och förvaltningen ansåg inte det…

Missa inte den spännande fortsättningen i bloggen ”Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (2/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänsterpartiet

VA: Kohagen vs kommunen (4/4)

27 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

Det har blivit sommar och mailväxlingen mellan Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna och Vänersborgs kommun fortsätter. Parterna har under våren glidit alltmer ifrån varandra och det blir allt svårare att se en lösning som grundar sig på en frivillig gemensam överenskommelse.

Kommunen svarade på Kohagens mail den 3 juli 2023. Det var det svaret jag av en slump råkade få se och som fångade mitt intresse. Och som fick mig att skriva dessa bloggar. Svaret var både förvånande – och upprörande. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”). Det tyckte tydligen också Kohagens samfällighetsförening.

Den 7 juli svarade Kohagens styrelse återigen. Jag får uppfattningen att Kohagen gör ett sista desperat försök att övertyga kommunen – nu eller aldrig. Tonen var tuffare än tidigare. Mailet innehöll ett dokument på 3 A4-sidor.

“Kohagens Samfällighetsförening, härefter KS, har under hela processen med kommunens nya va-anläggning varit tillmötesgående och försökt möta de önskemål som framförts, vi har därutöver ansträngt oss att få fram nödvändig information och hållit en god ton, trots uteblivna svar och brutna löften om att återkomma med information.

I dagsläget har KS uppriktigt sagt svårt att förstå hur Vänersborgs Kommun Kretslopp och Vatten tänker. Vi förstår att ni vill inkassera avgiften som kostnadstäckning för ett dyrt projekt men det räcker inte enligt gällande lag. Vi har efterfrågat vad som gäller, vi har rättat oss efter era svar och anvisningar och trots detta agerar ni som om era tidigare svar aldrig lämnats.”

Kohagen sammanfattar sedan hela det historiska händelseförloppet. Samfällighetsföreningen börjar med att betona att svaren föreningen fick redan 2020 var att “Bruna huset” inte behövde anslutas till kommunens VA-nät om inget avloppsvatten genererades. Då beslutade föreningens årsmöte att allt VA skulle kopplas ur byggnaden permanent. Kohagen har därför upphandlat en entreprenad för:

“urkoppling vatten, rivning ledningar samt permanent igensättning av brunnar, upptagning tank mm”

Det kan också nämnas att Kohagen har gjort en komplett anmälan om dessa åtgärder till byggnadsförvaltningen. Samfällighetsföreningen vet inte om åtgärderna är anmälningspliktiga, men föreningen anmälde för säkerhets skull. Kohagen har ännu inte fått någon reaktion från byggnadsförvaltningen.

Kohagen tar därefter återigen upp vattentjänstlagens (LAV) skrivningar och den prejudicerande domen från Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dom M4976-19. Det har Kohagen gjort även tidigare. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Kohagen uppehåller sig mycket vid vattentjänstlagens 24 §. (Se Lag om allmänna vattentjänster.) Föreningen skriver:

“Servicebyggnadens ursprungliga användning saknar relevans. Fastigheten ska för att inkopplingskravet ska uppfyllas, ha ett behov av de erbjudna vattentjänsterna. Ett behov som inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Och lägger fram “beviset”:

“Behovet av vattentjänsterna har upphört eftersom varje delägare till fastigheten har anslutit sin respektive bostad och behovet därigenom är löst.”

Kohagen ska därför fullständigt och permanent koppla ur såväl vatten som avlopp i “Bruna huset”. Byggnaden kommer alltså inte att generera någon form av avloppsvatten och inget sådant kan heller bäras dit. Föreningen ställer, den nästan retoriska, frågan:

“Förklara gärna, i detalj, på vilket sätt en byggnad utan inkommande vatten, utan utslagsmöjligheter och utan verksamhet som behöver vatten, har behov av erbjudna vattentjänster för att skydda människors hälsa och miljö.”

Kohagen slår vidare fast att eftersom behov saknas så finns det ingen avgiftsskyldighet för fastigheten enligt 24 § pkt 2 i LAV.

Kohagen menar också att föreningen kan riva byggnaden för att slippa ansluta den. Om kommunen tvingar Kohagen att göra det kommer föreningen däremot att:

“överlåta ärendet till lämplig juridisk kompetens eftersom Vänersborgs kommun då utan stöd i lagen tvingar KS (=Kohagen; min anm) till kapitalförstöring.”

Kohagen konstaterar också:

“En rivning ger heller ingen vinning för miljö och hälsa, vilket är syftet med hela projektet med kommunalt vatten och avlopp.”

Kohagen avslutar sitt brev med att det står Vänersborgs kommun fritt att:

“stämma KS (Kohagen: min anm) inför vilken rättsinstans ni så önskar för det fall ni anser att bestridandet av fakturan är fel och vägran att betala orättfärdig.”

Kohagens Samfällighetsförening ger sig inte.

Det senaste som har hänt i fallet Kohagen är att Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail från den 7 juli. Kommunen skrev:

“Tack för ert svar, daterat 7 juli 2023, på mitt brev. Jag tänker att jag ber kommunens jurister med sitt nätverk titta på era argument innan en eventuell kravprocess går vidare. Det är svårt för dem att återkomma till mig under sommaren så det kommer att ta lite tid och fakturan är förlängd till 30 september. Tyvärr har en påminnelse på fakturan hunnit gå ut men ni får bortse från den.”

Positionerna tycks vara helt låsta. Och återigen ska fallet överlämnas till kommunens jurister. Precis som kommunen skrev att den skulle göra den 16 januari… (Se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.) Men nu är det allvar, vi får se om juristerna kan lösa upp knutarna. För att göra det krävs det att kommunen tillmötesgår Kohagen. Gör inte kommunen det, så kommer fallet på ett eller annat sätt upp i domstol och får avgöras där.

Det vore tråkigt och mycket beklämmande om kommunen vänder sig till domstol mot sina egna invånare. Särskilt som både lagar och rättsfall entydigt talar för att kommunen har fel… 

Jag ser också framför mig att det skulle kunna bli tvärtom, att Kohagen blir tvungna att stämma kommunen. Kohagen krävde ju ett beslut den 21 juni om att få slippa betala anslutningsavgiften. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.) Kommunens jurister måste därför se till att Kohagen får detta beslut. Om förvaltningen beslutar om ett avslag så kan Kohagen utgå från det i kommande juridiska processer.

Vad jag minns så var det precis detta som hände när Vänersborgs kommun hamnade i domstol i ärendet om Solvarms VA-anläggning i Sikhall. Solvarm överklagade kommunens beslut till Mark- och miljödomstolen. Det betydde att kommunen fick anlita utomstående jurister, och betala dyra juristräkningar, för att sedan förlora målet. Det här ska väl inte behöva hända igen…? (Se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”.)

Jag har mycket svårt att se att ärendet Kohagen inte lyfts upp till samhällsbyggnadsnämnden innan ärendet avgörs i domstol. Politikerna har då möjlighet, och måste kan man tycka, pröva ärendet innan rättsväsendet blandas in. I ett sådant läge borde politikerna i nämnden fatta de beslut som krävs för att undvika en juridisk process. För övrigt anser jag att den här typen av ”tvister” mellan kommunen och enskilda invånare alltid bör lyftas upp till politikerna.

Men vad som än händer – Kohagens samfällighetsförening tänker inte betala en anslutningsavgift på 257.067 kr till något som är helt onödigt och meningslöst. Och det förstår jag.

===

Tillägg 3 augusti:

9 § i Lagen om allmänna vattentjänster bör också kunna åberopas i fallet Kohagen:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (3/4)

26 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

Det finns inga mail eller andra handlingar i diariet efter mailväxlingen mellan Vänersborgs kommun och Kohagen den 29-30 mars (se “VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”) förrän det dyker upp ett mail den 21 juni. Då kommer ett något skarpare mail än tidigare till kommunen från Kohagen i Gardesanna – med en bilaga: “Bestridande av faktura”.

Kohagen hade bestridit fakturan tidigare, den 12 januari, men kommunen hade bara gett anstånd med betalningen. Och föreningen hade inte heller fått något besked från kommunjuristen…

Kohagen skrev:

“Samfälligheten hävdar fortsatt att berörd fastighet inte har behov av de av Vänersborgs kommun tillhandahållna VA-tjänsterna och att rubricerad faktureringen gjorts enbart mot den bakgrund att man vill erhålla en högre grad av kostnadstäckning för sitt projekt.”

Nu var det typ allvar. Kohagen tänkte inte betala och kommunen fick stämma föreningen inför domstol för att få sina pengar.

Kohagens fastighetsägare är lugna inför en eventuell stämning, de är säkra på att de har rätt – och kommunen fel. Kohagen hänvisar till dom M4976-19 i Mark- och miljööverdomstolen den 17 augusti 2020, dvs en prejudicerande dom. I domen står det:

”I likhet med vad som gällde enligt tidigare lagstiftning medför inte enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen inom ett område automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras, utan avgiftsskyldigheten är i princip motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds.”

Det är en mycket viktig formulering, trots att inte begreppet verksamhetsområde används. Formuleringen i domen slår fast att det inte räcker med att den allmänna va-anläggningen har byggts ut för att fastigheterna där kan tvingas betala anslutningsavgift. Och – det är den enskilda fastighetens behov som är avgörande.

Det är egentligen inte så konstigt. I vattentjänstlagen (LAV) 24 § står det: 

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten

  1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
  2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Det måste noteras att det står ”och” (och inte ”eller”) mellan punkterna i paragrafen. Det kan bara betyda att både punkt 1 och punkt 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän VA-anläggning.

Serviceanläggningen “Bruna huset” behöver ingen kommunal vattentjänst och människors hälsa eller miljön behöver inte skyddas eftersom det inte kommer att släppas ut något från huset.

Det här är inte svårt. Det är enkelt bara man vill förstå. “Bruna huset” släpper inte ut något vatten, varken BDT- eller avloppsvatten – och behöver därför ingen VA-anslutning. Och det är precis vad vattentjänstlagen säger och Mark- och Miljööverdomstolen också i sin prejudicerande dom. Och faktiskt står ytterligare en mycket viktig sak i denna dom, som också citeras i mailet från Kohagen:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Det är Vänersborgs kommun som är huvudman och det är kommunen som har bevisbördan. Kommunen måste svara på Kohagens frågor och anföra vederhäftiga fakta och bevis på att den har rätt.

Kohagen avslutar mailet till kommunen:

“Kohagens samfällighetsförening som fortsatt bestrider fakturan, kräver att fakturan, utan dröjsmål, krediteras och att samfälligheten erhåller ett formellt beslut som visar att Anundstorp S:1 erhåller dispens från anslutning eftersom behov av de erbjudna vattentjänsterna saknas.”

Vänersborgs kommun svarade på Kohagens mail den 3 juli. Som jag uppfattar det skruvades tonen upp ytterligare. Kommunen ville inte lösa “tvisten”, nästan tvärtom kan jag tycka. Kommunen ville helt enkelt tvinga igenom sin vilja. Kommunen visade ingen förståelse för Kohagens argument. Ja, kommunen besvarade dem inte ens. Istället blev det någon slags “parallellargumentation”. Kohagen får inte heller något formellt beslut från Vänersborgs kommun.

Kommunen anförde fem argument för att “Bruna huset” skulle anslutas och betala avgift:

  • “Fastigheten finns inom verksamhetsområdet (24 §)”
  • “Fastigheten behöver en vattentjänst (24 §)”
  • “Behovet inte kan tillgodoses på annat sätt (24 §)”
  • “Allmänna VA-ledningar är byggda fram till fastigheten och förbindelsepunkt ordnad (25 §)”
  • “Fastighetsägaren informeras om förbindelsepunktens läge (25 och 12 §§)”

Jag måste säga att jag blir besviken att Vänersborgs kommun svarar på ett sätt som inte stämmer med varken vattentjänstlagen eller prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen… Och det blir inte bättre med kommunens avslutning av mailet:

“Anser ni som fastighetsägare att ni själva kan tillgodose behovet av vattentjänsterna på bättre sätt (24 §) och därmed inte är avgiftsskyldiga, så är det upp till er att bevisa detta.”

Vad skrev Mark- och miljööverdomstolen i sin dom ovan…?

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget, som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Kommunen avslutade i mitt tycke väldigt oprofessionellt eftersom svaret inte alls var i överensstämmelse med 8 § i Förvaltningslagen:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Vänersborgs kommun skrev:

“Vi hänvisar er till Mark- och Miljödomstolen för detta. https://www.domstol.se/mark–och-miljodomstolen-vid-vanersborgs-tingsratt/”

Länken går inte till någon dom, utan bara till domstolens hemsida. Det är som jag ser det som att ange biblioteket som källa… För övrigt är Mark- och miljööverdomstolens dom prejudicerande, och den sa något helt annat…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (4/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (2/4)

25 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.

Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna bestrider anslutningsavgiften för påkoppling till det kommunala VA-nätet för servicebyggnaden, det så kallade “Bruna huset”. Samtliga de enskilda fastigheterna har nu eller inom en mycket snar framtid egna enskilda anslutningar, som de har betalat anslutningsavgift för.

Kohagen begärde den 29 april 2022 dispens från inkoppling av “Bruna huset”. Svaret blev negativt från kommunen:

“Samhällsbyggnadsförvaltningen anser att, vid datum för idrifttagande av den allmänna VA-anläggningen, kommer fastigheten att vara avgiftsskyldig enligt lag (2006:412) om allmänna vattentjänster.”

Det förvånade Kohagen, eftersom Vänersborgs kommun i ett tidigt skede, 2020, meddelade att anslutning skulle ske om det fanns ett utsläpp från byggnaden, vilket det alltså inte skulle finnas i fortsättningen. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.)

Samfällighetsföreningen vände sig mot kommunens beslut och överklagade, först till Förvaltningsrätten och sedan till Mark- och miljödomstolen. Överklagandena avvisades på formella grunder. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg skrev i beslutet den 10 januari 2023:

“Kohagens samfällighetsförenings överklagande kan inte uppfattas som en ansökan om stämning. Eftersom överklagandet inte kan prövas av domstolen ska det avvisas, dvs. det tas inte upp till prövning i sak.”

Kohagen bestred då direkt fakturan hos kommunen den 12 januari 2023. Som skäl skrev Kohagen bland annat:

“Anslutning är på fakturan angiven som Bostadshus och följer tariff för sådan byggnad. Berörd byggnad är en förrådsbyggnad utan boende som enligt årsmötesbeslut i Kohagen beslut kommer sakna vattenanslutning och ej heller generera gråvatten. Fastigheten är dessutom enligt detaljplanen förbjuden att bebyggas med annat än servicebyggnad för kohagen, dvs förråd.”

Den 16 januari svarade kommunen kort:

“Ert bestridande är mottaget och kommer att behandlas vidare av kommunjuristen.”

Diskussionen mellan Kohagen och Vänersborgs kommun fortsatte trots att kommunjuristen inte hade uttalat sig – och har fortfarande inte gjort så efter drygt 6 månader. Kohagen ville försöka lösa hela ärendet i dialog.

Kohagen skissade fyra alternativ, scenarier, till lösning.

“1. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset eftersom fastigheten inte genererar något svart-, eller gråvatten.”

“2. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att i stadsplanen förbjuda inkoppling av vatten i byggnader på tomt S1.”

“3. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att  Samfälligheten styckar av och säljer den yta som Bruna huset står på till Husvagnsföreningen så att Bruna huset införlivas i Husvagnstomten som redan är under inkoppling till Vatten/avlopps nätet.”

Det första alternativet sa kommunen blankt nej till. Det var helt enkelt inte aktuellt. Det var kommunens svar den 29 mars. Alternativ 2 och 3 avfärdade byggnadsförvaltningen. En tjänsteperson på kommunen skrev:

“Om jag förstod det rätt så anser byggnadsförvaltningen att man inte gör en så liten ändring enligt alternativ 2 för en detaljplan och att alternativ 3 strider mot detaljplanen.”

Tjänstepersonen hänvisades även till samhällsbyggnadsförvaltningens chef Knutsson, kanske kunde han ge bättre information. Det får mig att tänka på Förvaltningslagens 8 §:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Kohagen förstod inte kommunen och föreningen tyckte inte att den fick några direkta förklaringar.

Det fanns ett 4:e alternativ:

“4. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av S1 för det fall Bruna huset rivs.”

Det här alternativet var kommunen positiv till. Kommunen skrev i ett mail till Kohagen den 23 mars:

“Det stämmer att ni slipper anslutningsavgift ifall byggnaden rivs.”

Samfällighetsföreningen skrev till kommunen och efterlyste både formella beslut och motiveringar till kommunens ställningstaganden. Det var helt förståeligt att Kohagen ville ha formella beslut. Styrelsen i föreningen ansvarar ju inför 54 fastighetsägare och måste naturligtvis ha “på fötterna” inför medlemmarna. Dessutom måste det finns ett formellt beslut för att det ska kunna överklagas.

Det måste i sammanhanget påpekas att Kohagens göranden och låtanden med kommunen inte vid något tillfälle har behandlats på politisk nivå. Ärendet har inte varit uppe i varken samhällsbyggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Det står väl ganska klart att kommunen inte ville gå Kohagen till mötes och lösa “problemet” på ett rationellt och logiskt sätt…

Kohagen ställde i ett svar den 30 mars bland annat följande frågor (“KS” är Kohagens Samfällighetsförening):

  • “Vilken är motiveringen för att inte acceptera ett undantag från inkopplingen?”
  • “Vilka miljöaspekter är det som finns och som löses genom att man tvingar KS att betala anslutningsavgift för ett hus som ingen bor i, inte har vattenförbrukning eller genererar grå eller svartvatten?”
  • “Varför har Byggnadsförvaltningen sagt nej att korrigera planen efter att gett KS felaktig information om behovet av inkoppling under den tid som planen var möjlig att påverka? Vilket är den juridiska grunden för beslutet?”

Kohagen har inte fått några svar på dessa frågor, trots att de flesta frågorna hade ställts tidigare i andra sammanhang… Förvaltningslagen 25 § är kanske tillämplig i detta fall:

“Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.”

När det gällde alternativ 4, dvs rivning av servicehuset, så skrev Kohagens samfällighetsförening (KS):

“KS begär en formell motivering till beslutet innehållandes, vilka bestämmelser som tillämpats samt en förklaring till vilka miljöaspekter som löses med en rivning av huset som inte kan lösas med ett undantag för inkoppling. Huset vare sig förbrukar vatten eller genererar grå/svartvatten. KS ser denna av VBG kommun accepterade lösning som påtvingad kapitalförstöring utan någon som helst miljöförbättrande effekt.”

Skulle det vara en lösning att riva ett hus, bara för principens skull? Det vore orimligt. Kohagen är beredd att ta bort alla kranar och rör i byggnaden, koppla ur vatten, riva ledningar, ta upp tanken och sätta igen alla brunnar permanent. Själva byggnaden är nämligen i gott skick och skulle kunna användas till förråd och möteslokal.

Det är inte bara Kohagen som ser fram emot ett svar från Vänersborgs kommun…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (1/4)

24 juli, 2023 2 kommentarer

Den 7 juli fick Vänersborgs kommun ett mail från Kohagens Samfällighetsförening. Eftersom jag inte var riktigt säker på vad en samfällighetsförening var så vände jag mig, modern som jag är, till AI-verktyget Chat GPT för hjälp:

“En samfällighetsförening är en typ av juridisk organisation som bildas av fastighetsägare inom ett geografiskt område, vanligtvis inom ett bostadsområde eller en gemensam fastighet. Syftet med en samfällighetsförening är att samla in och hantera gemensamma angelägenheter och resurser för medlemmarna i området.”

Kohagens Samfällighetsförening (i fortsättning skriver jag bara Kohagen) finns på Gardesanna. Gardesanna ligger på Vänersnäs.

Kohagen har gemensamt haft hand om VA-frågor för de fastighetsägare som har varit medlemmar. Det ska noteras att det inte handlar om avloppsvatten, det har de enskilda fastighetsägarna löst på olika sätt själva. Det gäller enbart dricksvatten och BDT-vatten, dvs bad-, disk- och tvättvatten. Det ingår 54 fastighetsägare i föreningen, varav några som har hus- eller villavagn i området. De enskilda fastighetsägarna håller nu på att koppla in sig på det kommunala VA-nätet. Hus- och villavagnarna har en egen anslutningspunkt.

Kommunfullmäktige beslutade den 17 juni 2020, efter ett föreläggande från Länsstyrelsen, att bilda ett verksamhetsområde i Gardesanna. Det var precis när pandemin började få sitt grepp över Sverige och Vänersborgs kommunfullmäktige hade halverats för att minska risken för smittspridning.

Det kommunala VA-nätet står nu färdigt och anslutningarna och också tvångsanslutningarna har pågått under en tid. Vi har i TTELA kunnat läsa fler artiklar om hur kommunen har tvingat t ex Astrid 79 år (se TTELA  “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”) och Stefan (se TTELA “Stefan tvingas ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp”) att för dyra pengar koppla in sig på det kommunala VA-nätet.

Tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet är att betrakta som en nödåtgärd. Det kan t ex inträffa när en fastighet har en undermålig brunn som inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och fastighetsägaren vägrar göra något åt saken. Men för Vänersborgs kommun är tvångsanslutning utgångsläget – det normala. Kommunen tillåter överhuvudtaget ingen diskussion.

Kommunens agerande att med järnhand och utan pardon, och utan att inspektera de enskilda avloppslösningarna, tvångsansluta fastighetsägarna i Gardesanna, och Vänersnäs, till det kommunala VA-nätet har helt förståeligt gett upphov till protester. Det har bland annat startats en namninsamling för att hela Vänersnäs ska gå ur Vänersborgs kommun och ingå i Grästorps kommun. (Se TTELA “Namninsamling för att flytta Vänersnäs till Grästorp”.)

Kohagens konflikt med kommunen handlar inte om tvångsanslutning av enskilda fastighetsägare. Alla de enskilda fastighetsägarna är redan anslutna, eller kommer inom en mycket snar framtid att bli. (De har 1 år på sig efter att anslutningspunkten är upprättad och den tiden är snart ute.) Det stora flertalet på Kohagen välkomnar utbyggnaden av det kommunala VA-nätet till Gardesanna.

Kohagens Samfällighetsförening har alltså haft en gemensamhetsanläggning för att lösa de ingående fastigheternas, och villa-/husvagnarnas, VA-behov (dock inte avloppsvattnet från toaletter). Nu behövs inte gemensamhetsanläggningen längre, eftersom, som sagt, de enskilda fastighetsägarna har kopplat och ska koppla in sig i det kommunala VA-nätet.

Det är bara ett problem. Det finns en servicebyggnad på området, det så kallade “Bruna huset”, där det finns duschar, pentry, tank för BDT-vattnet osv. (Servicehuset är alltså själva gemensamhetsanläggningen med tillhörande infiltration etc.) Vänersborgs kommun kräver nu att “Bruna huset” på gemensamhetsanläggningens mark ska betala en anslutningsavgift på 257.067 kr. (Jag skriver Vänersborgs kommun, eller kommunen, men det är enheten Kretslopp och Vatten på samhällsbyggnadsförvaltningen som handhar alla VA-frågor.)

Kravet på anslutning och avgift kom som en överraskning för Kohagen. Föreningen trodde att huset skulle undantas från kravet på anslutning och avgift. Redan 2020 hade nämligen samfällighetsföreningen ställt frågor kring “Bruna huset” och fick då till svar att:

“Finns det ett utsläpp från fastigheten Anundstorp S:1 (=”Bruna huset”; min anm) så skall anslutning finnas.”

Det tolkade Kohagen självklart som att det inte behövdes någon anslutning om det inte fanns något utsläpp. Men kommunen har ändrat sig och är nu obeveklig. “Bruna huset” ska anslutas och anslutningsavgiften ska betalas. Och det trots att husets vattentjänster inom en mycket snar framtid inte behövs längre. Samtliga de ingående fastigheterna i samfälligheten ansluts alltså till kommunens VA-nät. (Fastigheterna har 1 år på sig att koppla på sig till det kommunala VA-nätet. Då bör naturligt servicehuset ha 1 år på sig att “koppla bort sig”.)

Kohagens samfällighetsföreningen har därför bestämt sig, de ingående fastighetsägarna vill inte betala för något som inte behövs. Samfällighetsföreningen bestrider därför anslutningsavgiften.

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA