Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

Historien om Magnus Larsson (12)

29 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (11)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) En månad senare, den 20 januari 2006, diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Jag återgav i ovanstående blogg i stort sett hela överklagandet. Läs gärna igenom det igen innan du fortsätter…

Kommunen fick som rutinerna är utformade tillfälle att yttra sig om Magnus Larssons överklagan. Kommunjuristen hade den 3 februari upprättat ett yttrande som kommunstyrelsen skulle ta ställning till. Förslaget var att kommunen:

“bestrider överklagandet yrkar att länsrätten avslår klagandens yrkanden”

(Ja, det står faktiskt ordagrant så.)

Kommunjuristen, som naturligtvis hade upprättat detta yttrande i samarbete med andra, inte minst kommunens politiska ledning, inledde med ett spetsfundigt juridiskt resonemang som inte är helt lätt för en lekman att följa. Det handlade till stora delar om lagparagrafer och formalia som enligt kommunen visade att:

“Kommunen har inte överskridit sin befogenhet i kommunalrättsligt hänseende.”

Det torde vara självklart att kommunen måste ha den åsikten. Den kunde ju inte erkänna att kommunfullmäktige hade fattat ett olagligt beslut…

Sedan tog kommunen upp sakfrågorna. Kommunen utgick från – trots att marken var av riksintresse, att området omfattades av strandskydd och att allemansrätten naturligtvis gällde samt Magnus Larssons uttalade och nedskrivna intentioner – att Larsson skulle kunna använda fastigheterna på ett sätt som skulle förstöra:

“turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen”

Och det tycktes som om kommunjuristen var smärtsamt medveten om kommunens bristande handlingskraft och oförmåga att förverkliga drömmar och visioner – han garderade sig genom att citera en proposition (1983/84:141):

“…om mark är av riksintresse för friluftslivet, detta bör kunna utgöra en grund för förköp. Därvid bör inte, som f n, krävas att kommunen ämnar vidta fysiska åtgärder med marken, t ex anordna rastplatser, för att förköp skall få ske.”

Kommunen verkade inte ha något större självförtroende för sina planer för området, de planer som kommunchef Guy Mahlviker tidigare hade framfört. Och det var nog ett tecken på en viss kommunal självinsikt…

Det följde sedan några längre avsnitt om hur kommunens översiktsplan framhöll betydelsen av Sikhalls badplats för rekreation, bad och camping. Och så upprepades återigen kommunens vilja:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas.”

Kommunjuristen skrev, intressant nog, inte att det var just kommunen som skulle utveckla Sikhall… Han räknade sedan upp vad som skulle behöva göras i Sikhall, t ex större parkeringsplatser, fler båtbryggor och sjösättningsmöjligheter. Det var nästan så att man kunde tro att han hade läst igenom Magnus Larssons planer för sina fastigheter… Och kanske såg kommunen det, det tillades för säkerhets skull:

“För att allmänhetens tillträde till området skall garanteras överskådlig tid och underlättas är det av vikt att kommunen äger marken istället för en privatperson.”

Så även om Magnus Larsson inte skulle privatisera sin mark nu, så skulle det kunna hända i framtiden… Även om det skulle vara i strid mot alla lagar och intentioner… Kommunen glömde också att nämna att de fastigheter som Magnus Larsson förvärvade alltid hade varit i privat ägo…

Kommunens resonemang och argumentation imponerade inte.

I Magnus Larssons överklagande så stod det:

“Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det ät dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.”

Som vi har sett tidigare så hade Vänersborgs Segelsällskap (VSS) varit tämligen aktiv i ärendet… Det var ju VSS som t ex hade kallat till det “konspiratoriska” mötet som jag beskrev i den förra bloggen. (Se “Historien om Magnus Larsson (11)”.) Det ryktades för övrigt om att VSS hade arrangerat fler sådana här möten, men det har jag inte kunnat få bekräftat.

Naturligtvis bestred kommunjuristen Magnus Larssons påståenden. Eller gjorde han det…? Juristen skrev:

“Syftet är inte endast att tillgodose Vänersborgs Segelsällskaps intresse av mark och vatten, för att t ex anlägga bryggor på sätt klaganden gör gällande.”

“inte endast”? Bara lite…? Jag kan inte tolka meningen på annat sätt än att kommunen faktiskt avsåg att tillgodose segelsällskapets intressen. Och det torde vara olagligt att expropriera mark från en privatperson för att gynna ett segelsällskap. Precis som Magnus Larssons jurist skrev i överklagandet.

Kommunjuristen fortsatte:

“Såvitt kommunen känner till kan också vem som helst som är intresserad av båtliv inträda som medlem i Vänersborgs segelsällskap.”

Wow! Allmänheten hade tillgång till stränderna och bryggorna vid segelsällskapets fastighet – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap… Alla hade samma rättigheter och möjligheter – bara de blev medlemmar i Vänersborgs Segelsällskap. Den som ville utnyttja allemansrätten i Sikhall måste bli medlem i Vänersborgs Segelsällskap… Och det skrev kommunen till en domstol… Wow!

Jag tolkar kommunens skrivning som att kommunen faktiskt gynnade Segelsällskapet, därför att det var detsamma, menade kommunen, som att gynna allmänheten – vem som helst kunde ju bli medlem i VSS… Jag undrar hur övertygad kommunjuristen var om vem som hade rätt i konflikten. Det här resonemanget skulle aldrig hålla i en domstol.

Kommunen använde också ett beslut av regeringen från år 2000 som skäl för att Magnus Larsson hade fel i sitt överklagande, och kommunen rätt. Förhållandena var likadana som i Sikhall, menade kommunen, och i det rättsfallet vägde kommunens intressen tyngre än den privata köparens. Jag kan inte få tag i rättsfallet och kan därför inte uttala mig

Men så avslutades kommunens yttrande till Länsrätten lite, eller mycket, överraskande:

“Under förutsättning att kommunen och Magnus Larsson hittar en rimlig överenskommelse är dock kommunen inte främmande för att sälja de delar av fastigheterna till Magnus Larsson som kommunen inte behöver för ovan angivna ändamål.”

Oops.

Ville kommunen hitta en överenskommelse med Magnus Larsson helt plötsligt? Ångrade kommunen, och kommunjuristen, kommunfullmäktiges beslut? Insåg kommunjuristen att domstolen aldrig skulle hålla med kommunen och nu skulle det räddas det som räddas kunde…?

Eftersom det redan hade fattats beslut, så hade det. Därför måste kommunen fullfölja förköpet och sedan sälja tillbaka den större delen av fastigheterna till Larsson. Det gick inte att bara förköpa de delar som kommunen behövde. Inte i detta läge.

Denna avslutning visade onekligen att kommunen på ett klart och tydligt sätt erkände att den ansåg sig bara behöva vissa delar av Magnus Larssons fastigheter. Men varför hade kommunen ändrat sig? Varför kunde inte kommunen sagt detta från början och gjort upp med Larsson? Han hade ju erbjudit kommunen just precis denna överenskommelse. Och det var ju också vad Lars Blomgren (FP) hade föreslagit i kommunfullmäktige.

För övrigt avvisade kommunen Magnus Larssons begäran om muntlig förhandling och syn på plats.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (13)”.

PS. Ju fler bloggar jag publicerar och ju längre fram i historien jag kommer desto fler personer ”med erfarenheter” från kommunhuset hör av sig. De både bekräftar och understryker att det spreds i huset att Magnus Larsson skulle motarbetas. Det var flera som inte var bekväma med detta, men det fanns starka politiska krafter i bakgrunden.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (11)

23 september, 2021 11 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (10)”.

Det finns ett dokument i kommunens diarium som “sticker ut” på ett anmärkningsvärt sätt. Det är ett nedskrivet vittnesmål från ett möte mellan föreningar och personer som alla trodde sig ha ett intresse av att stoppa Magnus Larssons fastighetsinnehav i Sikhall. Dokumentet ger en bakgrund och sannolikt även en förklaring till hela “förköpsskandalen”. Det är inte helt omöjligt att, om inte alla, så åtminstone väldigt många pusselbitar i och med detta vittnesmål faller på plats.

Det var ett möte sammankallat av Vänersborgs Segelsällskap i segelsällskapets lokaler på Sanden i Vänersborg. Vittnet, låt oss kalla honom ”Assar”, kontaktade senare Magnus Larsson och berättade vad som hade utspelat sig på mötet… Magnus Larsson blev säkert både förvånad, chockad och stridslysten när han fick reda på vad som hade sagts. När han förde det vidare var det inte alla som trodde, eller kanske ville tro, på vad han hade att berätta. Det var känsliga och bestickande uppgifter. Det var först några år senare som vittnet Assar skrev ner sitt vittnesmål, signerade det med namn, adress och telefonnummer och skickade det till kommunen. Där blev det diariefört och därmed en offentlig handling.

Assar kände inte Magnus Larsson vid tidpunkten för mötet på Sanden. Men han reagerade starkt på vad som sades och avhandlades på mötet. Han lärde sedan känna Magnus Larsson under åren som gick.

Assar var medlem i hembygdsföreningen i Gestad. Och föreningen var kallad till mötet. Mötet hölls enligt Assar strax efter att det hade blivit klart att Magnus Larsson hade vunnit budgivningen på fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Han kom dock inte ihåg den exakta tidpunkten, men menade att det bara var några dagar efter att Magnus hade skrivit på köpeavtalet den 17 oktober 2005.

Det var Vänersborgs Segelsällskap (VSS) som hade tagit initiativ till mötet. Förklaringen till det var att de kallade föreningarna tidigare hade haft möten och VSS liksom de andra föreningarna hade intressen att bevaka i Sikhall. Segelsällskapet ägde fastigheten Sikhall 1:22 som i och med förvärvet hade blivit “omringad” av Magnus Larssons fastigheter. (Se bild.)

Och på Larssons fastighet låg det bland annat även en stenpir som segelsällskapet var intresserat av att använda.

Det jag ska återge nu är en persons vittnesmål, det är Assars vittnesmål. Det är således en sida av saken. Jag har inte talat med de andra personerna som uppges ha närvarat på mötet. Så jag vet inte vad de har för uppfattning om vad som avhandlades och sades. Men de har med all sannolikhet hört talas om det skriftliga vittnesmålet. Magnus Larsson har nämligen skickat med det i många skrivelser både till kommunen och till Länsrätten under åren. Han har också berättat om mötet för alla som har velat lyssna. Jag har aldrig hört att någon har dementerat uppgifterna.

Det finns inte heller några skrivelser i kommunens diarium som ger någon annan version av vad som sades på mötet. Och det är mycket anmärkningsvärt om de andra inblandade inte hade försvarat sig om de ansåg att vittnesmålet var felaktigt. De borde i så fall ha anmält vederbörande för förtal eller åtminstone skickat in en egen skrivelse till kommunen där de bemötte uppgifterna.

Jag har i samband med skrivandet av dessa bloggar tagit kontakt med vittnet Assar. Han står fortfarande fast vid uppgifterna. Det är sanningen menar han.

Med dessa ord tänker jag beskriva vad vittnet har skrivit om mötet strax efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna i Sikhall i oktober 2005.

På mötet närvarade två representanter för Vänersborgs Segelsällskap. Det var dåvarande ordförande och en person som jag vet hade starka kopplingar till kommunens tjänstemannaorganisation (Arena-Fritid), åtminstone något år efter detta möte. (Jag avstår från att nämna namn.) Det var även två representanter för hembygdsföreningen i Gestad, vittnet Assar och föreningens ordförande. Dottern till hembygdsföreningens ordförande och hennes make var budgivare i fastighetsaffären som Magnus Larsson vann… Även en representant från Stiftelsen Sikhalls magasin var närvarande, liksom två personer från Brattens fritidsområde. Och så var det Bo Carlsson (C), som också hade varit spekulant och budgivare i fastighetsaffären. Carlsson hade dock betonat på mötet att han var där som privatperson och inte som kommunalråd eller ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…

Till sist var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med via telefon. Magnus Larsson själv var inte kallad till mötet. Ja, han visste självklart inte ens om det.

Assar skriver i sitt diarieförda vittnesmål:

“Syftet med mötet var att säkra stenbryggan för allmänheten med kommunalt förköp, under kvällen drev Segelsällskapet och Bo Karlsson om att hela gården borde förköpas inkl avstyckad sommarstuga samt utmarker vid kiosken mm. Det var här telefonkontakter med kommunalrådet Lars-Göran Ljunggren gjordes. För att förköpet skulle gå igenom uppmanades berörda föreningar att skriva en anhållan om kommunalt förköp till kommunen, allt skulle nu tas från Magnus Larsson. Man förespeglade sedan hur de olika delarna skulle fördelas mellan närvarande föreningar.”

Det här är naturligtvis sprängstoff, om det är sant. Det är dels jäviga personer och dels höga politiker i Vänersborgs kommun, och en som är båda delarna, som tillsammans sitter och planerar hur de ska ta Magnus Larssons ärligt och rättmätigt köpta fastigheter ifrån honom.

Assar skrev också att Magnus Larsson under mötet hade:

“målats upp som mycket olämplig ägare av Sikhall 1:6”

Smutskastningen av Magnus Larsson satte tydligen igång direkt och blev en del av förköpsplanen.

Assar från hembygdsföreningen slogs av de inblandade personernas jävsituation:

“Vid mötet slogs jag av vilka starka krafter som verkade mot Magnus som person och vilka positioner de hade i beslutsprocessen med jävsituationer och egen vinning.”

Assar ville samtidigt med vittnesmålet om mötet också komplettera med en händelse som inträffade senare. Då kom han i kontakt med dåvarande stadsarkitekten – och fick återigen ta del av förtalet och ryktesspridningen, mot Magnus Larsson:

“[Stadsarkitekten] undrade om inte jag hört om allt negativt som sägs om Magnus Larsson och om jag gjort det borde ta avstånd från honom.”

Det här påstår alltså Assar att en hög tjänsteperson i kommunen sade till en vanlig kommuninvånare. Om det stämde torde det vara ett tämligen tydligt bevis på hur det pratades om Magnus Larsson i kommunhuset. Och vittnesmålet var sannolikt helt korrekt. Samme stadsarkitekt har nämligen utgjutit sig över Magnus Larsson som person även i andra sammanhang – enligt helt andra personer.

Och, det måste jag tyvärr tillägga. Det skvallras fortfarande om Magnus Larsson i kommunhuset. Det har jag hört både med egna öron och från åtskilliga vittnesmål. Det faller dock utanför denna blogg. Men jag hoppas att de som pratar och för illasinnade rykten vidare läser om när, hur och inte minst varför Magnus Larsson blev ett samtalsämne i kommunhuset.

Jag blev alldeles matt när jag alldeles nyligen läste ovanstående vittnesmål för första gången. Det är också en av anledningarna till att jag började gräva i hela förköpsaffären, och började skriva denna bloggserie. Det är svårt att tänka sig att ledande politiker, tjänstemän och andra konspirerar på ett sådant här sätt mot en enskild kommuninvånare. När de dessutom har egna intressen i ärendet… Jag vet inte hur man skulle reagera om man fick reda på att något sådant här hade drabbat en själv.

I detta fall påstår alltså ett vittne, skriftligt, att viktiga personer i kommunen, som i många fall alltså dessutom var jäviga, på ett möte hade förtalat en enkel skog- och jordbrukare från Sikhall och Gestad och dragit upp planer och riktlinjer på hur de skulle gå tillväga för att beröva honom hans rättmätigt och ärligt förvärvade egendom.

Det är sanslöst. Jag tror inte heller att jag är ensam om att nu, till sist, förstå vidden av förtalskampanjen och konspirationen mot Magnus Larsson.

Jag undrade i en tidigare blogg hur kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) kunde veta något om fastighetsaffären i Sikhall och varför den skulle vara intressant för kommunen. Och hur han mycket snabbt kunde formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av de fyra fastigheterna i Sikhall. (Se ”Historien om Magnus Larsson (4)”.)

Jag har med all sannolikhet fått svaret på de frågorna i vittnesmålet.

Det rapporteras om ytterligare ett möte i Segelsällskapets lokaler. Assar var emellertid inte närvarande då, så jag har inte en aning om vad som sades eller ens vilka som var närvarande.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (12)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall, VSS

DP Sikhall (11): Återremiss!!

21 september, 2021 5 kommentarer

Idag skulle byggnadsnämnden besluta om ett ja eller nej till fortsatt arbete med detaljplanen för Sikhallsviken. Politikerna skulle ta ställning för fastighetsägarnas och Magnus Larssons förslag. Eller förvaltningens. (Se “DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.)

Det blev lite som vanligt i Vänersborg – ett antiklimax…

Byggnadsnämnden beslutade att ärendet skulle återremitteras. Det betyder att ärendet inte avgjordes idag, utan ska tas upp senare. Kanske kommer Sikhall upp på nästa sammanträde den 26 oktober. Eller kanske inte. Byggnadsnämnden ska i varje fall företa en syn på plats innan beslut. Det betyder att ledamöterna ska ge sig ut till Sikhall för att med egna ögon beskåda och studera de två skogspartierna och Svartebäck.

Och det är inget som helst fel att ta reda på fakta och få kännedom på plats om hur det verkligen ser ut i de områden som man fattar beslut om. Tvärtom. Men detta sker alltså efter över 6 år av arbete med detaljplanen. Efter drygt 6 år ska alltså politikerna äntligen ta reda på hur det ser ut i Sikhall…

På sammanträdet hade enligt uppgift en ledamot från centerpartiet varit väldigt mån om att de grodor som bor vid Svartebäck inte skulle lida men av utvecklingen. Det befarades att en kulvertering av Svartebäck på ca 20-30 meter skulle kunna vara förödande för grodorna. Det är för övrigt inga sällsynta arter det handlar om. Det är den vanliga svenska paddan, Bufo bufo, som huserar på platsen. Det huserar för övrigt längs hela Svartebäck som torde vara åtminstone 5-6 km lång… Det tycktes vara i stort sett omöjligt att föreställa sig att paddorna längs sträckan kunde flytta några meter om det behövdes. Precis som paddor gjorde när kommunen drog VA-ledningar i hela området. För övrigt blir snart människor mer sällsynta än paddor i Sikhall….

Enligt uppgifter hade både moderater och sverigedemokrater liksom Pontus Gläntegård i Vänsterpartiet yrkat bifall till fastighetsägarnas och Magnus Larssons förslag. Socialdemokraterna och centern hade hållit med tjänstemännen, dvs att i praktiken stoppa all utveckling i Sikhall. I varje fall för människor. Någon, jag vet inte vem, hade sedan föreslagit en återremiss varpå M+SD ändrade sig och biföll återremissen. (Enligt senare uppgift berodde det på att det fanns någon i oppositionen som vacklade i sitt stöd till Magnus Larsson och fastighetsägarna. Det var dock inte någon i M eller SD. Tillagt senare.) Och vad jag förstår också S+C. Endast Vänsterpartiet ville avgöra ärendet ”idag”. 

Det betyder att fastighetsägarna och Magnus Larsson får vänta ytterligare minst en månad på besked. Men de är vana, detaljplaneprocessen är bara inne på sitt 7:e år sedan byggnadsnämnden den 19 maj 2015 fattade beslutet att upprätta en detaljplan i Sikhall vars:

“huvudsyften med detaljplanen är att skapa möjlighet för bostadsbebyggelse samt utveckling av Sikhalls hamn och strandområden.”

Bostadsbebyggelse…? Strandområden…? Utveckling…?

I Sikhall…?

Jag tror inte att det blir någon utveckling i Sikhall. Tjänstemännen i byggnadsförvaltningen vill inte och de styrande politikerna i socialdemokraterna och centern vill inte heller. En attraktiv och hållbar kommun i alla delar, hela livet är bara trams. Vänersborgs vision betyder inget. Politikers fagra vallöften betyder inte heller något. Det finns andra krafter i kommunen. Det är krafter som inte vill se fler båtplatser, sjöbodar, fina stränder, parkeringar, gång- och cykelbanor, eller camping med åretruntöppen lanthandel i Sikhall. De vill på sin höjd göra Sikhall till ett paradis för paddor.

Magnus Larsson fick idag också besked från byggnadsförvaltningen att han inte kommer att få några förhandsbesked och bygglov i Sikhall. Hur nu en tjänsteperson kan säga det. Magnus Larsson fick också, som han uppfattade det, reda på att kommunen inte heller är intresserad av lösningar med huvudmannaskap eller fastighetsrättsliga lösningar. Larsson tolkade beskedet som att kommunen istället för sådana lösningar hellre förköper, dvs exproprierar, mark som, och om, den vill ha.

Jag undrar vem eller vilka som ligger bakom motståndet mot utvecklingen i Sikhall. Det måste vara starka krafter, och jag har mina misstankar. Ett belysande exempel från dagens sammanträde om krafterna i bakgrunden…

Tjänstepersoner menade att om kommunen släppte det kommunala huvudmannaskapet på någon del av marken så skulle de enskilda fastighetsägarna kunna stänga av för allmänheten. Efter protester från ledamöter i nämnden backade tjänstepersonerna från detta uttalande… Det felaktiga och mycket illasinnade ryktet om att Magnus Larsson stänger av för allmänheten har förföljt honom sedan 2005. Han har aldrig stängt av någonting för någon. (Se ”Historien om Magnus Larsson (9)”.) (Tillägg kl 20.12.)

Alla som bor i Sikhall har med egna ögon sett hur Sikhallsområdet har misskötts av kommunen i alla år. Och fortfarande missköts. Se bara på hur Sikhalls magasin förfaller, en fastighet som kommunen exproprierade av Magnus Larsson för 15 år sedan. Och hur progressiva krafter i området i stället motarbetas. Vänersborgs kommun höll nästan på att lyckas stoppa familjen Solvarm, som bor några stenkast från badstranden. Nu ska fastighetsägarna med Magnus Larsson stoppas.

Sikhall står inför en dyster framtid. Det är beklämmande.

===

Bloggar om detaljplanen i Sikhall:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Sikhall

DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag

19 september, 2021 2 kommentarer

För drygt en månad sedan avslutade jag tillfälligt en serie bloggar om detaljplanearbetet i Sikhall. (Se “DP Sikhall (9): Framtiden”.) Detaljplanearbetet var ju inte avslutat, arbetet hade bara gått in på sitt 7:e år, så någon typ av fortsättning var ju att vänta… Nu visar det sig att detaljplanen ska behandlas redan på byggnadsnämndens sammanträde på tisdag, i övermorgon alltså. Och nämnden står inför ett vägskäl i processen, ett avgörande vägskäl.

Det var den 19 maj 2015 som byggnadsnämnden i Vänersborg beslutade att upprätta en ny detaljplan för området kring Sikhallsviken. Jag har beskrivit processen noggrant i mina bloggar och jag ska inte upprepa det här. Men jag vill ändå hänvisa intresserade till dem. (Se “DP Sikhall: Ny detaljplan”.) Det måste även påpekas att eftersom det är Magnus Larsson och tre andra fastighetsägare i Sikhall som har “beställt” detaljplanen, så är det också de som ska betala för den. Det verkar ha fått följden att kommunen, särskilt när planarbetet var beroende av samhällsbyggnads, medvetet har fördröjt och kanske till och med förhalat arbetet. Och med tanke på den historia som Magnus Larsson har haft med Vänersborgs kommun så kan vi ana varför, och vilka som står bakom… (Se “Historien om Magnus Larsson”.) Kostnaden för fastighetsägarna beräknas för närvarande uppgå till ungefär 1,5 miljon…

Och inte minst viktigt, en detaljplan för Sikhall är nödvändig för att kunna utveckla området enligt de visioner som Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna, eller exploatörerna som de kallas, hade, och fortfarande har. Samtidigt så lägger avsaknaden av en plan en blöt filt över hela utvecklingen. Den 19 januari 2021 fick t ex Magnus Larsson ett negativt förhandsbesked av byggnadsnämnden. Nämnden kunde inte tänka sig att ge några fler bygglov förrän det fanns en detaljplan med “en mer omfattande helhetssyn”.

Nu på tisdag den 21 september är alltså ärendet tillbaka i byggnadsnämnden. Då har nämnden ställts inför ett ultimatum, ett avgörande val. Fastighetsägarna tycker nämligen att det är nog nu. De anser att det har varit alldeles för många förseningar, meningslösa utredningar osv. De accepterar inte att kommunen förhalar processen ytterligare. Nämnden måste säga ja eller nej.

Den avgörande knäckfrågan gäller det mindre skogsområdet väster om badstranden i Sikhall. Ett ja till fastighetsägarnas önskemål eller ett ja till tjänstemännens förslag. Röstar politikerna enligt tjänstemännens förslag så vill Magnus Larsson och fastighetsägarna stoppa detaljplanearbetet. Då blir det ingen utveckling i Sikhall.

Det är inte helt vanligt att sådana här “frågor” lyfts till politikerna i detta skede, men förvaltningen motiverar orsaken:

“Förvaltningen önskar vägledning i vad som är Byggnadsnämndens vilja när det gäller vattendraget i anslutning till Sikhalls camping och strandskogen väster om badplatsen inom det pågående detaljplanearbetet i Sikhall.”

Förvaltningen har lämnat de två alternativen till politikerna, och politikerna måste välja ett av dem – tjänstemännens/byggnadsförvaltningens förslag eller Magnus Larssons/fastighetsägarnas.

Tjänstemännens förslag beskrivs på följande sätt i underlaget till nämnden:

“Miljö- och byggnadsförvaltningen ska hålla fast vid att värdefulla naturmiljöer kring Svartebäcks utlopp bör sparas. Skogsdungen väster om badplatsen ska vara allmän plats Natur med kommunalt huvudmannaskap. Röjning/gallring kan ske med hänsyn till naturvärden. Campingutveckling sker med hänsyn till bäckravinen och områdena knyts samman med en körbar bro på campingområdet. Det finns möjligheter att pröva en utökning av campingområdet västerut.”

Fastighetsägarnas förslag beskrivs med dessa ord:

“Miljö- och byggnadsförvaltningen anpassar granskningsförslaget till detaljplanen efter exploatörens önskan att skogsdungen väster om badplatsen blir allmän plats Park med enskilt huvudmannaskap och att delar av Svartebäck kulverteras för att möjliggöra byggnation över ravinen. De i förslaget inritade sjöbodarna anser dock nämnden inte är genomförbara.”

Skogsdungen består egentligen av två (ännu) mindre skogsområden. I det ena området rinner en bäck, Svartebäck, som egentligen är mer att betrakta som ett dike på denna sträckan. Det är en äldre skog i dungen, dock inte särskilt gammal eller unik. Den andra delen, närmare “landsvägen”, består mest av sly. Den är bara några år gammal och har växt upp därför att marken inte har skötts av kommunen.

Kommunen vill alltså behålla båda skogsområdena i stort sett intakta, medan fastighetsägarna ser “naturmarken” som ett problem som hindrar utveckling. De vill ta bort “slyskogen” helt. Det andra området, där Svartebäck rinner, vill de göra till en park och vid sjölinjen vill de förlänga sandstranden. (Träden växer huvudsakligen i sand.)

Som läsare av denna blogg säkert känner till så vill jag gärna vara så fullständig som möjlig. Jag återger därför det mesta av den text som återfinns i den så kallade “fördjupade beskrivningen” av ärendet. Först förvaltningens förslag:

“I samrådsförslaget föreslogs att vattendraget i anslutning till campingplatsen skulle vara för dagvattenhantering och att naturvärden ska skyddas. Naturvärdesinventeringen som gjordes efter samrådet (2019) pekar ut vattendraget som ett naturvärdesobjekt med påtagligt naturvärde, naturvärdesklass 3. De naturvärdesklasser som finns är 1. Högsta naturvärde, 2.Högt naturvärde och 3. Påtagligt naturvärde. Konsulten rekommenderar att hela vattendraget och dess kantzoner (minst 5 meter) lämnas orörda vid exploatering. Även vattendragets sträcka efter vägen ingår i området för påtagligt naturvärde. Under våren och sommaren 2021 har en häckfågelinventering genomförts. Man har inte lokaliserat några skyddade arter som häckar i området men man förordar ändå att en del buskar sparas i skogsområdet för att utgöra bra födosöksområden för fåglar av olika arter.”

Det är enligt mitt sätt att se ingen särskilt stark motivering till att skogsdungen (den äldre delen) ska betraktas som kommunens mest värdefulla skog. Jag menar, när det gällde skogsdungarna vid Kindblomsvägen och Mariedalskolan eller skogarna vid Mariedal Östra, Skaven/Öxnered och Trestad Center så var det bara att avverka i stort sett vartenda träd. För att inte tala om alla skogar som ligger “illa till” om den fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön antas… Dessutom finns det ju en hel del annan skog kvar i Sikhallsområdet och Gestadbygden…

Det framgår inte av förvaltningens text, eller konsultens utlåtande, att Svartebäck, som rinner genom skogsdungen, är mer att betrakta som ett större dike än en naturlig bäck. Och som dike måste det skötas. Det måste rensas och då måste maskiner också ha plats vid sidan om bäcken/diket. Kommunen har inte skött varken Svartebäck eller skogsdungen. Det är ett faktum. Det går inte heller att gå igenom skogsdungen. Det finns t ex inga stigar, Och “slyskogen”, varför sägs inget om den?

Förvaltningen beskriver fastighetsägarnas och Magnus Larssons förslag (“exploatörens”) på följande sätt:

“Exploatören önskar utveckla campingområdet och även komplettera den med en åretrunt-öppen livsmedelsbutik för att ge service till invånare och besökare. För att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för verksamheten behöver reception och butik samlokaliseras. Campingens nuvarande reception sägs vara i så dåligt skick att den bör rivas. I samband med att det byggs en ny reception byggs lokaler så att de även inrymmer livsmedelsbutik och eventuellt ett café. Enligt det inkomna förslaget vill man kulvertera vattendraget i anslutning till vägen och placera reception/butik med terrass över. För området mellan väg och strand föreslås att strandskogen rensas från buskar och träden glesas ut, området får en parkkaraktär med grillplatser, glest med träd, stigar/gångvägar och även några sjöbodar. Vår tolkning av exploatörens förslag är att vassområdet muddras till förmån för en större sandstrand. Det inlämnade förslaget finns som bilaga till tjänsteskrivelsen.”

Det är nog inte bara Sikhalls- och Gestadbor utan även invånare i hela dalslandsdelen av kommunen, som skulle se fram emot en sådan utveckling i Sikhall. Som dessutom inte skulle kosta skattebetalarna särskilt mycket pengar, om ens några. Strandskogen och Svartebäck skulle förändras till ett område där människor kunde promenera, vistas och njuta av naturen. Och stranden i Sikhall skulle bli bra mycket större.

Och om någon är tveksam till kulverteringen av Svartebäck så kommer det ändå att ske när GC-vägen byggs. Det kanske till och med kan bli så att Magnus Larsson och fastighetsägarna kan göra detta ihop med Trafikverket på något sätt. Det kan bli två flugor i en smäll, GC-väg och en nybyggd serviceanläggning. Å andra sidan kan Magnus Larsson garanterat anpassa byggnaderna till både ravinen och Svartebäck om det behövs.

Förvaltningen skriver också lite mer allmänt i underlaget:

“Då det ännu inte finns någon geoteknisk utredning framtagen för planområdet har vi ingen verifierad kunskap om markens stabilitet i anslutning till vattendrag och strandlinje. Vattendraget utgör även en mycket viktig avrinningsväg för att avleda regnvatten från bebyggelsen. I dagsläget är vattendraget endast kulverterad på en kort sträcka, under vägen. Vattendraget går genom en strandskog sista sträckan fram till Vänern. Strandskogen är i dagsläget tät och det är inte direkt inbjudande att vandra genom den.
Förvaltningen ser möjligheter att inom ramen för allmän platsmark Natur, med kommunalt huvudmannaskap, kunna skapa en passage genom området med en gångväg och gångbro över bäcken med naturvärdena bibehållna. Förvaltningen ser även möjligheter att pröva en utvidgning av campingen västerut.”

Nä, strandskogen, dvs den “äldre” delen, är “inte direkt inbjudande”. Det är lätt att hålla med om. Och det kan tillskrivas kommunens sätt att sköta skogsområdet. Eller inte. Men det är som vanligt, i framtiden planerar kommunen att göra det och det. Och det… Det sa kommunen redan 2005 och 2007 när den exproprierade dessa områden från Magnus Larsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (5)”.) De boende i området vet vad kommunens vision “i alla delar” betyder i Sikhall… Ingenting.

Det kan för fullständighetens skull nämnas att exploatörerna/fastighetsägarna även har lämnat in ett förslag gällande hamnområdet, en bit söderut från badplatsen. Byggnadsförvaltningen skriver i underlaget:

“…vad förvaltningen kan se skiljer det sig endast genom att exploatören önskar 5,5 meters totalhöjd på sjöbodarna medan samrådsförslaget föreslog 4 meter. I stora drag inryms de önskade åtgärderna för hamnen inom samrådsförslagets intentioner.”

Det verkar alltså som om tjänstemännen och fastighetsägarna är hyfsat överens på denna punkt.

På tisdag får alltså politikerna i byggnadsnämnden två alternativa förslag. Det blir i praktiken ett ja eller ett nej till fortsatt arbete med detaljplanen.

Om politikerna beslutar enligt tjänstemännens förslag, dvs det blir ett nej till fastighetsägarnas förslag, så avbryter fastighetsägarna detaljplaneprocessen. Då kommer de att avsluta sitt arbete för att utveckla Sikhall med fler båtplatser, sjöbodar, fina stränder, parkeringar, gång- och cykelbanor mm och även sina ansträngningar för att få till ett lyft runt Sikhalls kiosk och camping med åretruntöppen lanthandel och utökning av campingen. Med den erfarenhet som alla Sikhallsbor har av den kommunala skötseln av badplatsen och den kommunala marken i Sikhall, som kommunen för övrigt har exproprierat av Magnus Larsson, så ser de boende hur hela området kommer att växa igen och all utveckling att avstanna.

Och det i så fall för två mindre skogsdungars skull…

Jag fick en kommentar på bloggen igår lördag (se här) om kommunens skogsskövling i staden Vänersborg:

“Man får snart ta sig till Kroppefjäll för en skogspromenad.”

Och personen fick snabbt svaret i en annan kommentar:

“Får politikerna som dom vill så kan man åka till Sikhall som kommer att växa igen. Så slipper man åka så långt som till Kroppefjäll.”

Vi hoppas att politikerna i byggnadsnämnden röstar för att utveckla Sikhall på tisdag.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (10)

17 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9)”.

Förtalet och den illasinnade ryktesspridningen fortsatte i oförminskad takt. Och ju mer de falska påståendena upprepades, desto sannare tycktes de bli…

I en ny skrivelse från den 19 mars 2006 skriver Magnus Larsson, och det märks på tonen att han är både ledsen och desperat:

“Mina misstankar om fusk, mygel och smutskastning, blandat med politikers eget intresse i Sikhall har bara blivit starkare. Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte varit delaktig i den här smutskastar kampanjen så hade han tagit mig i försvar och talat om för de andra politikerna att Magnus inte är en människa som stänger av vägar till skjutbanor och dylikt. Då han själv har fått en rundtur på ca 1 mil på de omtalade och enligt falska påståenden från vissa kommunpolitiker ”avstängda vägarna” på fastigheten Blekan av min far Håkan Larsson. Denna rundturen skedde för ca 1½ år sedan och om samhällsbyggnadsnämndens ordförande inte fullkomligt tappat sitt minne så bör ni kanske fråga honom om hur många vägbommar han passerade.
Ni enstaka illasinnade politiker inom Vänersborgs kommun, ni får faktiskt förstå att ni har passerat gränsen för all redlighet. … Men som läget är just nu så har ni misstänkliggjort, ljugit och smutskastat mig så grovt att jag inte ens kan hämta en karta på statsingenjörskontoret utan att höra ofördelaktiga saker om mig. Jag har tagit väldigt illa vid mig. Jag tror inte att ni förstår vad ni har gjort. Så här illa och orättvist får man inte behandla människor.”

Tja, det är väl inte mycket att kommentera, mer än att “samhällsbyggnadsnämndens ordförande“ var Bo Carlsson (C). Det var något som var helt galet. Och jag såg det inte… Inte då.

Nästan en månad senare, den 10 april, skrev Magnus Larsson igen. Han hade inte fått någon reaktion på de skrivelser som han hade skickat tidigare. Han efterfrågade väldigt bestämt ett svar från någon i kommunen.

Och så hade Magnus Larsson blivit kontaktad av James Bucci i Vänsterpartiet…

“Jag har blivit kontaktad av James Bucci (vp) som ställt frågor till mig angående ärendets skötsel. James Bucci med flera i VP har tagit del av samma lögner som att jag stänger av vägar, skjutbanor och dylikt. De har också tagit del av allmän smutskastning mot mig, från bl a YY (fv). (Magnus Larsson skriver ut namn; min anm.) James Bucci hävdar att hade sanningen kommit fram tidigare hade valresultatet i kommunfullmäktige varit helt annorlunda.”

Magnus Larsson menade i sin skrivelse också att kommunfullmäktiges beslut inte kunde vara lagligt under de här omständigheterna.

Jag vet inte exakt vad det var som fick Bucci att inse att det låg en och annan hund begravd i detta ärende. Kunde det ha varit en droppe smutskastning för mycket från en medlem i det dåvarande lokala partiet Folkviljan som fick bägaren att rinna över? Vad det än berodde på, när det luktade orättvisor och mygel, då vet jag av erfarenhet att det tänds något hos Bucci…

James Bucci (V) ville ha reda på sanningen. Bucci åkte direkt ut till källan, dvs till Magnus Larsson, och förhörde sig om förköpsprocessen. Det kanske ska påpekas att Bucci inte hade träffat Magnus Larsson innan. Känner jag Bucci rätt så tog han sannolikt även kontakt med andra människor. Han läste med all säkerhet också Larssons olika skrivelser.

Bucci skrev ett brev till kommunen. Det var den 12 april 2006. Den direkta orsaken var att Magnus hade nämnt honom vid namn i sin skrivelse två dagar innan.

Bucci skrev:

“Angående det som Magnus kallar för ”ärekränkning, smutskastning och grova lögner” så är jag av åsikten att om Magnus Larsson talar sanning i sin version av vissa saker så borde han rimligen få ursäkter från personer som har spridit felaktig ”ärekränkande” information.”

Bucci var lite försiktig, men ändå ganska tydlig. Han fortsatte:

“Angående Sikhall ärendets gång så upplever jag, med tanke på vad jag känner till idag, att jag hade röstat annorlunda i kommunfullmäktiges votering och med dem orden har jag, också uttryckt mig till Magnus.”

Det var synnerligen intressant. Tre och en halv månader efter fullmäktiges beslut så medgav Bucci att han röstade fel. Bucci nämnde i sitt brev också namnet på den person som han hade hört förtala Magnus Larsson. Och det kan väl betraktas som mindre försiktigt…

Bucci avslutade brevet med att uttrycka en önskan om att parterna, Larsson och kommunen, skulle sätta sig ned och nå en uppgörelse. Han såg stora möjligheter för parterna att kunna komma överens.

I en tidigare blogg nämnde jag ett brev från politikern Eric Olsson i Gestad. (Se “Historien om Magnus Larsson (5)”.) Han skrev till kommunen och kritiserade kommunen för misskötseln av Sikhall. Olsson var centerpartist och alltså partivän med Bo Carlsson. Men det hindrade inte Olsson att se verkligheten som den var – han stödde helt öppet Magnus Larssons fastighetsförvärv i Sikhall.

Eric Olsson skrev den 6 juni 2006:

“det är till glädje för bygden, vi som bor i området ser med tillfredsställelse på vad som händer. Han (dvs Magnus Larsson; min anm) har möjligheter och kunskaper att kunna återställa området i ett värdigt skick till fromma för båtlivet, för människorna i bygden, för Sikhalls magasin genom en fin parkering.
Som avslutning en vädjan till Vänersborgs kommun att rusta upp Sikhallsbadet och inte slå undan möjligheterna för de människor som vill och kan göra något positivt för sin hembygd kommun.”

Det var en viktig röst som hördes.

Opinionen började svänga. Allt fler politiker insåg att de hade blivit lurade av de styrande partierna, med Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) i spetsen. De började ifrågasätta argumenten. Men alltför många vägrade fortfarande lyssna på rationella argument – och sanningen… Och flera av dem hävdar, beklämmande nog, alltjämt att de hade rätt om Magnus Larsson…

Och med tanke på hur Magnus Larsson behandlas än idag av politiker och tjänstemän i kommunhuset så tycks dessa personer vara i positioner där de kan sabotera Magnus Larssons planer och ambitioner för Sikhall…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (11)”.

PS. Efter gårdagens blogg så har personer hört av sig med fler uppgifter om politiker och tjänstemän som mycket aktivt spred de illasinnade ryktena kring Magnus Larsson – bland annat spred en dåvarande förvaltningschef uppenbara lögner.

PPS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (9)

16 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

Kommunfullmäktiges beslut om förköp den 20 december 2005 var ett unikt beslut. Och särskilt unikt, och anmärkningsvärt, var det därför att det inte fanns några egentliga anledningar eller argument för den så att säga “totala” åtgärden att förköpa samtliga fastigheter i Sikhall tillhörande Magnus Larsson. (Utom en liten sommarstuga.)

Och om det verkligen fanns någon anledning för kommunen att överhuvudtaget förköpa och äga mark i området, så kunde det, precis som Lars G Blomgren hade föreslagit i fullmäktige (se ”Historien om Magnus Larsson (7)”), bara vara fråga om att kommunen behövde några mindre delar av fastigheterna för sina planer – och för allmänheten. De behov som kommunen såg framför sig för egen del och för allmänheten kunde dessutom lätt ordnas på helt andra och enklare sätt än förköp, t ex med servitut eller en detaljplan. Och allemansrätt och strandskydd kunde inte ens Magnus Larsson sätta sig över, om nu kommunen trodde eller befarade detta.

Kommunens argument för att förköpa Magnus Larssons fastigheter var alltså tunna och tämligen ovidkommande. Och antagligen inte ens lagliga… (Se “Historien om Magnus Larsson (8)”.) De höll inte för en närmare analys och granskning. Det kunde egentligen vem som helst se, särskilt som Magnus Larsson var villig att ingå kompromisser som innebar att kommunen fick köpa de delar av marken som kommunen ansåg sig behöva för att utföra de åtgärder som kommunchef Mahlviker påstod var planerade.

Och för övrigt, ett av de absolut viktigaste syftena med Magnus Larssons köp av fastigheterna var just att utveckla Sikhall. Han hade ännu större ambitioner med Sikhall än vad kommunen kunde drömma om.

Men det var, som jag ser det, helt enkelt andra motiv som låg bakom kommunens vilja att förköpa – alltihop. Det handlade om Magnus Larsson och att han hade lagt det högsta budet på fastigheterna. Och det ogillades av någon, eller några… Varav åtminstone någon återfanns i kommunhuset. De ville inte att Magnus Larsson överhuvudtaget skulle finnas i Sikhall.

För att övertyga de politiker som inte var särskilt insatta i frågan och även allmänheten, om nödvändigheten för kommunen att köpa samtliga fastigheter så pågick en smutskastningskampanj mot Magnus Larsson, samtidigt som den politiska processen. Jag har snuddat vid den vid ett flertal tillfällen i mina bloggar.

Förtalskampanjen var omfattande och intensiv. Och eftersom argumenten för förköp inte var särskilt övertygande. så använde de mest inbitna expropriationsförespråkarna därför ”alternativa fakta och argument”. På det sättet skulle de kunna övertyga de okunniga och tveksamma, typ undertecknad bloggare, om nödvändigheten av förköp.

I den tidigare refererade skrivelsen från Gunnar Lidell (M) den 22 januari 2006 så visar det sig att det fanns folk redan då, som hade dessa tankar. Lidell skrev:

“När det gäller den nu aktuella köparen (dvs Magnus Larsson; min anm), har ett antal personer per telefon eller direkt, menat att en man med köparens brokiga förflutna(X) till varje pris skulle förhindras att köpa Sikhall. För egen del, då jag aldrig tidigare träffat eller talat med köparen, har dessa otaliga rykten gjort att jag intresserat mig för att få reda på fakta. Samtal med ett stort antal personer med, enligt min mening gott omdöme, har gett en helt annan bild av köparen än den som hans motståndare uttalat. Jag anser att rykten kring köparens person kan ha påverkat diskussionen som föregått kommunfullmäktiges beslut.”

Gunnar Lidell lämnade inget åt slumpen. Han tog reda på fakta. Det pågick en förtalskampanj riktad mot Magnus Larsson.

Magnus Larsson själv såg tidigt nödvändigheten av att förklara och försvara sig mot förtalet och ryktesspridningen. Det gjorde han ofta i sina skrivelser. Och nu, många år efteråt, så förstår jag hur förödmjukande, sårande och möjligtvis även nedbrytande detta måste ha varit för Magnus. Jag förstår också mycket väl hur detta påverkade honom i kontakterna och förehavandena med kommunen… Och kanske gör så än idag…

Den 1 mars 2006 anmälde Magnus Larsson Vänersborgs kommun till JO. Som ombud använde sig Magnus Larsson av advokatbyrån Urwitz & Mattsson AB. Kommunen anmäldes för sin handläggning och hantering av förköpsärendet i stort. Men även ryktesspridningen beskrevs i anmälan:

“Inför kommunfullmäktiges beslut om att utöva förköpsrätten har en omfattande och graverande smutskastning ägt rum mot Magnus Larssons person. Med största sannolikhet har denna kampanj påverkat kommunfullmäktiges beslut.”

Det var precis det som även Lidell misstänkte. Juristen Sverker Mattsson fortsatte:

“Inom Vänersborgs kommun har det under ärendets handläggning spritts kraftiga lögner gentemot Magnus Larsson av ärekränkande natur. Smutskastning och misstänkliggörande har skett från flera personer och bl a från kd:s “XX” (i anmälan nämns namnet; min anm). Bl a har det påståtts att Magnus Larsson skulle vara en människa som stänger av vägar med vägbommar, bl a en skjutbana, att han är en buse och en människa man ej kan ha förtroende för, att Magnus Larsson skulle vara en mycket speciell människa och att han rent allmänt kan ifrågasättas. Det skall nämnas att “XX” överhuvudtaget aldrig har råkat Magnus Larsson.”

Det nämns alltså namn i JO-anmälan. Jag tror inte att Magnus Larsson egentligen hade något val, smutskastningen hade gått över alla gränser. Han var tvungen att försvara sig och sin personliga heder.

Smutskastningen handlade t ex om att Larsson avverkade skog och vidtog andra åtgärder på sin mark som var olagliga. (Se ”Historien om Magnus Larsson (6)”.) Ryktena om att han satte upp staket, stängsel och farthinder, och gud vet vad, för att utestänga allmänheten från sin mark var, som poängterades i JO-anmälan, särskilt starka och ofta förekommande. Jag vill minnas att det till och med förekom insändare i TTELA om detta. Magnus Larsson såg sig nödgad att i en av sina inlagor till kommunen skriva:

“Jag tycker att jag har visat på min fastighet Bleken i Sundals-Ryr att jag inte stänger ute allmänheten, dels används mina skogsvägar av bygdens ryttare och ingen har blivit stoppad av mig. På denna fastighet fanns en skjutbana som föregående ägare sade upp dåvarande arrendator en sportskytteklubb, jag har iordningställt denna skjutbana och alla som frågar har fått låna den kostnadsfritt. Ovanstående kan verifieras Sundals-Ryrs byalag (namn och telefonnummer; min anm) och ryttare i bygden.”

Det fanns också flera personer som skrev till kommunen och dementerade de illasinnade ryktena. Så t ex skrev ordförande i Sundals Ryrs byalag till kommunen och verifierade vad Magnus skrev om skytteklubben. Även 12 personer på Kroppefjäll med anknytning till ridning intygade för kommunen att de hade obegränsad tillgång till Magnus mark. Jag vet också att t ex Gunnar Lidell åkte runt på Magnus Larssons marker för att kontrollera ryktena. Lidell hade även samtalat med grannar. Hans slutsats var entydig, det låg inte någon som helst sanning i förtalet – allt var lögn. Magnus Larsson utestängde inte allmänheten från sin mark.

Det spreds också rykten om Magnus Larssons personlighet och beteende. Personligen hade jag hört sådana uttalanden från både politiker och tjänstemän, och faktiskt även från fd partikamrater. Det berättades om vilken ”dålig” och oärlig människa Magnus Larsson var. Och är. Priset togs när en företrädare för ett annat parti kom in till Vänsterpartiet under en ajournering på kommunfullmäktiges sammanträde och “informerade” om denne Magnus…

Vid senare tillfällen, när jag förstod att allt var lögn, konfronterade jag faktiskt personer. Ingen hade någonsin något “kött på benen”, allt var påhitt.

Under de senaste åren har jag träffat människor i bygden, både ”gamla” elever och vårdnadshavare men även kollegor och vänner. Nu senast på “Sikhall Rock 1.0”, (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) De har bara haft positiva saker att berätta om Magnus och hans betydelse för bygden.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (10)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium och egen erfarenhet.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

“Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Juridik, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (7)

12 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.

Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:

“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”

Denna karta bifogades:

Sedan utvecklade Larsson förslaget:

“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”

Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.

Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.

Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:

“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”

Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.

Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…

Blomgren yrkade på:

  1. “Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”
  2. “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
  3. “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
  4. “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”

Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:

“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”

Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.

Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.

Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.

De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).

Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…

Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.

Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på… 

En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…

Gunnar Lidell skrev:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”

Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…

Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…

Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.

Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga kommunfullmäktiges beslut.

Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (5)

9 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…

Larsson började sin skrivelse från den 22 november:

“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”

Och han fortsatte:

“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”

Och så framför Larsson ett kompromissförslag:

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”

Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.

Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…

Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…

Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.

Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:

“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”

Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.

Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…

Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”

Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl, planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…

Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.

Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:

“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”

Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:

“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”

Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.

Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.

Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.

I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.

Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall