Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

SBN/Sikhall 4: Till nämndens försvar – Viten

7 januari, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “SBN/Sikhall 3: Till nämndens försvar – Bakgrund”.

Samhällsbyggnadsnämnden beslutade den 16 november, med oppositionens röster, att följande skulle ändras i förslaget till överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson (se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”):

“Alla viten tas bort”

Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) anser att det var ett olagligt beslut. De motiverar i sin överklagan till Förvaltningsrätten med att oppositionens beslut om viten:

“strider mot den praxis som förekommer vad gäller avtalsskrivning mellan kommunen och exploatörer.”

Och att frångå vitesdelen innebär även att:

“beslutsmeningen strider mot kommunallagens likabehandlingsprincip”

Borttagandet av vitena i förslaget till överenskommelse torde vara det tyngst vägande skälet i hela överklagandet. Jonasson och Andersson är hårda, mycket hårda – men är de objektiva?

Jonasson och Andersson återger de undantag som finns i både Kommunallagen och kommunens riktlinjer. Men de menar att undantagen inte är tillämpliga här eller i varje fall att det inte har framkommit sådana skäl. (Det går att läsa hela deras motivering och argumentation i blogginlägget “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.)

De båda ordförande i samhällsbyggnadsnämnden hänvisar till kommunens styrdokument ”Riktlinjer markanvisningar, exploateringsavtal och försäljning av kommunägda fastigheter” från den 3 mars 2016. Där står det:

“Kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtaganden i exploateringsavtalet.”

Formuleringen i riktlinjerna är inte särskilt tydlig i fråga om viten. Det ingår enligt Jonasson/Andersson i “eller dylikt”… Hmmm… Är viten att jämställa med “pant, bankgaranti, borgen”? Det är tveksamt. Åtminstone bankgaranti och borgen är väl att betrakta som att det tillförs pengar “utifrån”, om köparen av t ex en fastighet inte har några? Viten är å andra sidan ett straff, en påföljd för att någon har begått ett fel. Och hur ska en person förväntas betala viten när problemet är att köparen överhuvudtaget inte har pengar för att uppfylla ett åtagande gentemot säljaren…?

Även formuleringen “kommunen kan komma…” är intressant. Den visar att kraven som följer inte är obligatoriska. Om de hade varit det hade det naturligtvis stått “kommunen kommer…”.

Hur som helst. I riktlinjerna finns ett viktigt avsnitt, som enligt min mening omkullkastar hela överklagandet på den här punkten:

“Samhällsbyggnadsnämnden som vid varje tidpunkt har ansvaret för att fatta beslut om exploateringsavtal, markanvisningsavtal och samverkansavtal får frångå riktlinjerna i enskilda fall när det krävs för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan eller andra särskilda skäl föreligger.”

Det står svart på vitt att Samhällsbyggnadsnämnden får göra undantag. Nämnden “får frångå riktlinjerna”. Det torde därför vara omöjligt att olagligförklara nämndens beslut på grunden att det strider mot praxis. Dessutom är det i Sikhall just av skälet att “på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan”. Det förhåller sig odiskutabelt på det viset, men det kommenteras förvånansvärt nog inte av Jonasson/Andersson. Och om inte detaljplanen skulle vara ett tillräckligt skäl finns det också en möjlighet att göra undantag om “andra särskilda skäl föreligger”. Fast det gäller inte i det här fallet, tycker i varje fall Jonasson och Andersson:

“Men återigen anses det inte föreligga några särskilda skäl.”

Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) vill naturligtvis inte låtsas om att det finns synnerligen starka “särskilda skäl”, eller “sakliga skäl” enligt Kommunallagen. Men, det vet ju läsare av denna blogg, att marken det handlar om i Sikhall köptes lagligt och ärligt 2005 av Magnus Larsson. Vänersborgs kommun förköpte/exproprierade marken (2007) mot Magnus Larssons vilja – med hänvisning till bland annat att kommunen var bättre lämpad att utveckla områdena i Sikhall för allmänheten. Samhällsbyggnadsnämnden skrev 2005: 

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Det nämndes till och med att ett kommunalt ägande var en förutsättning för bevarandet av kulturminnet Sikhalls magasin…

Men det ser ju var och en vad kommunen har gjort i Sikhall – i stort sett ingenting. Tvärtom, Sikhall har förfallit.

När Jonasson och Andersson skriver att det anses “inte föreligga några särskilda skäl” så undrar jag om de syftar på att nämnden inte anser det eller om de syftar på att de själva inte anser att det föreligger “några särskilda skäl”. Samhällsbyggnadsnämndens 2:e vice ordförande Tor Wendel (M) tog i varje fall upp det kommunala förköpet/exproprieringen på novembersammanträdet som särskilt skäl för att kunna frångå riktlinjerna. Det visar att det fanns ett särskilt skäl för oppositionen för beslutet. Men Jonasson och Andersson utelämnar och bortser konsekvent från den kommunala expropriationen i sin överklagan.

Samhällsbyggnadsnämnden har all rätt i världen att göra undantag enligt både Kommunallagen och kommunens egna riktlinjer. Det handlar ju enbart om att Magnus Larsson ska få köpa tillbaka delar av sin egen mark…

Jonasson och Andersson hänvisar alltså även till Kommunallagen. I Kommunallagen 2 kap 3 § står det:

“Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”

Jag skulle alltså vilja påstå att den kommunala expropriationen 2007 av Magnus Larssons mark är ett sådant sakligt skäl.

Det ställs en massa krav på Magnus Larsson i förslaget till överenskommelse, och de är alla förenade med viten om de inte uppfylls. Larsson ska betala viten ända tills “visionen” är slutförd, även om detaljplanen inte antas eller vinner laga kraft. (Jag återkommer till visionen.) Om det blir aktuellt att betala viten ska Magnus Larsson betala 30.000 kr i månaden tills “visionen” är genomförd. Det är 360.000 kr per år… 720.000 kr på två år…

Och notera det paradoxala. Magnus Larsson är beroende av att han får inkomster för att utveckla Sikhall mot visionen. Det är investeringar på miljontals kronor som krävs. Den stora risken för att inte uppfylla “visionen” är att inkomsterna av någon anledning minskar eller upphör. Och då ska han enligt samhällsbyggnadsförvaltningen betala vite/böter – med pengar han inte har…

Men för att förstå det riktigt absurda med denna avtalsskrivning, eller kanske det grymt “listiga” i de styrande partiernas avsikt, ska man komma ihåg att förslaget till överenskommelse innebär att de delar av kommunens mark som Magnus Larsson får köpa tillbaka från kommunen ska regleras på så sätt att marken ska ingå i Sikhall 1:6.

Sikhall 1:6 är samma fastighet där Magnus Larssons hus och hem ligger. Det innebär att om visionen inte kan genomföras och Magnus Larsson ska betala viten, så är risken stor att han tvingas sälja sitt hus och hem för att kunna betala vitena. Om han inte får in tillräckligt med pengar för att genomföra “visionen” måste han sälja de tillgångar som han som privatperson äger för att kunna betala viten.

Det är av detta skäl som man kan säga att de styrande partierna med Socialdemokraterna och Centerpartiet i spetsen vill tvinga Magnus Larsson att pantsätta sitt hus och hem i en överenskommelse med kommunen. Det är häpnadsväckande och fullkomligt makalöst att de styrande partierna förespråkar en sådan överenskommelse. (Jag undrar om det ens är lagligt.) Naturligtvis vägrar Magnus Larsson att skriva på ett sådant avtal. Han vill självklart inte pantsätta sitt hus och hem.

Det står inget i överenskommelsen om vad som händer om Magnus Larsson råkar ut för en olycka eller blir sjuk. Det är också en intressant och faktiskt helt rimlig fundering om en eventuellt ny ägare till fastigheten, eller dödsboet, ska fortsätta betala vite om visionen inte uppfylls…

Magnus Larsson har ställt frågan om han får köpa kommunens mark i ett aktiebolags namn. Enligt Larsson har kommunen svarat blankt nej. Det är märkligt eftersom samhällsbyggnadsnämnden ofta säljer mark till aktiebolag, t ex Vattenfall och Serneke. Eller Bert Karlsson på Ursand. Bert fick teckna ett tomträttsavtal med kommunen i aktiebolagets namn. Bert och aktiebolaget behöver inte heller slutföra några visioner, betala viten eller “pantsätta” sina privata hus om inte detaljplanen på Ursand slutförs.

Jonasson/Andersson skriver alltså om att beslutet i samhällsbyggnadsnämnden i november “strider mot kommunallagens likabehandlingsprincip”. De nämner dock inte att kommunens riktlinjer (se ”Riktlinjer markanvisningar, exploateringsavtal och försäljning av kommunägda fastigheter”) antogs 2015, men inga viten användes i avtalsskrivningar med köpare av kommunens mark förrän 2021. Under den perioden var det förvaltningens bedömning, de aktuella ärendena lyftes överhuvudtaget aldrig upp på nämndens bord. Det var alltså ett allvarligt avsteg från riktlinjerna… Det kan med en viss förundran noteras att viten började bli praxis i kommunen först när samhällsbyggnadsnämnden arbetade med ett markanvisningsavtal till Magnus Larsson… (Men det måste väl vara en slump…?)

Jonasson/Andersson ger tre exempel på att kommunens praxis är att använda sig av viten. Ja… Sedan 2021 då… Det är exempel från 2022 och 2023. På ett av exemplen hittar jag dock inget datum.

De tre dokumenten är maskerade (delar har alltså gjorts oläsliga) så det är svårt eller snarast omöjligt att få en riktig bild av vad de handlar om. Det är t ex omöjligt att se om det är företag eller privatpersoner som har förvärvat mark. Det gemensamma är i varje fall att köparna av kommunens mark måste uppföra byggnader inom 2 eller 3 år på den från kommunen köpta marken, annars får de betala viten – i två av exemplen 10.000 kr i veckan, i det tredje exemplet 16.000 kr i veckan.

Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Larsson (C) vill med exemplen visa hur praxis i Vänersborg ser ut och att Magnus Larsson då ska behandlas på samma sätt. Jag kan emellertid se viktiga skillnader. Trots att dokumenten är maskerade så ser man att det skrivs om mark “planlagt för industriändamål” och, i ett annat exempel, handlar det om en “ekonomibyggnad”. På goda grunder kan man förmoda att det handlar om företag, och då antagligen aktiebolag. Magnus Larsson får inte bilda ett aktiebolag för att köpa mark i Sikhall av kommunen… I inget fall står det i exemplen att köparna ska pantsätta sina privata bostäder… Det handlar dessutom om byggnader som ska uppföras på, verkar det som, detaljplanerade områden och inte om att förverkliga visioner… (Mer om ”visioner” i nästa blogginlägg.) Till sist säljer inte kommunen tillbaka mark som den tidigare har exproprierat från köparna…

Skulle oppositionens beslut i samhällsbyggnadsnämnden strida mot “kommunallagens likabehandlingsprincip”? Vem är det egentligen som behandlas annorlunda i Vänersborg?

Det finns i och för sig en logik i att den som förvärvar mark från kommunen verkligen utför det som den avsåg vid köpet av fastigheten/marken. Kommunen skulle därför t ex kunna kräva av Magnus Larsson att han sätter igång med sina planer så fort som möjligt. Larsson skulle kunna åläggas att snarast söka alla tillstånd, t ex bygglov, strandskyddsdispens, tillstånd för vattenverksamhet etc, för att bygga om, förlänga och bredda stenpiren inklusive sanering av kreosotstolparna i bryggan och infästning till nya bryggor samt anlägga en servicebyggnad vid magasinet med lokaler för kök, personalutrymmen och toaletter mm.

Det här skulle jag se som rimligt i en förhandling om en överenskommelse mellan Magnus Larsson och kommunen.

I nästa blogg ska jag behandla det i den föreslagna överenskommelsen centrala begreppet “vision”. Begreppet är även centralt i Jonassons och Andersson överklagan till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Fortsättning följer i inlägget ”SBN/Sikhall 5: Till nämndens försvar – Visionen”.

==

OBS! Du kan ladda ner hela överklagandet här. Det är ett stort dokument med flera bilagor.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

SBN/Sikhall 3: Till nämndens försvar – Bakgrund

5 januari, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och nämndens 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) har överklagat samhällsbyggnadsnämndens beslut från den 16 november 2023 till Förvaltningsrätten i Göteborg. De anser att beslutet är olagligt.

Beslutet gällde de fastighetsrättsliga frågorna i Sikhall. De är inte helt lätta att greppa.

Jonasson och Andersson ger en kortare historisk bakgrund i sitt överklagande för att Förvaltningsrätten ska få en bättre förståelse. Deras bakgrundsbeskrivning ger dock intryck av att samhällsbyggnadsnämnden och kommunen har skött arbetet och dialogerna exemplariskt. Det bestående intrycket blir då, utan att det behöver skrivas i klartext, att det är exploatören, dvs Magnus Larsson, som har både motverkat och försenat processen.

Jonasson och Andersson börjar sin historieskrivning 2015 med att konstatera att byggnadsnämnden beslutade att en detaljplan skulle upprättas. De berättar alltså inget för Förvaltningsrätten om att den mark som det handlar om köptes av Magnus Larsson 2005 och ägdes av honom fram till november 2007, då kommunfullmäktige beslutade att förköpa/expropriera de viktigaste delarna av hans ärligt införskaffade fastighet. Utan denna kunskap får Förvaltningsrätten inte den helhetsbild som behövs för att se hela ärendet. (Se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande” och framför allt “Historien om Magnus Larsson”, där jag skriver mycket utförligt om vad som hände mellan 2005 och 2007.) 

Nästa årtal, efter 2015, som Jonasson och Andersson nämner är 2018 när det första samrådet om detaljplanen hölls. De kommenterar inte att det tog nästan 3 år från byggnadsnämndens beslut till samråd. Tre år är en lång tid, varför dröjde det så länge? De ger vidare sken av att mycket gjordes av kommunen mellan början av 2018 och oktober 2020. De påstår t ex att det hölls flera möten och dialoger mellan Magnus Larsson och kommunen.

Jag har gått igenom detaljplaneprocessen, också utförligt. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan” och ytterligare 7 blogginlägg i detta ämne.) Jag fick inte några handlingar från kommunen från tidsperioden februari 2018 till oktober 2020 om att det hände något under dessa 2,5 år. Det fanns överhuvudtaget inga handlingar i diariet under denna tidsperiod, varken om sådana här möten eller andra diskussioner mellan kommunen och Magnus Larsson. Var har Jonasson och Andersson fått sina uppgifter ifrån? De satt i varje fall inte i nämnden då…

Jag frågade byggnadsförvaltningen den 22 juni 2021 varför processen tog så lång tid under denna period och fick följande svar (se “DP Sikhall (7): Medveten fördröjning?”):

“Under en tid var det tydligt så att processen väntade på kommunen. Sökande fastighetsägare ville få till avtal för att känna sig trygg med att gå vidare med kostsamma utredningar och det tog lång tid innan samhällsbyggnadsnämnden i höstas till slut fattade beslut om att gå vidare med det.”

Det tog enligt byggnadsförvaltningen alltså lång tid på grund av samhällsbyggnadsnämnden…

I mars 2021, fortsätter Jonasson och Andersson i sin bakgrundsbeskrivning, skriver ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, som vid det tillfället inte var Ann-Marie Jonasson, på ett markanvisningsavtal. Magnus Larsson skriver inte på. Jonasson och Andersson förklarar inte orsaken till detta, t ex att ordförande vid det tillfället inte ville ha en dialog med Magnus Larsson utan bara krävde att Larsson signerade avtalet. Sedan hoppar Jonasson och Andersson till 2022 och berättar att dialogerna tas upp på nytt. De bekräftar alltså att inget mer hände under resten av 2021.

Under dialogerna 2022 framhåller Magnus Larsson att de fastighetsrättsliga frågorna måste få en lösning innan detaljplanearbetet fortsätter. Han kan inte bygga på kommunens mark och han vill inte betala dyra utredningar på kommunens fastighet utan att veta att han får bli ägare till marken. Det sistnämnda nämner inte Jonasson och Andersson vilket naturligtvis har till syfte att förstärka uppfattningen att det är Magnus Larsson som motverkar och försenar processen.

Med denna redogörelse lämnar jag Ann-Marie Jonassons (S) och Johan Anderssons (C) bakgrundsbeskrivning till Förvaltningsrätten. Jag hoppas att mina kompletteringar ger en mer rättvis bild av vad som har hänt, i varje fall för bloggläsare. (Du kan ladda ner hela överklagandet här.)

Jag har försökt att beskriva de fastighetsrättsliga frågorna som gäller idag, dvs det förslag till överenskommelse som ligger på bordet just nu, i flera blogginlägg, bland annat “Sikhall: Fastighetsrättsliga lösningar? (1)” – 2 och 3. I dessa inlägg finns det bland annat en del kartor som illustrerar hur delar av fastigheterna ska regleras, dvs byta ägare. Kommunfullmäktige beslutade den 17 maj att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna skulle utgå från Magnus Larssons alternativ till lösningar. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)

En lösning på de fastighetsrättsliga frågorna är alltså en förutsättning för att en detaljplan för utveckling av Sikhall ska kunna upprättas. Magnus Larsson kan ju inte bygga på kommunens fastighet. Det här framförde Magnus Larsson och några fastighetsägare i Sikhall redan 2015, men kommunens kvarnar mal som synes långsamt. Särskilt när de styrande partierna gör allt för att på olika sätt förhala ärendet.

Förvaltningen upprättade ett förslag till överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson som det var tänkt att samhällsbyggnadsnämnden skulle godkänna redan den 19 oktober 2023. Men eftersom Magnus Larsson vägrade att gå med på villkoren i överenskommelsen så återremitterade samhällsbyggnadsnämnden ärendet till sin förvaltning med uppdraget att:

“se över förslag om Överenskommelse om fastighetsreglering, i syfte att åstadkomma ett förslag som är överenskommet av båda parter.”

Det här blev också samhällsbyggnadsnämndens beslut. Det fattades utan votering och ingen reserverade sig heller.

Återremissen var tydlig, förvaltningen måste komma till en överenskommelse med Magnus Larsson. Precis som tanken var med kommunfullmäktiges beslut. Och för att parterna skulle kunna nå en överenskommelse var kommunen tvungen att göra vissa eftergifter i sina villkor.

Samhällsbyggnadsnämnden sammanträdde återigen den 16 november. Förvaltningen hade utarbetat en “ny” överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson. Det nya förslaget var till förväxling lika med det förslag som förvaltningen hade utarbetat en månad tidigare, och som nämnden alltså hade återremitterat. Det var bara ett par, i det stora hela ovidkommande, detaljer som hade ändrats. Magnus Larsson vägrade att skriva på detta avtal också. Förslaget innebar därför i realiteten att det inte gick att verkställa kommunfullmäktiges beslut. Det var omöjligt att kommunen och Magnus Larsson skulle, och kunde, bli överens. Samhällsbyggnadsförvaltningen, och de styrande partierna, menade att det var Magnus Larssons fel. Någon sa på sammanträdet att Magnus Larsson var “oresonlig”.

Oppositionen ansåg att flera av kommunens villkor i förslaget till överenskommelse stod i vägen för att båda parter skulle kunna acceptera avtalet. Det betydde “i praktiken” att oppositionen ansåg att det var samhällsbyggnadsförvaltningen som var “oresonlig”…

Oppositionen i samhällsbyggnadsnämnden röstade därför igenom ett alternativt förslag till beslut för att förbättra möjligheterna att nå en överenskommelse med Magnus Larsson enligt kommunfullmäktiges beslut.

Fortsättning följer i blogginlägget “SBN/Sikhall 4: Till nämndens försvar – Viten”.

==

OBS! Du kan ladda ner hela överklagandet här. Det är ett stort dokument med flera bilagor.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande

4 januari, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.

Ann-Marie Jonasson (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, och Johan Andersson (C), 1:e vice ordförande, har utvecklat skälen till varför de anser att samhällsbyggnadsnämndens beslut den 16 november är olagligt. Förvaltningsrätten har sedan skickat överklagandet till kommunen för yttrande. Det är ju Vänersborgs kommun, i det här fallet samhällsbyggnadsnämnden, som är motpart i processen.

Kommunen, vem vet jag inte, har begärt och fått förlängd svarstid. Yttrandet från kommunen ska vara inlämnat till Förvaltningsrätten senast den 26 januari. Det ska bli intressant att se vem som ska företräda samhällsbyggnadsnämnden och kommunen i fallet. Är det kommunens jurister? Eller de som fattade beslutet i samhällsbyggnadsnämnden? Förmodligen blir det tjänstepersonerna i samhällsbyggnadsförvaltningen eller kommunens jurister i kommunstyrelseförvaltningen som författar ett förslag till svar till Förvaltningsrätten som sedan samhällsbyggnadsnämnden ska fatta beslut om. Men vad händer om det föreslagna svaret inte godkänns av oppositionens ledamöter i nämnden…? Samhällsbyggnadsförvaltningen är ju så att säga part i målet. Och är Jonasson och Andersson jäviga när nämnden beslutar? Samhällsbyggnadsnämnden sammanträder den 25 januari, dagen innan svaret ska vara inlämnat till Förvaltningsrätten.

Den eller de som företräder kommunen i rättsfallet ska yttra sig över följande grunder i Jonassons och Anderssons överklagan som hävdar att samhällsbyggnadsnämndens beslut var olagligt:

“1. Vad gäller beslutspunkt 1 om att ”alla viten tas bort” är grunden till överklagandet att detta strider mot den praxis som förekommer vad gäller avtalsskrivning mellan kommunen och exploatörer. Detta enligt kommunens styrdokument ”Riktlinjer markanvisningar, exploateringsavtal och försäljning av kommunägda fastigheter” (bilaga 13). Enligt riktlinjen kan kommunen ”komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtagande i exploateringsavtalet” (sida 7). Enligt kommunens praxis innebär det att man i avtal med exploatörer skriver in ett avsnitt om vite. (se exempel på i bilaga 15-17). Uppgifter som inte tillför något i sak är maskade i exemplen, ex personuppgifter och prisuppgifter). Detta innebär även att beslutsmeningen strider mot kommunallagens likabehandlingsprincip, 2 kap 3 § som anger att ”Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Lag (2019:835)”. Att frångå vitesdelen antas därmed strida mot likabehandlingsprincipen då man inte anser att det framkommit ”skäl för något annat”. Det ska nämnas att det i riktlinjerna (bilaga 14) står att samhällsbyggnadsnämnden ”får frångå riktlinjerna i enskilda fall när det krävs för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan eller andra särskilda skäl föreligger” (sida 9). Men återigen anses det inte föreligga några särskilda skäl.”

“2. Vad gäller beslutspunkt 2 om att ”Alla hänvisningar till Vision tas bort” är grunden till överklagandet att man i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” (bilaga 7). Det är utifrån visionen och den intentionen som exploatören har angivit som kommunfullmäktige tagit sitt beslut.”

“3. Vad gäller beslutspunkt 3 om att ”I texter om att ‘Detta avtal förutsätter för sin giltighet att kommunfullmäktige i Vänersborgs kommun genom beslut godkänner detta avtal ersätts kommunfullmäktige med samhällsbyggnadsnämnden” anses att detta beslut går emot kommunallag 5 kap 1 § där det framgår att ”Fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen…”. Detta beslut är att tolka som ett beslut av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt med anledning av det strategiska läget fastigheten har. Exploatören får genom detta förköp ensam möjlighet att utveckla ett område som kan anses vara av stort intresse för allmänheten.”

“4. Vad gäller beslutspunkt 4 om att ”Avtalsservitutet som berör nyttjande av området för tillgång till öppet vatten omarbetas, i samråd med Vänersborgs Segelsällskap samt exploatören, så att syftet uppnås för båda parter. Kontrollera om ”erlägga ska ersättas med ”anlägga i §3” är grunden till överklagandet att man i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” (bilaga 7). I inriktningsbeslutet står det skrivet att ”Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten”. 

Det finns mycket att fundera på och kommentera kring dessa skäl och argument. Men innan jag gör det så vill jag gärna komplettera ärendet med ytterligare en aspekt, förutom de jag redan har tagit upp i dessa två blogginlägg.

Det undgår knappast någon av de läsare som har följt inläggen kring Sikhall att det finns en person som står i centrum i hela ärendet, och på sätt och vis även i den kommande processen, den så kallade “exploatören”. Och de flesta läsare förstår också vem “exploatören” är – Magnus Larsson i Sikhall.

Det är Magnus Larsson och kommunen som ska komma överens om de fastighetsrättsliga lösningar som är en förutsättning för att en detaljplan ska kunna utarbetas och antas. Och en detaljplan är i sin tur en förutsättning för att Sikhall ska kunna utvecklas. 

Det är samme Magnus Larsson som köpte hela fastigheten i Sikhall 2005 genom att lägga ett högre bud än Johan Anderssons partibroder Bo Carlsson (C). Då bestämde sig kommunen genom Ann-Marie Jonassons partikamrat Lars-Göran Ljunggren (S) att kommunen skulle expropriera/förköpa Magnus Larssons fastighet. Det lyckades inte socialdemokrater och centerpartister till fullo med, endast delar av Magnus Larssons fastighet, om än “de bästa”, kunde exproprieras/förköpas 2007. De markområden, som den föreslagna överenskommelsen om fastighetsrättsliga lösningar handlar om, är alltså samma markområden som Magnus Larsson ärligt och lagligt köpte 2005. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Kan det verkligen vara så att de styrande socialdemokraterna och centerpartisterna fortsätter att driva partiernas gamla linje från 2005, dvs att göra allt för att ta Magnus Larssons mark och egendom från honom? Jag vill inte tro det, men det är svårt att bli kvitt tankarna. Varför vill de styrande annars att Magnus Larsson ska tvingas pantsätta sitt hus och hem i en överenskommelse med kommunen?

Självklart skriver inte Magnus Larsson på några papper med Vänersborgs kommun som kan tvinga honom att överge hus och hem i Sikhall. Men utan en överenskommelse kommer Larssons drömmar och visioner om att utveckla Sikhall att gå i kras. Det blir resultatet om de styrande partiernas uppfattning drivs igenom på något sätt, en blöt filt skulle läggas över Sikhall. Och istället skulle förfallet av Sikhall fortsätta, fortfarande under kommunens ledning. Ansvaret för en sådan framtid skulle ligga tungt på de styrande partierna – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. 

“The bottom is nådd”…

Fortsättning följer i blogginlägget ”SBN/Sikhall 3: Till nämndens försvar – Bakgrund”.

PS. Läs gärna Magnus Larssons kommentar på det förra blogginlägget – ”The bottom is nådd!”

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!

3 januari, 2024 4 kommentarer

När Björn Borg blev utslagen i första omgången i en tennisturnering i Monte Carlo yttrade hans tränare Lennart Bergelin:

”The bottom is nådd”

Jag tror att “the bottom is nådd” i Vänersborg också. Det är dock varken tennis eller bandy jag tänker på. Det är politik.

Den 15 december meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att ett överklagande har kommit in till domstolen. Det var Ann-Marie Jonasson och Johan Andersson som överklagade:

“Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16 § 144”

De överklagade alltså ett beslut som fattades av samhällsbyggnadsnämnden. Det är inget konstigt. Det händer inte alltför sällan att kommuninvånare överklagar kommunala beslut. Jonasson och Andersson i en rättslig process med samhällsbyggnadsnämnden som motpart – inget konstigt alltså. Om det inte vore för en liten detalj – Ann-Marie Jonasson (S) är ordförande i samhällsbyggnadsnämnden och Johan Andersson (C) 1:e vice ordförande…

Jonasson och Andersson överklagar således ett beslut som deras egen nämnd har fattat. Och det är konstigt. Frågan är om det inte är unikt.

Bakgrunden är naturligtvis att Jonasson och Andersson var motståndare till det beslut som nämnden fattade den 16 november. Beslutet fattades av oppositionen med 6 röster mot 5. Och det kunde Jonasson och Andersson tydligen inte acceptera. De kunde inte acceptera att deras argument inte räckte till för att övertyga majoriteten av ledamöterna i den politiskt och demokratiskt valda nämnden. De kunde inte acceptera att oppositionen hade en annan åsikt än de själva. Jonasson och Andersson väljer därför att gå utanför politikens ramar och vänder sig i stället till juridiken.

”The bottom is nådd”

Det är ett stort och principiellt mycket viktigt steg som Jonasson och Andersson har tagit. Det är så stort att samtliga partier i den styrande minoriteten sannolikt står bakom överklagandet. Det diskuterades och bestämdes antagligen på ett gruppmöte några dagar innan överklagandet hamnade hos Förvaltningsrätten. Det betyder att socialdemokraterna, centerpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet gemensamt anser att politiska oenigheter i Vänersborgs kommun ska avgöras av domstol, i varje fall när oppositionen vinner en omröstning. Ska de i fortsättningen överklaga alla beslut som de förlorar? 

Jag vet inte vad kommunalråden Benny Augustsson (S) och Mats Andersson (C) vill att det här överklagandet ska leda till. Hur menar de att samarbetsklimatet, dialogen och det vardagliga politiska arbetet ska fungera i fortsättningen? Jag ser överklagandet som en slags krigsförklaring mot de partier som är i opposition. Överdriver jag?

Samtidigt är det ett modigt och möjligtvis ett extremt dumdristigt beslut som de styrande partierna har fattat. Jag undrar om de diskuterade konsekvenserna av ett domslut som går emot dem… Tänker de då att de ska sitta kvar och styra som om ingenting har hänt? Tror de att respekten för dem ökar?

Samhällsbyggnadsnämndens beslut den 16 november bestod av fyra punkter:

“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar om följande ändringar i utskickat förslag om Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall:

  1. Alla viten tas bort
  2. Alla hänvisningar till Vision tas bort
  3. I texter om att ”Detta avtal förutsätter för sin giltighet att kommunfullmäktige i Vänersborgs kommun genom beslut godkänner detta avtal” ersätts kommunfullmäktige med samhällsbyggnadsnämnden
  4. Avtalsservitutet som berör nyttjande av området för tillgång till öppet vatten omarbetas, i samråd med Vänersborgs Segelsällskap samt exploatören, så att syftet uppnås för båda parter. Kontrollera om ”erlägga” ska ersättas med ”anlägga” i §3”

Samtliga fyra punkter överklagas av Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C). De anför sammanfattningsvis följande övergripande skäl för överklagandet:

“Avvikelse från praxis samt strid mot kommunallag och kommunalt fullmäktigebeslut i överenskommelse om fastighetsreglering mellan Vänersborgs kommun och exploatören.”

Redan här blir det intressant – i “strid mot … fullmäktigebeslut”… Det var oppositionen som drev igenom beslutet i först kommunstyrelsen (se “KS: Irriterat mellan S och M”) och sedan i kommunfullmäktige (se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”). Det är samma opposition som sedan fattade beslutet i samhällsbyggnadsnämnden. Jonasson och Andersson menar uppenbarligen att oppositionen inte har koll på vad den beslutar… Och fattar beslut som strider mot varandra. Det låter i mina öron varken rimligt eller logiskt.

I nästa blogginlägg ska jag redogöra mer i detalj för de skäl för överklagandet som Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) anför till Förvaltningsrätten.

Fortsättning följer i blogginlägget ”SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

Byggnadsnämnden och strandskydd 5

2 januari, 2024 4 kommentarer

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “Byggnadsnämnden och strandskydd 4”.

Byggnadsnämnden fattade de två besluten om Sikhall 1:22 den 5 december. I det första ärendet, om att bevilja strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats samt förråd, reserverade sig Torbjörn Moqvist (SD) mot nämndens beslut. Vänsterpartiets Pontus Gläntegård förde fram att beslutet i det här ärendet borde fattas efter nästa ärende om att “avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd”. Gläntegård menade att staketets vara eller inte vara kring fastigheten Sikhall 1:22 var avgörande för beslutet om strandskyddsdispens. Om staketet fick vara kvar ansåg Gläntegård att grillhuset och förrådet bröt mot strandskyddsreglerna i och med att de privatiserade fastigheten och hindrade allmänhetens fria tillträde till strandområdet.

Ordförande ändrade dock inte ärendeordningen. Gläntegård reserverade sig inte mot beslutet om strandskyddsdispens. Han hade antagligen den uppfattningen att nämnden trots allt inte skulle låta staketet vara kvar.

I tillsynsärendet yrkades det på återremiss. Torbjörn Moqvist (SD), Jimmy Lindqvist (SD) och Pontus Gläntegård (V) ansåg att nämnden på ett noggrannare sätt skulle undersöka om staketet hade funnits runt fastigheten Sikhall 1:22 år 1975. Det skulle nämnden kunna göra genom att fråga grannar eller tjänstepersoner på kommunen. Det ansågs emellertid vara ett för hårt krav. Eller varför inte fråga, lägger jag till nu i efterhand, den markägare som sålde marken till Segelsällskapet. Han heter Jan T och lever i Göteborg och är inte svår att nå… (Om någon i byggnadsnämnden vill ha namn och nummer är det bara att höra av sig. Jan T har en mycket bestämd uppfattning i staketfrågan.)

Det blev votering i tillsynsärendet. Med röstsiffrorna 6-3 röstades kravet på återremiss ner. Nämndens två moderater var med i majoriteten. Därmed beslutade byggnadsnämnden att:

“avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd.”

Torbjörn Moqvist (SD) och Jimmy Lindqvist (SD) reserverade sig mot beslutet och Pontus Gläntegård (V) reserverade sig skriftligt.

Gläntegård arbetar i sitt yrkesliv med byggfrågor. Han är mycket kunnig på området och därför vill jag återge hans reservation i sin helhet.

“Förvaltningen anger att staketet har en avhållande effekt för allmänheten, vilket jag med fler i nämnden instämmer i, ”att det inte hade medgetts i en ansökan idag”. Syftet med staketet är att avhålla allmänheten, något annat syfte kan inte ses. Staketet inhägnar varken vattnet eller lekplatsen enbart utan följer fastighetsgränsen utanför tomtplatsen varvid inget annat syfte kan ses, så som till exempel säkerhet.

Att staketet är uppfört före 1975 kan inte visas i underlaget som nämnden fått tillgång till. I bildmaterialet visas däremot tvärtom att det spikas på staketet med en Volvo 240 av modellår 1980 i bakgrunden. Volvon har de rektangulära framljusen, stötfångaren samt de nya backspeglarna som var komna i modellår 1980, bilen fanns därmed inte innan 1980. Av bilden framgår även att gräset inte ger något spår av att staket funnits på platsen innan. Varvid det antagligen inte är reparation som pågår på bilden utan uppförandet.

Av flygbilden i materialet framgår heller inga spår i gräs eller marken av ett staket. Det brukar påverka klippandet av gräset och hur personer sliter på marken med sina rörelser.

På annat foto som uppges vara från 70-talet i underlaget framgår att de spikar på ett trädäck vid vattnet på fotot syns en byggnad vid ladugården i bakgrunden. På flygbild från 1975 så finns inte den byggnaden med varvid oklarhet råder om när dessa uppförts. (Se nedan; min anm.)

Förvaltningen har inte begärt in flygbilder av Lantmäteriet enligt uppgift på nämnden. Man har heller inte hört sig för bland de boende eller i kommunens arkiv om de vet till exempel när ladugården revs. Det kan därmed finnas mer material att tillgå.

Jag reserverar mig därmed mot beslutet då detta bygger på för stor osäkerhet i beslutsunderlaget. Det kommer vara svårt med likhetsprincipen enligt kommunallagen om det räcker att skicka in ett kort från 80-talet och ange att det visar det man vill och myndigheten tar det som bevis på att det är från före 1975. Hur ska myndigheten hantera nästa liknande ärende?”

Det fotografi som Gläntegård kommenterar i reservationen, om hur man spikar på ett trädäck, är bilden till vänster.

På fotografiet syns en byggnad vid ladugården i bakgrunden (se pilarna). På flygbilden från 1975 verkar inte byggnaden finnas med.

Fanns det ett staket eller inte runt Segelsällskapets byggnad i Sikhall 1975? Byggnadsnämnden borde ha lagt ner mer tid och kraft för att förvissa sig om hur det var. Det är en viktig och avgörande fråga.

Jag förstår helt varför Vänersborgs Segelsällskap söker strandskyddsdispens och kämpar med näbbar och klor för att slippa vidta åtgärder (eller betala vite) som öppnar upp för allmänhetens fria tillträde på eller passage över Sikhall 1:22. Föreningens klubbhus, och “gästhamn”, har byggts upp under lång tid och klubben vill slå vakt om sin anläggning. Det är självklart.

Men byggnadsnämnden är en myndighet som måste fatta beslut som följer lagen och den måste också behandla alla kommuninvånare lika. Inget ska lämnas outrett. Nu när nämnden och förvaltningen i vissa fall ser mellan fingrarna på “bevisningen” och i andra, de absolut flesta, vänder på varenda sten för att hitta argument som begränsar den enskildes rättigheter, blir ärendena snarare politiska än juridiska.

Så får det inte vara. Allmänheten får överhuvudtaget inte ana, misstänka eller spekulera om att vissa avgöranden kan bero på ledamöternas uppfattning av enskilda fastighetsägare. Det är därför viktigt, jag upprepar återigen, att kommunen är saklig i alla lägen, tar reda på fakta, är objektiva, behandlar alla lika och följer lagarna.

Det gäller även Länsstyrelsen i Vänersborg.

Alla strandskyddsdispenser som beslutas av byggnadsnämnden skickas automatiskt vidare till Länsstyrelsen. Så gjorde nämnden i Bengt Davidssons fall (Juta) 2018. Då höll Länsstyrelsen med byggnadsnämnden att tomtplatsavgränsningen skulle gå över Davidssons altan. När byggnadsnämnden i mars i år (äntligen) insåg att kartmaterialet som beslutet grundade sig på var felaktigt, ändrade nämnden sitt beslut. Länsstyrelsen ändrade dock inte sin uppfattning, den accepterade inte byggnadsnämndens beslut. Vi får inom de närmaste veckorna reda på hur Mark- och miljödomstolen ser på saken.

Redan den 15 december hade Länsstyrelsen bestämt sig om strandskyddsdispensen för Sikhall 1:22:

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Det fanns t ex inga skäl att anta:

“en brist i ärendets handläggning [som] kan ha haft betydelse för utgången i ärendet”

Nähä….

Jag förstår inte. Hur kan handläggare ha så olika bedömningar i samma typ av ärenden? Särskilt när handläggaren i Sikhall tidigare också har varit inblandad i handläggningen av Juta…

I Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, står det i 1 kap 9 §, att:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson. Tjänstepersoner måste alltså vara opartiska, sakliga och korrekta. Mot alla, i alla sammanhang. Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket.

Behandlas alla lika i Vänersborg?

Anm. Precis när jag ska publicera detta blogginlägg får jag ett mail som meddelar att byggnadsnämndens beslut är överklagat till Förvaltningsrätten i Göteborg. Det betyder att det blir fler blogginlägg i ärendet…

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Byggnadsnämnden och strandskydd 4

29 december, 2023 5 kommentarer

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på inlägget “Byggnadsnämnden och strandskydd 3”.

Staket, häckar och murar brukar avgränsa hemfridszoner. Innanför dessa avgränsningar är området privat och där får allmänheten inte tillträde. Utanför hemfridszonen är området allemansrättsligt tillgängligt.

I Vänersborgs kommun är det inte helt ovanligt att fastighetsägare inte får något privat område överhuvudtaget. Motsatsen är däremot sällsynt, dvs att fastighetsägaren får sätta upp staket utanför hemfridszonen. Jag känner bara till ett exempel på när byggnadsnämnden godkänt detta, och det är staketet runt fastigheten Sikhall 1:22.

Hemfridszonen runt byggnaderna på Segelsällskapets fastighet har en hemfridszon på 1 meter. Det är extremt kort, men tanken är att allmänheten ska ha fritt tillträde till strandområdet. Det är samma resonemang vid Sikhalls magasin som bara ligger ett stenkast därifrån. Även där är tomtplatsavgränsningen 1 meter. Det finns ett staket runt VSS fastighet Sikhall 1:22, längs fastighetsgränserna, trots tomtplatsavgränsningen. Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå att Segelsällskapet vill inhägna fastigheten, även om det inte följer lagens intentioner.

I protokollet från byggnadsnämndens sammanträde den 5 december konstateras inledningsvis att:

“Staketet runt fastigheten bedöms ha en avhållande effekt och bedöms vara en förbjuden åtgärd om staketet uppförts efter de generella strandskyddslagstiftningen år 1975.”

Och här är parallellen med Juta anmärkningsvärt tydlig. Byggnadsnämndens slutsats i Jutas fall var under drygt 5 år att det aldrig hade funnits något staket på Juta. I det här fallet, Sikhall 1:22, skriver nämnden:

“Staketet runt fastigheten bedöms funnits på platsen innan strandskyddslagstiftningen år 1975 och är därmed lagligen uppfört.”

Det här är nyckeln, hela förklaringen, till nämndens beslut att fastighetsägaren får ha kvar staketet utanför hemfridszonen. Staketet fanns på plats redan 1975 när strandskyddsbestämmelserna började gälla i hela landet.

Det är ett tämligen unikt beslut i Vänersborgs kommun och därför citerar jag hela byggnadsnämndens bedömning och motivering till påståendet:

“Föreningen har angett att staketet uppförts tidigt 70-tal och styrker det med att staketet inte följer tomtgräns som år 1978-1979 bestämdes inför avstyckning då föreningen skulle förvärva området. Föreningen anger även att det kan ha funnits något typ av staket ännu tidigare då detta var ett villkor i arrendeavtalet redan på 50-talet. Fotografier har inkommit på renovering av staketet som föreningen anger troligen är från slutet av 1970-talet. Eftersom det är en renovering styrker även det att staketet har uppförts några år tidigare, framför föreningen.

Staketet syns inte på flygfoto från 1975. Med hänsyn på kvalitén på flygfotot samt tillkommen information bedöms fastighetsägaren har styrkt att staketet funnits på platsen innan 1975 och därmed lagligen uppfört. Kravet på bevisning bör i strandskyddsmål inte ställas allt för högt för sådana omständigheter som ligger längre bak i tiden (MÖD M 4628-17).

Bommen har tillkommit efter 1975 och bedöms inte kräva dispens då bedöms ha ersatt del av tidigare staket för att möjliggöra infart för biltransport vid behov.”

Det här avsnittet i byggnadsnämndens beslut är de “bevis” som nämnden grundar sitt beslut på. Nämnden och förvaltningen måste ha funnit dem oerhört övertygande eftersom det har fått nämnden att överge sin uppfattning från den 7 oktober 2022, då VSS skulle vara tvunget att utföra en mängd åtgärder med hot om vite.

Jag har svårt att förstå byggnadsnämndens totala omvändelse.

Argumenten att “staketet inte följer tomtgräns” och att “det kan ha funnits något typ av staket ännu tidigare” är mycket svaga. Det är egentligen förvånande att de ens nämns. Men det kanske är enligt principen att antal argument är viktigare än “kvaliteten” på dem.

Det tunna gula strecket visar fastighetsgränsen. (Fotot till höger.) Det skulle helt enkelt kunna vara ett misstag av dem som satte upp staketet att de missade gränsens dragning, och därmed några enstaka kvadratmeter av tomten. (Se pilarna.) Vem vet?

Byggnadsnämnden skriver också i beslutet:

”Föreningen anger även att det kan ha funnits något typ av staket ännu tidigare då detta var ett villkor i arrendeavtalet redan på 50-talet.”

Jag noterar skrivningen “då detta var ett villkor”, med andemeningen att villkoret var ett staket. Detta är bara, om man ska vara välvillig, ren spekulation. Det står i arrendeavtalet från 1957 att området ska:

”utstakas med tydliga råmärken”

Det står inget om staket. Och även om det hade stått, så är ju inte det något bevis på att det hade satts upp.

Fotografiet på renoveringen av staketet från slutet av 1970-talet, som nämnden anför som bevis, kan istället vara ett bevis på motsatsen, dvs att det inte fanns något staket 1975.

Fotot är inte taget i slutet av 1970-talet som uppges. I bakgrunden syns nämligen en Volvo 240 av modellår 1980. Volvon har de rektangulära framljusen, stötfångaren samt de nya backspeglarna som kom 1980. Bilen fanns således inte innan 1980. Dessutom tycks det som om Volvon kan ha några år på nacken. Av fotografiet framgår även att gräset inte ger något spår av att staket funnits på platsen innan.

Dessa uppgifter kommer från Pontus Gläntegårds skriftliga reservation i byggnadsnämnden. Gläntegård drar den möjliga slutsatsen att:

“det antagligen inte är reparation som pågår på bilden utan uppförandet.”

Det nämndes tydligen på sammanträdet att ledamöterna inte var några bilexperter. Ett fantastiskt påstående. “Glömde” de av att de är en myndighet som ska fatta beslut enligt lagen? “Glömde” de att det är deras skyldighet att ta fram fakta? “Glömde” de att de kunde vänta med beslutet och ta reda på fakta…?

Det fanns fler foton i nämndens handlingar.

Flygfotot från 1975 visar inte att det har funnits något staket på platsen 1975. Det skriver byggnadsnämnden helt riktigt.

Ett sådant här foto bevisade i fallet Juta i 5 år att det inte hade funnits något staket 1975. Det konstaterade också både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen när Bengt Davidsson överklagade beslutet… Nu bevisar flygfotot ingenting menar byggnadsnämnden. Det är en fantastisk omsvängning som har skett i nämnden. Tittar man noggrant på fotot så ger det faktiskt ett visst stöd för att det inte fanns något staket. Området på båda sidor om fastighetsgränsen, det tunna röda strecket, där staketet eventuellt skulle finnas, ser likadant ut på båda sidor (se pilarna). Det antyder att området var sammanhängande och inte var avgränsat av ett staket.

Det hör också till saken att Segelsällskapet köpte marken och byggnaden (klubbhuset) 1978. Fastigheten fick sin beteckning, Sikhall 1:22 den 27 februari 1981. Då såg den fastighetsrättsliga beskrivningen ut så här:

Det stämmer bra med flygfotot från 1975:

Det hade varit lite konstigt att sätta upp staket runt en tomt 1975 innan man visste var säljaren av marken till VSS och lantmäteriet ville ha gränsen…

Byggnadsnämnden anförde ytterligare ett fotografi som bevis. Det var enligt uppgift från “troligen 1970-tal”.

Det är tveksamt om det är ett foto från 1970-talet. I så fall borde inte den fastighetsrättsliga beskrivningen ha utseendet som ovan. Idag är bryggdäcket betydligt större.

Min åsikt är att byggnadsnämnden avslutade tillsynsärendet med en förvånansvärd lätthet när det gällde staketet. Det gjorde nämnden trots att den visste att det rådde stora oklarheter. Om nämnden fortsättningsvis håller samma linje så blir det inte mycket till tillsyn i framtiden. Vid en tillsyn kan en fastighetsägare bara säga att den anordningen, t ex ett staket, fanns redan på 70-talet. Och så läggs tillsynen ner…

Det fanns dock ledamöter i byggnadsnämnden som reagerade på beslutet…

Fortsättning följer i ett sista blogginlägg om byggnadsnämndens beslut.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Byggnadsnämnden och strandskydd 3

28 december, 2023 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på ett inlägg den 7 december, “Byggnadsnämnden och strandskydd 2”. Det var i sin tur en fortsättning på “Byggnadsnämnden och strandskydd”.

Den 5 december sammanträdde Vänersborgs byggnadsnämnd. Två av ärendena handlade om Sikhall. Det var för ovanlighetens skull Vänersborgs Segelsällskaps (VSS) fastighet Sikhall 1:22 som var föremål för nämndens intresse. En privatperson hade anmält VSS för att klubben hade brutit mot strandskyddsreglerna. Byggnadsförvaltningen hade därför upprättat ett tillsynsärende. Det ena ärendet på nämndens sammanträde nu i december handlade om denna tillsyn och det andra att Segelsällskapet i efterhand hade ansökt om strandskyddsdispens för två “objekt” på tomten.

 Kommunen och byggnadsnämnden måste följa lagarna. Det är självklart. Det är också lika självklart att kommunen ska behandla kommuninvånarna lika. Det är tveksamt om t ex en nämndledamot vid ett beslut skulle kunna anföra argumentet:

“Jag känner ordförande och han säger att alla är välkomna.”

Det är fakta och bevis som gäller. Byggnadsnämnden fattar myndighetsbeslut och då ska lagarna följas – mot alla kommuninvånare.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet mot Segelsällskapet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats och ett förråd. Jag skrev om strandskyddsdispenserna i mitt förra blogginlägg. (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd 2”.)

Vid tillsynen hade byggnadsförvaltningen den 7 oktober 2022 räknat upp de åtgärder som Segelsällskapet med hot om vite var tvunget att utföra:

  • “Ta bort staket”
  • “Ta bort grindbom”
  • “Ta bort altan med staket framför servicebyggnad placerad utanför tomtplatsavgränsning”
  • “Ta bort lekplats, sandlåda och flaggstång”

Ett år senare, nu i december, beslutade byggnadsnämnden att avskriva tillsynsärendet “utan vidare åtgärd”. I protokollet från nämndens sammanträde står det om allt utom staketet och grindbommen, som jag återkommer till:

“Övriga anordningar/anläggningar utan dispens så som lekutrustning, utemöbler, skyddsräcke vid servicebyggnad bedöms i detta fall inte vara avhållande med hänsyn till att området utgör en gästhamn och är allemansrättsligt tillgängligt. Åtgärderna bedöms därmed inte omfattas av förbuden inom strandskyddslagstiftningen. Det finns även en flaggstång på fastigheten som är uppförd innan 1975.”

Byggnadsnämnden ger alltså Segelsällskapet tillåtelse att ha diverse anordningar och anläggningar utan strandskyddsdispens därför att området utgör en gästhamn.

Jag har letat på nätet efter en definition på gästhamn. Jag har nämligen inte sett i några dokument på att Sikhall 1:22 skulle vara en gästhamn, i någon typ av officiell mening alltså. För inte kan det vara så, tänker jag, att någon bygger en brygga vid en stuga, kallar det gästhamn och så får hen automatiskt tillåtelse, dvs utan strandskyddsdispenser, till diverse anordningar och anläggningar.

Segelsällskapet anser att föreningens tomt med ett klubbhus och bryggor är en gästhamn. (Se VSS hemsida.) Det finns till och med en skylt uppsatt på det. (Se foto till vänster.) VSS skrev i ett av yttrandena med anledningen av tillsynen:

“Segelsällskapets anläggning vid Sikhall etablerades i början av 1950-talet och området som nu utgör fastigheten Sikhall 1:22 har allt sedan dess varit ianspråktagen för gästhamns- och klubbverksamhet med betoning på det förra. Att anläggningen utgör en gästhamn innebär att alla besökare oavsett medlemskap i segelsällskapet varit välkomna att nyttja hamnen och fastigheten som helhet.”

Enligt Wikipedia måste en gästhamn uppfylla följande krav, fastställda av Sjöfartsverket (fast jag hittar inte denna uppgift på Sjöfartsverket):

  • Minst tio båtplatser
  • Dricksvatten
  • Kiosk/butik
  • Bränsle för båtar
  • Mottagning av avfall
  • Toalett
  • Dusch eller bastu med varmvatten
  • Nödtelefon

Segelsällskapets anläggning i Sikhall uppfyller inte alla dessa krav.

Det finns en hemsida som heter “Svenska Gästhamnar”:

“Svenska Gästhamnar presenterar drygt 590 hamnar längs hela vår kust och inlandsfarvatten. Vi har den mest kompletta förteckningen över Sveriges gästhamnar, här finns både stora och små hamnar med.”

Sikhall finns inte med bland de 590 gästhamnarna i Svenska Gästhamnars “kompletta förteckning”. Naturligtvis kan småbåtshamnen på Sikhall 1:22 vara en gästhamn ändå, men jag tänker så här. Grannen till Segelsällskapet och Sikhall 1:22 är Magnus Larsson. Han är intresserad av båtar, dock lite snabbare båtar utan segel. Om Larsson bildar “Sikhall Powerboat Club” och säger att bryggorna på Sikhall 1:6 är en gästhamn, får den föreningen också tillåtelse att ha diverse anordningar och anläggningar utan strandskyddsdispens?

Tänker ledamöterna i byggnadsnämnden på detta sätt? Menar nämnden att alla som kallar sina bryggor gästhamn ska få tillåtelse att ha diverse anordningar och anläggningar på sin tomt utan strandskyddsdispens i fortsättningen? Om inte, hur tänker den?

Det har tidigare inte varit tal om att ”hamnar” ska få kallas ”gästhamnar” och få tillåtelse att ha diverse anordningar och anläggningar på sin tomt utan strandskyddsdispens i Vänersborg. Ursand och ytterligare två ställen längs Dalslandskusten har t ex behandlats helt annorlunda än i ovanstående fall och tvingats riva grillplatser, murar, lusthus mm.

Hur tänker byggnadsnämnden i Vänersborg…? Och hur ska nämnden garantera att kommunens invånare behandlas lika?

Byggnadsnämnden anser inte att anordningar och anläggningar på Sikhall 1:22 är  avhållande utan att området är allemansrättsligt tillgängligt. Och det trots att lekutrustning, utemöbler, klippt gräs och grillplats med tak omgärdas av staket…

Fortsättning följer i blogginlägget ”Byggnadsnämnden och strandskydd 4”.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Sikhall, Vänersborgs Segelsällskap

Byggnadsnämnden och strandskydd 2

10 december, 2023 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på ett inlägg den 7 december, “Byggnadsnämnden och strandskydd”.

Den 23 september 2022 gjorde Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning en tillsyn av Vänersborgs Segelsällskaps fastighet Sikhall 1:22. Det var efter en anmälan 1,5 år tidigare.

Handläggarna från byggnadsförvaltningen var flitiga med anteckningsblocket och kameran, alla misstänkta överträdelser fotograferades. Tillbaka i kommunhuset sammanställdes materialet och en skrivelse till Segelsällskapet (VSS) utformades. Den skickades den 7 oktober 2022. Förvaltningen räknade upp de åtgärder som Segelsällskapet var tvunget att utföra:

  • “Ta bort staket”
  • “Ta bort grindbom”
  • “Ta bort container, uthus, betongrör, övrigt upplag utav metallföremål m.m.”
  • “Ta bort altan med staket framför servicebyggnad placerad utanför tomtplatsavgränsning”
  • “Ta bort grillkåta”
  • “Ta bort lekplats, sandlåda och flaggstång”

Segelsällskapet besvarade och kommenterade föreläggandet den 24 oktober 2022. (Se “Bryter Segelsällskapet mot strandskyddsdispensen?”.) VSS medgav att “anordningarna” på fastigheten inte hade fått någon strandskyddsdispens, men att det inte heller behövdes. Anläggningen hade ju:

“karaktär av allmänt besöksmål för det rörliga friluftslivet.”

VSS hävdade att anläggningens syfte inte var att “hindra allmänheten” utan att:

“välkomna besökare snarare än att avhålla dem från att vistas i området”

Och tillförde ett sista tungt argument:

“Förvaltningen har vidare underlåtit att ta ställning till vilka anordningar som funnits på plats före den nya strandskyddslagen 1975 (t.ex. staket, flaggstång och lekanordningar) och som därmed under alla omständigheter måste betraktas som lagligt tillkomna…“

1975 är det årtal då strandskyddsbestämmelserna började gälla i hela Sverige. Om en fastighet var ianspråktagen före 1975 med t ex ett staket, så får staketet stå kvar även 2023. Om staketet sattes upp 1976 eller senare så ska det tas bort.

Segelsällskapet kompletterade sitt yttrande med en skrivelse daterad den 1 november i år. Även en bilaga med ett antal fotografier lämnades.

Det var alltså hårda bud från Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning. Det krävdes omfattande åtgärder från Segelsällskapets sida för att uppfylla kommunens krav. Och allt skulle beläggas med vite om det inte åtgärdades. Men det sista ordet hade byggnadsnämnden. Det var de som skulle fatta alla beslut.

Och tiden gick…

Efter ytterligare 1,5 år var det dags att fatta ett slutligt beslut, i veckan som gick. Inför sammanträdet fick nämnden som vanligt ett underlag från förvaltningen. Det hade hänt något sedan tillsynen och föreläggandet. Kanske berodde det på svaren och yttranden från Segelsällskapet – kanske berodde det på något annat…

I förslaget till beslut kunde byggnadsnämndens ledamöter läsa:

“Byggnadsnämnden beslutar att avskriva ärende gällande tillsyn inom strandskyddat område utan vidare åtgärd.”

Oops.

Från föreläggande och hot om vite till att ärendet skulle avskrivas. Vad hade hänt? Ja, det frågade sig nog ganska många, både ledamöter i byggnadsnämnden, boende i Sikhall och bloggare.

Förvaltningen skrev i underlaget bland annat:

“De två byggnaderna är uppförda utan strandskyddsdispens. Dispens har sökts i efterhand för container/förråd samt tak över grillplats.”

Det hade uppförts container/förråd samt tak över grillplats på Sikhall 1:22 – i strid med strandskyddsdispensen. Det var absolut inte tillåtet att göra så. Men VSS sökte alltså strandskyddsdispens i efterhand. Och det tyckte förvaltningen var helt på sin plats och sedermera även nämnden, som beviljade strandskyddsdispensen. I efterhand alltså. Nämnden “förlät” Segelsällskapet.

Byggnadsnämnden skickar ett fantastiskt budskap till alla kommuninvånare från Rörvik till Väne Ryr och ut på Vänersnäs. Bygg som ni vill, blir ni anmälda så ansök om dispens i efterhand.

Och varför inte? Men då måste byggnadsnämnden behandla alla på samma sätt. Och helst också följa lagen…

Byggnadsnämndens skäl för beslutet om dispens i efterhand var:

“Dispensen motverkar inte strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet.”

Varför motverkade det inte allmänhetens tillgång till strandområden? Det hade ju uppförts två byggnader vid strandkanten… Det skrev inte nämnden i beslutet.

Och, hör och häpna:

“Särskilt skäl till grund för dispensen är att behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området (7 kap 18c § pkt 3 MB) samt behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området (7 kap 18c § pkt 4 MB).”

Grillplatsen måste enligt nämnden, och förvaltningen, för sin funktion ligga innanför området, dvs innanför staketet. (Mer om staketet i nästa blogginlägg.) Och inte nog med det. Taket på grillplatsen måste tydligen “ligga vid vattnet” och “behövs för att utvidga en pågående verksamhet”.

Med andra ord menar tydligen byggnadsnämnden att eldar man på ett ställe, som vid grillning, vid t ex en strand, så har man automatiskt rätt att senare få en byggnad på platsen med tak…

Jag tycker också att det är lite intressant att Miljö- och hälsoskyddsnämnden i sitt yttrande skrev:

“Ytan där grillplatsen är placerad utgörs av klippt gräsmatta och saknar värden för växt- och djurlivet.”

Bengt Davidsson på Juta ansågs ha brutit mot sin strandskyddsdispens, och hotades med vite, just för att han hade klippt gräsmattan. Det var absolut otillåtet att klippa gräset för Davidsson, för då privatiserade han marken och stängde därmed ute allmänheten från sin lagliga rätt att fritt ha tillgång till stranden…

Som oppositionell och jobbig vänsterpartist måste jag ifrågasätta hur kommunen behandlar sina invånare. Var finns logiken? Var är likabehandlingen? Och på vilka grunder bryter kommunen i enskilda fall mot både likabehandlingsprincipen och logiken? Och lagen…?

Du kommer inte att få några svar på dessa frågor i nästa blogg – du kommer istället att få fler frågor att fundera över, t ex varför det är ok för vissa att inhägna sin fastighet med ett staket när tomtplatsavgränsningen är fastställd till en enda meter kring byggnaderna på tomten. Och vad som skulle hända om Magnus Larsson gjorde motsvarande kring Sikhalls magasin som också har en tomtplatsavgränsning på en meter längs magasinets långsidor…

Fortsättning följer i inlägget ”Byggnadsnämnden och strandskydd 3”.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Byggnadsnämnden och strandskydd

7 december, 2023 1 kommentar

I förrgår, den 5 december, sammanträdde Vänersborgs byggnadsnämnd. Två av ärendena hörde ihop, de handlade om Sikhall. Det ska dock sägas att ärendena inte hade något att göra med de diskussioner kring fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall som jag har skrivit en hel del om nu i höst. (Se t ex “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.)

Bakgrunden till de båda ärendena i byggnadsnämnden är att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen och ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Det tog 1,5 år innan miljö- och byggnadsförvaltningen gjorde en tillsyn på Segelsällskapets fastighet i Sikhall och, som det heter, även kommunicerade “resultatet” av besöket. Sedan tog det nästan ytterligare 1,5 år innan ärendena i tisdags behandlades i nämnden.

Det ena ärendet handlade om själva tillsynen och det andra att Segelsällskapet i efterhand hade ansökt om strandskyddsdispens för två “objekt” på tomten. Och byggnadsnämnden visade upp sin allra trevligaste och välkomnande sida. Den beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag har egentligen inga större åsikter kring resultatet av besluten. Segelsällskapet har ordnat en fin gästhamn i Sikhall, medlemmar har lagt ner mycket tid och pengar på att utveckla fastigheten. Det är ett mycket populärt ställe för medlemmarna.

Det finns många kommuninvånare som har haft tillsyn av miljö- och byggnadsförvaltningen genom åren. Jag har berättat om några i denna blogg. Det är bland annat Davidsson på Juta, Magnus Larsson i Sikhall och blåbärsodlaren vid Hästefjorden. Även andra kommuninvånare har fått påpekanden, förelägganden och viten av kommunen. De är nog mäkta förvånade, och avundsjuka, på Segelsällskapet.

Jag är också förvånad över kommunens hantering. Det är ju faktiskt samma lagar som styr alla ärendena. Det är t ex Miljöbalken, Plan- och bygglagen, Vattentjänstlagen, Förvaltningslagen och Kommunallagen.

Det kan hända att det finns synpunkter på lagstiftningen, i det här fallet Miljöbalken eftersom det handlar om strandskyddslagstiftningen. Det kan allmänheten ha, ledamöter i byggnadsnämnden kan ha det och jag också. Men en kommun och en byggnadsnämnd måste följa lagarna. Och det finns en annan mycket viktig aspekt – kommunen ska behandla kommuninvånarna lika. Det föreskriver Kommunallagen. Och det gör man tämligen automatiskt om man följer lagarna och tolkar dem på samma sätt.

Problemet med byggnadsnämndens två beslut om Segelsällskapet i tisdags är att jag inte riktigt tror att de följer lagen till “punkt och pricka”. Det är i varje fall synpunkter som bör diskuteras och inte viftas undan som det delvis gjordes på sammanträdet i tisdags. Byggnadsnämnden måste stå på stadig mark när den fattar beslut. Nämnden är en myndighet som ska besluta enligt lagen. Det finns t ex inte utrymme att säga ja eller nej till en ansökan beroende på om man tycker att personen är snäll eller att en förening gör ett bra jobb.

Men innan jag går in mer i detalj på byggnadsnämndens beslut måste det först till en bakgrund till hela historien. Och den utspelar sig runt det magiska årtalet 1975. Det årtalet känner alla till som t ex följde blogginläggen kring Bengt Davidsson på Juta. 1975 är nämligen det årtal då strandskyddsbestämmelserna började gälla i hela Sverige. Miljö- och byggnadsförvaltningen skrev vid ett tillfälle i samband med Jutafallet:

“Vid fastställande av tomtplatsen får endast den del av fastigheten som lovligt har tagits i anspråk ingå. Då det saknas strandskyddsdispens sedan tidigare får man gå tillbaka till hur det såg ut på platsen 1975, då strandskyddslagstiftningen infördes.”

Vänersborgs Segelsällskap hade från början sin bas på Sanden. Medlemmarna “upptäckte” ganska snart området i Sikhall vid sina seglingar. Klubben blev intresserad av området och hamnen där och fick så småningom arrendera en bit mark med tillhörande byggnad. Arrendekontraktet skrevs under den 15 juli 1951 och 1954 byggdes och invigdes ett klubbhus. Senare fick Segelsällskapet möjlighet att köpa marken och byggnaden (klubbhuset). Det var 1978. Fastigheten fick sin beteckning, Sikhall 1:22, några år senare, den 27 februari 1981.

Redan den 19 oktober 1978 beviljade byggnadsnämnden i Vänersborg bygglov och också strandskyddsdispens. Det sanktionerades även av Länsstyrelsen. VSS fick bygga ett nytt, ouppvärmt uthus. 

Det fanns dock ett viktigt villkor för beslutet kring strandskyddsdispensen:

“Som tomt får tas i anspråk ett område av Sikhall 1:4, omfattande 1 meter utanför berörd byggnadsyta.”

Området, tomten runt byggnaderna, fick med andra ord inte privatiseras utan allemansrätten skulle råda, dvs allmänheten skulle få röra sig fritt runt husen på fastigheten – med undantag av 1 meter runt respektive byggnad.

När Segelsällskapet köpte marken, som senare blev fastigheten Sikhall 1:22, var det öppet och fritt tillgängligt för allmänheten. Det fanns en sjösättningsramp på Segelsällskapets mark som framför allt användes av kommuninvånare från bygden. Den låg en bit norrut från den ramp som finns nu. (Den nuvarande rampen byggdes kring 2008-2010 när kommunen hade förköpt/exproprierat marken från Magnus Larsson.) Den gamla rampen var öppen, fri och tillgänglig för allmänheten. Det fanns inga staket 1975 som hindrade åtkomsten till sjösättningsrampen.

Rampen användes dock inte av Segelsällskapet. Besökarna i gästhamnen tog ju inte upp eller lade i sina båtar i Sikhall och det gjorde inte medlemmarna i VSS heller. De använde sjösättningsramperna i Vänersborg.

När VSS hade köpt marken 1978 sattes sedan ett staket upp runt fastigheten, även om det på framsidan inte riktigt följde gränsen några meter. Mot sjön sattes det inte heller upp några staket. (Det gjordes det dock senare vid den byggnad som några år efteråt uppfördes där det byggdes toaletter.) Det innebar att ortsbefolkningen inte längre kunde använda rampen.

Segelsällskapet byggde sedan ett bryggdäck vid sjökanten – över den gamla rampen. Rampen finns fortfarande kvar under bryggdäcket. Bryggdäcket var enligt uppgift klart kring 1980-1981. Det blev bra och där kan seglare än idag sitta och njuta av utsikten över sjön och båtarna. Det är lite oklart om exakt när staketet sattes upp och bryggdäcket blev färdigt. Det är dock mellan 1978-1981. (Jag hoppas att få tag i fler fotografier.)

På gamla ritningar och kartor kan man också se andra byggnader i Sikhalls hamnområde, bland annat ett ladugård på området där det nu är parkering och en toalettbyggnad. Den ladugården revs i omgångar med början på 1980-talet och boende i Sikhall vittnar om att den sista delen nog inte revs förrän 1990-talet.

Sikhall 1:22 gjordes om med hårt och uppoffrande arbete av Segelsällskapets medlemmar till ett litet paradis för medlemmar och båtgäster. Det har utvecklats under åren med fler byggnader och fler bryggor. Det anlades tidigt en enklare grillplats nere vid sjökanten med stenar i ring, där medlemmar och gäster kunde sitta och umgås och “ljuga” för varandra. Senare byggdes ett grillhus med tak.

Men fastigheten Sikhall 1:22 blev ett ställe som utstrålande “privat område”. Det var inhägnat med staket och vid öppningarna fanns det stängda bommar. Under några år fanns det även en skylt som talade om att här var det “privat område”. Så var det inte riktigt tänkt med den strandskyddsdispens (med tomtplatsavgränsning) som beviljades 1978 när VSS blev ägare till markområdet vid småbåtshamnen i Sikhall.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Byggnadsnämnden och strandskydd 2”.

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:allemansrätt, Byggnadsnämnden, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande

3 december, 2023 2 kommentarer

Anm. Inlägget är en direkt fortsättning på “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och samhällsbyggnadsförvaltningen ville att samhällsbyggnadsnämnden skulle fatta ett beslut som innebar att kommunfullmäktiges beslut från den 17 maj 2023 om fastighetsrättsliga lösningar inte verkställdes. Magnus Larsson kunde nämligen inte skriva på den överenskommelse om viten och annat som “kommunen” krävde.

Och det var naturligtvis Magnus Larssons och inte kommunens fel. Det menade i varje fall förvaltningen och de styrande partierna. Magnus Larsson vägrade ju osannolikt nog att pantsätta sitt hus och hem för att få förvärva delar av den mark som han på ett öppet och ärligt vis köpte 2005 och som kommunen 2007 tvingade till sig.

Men kommunen har ju principer. Även om de inte alltid verkar gälla alla…

Samhällsbyggnadsförvaltningen motiverade naturligtvis sitt beslutsförslag – och argumenten upprepades som vanligt ännu en gång, och okritiskt, av de styrande partierna under sammanträdet.

Samhällsbyggnadsförvaltningen skrev i underlaget inför sammanträdet den 16 november angående viten (se “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”):

“Vitesprincipen tillämpas i samtliga försäljningar kommunen gör och finns att läsa i kommunens riktlinjer rörande exploateringsavtal under stycket som behandlar säkerheter. Viten bedöms falla in under begreppet dylikt i stycket.”

I “Riktlinjer markanvisningar, exploateringsavtal och försäljning av kommunägda fastigheter” från 3 mars 2016 står det i det av förvaltningen åberopade stycket:

“Kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtaganden i exploateringsavtalet.”

Formuleringen i avsnittet övertygar naturligtvis alla läsare att förvaltningen har rätt och att politiker, och inte minst Magnus Larsson, måste böja sig för kommunens raka, tydliga och förnuftiga principer. Med t ex “pant” i stycket menas naturligtvis hus och hem… Och viten ingår i formuleringen “dylikt”…

Det visade sig efter ett antal frågor av James Bucci (V) på samhällsbyggnadsnämndens sammanträde att viten inte alltid hade använts mellan 2016, då riktlinjerna fastställdes, och 2021. Det hade blivit avsteg från riktlinjerna under denna period utan att beslut hade fattats av politikerna i nämnden. Förvaltningen verkar ha blivit mer konsekvent när det blev aktuellt att Magnus Larsson hade krav på fastighetsrättsliga lösningar. Det är möjligt att det var ett sammanträffande, men som sagt, under 5 år fick inte alla köpare krav på viten om inte visioner etc uppfylldes.

Formuleringen “kommunen kan komma…” är även den intressant. Den visar att de följande kraven inte är obligatoriska. I så fall hade det naturligtvis stått “kommunen kommer…”.

I samma riktlinjers avslutande avsnitt, “Avsteg från riktlinjerna”, står det:

“Samhällsbyggnadsnämnden som vid varje tidpunkt har ansvaret för att fatta beslut om exploateringsavtal, markanvisningsavtal och samverkansavtal får frångå riktlinjerna i enskilda fall när det krävs för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan eller andra särskilda skäl föreligger.

Kommunala beslut av principiell karaktär eller annars av större vikt fattas av kommunfullmäktige.”

För det första står det uttryckligen att det är politikerna i samhällsbyggnadsnämnden som fattar besluten. Det gjorde alltså inte nämnden mellan 2016 och 2021, det gjorde däremot tjänstepersonerna när det gällde att inte följa riktlinjerna. För det andra står det tydligt att nämnden får “frångå riktlinjerna i enskilda fall”. Det är med andra ord inga problem för politikerna i nämnden att stryka viteskraven för Magnus Larsson. Det har stöd i riktlinjerna.

Magnus Larsson är definitivt ett ”annat särskilt skäl” där bestämmelsen om avsteg från riktlinjerna kan gälla. Det gäller genomförande av en detaljplan, men framför allt för att det faktiskt handlar om mark som Magnus Larsson har ägt tidigare och som kommunen tvingat till sig med förköp/expropriation. Och där kommunen sedan inte verkställt det som kommunen hade som motiv för förköpet/expropriationen.

Tor Wendel (M) lade fram ett alternativt yrkande på beslutsförslag i samhällsbyggnadsnämnden den 16 november. Det visade sig att samtliga oppositionspartier stödde förslaget:

“Med sex nej-röster mot fem ja-röster, så har samhällsbyggnadsnämnden beslutat i enlighet med Tor Wendels (M) yrkande.”

Samhällsbyggnadsnämndens beslut blev:

“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar om följande ändringar i utskickat förslag om Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall:

  1. Alla viten tas bort
  2. Alla hänvisningar till Vision tas bort
  3. I texter om att ”Detta avtal förutsätter för sin giltighet att kommunfullmäktige i Vänersborgs kommun genom beslut godkänner detta avtal” ersätts kommunfullmäktige med samhällsbyggnadsnämnden
  4. Avtalsservitutet som berör nyttjande av området för tillgång till öppet vatten omarbetas, i samråd med Vänersborgs Segelsällskap samt exploatören, så att syftet uppnås för båda parter. Kontrollera om ”erlägga” ska ersättas med ”anlägga” i §3”

Det var enligt min uppfattning ett mycket bra beslut, som dessutom var helt i linje med kommunfullmäktiges beslut från den 17 maj.

Det tyckte emellertid inte de styrande partierna. 

Ann-Marie Jonasson (S), Kristina Östergren (S), Johan Andersson (C), Hans-Peter Nielsen (KD) och Helge Kneese (KD) reserverade sig mot beslutet “till förmån för förvaltningens förslag”, och fortsatte:

“I de beslut som nämnden skall ta så är likabehandlingsprincipen en väsentlig del. Att behandla alla som skall förvärva mark från kommunen på lika sätt. I det beslut som nämnden tagit så frångås denna princip i alla delar.

När mark som kommunen säljer köps av en enskild person eller av ett företag följer alltid krav på köparen. Detta för att den mark kommunen säljer skall användas till det som marken syftas till att användas till. Om detta inte sker är detta belagt med ett vite.

När man inte ställer något krav på köparen så kan denne välja att helt frångå detta. Köparens vision som låg till grund för kommunfullmäktiges beslut att sälja marken tas även denna helt bort – alltså har köparen inte krav på att göra något med marken i framtiden.

I beslutet står även att samhällsbyggnadsnämnden genom beslut godkänner detta avtal. Trots att ärendet är av strategisk vikt så tar oppositionen på sig rollen att ta detta beslut utan att gå beslutsvägen om kommunfullmäktige vilket är den gängse gången.”

Rykten har sagt att nämndens beslut ska överklagas. Huruvida detta blir fallet vet jag inte i skrivande stund. Beslutet kan överklagas till Förvaltningsrätten inom 3 veckor från det att protokollet är justerat och offentliggjort.

Det enda som i så fall skulle kunna tänkas bli överklagat är att beslutet ska fattas i kommunfullmäktige. Som jag ser det, så fick samhällsbyggnadsnämnden uppdraget att helt enkelt verkställa kommunfullmäktiges beslut från den 17 maj. Kommunfullmäktige hade ju fastställt det viktigaste, nämligen fastighetsgränserna och nödvändiga servitut. Markpriser för att genomföra de fastighetsrättsliga lösningarna torde knappast behöva beslutas av fullmäktige. Men om de styrande partierna verkligen tror på att beslutet skulle ha fattats i kommunfullmäktige så får de väl testa att överklaga…

Men jag undrar om någon i de styrande partierna verkligen gör det, överklagar alltså. Vad skulle de styrande göra om de förlorar en sådan process? Avgå? Vågar de riskera det? De har ju dessutom nyligen förlorat en process i Förvaltningsrätten när jag överklagade deras beslut om en minoritetsåterremiss i kommunfullmäktige… (Se “Förvaltningsrätten spolade Mats Anderssons VA-yrkande”.)

Det hade varit intressant med ett överklagande, men det vore tråkigt för Magnus Larsson och sikhallsborna. Sådana här överklaganden brukar ta tid och det skulle antagligen innebära att utvecklingen av Sikhall återigen skulle läggas i malpåse. Vilket i och för sig tycks vara helt i linje med de styrande partiernas vilja.

Under tiden kan vi glädjas åt att det äntligen finns en politisk majoritet som vill underlätta för enskilda entreprenörer att utveckla kommunen i de delar som kommunen inte klarar av.

“Vänersborgs kommun – attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet”

Attraktiv och hållbar, även i Sikhall.

==

Några av de senaste bloggarna kring fastighetsrättsliga lösningar:

Kategorier:Magnus Larsson, opposionen, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall